Just nu är jag splittrad mellan en hel rad böcker, de blir helt enkelt inte utlästa lika snabbt som då vintermörkret vilar tungt över landet. Hursomhelst här kommer tre vårböcker från min horisont:
The Starfish and the Spider, Brafman & Beckstrom är en fackbok som handlar om platta, decentraliserade organisationer i ny tappning. Spindeln gestaltar de traditionellt hierarkiska organisationerna, sjöstjärnan representerar de decentraliserade.
Med Malmö – från hav till betong i Sveriges skönaste stad, Kristin Nord & Åsa Kristensson, återupptäcker jag Malmö. Det är en toppenguide med lagom mycket information, personliga tips från lokala profiler och rikligt med bilder som ger lust att utforska staden.
Grundläggande genetik, Mikael Fant, är titeln till trots en roman som utspelar sig i det nutida Stockholm, med en hel del tillbakablickar (justerat). Jag har just fått den levererad efter ihärdiga rekommendationer från en god vän och hoppas komma igång med den strax. Jag gillar romaner som handlar om livsvillkor. Högt upp på min att-läsa-lista står därför också Igelkottens elegans, Muriel Barbery, som nyligen utkommit på svenska.
Något som på senare tid har uppmärksammats är informationsteknikens klimatpåverkan, och man kan exempelvis läsa om hur många gram koldioxid en Googlesökning genererar. Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur många gram koldioxid som går åt för att rapportera om dessa googlegram, och troligtvis skulle man strax upptäcka att jakten på grammen egentligen inte leder till något speciellt konstruktivt. Å andra sidan skulle man kunna fråga sig hur grönt informationssamhället är, eller snarare hur det gröna informationssamhället egentligen ser ut?
Det intuitiva svaret står förstås att finna i molnet (bland annat), som utöver sina många andra lovande egenskaper också möjliggör en resurseffektivare och därmed miljövänligare IT-infrastruktur. Men låt oss gå ett par, eller i ärlighetens namn rätt många, steg längre och fråga oss vad informationssamhällets innersta väsen skulle kunna betyda för, och hur det skulle kunna förändra vår bild av, miljöpolitiken.
Informationssamhället som begrepp handlar i grunden om dynamik, relationer och relativa förhållanden. Information frigör sig från objekt och format, får ett förändrat värde relativt sin omgivning och blir en del av det flöde av konversationer som den allt mer tröskelbefriade kommunikationen har förvandlats till. Men framförallt är allting öppet för förändring på ett hittills oöverträffat och unikt vis. Vad betyder detta för miljöpolitiken?
En av de fundamentala retoriska förankringspunkterna i vilken miljöpolitik som helst är relationen till det naturliga. Det är allt som oftast det naturliga människan förmanas att utgå från / återgå till / värna. Men vad är egentligen naturligt? Det är om man tänker efter närmast hyckleri att tala om orörda, naturliga områden i någon absolut mening. Även om ett område lämnas fysiskt orört är det fortfarande en del av samma ekosystem som närliggande radhusområden, industrier och shoppingcenter.
Det finns idag inga av människor orörda naturområden. Betyder det att det inte finns någonting naturligt kvar? Ja, under förutsättning att människan anses onaturlig betyder det precis just detta, men att exkludera människan från det naturliga är å andra sidan ett inte helt oproblematiskt ställningstagande (vilket i och för sig inte hindrar många från att argumentera utifrån sådana premisser även om de inte säger det rätt ut).
Begreppet naturligt och dess relation till vår miljö gör sig helt enkelt inte så väl som statiskt. Kanske borde vi snarare betrakta det naturliga som ett förändringsflöde som begränsas utifrån ett större systems (ekosystemets) förmåga att robust anpassa sig till förändringarna?
När vi så bestämt oss för en definition av det naturliga – alldeles oavsett hur denna definition ser ut – uppstår snart en rad spännande följdfrågor som avgör hur det aggregerade miljöbegreppet kommer att se ut. Är det vi tycker är naturligt nu fortfarande naturligt om vi återskapar det artificiellt med en sådan precision att vi inte kan skilja det från orginalet? Och digitalt?
Om informationssamhällets människa lär sig att utvinna informationen om det naturliga så att hon när som helst kan återskapa det, vilken roll spelar då växthusgaser och klimathot i hennes vardag? Miljöpolitiken blir då närmast en allokeringspolitisk diskussion om var man ska upprätta sådana naturresurser – optimerade genmodifierade skogar och grönområden – som kan balansera de optimala industriområdena. Den gröna informationen separeras från det fysiska, gröna och ärligt talat rätt träiga formatet.
