politik

Ang IPRED: Skaparen eller innehållet?

Traditionellt har skapandet av information tillskrivits enskilda skapare, som beskrivs som kreativa genier och begåvningar. Denna syn lever kvar i hur vi ser på upphovrätten idag och hur somliga menar att vi ska förhålla oss till informationsflöden i framtiden, men är den verkligen så korrekt att den förtjänar den tron den tycks vila alltför tryggt på?

Det skrivs och talas allt mer om den framväxande remixkulturen, om deltagarkultur och om användargenererat material, men hur förhåller sig dessa nya, eller nygamla,  fenomen till den klassiska synen på den ensamme, distinkte skaparen? Faktum är att nya informationskulturer egentligen belyser ett fenomen som är lika uråldrigt som det mänskliga skapandet, nämligen alterering genom inspiration. Genom att kombinera en ändlig mängd olika ting, idéer eller aspekter skapar vi nya ting, idéer och aspekter. Är det egentligen möjligt att påstå att någon upphovsman någonsin skapat någonting helt utan inspiration eller påverkan från en naturlig och/eller skapad omgivning?

Finns det gudomligt inspirerade och från världen frigjorda geniet överhuvudtaget? Som polariserande hypotes kan vi istället studera skapandet som någonting gemensamt, till skillnad från tillverkandet som är distinkt individuellt eller personrelaterat. Kanske är det så att goda teorier, lysande idéer och ny ansatser kommer till stånd genom en iterativ dialog som alla människor ägnar sig åt i utbytet med sin omgivning (såväl interaktionen med andra varelser som med döda ting)? Istället för att se artister som enskilda skapare av musik, skulle man kunna se dem som en del av den större generativ kultur?

Utifrån ett innehållsrelaterat perspektiv snarare än dagens artisters egna perspektiv tycks inte framtiden handla så mycket om konstens död, utan snarare om hur konsten likt en fågel fenix ska brinna upp och återfödas ur sin egen aska. Framtidens film och musik kanske till stor del produceras och inspireras av hela kulturer, och inte bara av några få självutnämnda kulturambassadörer. Stora talanger skulle i en sådan omgivning fortfarande skina igenom, men det skulle göra det för att tillräckligt många gillar dem snarare än för att de har ett tungt skiv- eller filmbolag i ryggen.

När vi talar om upphovsrätt, fildelning och underhållningsproduktion ska vi fokusera på innehållet, och inte på dess form eller vilka som idag producerar det innehållet. Bara det faktum att många idag aktivt tar avstånd från hur marknaden fungerar är ett tydligt tecken på att efterfrågan och historieboken skiljer sig åt, och facit finns inte i detta fall i historieboken…

IPRED: Beatrice Ask har en poäng

Upphovsrätten är vår tids miljöfråga, vår tids vägning mellan arbete och kapital. Det nog en fråga som kommer att vara svår att lösa på bara 10 år.

Vissa tekniska lösningar på enskilda delar av upphovsrättsfrågan finns men det är viktigt att komma ihåg att precis som Copyriot Rasmus Fleischer påpekar så gäller debatten mycket mer. Det är inte bara en fråga om distribution, det är produktionssätt som står mot produktionssätt, olika tankemönster bakom olika sätt att konsumera. En strid mellan copykonservatism, infosocialism och andra ideologier.

Ingen sida är riktigt sugen på att komma ut med sina idéer. De som förespråkar upphovsrätten har stannat kvar vid artistupprop och nu också att få fram hårdare lagar. I längden fungerar det inte, man skapar badwill och kommer i längden kosta mer än det smakar.

Problemet ligger i att rättighetsinnehavarnas företrädare och lagstiftaren inte har lyckats förklara motiven bakom upphovsrätten, och varför den skulle vara en legitim avvägning mellan upphovsmannens intresse av ersättning och samhällets intresse av fria informationsflöden. Då behövs en djupare politisk debatt och att åter vinna förtroendet. Det är svårt, se ödets ironi att EU trots sitt datadirektiv vill vinna förtroende för sin Europrise, European privacy seal. Det finns också skillnader i hur upphovsrättsinnehavare ser på sitt innehav, de behöver få komma fram.

