”Skåne är utan tvekan väl positionerat för att kunna bli en av OECDs mest konkurrenskraftiga regioner.” Så lyder en av de sammanfattande meningarna i  OECDs regionala studie av Skåne som publicerades i förra veckan. Men, för det finns såklart ett ”men”. Anställningssiffrorna är låga, liksom produktiviteten. Detta hänger delvis samman med det strukturella skiftet där vi går från tillverkning till ett tjänstesamhälle. Delvis hänger det också samman med den stora inflyttningen till regionen. Utbildningsnivån är hög men det finns samtidigt alltför många personer (16%) med endast grundskoleutbildning. Det finns policies för integrationen av invandrare men i realiteten fungerar de inte lika bra. Antalet företag som startas är högt men startups tenderar att stanna i växten och blir sällan till större företag. Skåne är ledande när det gäller insatser på innovationsområdet men man behöver konkretisera målen och bli bättre på att följa upp hur det går för att ha faktabaserade beslutsunderlag för framtida satsningar. Innovationsstrategin bör löpa i två spår, säger OECD, ett teknikdrivet och ett som fokuserar på att vidga basen för innovationer och stärka dess genomslagskraft. Vi behöver en bättre matchning mellan utbildning och arbetsgivarnas efterfrågan. Vi behöver också bättre tillvarata möjligheterna med gränsöverskridande kluster- och innovationsarbete och samordning över sektorerna och i Öresundsregionen. Vad säger ni? Jag tror att Skiftesskribenterna och även läsarna har en och annan mer konkret idé som bidrar till att lyfta Skåne.

Bokmässan är över, och förutom att återigen ha suttit på ett av alla överfulla tåg mot Göteborg med en konduktör som tyckte att vi skulle kramas, har jag inga egna intryck av kulturens egen rockfestival.

Anna frågar i veckans skifte om bokbranschens framtid. Det uråldriga mediet står inför digitalisering och potentiella förändringar, branschen är orolig, och ingen vet riktigt vad som är på väg att hända.

Utan att på något sätt säga att jag är representativ i mitt bokkonsumerande tänkte jag börja mitt resonemang just där. Som liten slukade jag böcker och älskade fantasins värld. Som äldre har jag en lite för stor bokhylla med alldeles för mycket böcker i som jag har flyttat runt land och rike några för många gånger.

Det största som ändrat sig är att jag läser betydligt mer sällan. Inte för att jag inte har intresset. Bokens värld är fortfarande fantastisk, utan snarare för att jag inte hittar tiden. Inte ens stilla tågresor blir lästid längre med laptop, eluttag och mobilt bredband vart jag än far, och som passiv avkoppling förefaller sträcktittande på teveserier vara ett mer givande alternativ.

Trots det känns bokens värde fortfarande ligga i att den är fysisk. Ljudböcker fångar inte koncentrationen, och om man är digital och uppkopplad blir sträckläsandet snabbt enformigt och ointressant. Böcker är inte bara nostalgisk lukt, utan praktiska just för att de fungerar i all sin enkelhet, beständiga och fysiska.

Kanske kommer vi inte se något större skifte för boken, utan bara för läsningen. Kanske kommer inte ens den förändras nämnvärt, och kanske finns det en anledning till att boken har överlevt i flera hundra år.

En sak är jag rätt säker på; så länge det finns nioåriga bokslukare som letar tegelstenar i bibliotekshyllorna, kommer pappersboken att överleva under i alla fall en livstid till.

Joakim flyter upp frågan om patent i bioteknikindustrin och om en generell patentform fungerar för alla?

För mig blev problemen med dagens situation tydligen när Brasiliens flotta funderade på att sänka skeppet Götheborg på sin färd till Kina.

Det är Convention on Biological Diversity (CBD) och den spelar in på biologiskt material. Läs mer i min artikel Here Come the Bio-Vikings!

Back then, many overestimated the opportunities offered by biomaterials used in the still relatively undeveloped biotechnology sector — with very profitable applications in agriculture, medicine and so on. There was talk of the ”green gold” that soon would provide significant new income to developing countries. The argument was made that these countries would need incentives for protecting their biodiversity by being able to charge the West extensively for the right to use biomaterials.

At the UN’s Earth Summit in Rio de Janeiro in 1992, the Convention on Biological Diversity (CBD) was signed and has now been ratified by 176 nations. As well-intentioned as the CBD treaty might have been, it severely restricted the ability of researchers to collect biosamples, as it forbids the collection on another state’s territory ”subject to prior informed consent” of that state.

Parallel to this was the development in intellectual property, through the introduction of patents created originally to protect industrial hardware and not biological materials. This restricted the previously unlimited access and trade in genetic information and genetic materials.

Den tuffa debatten kring växtförädling lyfts ännu en gång av Carl-Gustaf Thornström på Forskarbloggen.