Kommenterat gör en en intressant diskussion om olika former av avvägningar inom direktivets ramar mellan integritet och upphovsrätt inom IPRED. Mitt svar på frågeställningarna från Nicklas Lundblad är att det är nog troligt att man tar möjligheten att enkelt överlämna till domstolarna att bygga upp rättspraxis på området. Kanske inte bästa lösningen, men lättaste.

Men ”fildelarna” (vilket då är ett för snävt namn på dem) vill inte heller ta upp debatten. Man tjänar på synen av att det nedladdningen är enhetlig och drivs av privatpersoner för då kommer inte diskussionen om alternativen fram. OK, dagens strukturer för produktion, distribution och konsumtion faller men vad kommer i dess ställe? Det är en bred koalition idag, men frågan om informationssamhället bortom dagens upphovsrätt kommer nog att splittra upp sidan mellan de som vill lätta upp upphovsrätten, de som reagerar på integritetsintrång, de som vill införa en helt annan samhällsmodell, vill bruka det kommersiellt och de som bara vill ha gratis film (inte för att dessa avvägningar är lätta). Skiftens effekter tjänar på en vital samhällsdebatt, som tar hänsyn till att det finns olika förutsättningar för olika branscher.

Skyddet för upphovsrätten ligger i snabbhet och support. Detta motverkar stora contentinnehavare, vilka inte kan skydda sin ekonomi, medan snabba flexibla aktörer vinner. Ju större någon blir, desto mer pirateri och därmed minskad marginalnytta. Det stimulerar snabb utveckling och mångfald där inträdes- och utvecklingskostnader är låga, men en allvarlig försvagning av de områden som kräver större investeringar, och som är beroende av tillfälliga monopol för att täcka stora utvecklingskostnader som (till exempel läkemedelsindustrin).

Justitieminister Beatrice Ask har någonstans en poäng. Nej, det är inte att vissa skall med automatik kunna kräva pengar för sitt arbete men att omställningen kan bli väldigt omfattande på kort tid. Jag är rädd att en del politiker tänker i bailout termer för även den här marknaden, då många aktörer inte anpassat sig till förändrade strukturer och nya politiska villkor.

Fildelningsdebatten vidrör så många avgörande frågor om informationssamhället och är enorm emotionellt laddat. Se bara hur det nybildade nätverket liberati rörde upp känslorna med bara spridda kommentarer från grundaren Alexander Bard. Jag kan inte avgöra vart liberatis politik går i nuläget av det som sagts av företrädarna men det blev problematiskt redan innan man kommit ut med en konkret politik. Man fick nätokraterna emot sig av en ödets ironi, vare sig det är rätt eller fel.

Istället för att debattera upphovsrättens filosofiska natur, ekonomiska nytta eller tekniska sidor så borde man analysera dess kulturella betydelse. Det är en ny och vidare diskussion där fler parter kan delta, och skapa en balans då man inte behöver se access och upphovsrätt som fundamentala motsatser.

Pingat på Intressant

IPRED och Zuckerbergs lag: att tvingas gå offline är att dö en smula

Mark Zuckerberg är upphovsmannen bakom Facebook. Nyligen formulerade han en slags social nätverkslag som rimmar med Moores lag för komponenttäthet på ett kiselchipset. Lagen beskriver en möjlig utveckling för hur vi kommunicerar på nätet och lyder:

”[…] next year, people will share twice as much information as they share this year, and next year, they will be sharing twice as much as they did the year before.”

Alltså, mängden information vi delar ut om oss själva dubbleras varje år.

Det är såklart bara en uppskattad siffra, men det var Moores lag också en gång i tiden. Klart är i alla fall att vi spenderar allt mer tid online och att vi delar med oss och skapar allt mer på nätet.

En allt större del av våra liv rör sig på nätet. ”We are the web” är det flera som säger.

Att vara på nätet är att vara del av de gemenskaper som har sina plattformar där.

Att vara på nätet är att vara del av samhället.

Att vara på nätet är att umgås med vänner.

Att vara på nätet är att leva. Att vara fri. Att till fullo få lov att vara människa.

Även om detta bara delvis är sant idag så kommer det att vara dubbelt så sant om ett år, fyrdubbelt så sant om två år och 1000 gånger så sant om 10 år, om vi ska tro Zuckerberg.

Vi kommer tämligen snart att leva våra liv mer eller mindre till fullo på nätet. Det kommer att vara en helt annan upplevelse än nätet idag. Inget vet hur denna upplevelse kommer att te sig men nätets förmåga att sudda ut tid och rum är så kraftfull att utvecklingen inte går att stoppa.

Man kan då fråga sig vilken rätt Per Gessle, Alexander Bard, Helena Bergström och de övriga kulturarbetarna som står bakom IPRED-lagen tror sig ha att kunna stänga av människor från nätet – från att till fullo få vara människor – för ett så ringa brott som att ha kopierat (kopierat – inte stulit!) en fil (information – inte atomer!).

Varför inte stänga av deras elektricitet också när ni ändå håller på? Man behöver ju ström för att spela upp musiken.

Sanna Rayman skriver att om ett par år kommer vi att skratta åt den här debatten. Så är det nog.

Att stänga av någon från internet kommer samtidigt att antingen vara ett av lagens hårdaste straff eller anses så omänskligt att det helt enkelt inte finns på straffskalan.

Uppdaterat: bara ett förtydligande: IPRED i sig säger mig veterligen inget om att stänga av folk från internet. Lagen handlar om att kunna identifiera en människa via ett IP-nummer. Det finns andra lagförslag som handlar om avstängning. De olika lagförslagen hänger dock samman och den gemensamma nämnaren är upphovsrättsindustrin. Det är också lätt att tänka sig ett scenario där en operatör blir pressad att säga upp ett internetabonnemang om IPRED blir verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Emikraten: Flytten räddar välfärdsstaten?

Erik Starck tar emikraten i Veckans skifte.

En tråkig utveckling kan vara att allmänheten vänder sig mot emikraterna. Av de utflyttade svenskarna återvänder cirka 60 procent, men det betyder inte att de stannar här för gott.

För några år sedan hade vi en debatt om polska rörmokare och social turism. Det skulle komma hit folk från Östeuropa och ta våra jobb eller leva på bidrag. Sverige införde inte övergångsregler, och det blev ingen social turism. Snarast blev det oro för att vi inte lockade arbetskraft till Sverige (medelhöga löner och mycket höga skatter)!

I stället kanske irritationen riktar sig i kristider mot återvändaren, de som varit utomlands under lång tid och tjänat bra till låga skatter och nu kommer och ”tar vår välfärd” genom att bli sjuka, arbetslösa och med barn här i Sverige. Den attityden vore lika olycklig.

Men… tänk om emikraten är bra för välfärdsstaten också? Vart man flyttar är inte bara en fråga om lägsta möjliga skatt, utan som påpekats rätt mix i livspusslet. Som ekonomen Knut Wicksell påpekade så var det meningen att skattebetalande skulle vara en god affär för medborgaren, med en balans av skatter och offentliga tjänster.

Det har inte samhällen med höga skatter haft, ofta genom att det är svårt för medborgaren att hålla sig informerad och att särintressen har haft lätt att höja skatten för alla och själva dra nytta. Samtycke och legitimitet var viktigt sade Wicksell, och många blir nog förvånade av att han som socialdemokrat lade den rättvisa skatten på 25% av inkomsten. Främst vände han sig mot skattesystemen som gynnade människor av högre klass och rikedom.