Intressant

Waldemar öppnar en mycket spännande diskussion när han frågar sig hur TV:s framtid ser ut. Snarare än att fundera kring tittande, kanaler och innehåll skulle jag emellertid vilja ägna några funderingar åt vår syn på TV-mediets uppkomst och faktiska betydelse som teknologi. Jag kommer att göra en kort tillbakblick för att se hur TV-mediet analyserades och utvärderats tidigare, för att sedan göra ett skissartat försök att måla framtiden efter (?) TV.

Det vore brukligt att inleda en historieskrivning med ett tillblivelseår, men precis just detta tror jag att det finns en poäng med att frångå. Uppfattningen att teknik plötsligt föds eller skapas, och därmed ger upphov till en revolution kan bara göras intuitiv för sammandragna historiska tillbakablickar. Vad som i framtiden kan komma att kallas revolutioner framstår i pågående form allt som oftast som mycket långsamma processer, och ny teknik kan bara vid enstaka tillfällen isoleras till ett enda skapelseögonblick.

I boken Television: Technology and Cultural Form från 1974 fångar den brittiske sociologen Raymond Williams framförallt två centrala trender, eller tendenser, som man måste förhålla sig till och skapa sig en konsekvent förståelse inför för att diskutera TV-fenomenet.

Den första tendensen framträder ur Wiliams lysande dissektion av TV-mediets uppkomst. Williams menar att TV:s historia inte kan förstås enbart genom den faktiska TV-apparatens uppkomst. Dess historia måste även skrivas i termer av andra teknologiers och apparaters tillblivelse, och inte som en serie av medvetna och sammanhängande utvecklingssteg utan som ett komplex.

”The invention of television was no single event or sieries of events. It depended on a complex of inventions and developments in electricity, telegraphy, photography, and motion picture, and radio. It can be said to have separated out as a specific technological objective in the period 1875-1890, and then, after a lag, to have developed as a specific technological enterprise from 1920 through to the first public televison systems of the 1930s. Yet in each of these stages it depended for parts of its realisation on inventions made with other ends primarily in view”

Det handlade alltså om ett kluster i den bemärkelsen att alla de komponenter som kom att utgöra TV-tekniken inte kom till för att fylla det syftet. Trots att TV i allra högsta grad krävde sammansättningen av flera tidigare teknologier, betraktas det idag som ett distinkt och självständigt medium med ett värde bortom sammansättningen av elektrisk ljud- och bildöverföring. Ingen skulle exempelvis drömma om att kalla TV för sammansatt radio och bildtelegrafi.

Williams andra viktiga observation, och likväl inledningen till boken, tydliggör han genom att konfrontera det väl etablerade påståendet att TV har förändrat (eller revolutionerat) världen. Han konstaterar rappt att ett sådant påstående inte har någon entydig innebörd. För att illustrera erbjuder han nio möjliga exempeltolkningar av påståendet att TV förändrat världen, och låter kontentan av de olika tolkningarna röra sig mellan olika perspektiv. Här följer två exempel:

”Television was invented as a result of scientific and technological research. Its power as a medium of news and entertainment was then so great that it altered all preceding media of news and entertainment”

”Television became available as a result of scientific and technical research, and its character and uses exploited and emphasised elements of passivity, a cultural and psychological inadequacy, whicjh had always been latent in people, but which television now organised and came to represent”

Det första exempelet är starkt teknikdeterministiskt – det beskriver världen som ett resultat av den tekniska utvecklingen. I det andra exempelet går tekniken från att vara orsak till att vara effekt. Williams kallar detta för symptomatisk tekniksyn, d v s teknik antas återspegla och utgöra symptom för social förändring snarare än att katalysera densamma. Williams ställer dessa två perspektiv mot varandra och konstaterar:

”The debate between these two general positions occupies the greater part of our thinking about technology and society. It is a real debate, and each side makes important points. But it is in the end sterile, because each position, though in different ways, has abstracted technology from society. In technological determinism, reserach and development have been assumed as self-generating. The new technologies are invented as it were in an independent sphere, and then create new societies and new human conditions. The view of symptomatic technology, similarly, assumes that research and development are self-generating, but in a more marginal way. What is discovered in the margin is then taken up and used.”

Vad Williams till syvende og sidst efterlyser är ett perspektiv som tar hänsyn till en växelverkan mellan teknik och samhälle (belyses idag närmast av Social Construction of Technology, SCOT). TV kan inte betraktas som en isolerad teknik som kommit till i tomrum antingen för att forma samhället eller som ett styrt resultat av samhällets utveckling eller förändring. Vi har egentligen redan bevisat inget av dessa perspektiv är tillräckligt, bara genom att vi refererar till TV som någonting mer än sammansättningen av dess teknologiska komponentteknologier. När vi säger TV menar vi något mer än bara dumburken.

TV är någonting annat för oss, någonting annorlunda. Det är en fokalpunkt för hur vi förhåller oss till varandra genom det gemensamma samhället. Vi ser samma nyheter, tittar på samma filmer (mer så förr, innan videobandspelaren och senare DVD-spelaren, än nu) och koordinerar oss i förhållande till varandra. TV som fokalpunkt består inte nödvändigtvis av apparaten som sådan, utan av det gemensamma flödet av information. Man skulle kunna tänka sig att inte heller kvaliteten på informationen var den bärande punkten, bara det var ’bra nog’ (något som låter sig bevisas genom en lekmannamässig ’genomzappning’ av basutbudet av kanaler). Vad som var viktigt, var att vi visste att vi visste ungefär samma sak allihopa. Det blev ett socialt kitt.

På samma vis som TV en gång trädde fram ur sammansättningen av olika teknikformer, talar vi nu om Internet som konvergensen av bland annat TV och radio. Men på precis samma vis som TV är mer än summan av sina tekniska komponenter, är även Internet någonting mer. Någonting nytt. Det finns anledning att tro att vi åtminstone till stor del kommer att lämna det sjävständiga TV-mediet bakom oss, men också att vi kommer att överge innebörden av TV-begreppet. Att vi lämnar den distinkta TV-tekniken till fördel för integrerade alternativ med bredare utbud är kanske inte förvånande, men att vi slutar tänka på och relatera till informationsflöden, underhållning och nyhetsförmedling i termer av TV är inte lika självklart.

Vad det innebär är att vi som samhälle i praktiken lämnar en fokalpunkt för informationskoordinering för en annan – vi går från ett mer styrt fåkanalssystem till ett kontinuerligt och anpassningsbart flöde av information som vi själva väljer hur vi ordnar och förhåller oss till. Somliga skulle mena att den ökade diviersifieringen innebär en ökad segregation mellan olika åsikter och grupper i samhället, men det torde vara lika troligt att vi när vi erbjuds möjligheten faktiskt engagerar oss i vad andra tycker, tänker, lyssnar på och sympatiserar med. När alla väljer och konstruerar sina egna kanaler blir andras flödessammansättningar lika intressanta som dina egna, fast på ett annat vis.

Om vi skulle lämna TV:n bakom oss skulle det inte bara betyda att vi fördömer dumburken till det eviga standbylägets avgrunder, det skulle också betyda att vi för evigt förändrar hur vi relaterar till varandra i termer av vad vi vet – och vad vi vet att andra vet – om omvärlden.

Waldemar frågar i veckans skifte om hur framtidens tv-vanor kommer se ut. Själv instämmer jag mångt och mycket i Andreas Baxells svar. Efter fyra veckor som inneboende i Stockholm har jag inte tittat på husets tv alls. Laptop fylld med tv-serier jag vill titta på när jag själv haft tid har varit betydligt smidigare, och inget av de program som sänds i tv-rutan har lockat tillräckligt mycket för att bänka mig i soffan och invänta rätt klockslag.

Kanske beror det delvis på att jag inte är särskilt intresserad av sport, och att det inte finns några andra program för tillfället där direktsändningen lockar. För om tv:n kommer ha någon fördel framför nätet i framtiden är det just de stora direktsändningarna med tävlingar och resultat i realtid. Melodifestivalen, OS och Hockey-VM kommer alltid vara tidsbundet, även om formaten säkerligen kommer förändras.

TV-tittandet som fenomen kommer sannolikt dö ut. Det kommer ske sakta, och med en stor bevaringsiver från stat och kulturelit. Själv vill jag allra helst att teven skall befrias från staten, om inte annat för att mediet skall ha en chans att utvecklas och överleva.

Nätet ger redan i dag plats för obegränsat med kanaler och program. Bambuserströmmar från viktiga politiska händelser och aktioner börjar bli vardagsmat, riksdagsdebatter går att följa via webbtv, och stora tv-produktioner som högklassiga serier går ändå snabbare att dra hem från nätet timmar efter premiären på andra sidan atlanten, än visas i de svenska tv-näten.

Egentligen är inget av detta framtiden, utan snarare dagens faktum, där tekniken har sprungit ifrån systemet och bättre tillgodoser vad kunderna egentligen vill ha. Framtidens modeller kommer knappast vara statliga, om inte annat för att staten aldrig kommer ha tillräckligt med pengar för att finansiera vad publiken vill ha.

Direktströmmar, ondemand-tjänster och mediesamlingar i digitala bibliotek. Den aktör som erbjuder detta för rimliga priser, med rätt teknik och utan de lands- och regiongränser som i dag finns, kan bli marknadsledande. Kanske kan Voddler vara en tjänst som tar steget i rätt riktning. Jag har testat och det ser lovande ut. Risken finns att de inte får till avtalen som krävs, och att allt rinner ut i sanden.

En sak är i alla fall säker. Teven är på väg mot en säker död om den fortsätter i samma spår som i dag.