Så kanske är de som röstar med fötterna dem som kan ge även välfärdsstaterna viktig information om vilka skattereformer som är nödvändiga, vilka tjänster som efterfrågas mer konkret osv? Vi har inte erfarenheten av att folk i allmänhet vill vara ”free riders” på andra. Det ställer dock krav på tydligare system.

Snarare än ett ”race to the bottom” kanske emikraten för fram en diskussion om vad som är god statsförvaltning. Då får emikraten kanske några oväntade vänner.

Pingat på Intressant

Veckans skifte: när Demokrati blir Emikrati


Flyttfåglarna. Fria att välja? Foto av Mundoo.

”Om McCain vinner, ska vi då flytta till Skandinavien?”

Det är frågan Louis Bayard ställer när hon läser Phil Zuckermans bok ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment”. Boken ger en skimrande bild av våra skandinaviska länder som säkert verkar lockande för en amerikansk liberal utmattad på republikanskt styre.

Loius är inte ensam. Lockelsen i att flytta på sig är stor för många. I ett annat land lockar mycket: bättre klimat, annorlunda kultur, lägre skatter, bättre sjukvård, fler jobb… ja, listan kan göras lång.

Det är ett smörgåsbord av möjligheter som ligger och väntar på oss där ute i världen. Varje land har sina egna speciella för- och nackdelar. Trots terroristrädsla och protektionism är det relativt enkelt att flytta till ett annat land, särskilt inom EU. 2006 gjorde 45000 det emikratiska valet att flytta ut ur landet.

För ett val är just vad det är. Man befinner sig i ett demokratiskt system och väljer ett annat.

Även om man inte flyttar av direkt politiska skäl så är det ändå ett val som får politiska konsekvenser och med politiska undertoner. Det är också en intressant variant på det demokratiska valet, då man istället för att välja representanter i en lagstiftande församling snarare väljer lagstiftande församling och samhällssystem från ett smörgåsbord av flera alternativ.

Bloggaren (och emikraten) Wille Faler kallar det den post-geografiska människan:

För att jag inte ser mig som en fånge i det politiska system överheten pådyvlar mig, jag väljer själv. Givet, jag kan inte flytta till något ultraliberalt utopia, men överlag står jag fri att själv välja en god kompromiss mellan social frihet (så mycket som en rätt tråkig, heterosexuell medelklass renlevnadsman kan behöva..), ekonomisk frihet och ekonomiska möjligheter. Blir trycket ovanifrån för kvävande kan jag relativt lätt röra på mig.

Man kan tänka sig en framtid där det blir ännu enklare att flytta till andra länder, språkbarriären minskar, kommunikationen med nära och kära underlättas av en ökande emotionell bandbredd i nätet och administrativa hinder tas bort. Hur kommer detta att påverka det demokratiska valet? Hur kommer det att påverka ländernas möjlighet att profilera sig mot emikratiska väljare? ”Emikratpartiet” skulle vara Sveriges största utanför Riksdagen.

Är det förresten inte ”mer” demokratiskt att göra ett emikratiskt val än att välja en representant i en lagstiftande församling?

Frågorna är många i veckans skifte: emikratin!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Veckans skifte: Låste vi internet?

Hur kommer framtidens internet att se ut? Det är en fråga som jag varit framme och nosat på med mina inlägg på Skiften tidigare.

Hur internet kommer att se ut är nämligen inte säkert, det finns inte en karta. I dag har vi ett i backspegeln förvånansvärt öppet internet. Särskilt när vi ser på vad som skulle ha kunnat vara de alternativa strukturerna.

Minitel startade i Frankrike på 80-talet. Det var ett datanät för allmänheten. Mycket av det som nu finns på webben fanns redan då på Minitel (eller Teletel som nätverket egentligen hette, Minitel var terminalen). Där kunde man bok biljetter, beställa på postorder några decennier för dotcoms kom på idén, skicka textmeddelanden och använda elektroniska anslagstavlor (vilket var mycket populärt för prostituerade att hitta kunder på). Det gick att göra elektroniska betalningar. De dumma terminalerna fick man gratis av post- och televerket, men man betalade för varje minuts användning.

Den dumma terminalen var då bara ett tangentbord och en skärm, ingen egen processor eller minne (förutom för att förstå knapptryckningar och skärmsignaler). Minitel var en sådan succé att internet började introduceras i slutet av 90-talet i Frankrike, mot nio miljoner Minitelterminaler med 25 miljoner användare.

Faktiskt finns hela två miljoner terminaler för Minitel ute, och iallafall en miljon används fortfarande

Japan har länge sett som datateknikens hemland, men de var också långsamma på att utveckla nätet. Detta då det var bra mycket lättare för dem att utveckla föremål som innehöll renodlat funktionen. Istället för att köpa en jättedyr motsvarighet till den första hemdatorn för att skriva det komplicerade japanska skriftspråket så köpte man en Nintendo konsol och kunde börja spela direkt.

Dessa två datahistoriska alternativ hade inte varit för omöjliga att tänka som utmanare. Dock så fick vi de smarta, generella terminalerna där PC och internet gav användaren makten över funktionerna. Det var inte planerat att utvecklingen skulle gå så, men det fanns de som tog upp debatten och påvisade tydligt fördelarna. Jag anser att vi i längden vann mycket mer på den mer öppna miljön vi fick. Den blev långt mer innovativ, om än kanske mer komplicerad och mindre säker för användarna.

Är vi kanske på väg tillbaka till det slutna nätet och de dumma terminalerna? Är virtualiseringen slutet för vår kontroll av mjukvaran? Två frågor jag ser som något överdrivna, och som inte tar upp fördelarna, för dem finns ju. Men jag tar upp den kontroversiella sidan som ett skifte, då jag inte ser så mycket diskussioner. Det är en annorlunda debatt än den som förts i Sverige tidigare, som varit mycket mer av fysisk infrastruktur, och jag tror att det är nödvändigt att ta upp den nu.

Vi kanske får tid att diskutera detta tack vare finanskrisen, och att det inte verkar gå så bra för Google hittills.

Striderna om toppdomänerna fick lite uppmärksamhet för några år sedan, men den här debatten kan bli svårare.

Framtidens informationsstrukturer tas inte riktigt upp i politiken utan mest i inköparrollen och integrerat i andra verksamheter. Visst kan man lära sig på dataslöjden, men man måste först ha möjligheterna att arbeta öppet och fritt i miljön.

Så vad kan vi se för konkreta fördelar i den nya miljön? Är den så ”dum” som jag provokativt skildrat den? Vad ser vi för nackdelar? Var bör vi lägga tonvikten i skiftet?

Pingat på Intressant.se

Läs mer om internet, framtiden

Ang. Makt, smak och artefakter: Högljudda klackar

Joakim Lundblad frågar i veckans skifte, om artefakter kan ha makt, och mina tankar går genast till en statussymbol som de senaste åren fått allt mer uppmärksamhet, nämligen skon.

Allt eftersom vi i kalla Sverige lärt känna Sex And The City-feminismen och de mäktiga manhattan-kvinnorna genom tv-serier (inte bara själva SATC) och film har mode och makt blivit synonymer. Dräkter behöver inte vara tråkiga, och kvinnor behöver inte längre se ut som män för att förflytta sig på karriärsstegen.

Ett par högklackade skor signalerar flera saker, och även om det finns undantag, gäller regeln att ju högre och smalare klacken är, desto mer makt och status sitter bärarinnan på.

En hög smal klack kräver att bäraren håller skorna inomhus, vilket kräver antingen skobyte vid dörren eller frekventa taxiresor. En hög smal klack kräver även än dyr sko, för ska man vistas tio centimeter över marken, behövs någon form av komfort. Skavsårsplåster, silikoninlägg (för skon, inte foten) och omklackningar är omtankar som krävs för daglig användning.

Högklackade skor låter bäraren ta plats i ett rum. Högljudda tramp bryter mot stereotypen om den tysta timida kvinnan, och högljudda klackar ber inte om ursäkt. Samtidigt ger en hög klack lite extra längd till en kort person, och det blir lite svårare att ignorera en klackbärande kvinna än en som valt fotriktiga diton.

Höga skor med högljudda klackar är i allra största grad en maktfaktor och statussymbol. Den kombinerar praktisk betydelse med estetisk, och även om skomodet kommer förändras, lär den högljudda klacken bestå. Fotriktiga skor kommer alltid vara lite tråkigare.

Det flytande begreppet demokrati

Demokratins natur har börjat diskuteras, Alexander tar upp en intressant idé, jag har tidigare uppmärksammat cyberdemokratin. Tyvärr verkar debatten tas upp av olika vaga begrepp, som multituden. Utmaningarna från ett moget informationssamhälle har tyvärr varit svåra att få grepp om.

Förändringar av demokratin kräver snarare viss fasthet. Som exempel

We who are oppressed love those who fight against oppression
and the oppressors…
Brothers and sisters, it is with great honor and privilege that I present to you the leader of the El Fatah revolution… From Libya, our brother Muhammar El Kahdafi.

Va!??? Khadaffi som demokratisk reformator?

Khadaffi vill upplösa alla ministerier, den libyska statens oljepengar skall fördelas direkt ut till folket. Det blir bara försvars-, säkerhets-, utrikes-, och energidepartementet kvar, allt annat blir medborgarnas ansvar inklusive utbildning och sjukvård. ”Så länge som pengarna administeras av staten så kommer det att finnas stöld och korruption”, sade Khadaffi och att revolutionens chefskonsult nu vidare utvecklar Jamahiriya

Har Khadaffi blivit anhängare av nattväktarstaten på senare år? Om dessa reformer går igenom verkar det vara en av de mest ambitiösa nedskalningarna av statens makt på länge.

Jag är nog skeptisk. Libyenkännaren George Joffe påpekar i en artikel i Financial Times att Khadaffi sedan han kom till makten 1969 har styrt genom ständiga omorganisationer. Det gör att konkurrenter till hans makt aldrig får en egen maktbas, hans egna befogenheter inom den libyska staten förblir flytande. Libyen borde vara ett rikt land, med outnyttjade reserver av olja för att åtminstone kunna ta sig upp till en levnadsstandard som länderna vid Persiska viken. Så har inte skett, Libyen är notoriskt odemokratiskt samt präglat av fattigdom och en klåfingrig byråkrati. IPRI-rapporten fann inte tillräckligt med data för att ranka Libyen. Mycket talande.

Kanske Khadaffi försöker bana väg för sonen reformerna som letts av sonen Seif al Islam Khadaffi, men mönstret överrensstämmer blott alltför väl med tidigare reformer.

För många fattigare länder handlar uppbyggande av demokrati och liberalism intressant nog om att stärka staten i vissa hänseenden. Hos oss i Sverige gäller det nog tydlighet i delegerandet, i att bygga upp institutioner som har fasta spelregler för maktdelning. Det har påpekat i tidningen Medborgarrätt av Hans Jensevik att vi i dag närmast har statsministerdiktatur.

Sedan har vi fått många nya idéer om sätt att kunna få in mer inflytande från medborgarna, varav det viktigaste nog kan vara reell insyn i hur beslut fattas så att vi hinner reagera tidigt. Först gäller dock att jämna ut demokratins spelplan genom att räta ut de veck av bristande ansvar, som farliga maktansamlingar kan gömma sig i.

Pingat på Intressant.se

Ang. Flytande demokrati: Riktiga personval

Alexander Funcke skriver om det flytande begreppet demokrati, och beskriver ett system som värmer en liberal själ i hjärtat. I princip får alla vara med och rösta, och alla får någon sorts ansvar. Kanske är det ett system som går att realisera bland en liten grupp människor, tex. i en kommun.

Problemet med den flytande demokratin är realiserandet av beslut. Praktisk politik kräver oftast kompromissande, och med nio miljoner människor, har jag svårt att tro att det finns förslag som skulle röstas igenom.

Vad jag skulle vilja se inom en betydligt närmare framtid är renodlade personval och ett slopande av valkretsarna.

I dag är riksdagspolitkerna bundna till sin valkrets, och det demokratiska systemet bygger på att de representerar olika delar av landet. Det kanske var en bra poäng när möten mellan politiker och väljare främst skedde IRL, men en något förlegad anledning idag. Dessutom borde inte frågor av regional karaktär alls avhandlas på riksnivå, utan fixas lokalt.

Med renodlade personval hade riksdagkandidaterna själva fått bestämma om de ville vara del av en lista, eller stå som helt oberoende. Den som röstar hade varit tvungen att kryssa för att rösten skulle räknas (men ev. listor kunde eventuellt få tillgodoräkna sig rösterna för de som inte blev invalda), och både väljare och kandidat hade fått engagera sig lite mera och ta sitt ansvar.

Troligen skulle en lokalt väl förankrad politiker fortsätta ta sig in i riksdagen tack vare ett starkt lokalt stöd, men det hade inte längre varit nödvändigt. Liksom hade partiernas interna listplaceringar sumpats totalt till förmån för väljarens åsikter.

Kanske skulle en och annan ”kändis” ta sig in bara pga. sitt kändisskap, men å andra sidan fick Linda Rosings parti ett försumbart antal röster förra valet.

Med starka personval får dessutom kandidaterna större mandat att handla efter sin egen övertygelse, och partipiskor som i FRA-omröstningen hade varit svårare att försvara. För att inte tala om att det faktiskt hade varit en praktiskt genomförbar idé, som inte behöver ligga så långt fram i tiden…

Veckans skifte: Apokalypsens svans

Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Anders Sandberg.

Anders Sandberg har många strängar på sin lyra. Internetlegend, forskningschef på tankesmedjan Eudoxa och forskare på Future of Humanity Institute vid Oxforduniversitetet. Han skriver på bloggen Andart.

Mycket nöje!

________________

Vi är mitt inne i ett stort skifte när det gäller de risker som hotar oss. Om man studerar den globala statistiken har livet de senare århundradet blivit mycket säkrare: riskerna att dö av brott, krig, svält, epidemier och naturkatastrofer har minskat markant för medelmänniskan. Men det betyder inte att hoten är borta. Tvärtom, risken för verkligt stora katastrofer kan mycket väl ha ökat. Vi står inför ett otal riskrelaterade utmaningar som sätter vår kollektiva rationalitet på prov.

Det som förändras är:

– Utvecklingen av de globala riskerna

– Övergången till människoskapade risker

– Hotet från de feta svansarna

– Riskmedvetandet förändras

– Den tekniska förstärkningen

Till viss del är globala risker ett lyxproblem: när småkatastrofer sker hela tiden och samhället inte har resurser över, då finns det varken tid och resurser att planera för de stora riskerna. Idag lever vi tryggt och länge nog att oroa oss för mindre troliga men potentiellt värre hot. Men vi hotas också av nya sorters hot. Genom globaliseringen blir vi inte bara medvetna om katastrofer, vi blir också lätt delaktiga (tsunamin 2004) eller hotade (pandemier, internationella ekonomiska krascher).

Fram till mitten av 1900-talet var alla de stora hoten mot mänsklighetens överlevnad yttre hot: pandemier, naturliga klimatförändringar, asteroidnedslag, supervulkanism och astronomiska detonationer. Sedan dess har människoskapade risker snabbt vuxit i storlek: kärnvapenkrig, biologiska vapen och klimathot dominerar idag riskprofilen. Det verkar troligt att bioteknik, nanoteknik och artificiell intelligens kommer att tillföra nya globala risker under de kommande årtiondena.

Framför allt verkar historien lära oss att många risker utvecklas långt innan vi blir medvetna om faran (ozonhålet) och vi har upptäckt åtskilliga hot förvånansvärt nyligen (supervulkaner, gamma ray bursts) – vi kan därmed vara säkra på att det finns okända risker på lur.

Genom att vi blir bättre på att bekämpa små risker kan vi också förvärra de stora riskerna. Ett skäl till de många skogsbränderna i USA är att man varit för bra på att hindra små bränder. Undervegetation som annars skulle ha brunnit kan nu ansamlas tills en verkligt stor och okontrollerbar brand blir följden. Att hindra banker från att gå omkull skyddar spararna, men bygger upp ineffektivitet och risk i hela finansystemet. Genom att medicinera med antibiotika bygger vi upp resistenta bakteriestammar. Men ingen normal människa vill låta sitt hus brinna ned, sin bank gå i konkurs eller offra sin hälsa för det allmänna bästa.

Många risker har ”feta svansar”. Feta svansar är när det totala antalet förolyckade över tiden domineras av den största katastrofen, inte medelkatastrofen. Lokala risker som jordbävningar har förmodligen en övre gräns, men pandemier, krig och folkmord kan mycket väl gå hela vägen upp till hela mänskligheten. Feta svansar är något som först nyligen uppmärksammats, delvis för att vi idag kan observera dem, delvis för att de verkar bli allt viktigare i en globaliserad, sammankopplad värld där återkopplingen mellan olika aktörer blir allt starkare. Stater verkar vara bra på att hantera medelkatastrofer men inte extrema händelser där inga av de gamla reglerna gäller. Här behöver vi helt nya metoder (kanske decentralisering, att designa för robusthet eller rent av att planera så att totala kollapser blir så milda som möjligt).

Samhället har blivit allt mer riskmedvetet– men det betyder inte att risker hanteras bättre. I en postideologisk värld är riskminimering både ett garanterat legitimt och populärt projekt för alla styrande. Men ofta blir resultatet ”riskteater” på samma sätt som säkerhet ofta blir säkerhetsteater: mycket aktivitet, men lite nytta. Detta är särskilt sant för ovanliga risker, eftersom människor tenderar att systematiskt undervärdera deras betydelse. Det finns många väldokumenterade former av irrationalitet i riskhantering men beslutsfattare är till stor del omedvetna om hur påverkade de är.

Teknikspridningen ökar många risker exponentiellt (”Moores Law of Mad Science: Every 18 months, the IQ required to destroy the world drops by 1 point”). Framför allt informationsbaserade hot som datorvirus, biovapen och i framtiden nanoteknik och AI kan vara mycket svårkontrollerade. De medel som diskuteras idag för att begränsa deras spridning är problematiska: förhandsgranskning, automatisk filtrering av information och olika former av ”trusted computing” hotar både den privata sfären, friheten att bygga och experimentera och kan reducera individens makt relativt stora institutioner. Men om hoten verkligen är globala och överhängande kan sådana lösningar vara svåra att undvika. Hittils har rätt få alternativ formulerats (överlappande mindre extrema lösningar, genomskinliga samhällen): det behövs betydligt mer kreativt tänkande under det korta möjlighetsfönster vi har just nu.

Utmaningarna är att bemöta nya sorters risker där vissa kommer att vara totala överraskningar, hantera att vi själva är de stora riskproducenterna, att otänkbara katastrofer kommer att hända då och då, att bemöta risker rationellt trots mänsklig rationalitets brister, och finna sätt att balansera överlevnad mot att leva ett njutbart liv.

En enkel match.

Pingat på Intressant