Visst kommer man fortfarande – och i säkerligen i större utsträckning än idag – tala om energieffektivisering och efffektivisering av resursförbrukning, men de hot man idag talar om blir då helt enkelt balanserande indikatorer som politiken ska förhålla sig till utifrån andra prioriteringar. Vi skyddar och bevarar inte, vi nyproducerar och utvecklar. Frågan vi kanske behöver ställa oss är om en skogs estetiska värden ska få ge vika för dess effektivitetsgrad, dvs ska vi välja fula modifierade träd med större koldioxidupptagningsförmåga framför den mer traditionella, och rätt mysiga, skog 1.0?
Det gröna informationssamhället ställer enorma krav på både miljö och människor, inte minst eftersom det kräver att vetenskap och forskning inte hålls tillbaka av oro för förändring eller missriktat värn av ett föråldrat, statiskt och i någon mening falskt naturlighetsbegrepp.
Vad är miljöpolitik om tjugo år och hur ser relationen då ut mellan forskning och politik, undrar Joakim Lundblad i veckans skifte.
Framförallt lär miljöfrågan alltmer ”mainsteamifieras”, den blir bredare och kommer att täcka in fler fördjupningsområden. Om grönt är det nya svarta och alla har minst ett grönt plagg i garderoben så är det inte självklart att det finns plats för ett parti som fokuserar på miljön. Alla partier är miljöpartier och olikheterna i åskådning mellan de individer som engagerade sig i miljörörelsen kommer troligen att vara större än likheterna. De samexisterar och jag tror det finns plats för de olika alternativen som Joakim radar upp i Valet mellan problem och mål.
Relationen forskning och politik är inte oberoende av media. Vi kan se media utvecklas i olika riktningar. Å ena sidan mer realtid, direktrapportering från privatpersoner som var på plats, bloggande och twittrande. Det lär bli fler alarmerande rapporter från naturkatastrofer och annat. Å andra sidan sker en utveckling av media mot fördjupningar och featurematerial. Här kommer forskningsresultaten att få plats.
En annan aktör, förutom media, som kommer att påverka relationen mellan forskning och politik är näringslivet. Det kan ta ett samhällsansvar, eller arbeta med lobbying för att påverka. Miljöpolitiken kommer såklart också att påverkas av globaliseringen och hur EU utvecklas.
Det som sker i detta surrealistiska skifte är egentligen inte mer häpnadsväckande än att fotografi och rörlig bild får samma trovärdighet som text och måleri vid avbildandet av verkligheten. Detta betyder inte att trovärdigheten nödvändigtvis sjunker, den ändras, eller rättare sagt korrigeras. Det realistiska fotot dras äntligen ner i det surrealistiska träsket – eller i vart fall det subjektiva – där det hör hemma.
De som levt i föreställningen att fotografer någonsin avbildat verkligheten objektivt har misstagit sig. Fotografens främsta verktyg att förvrida verkligheten är urvalet, därutöver har det alltid funnits regi, raffinerade framkallningsmetoder och spännande optik. Hade inte fotografi varit ett lögnaktigt medium skulle foto aldrig varit konst — vilket det med all rätta är.
(cc) Möjligheten att kommunicerar exakt det som någon önskar, äkta eller ej, har funnits länge, men det har varit förbehållet de med stora resurser och kunskap.
Photoshop är således inte ett introducerande av förfalskning, utan en, ursäkta missbruket av begrepp, demokratisering av den samma.
Med ordet demokratisering för ögonen kan man med en säkerhet egentligen förbehållet dialektiker förutspå: Vännerna av den tidigare eliten kommer att förbanna denna utveckling.
Men inte är detta dödsstöten för den dokumenterande fotografen, ty trots att textens och måleriets uppenbara brist på direkt koppling till det som ska avbildas och det stora utrymmet för konstnärlig frihet, så håller vi ofta text och måleri som trovärdigt.
Trovärdighet hos t ex en dokumentär text är med andra ord avhängig skaparen samt antagandet att han hade uppsåt att avbilda verkligheten trovärdigt. Om texten genom gått peer-review, så är texten avhängig fler, men likväl är den inte fristående. Ty texten i sig själv kan aldrig vara en trovärdig bild av verkligheten, inte isolerad, utan sammanhang.
En tänkt logisk bild som verkligen avbildar världen, kommer vi aldrig kunna kommunicera, vi får nöja oss med andra typer av bilder. Och de är alla falska. I bästa fall kommer ett verk nära den inre bild som skaparen hade, men eftersom verket är beroende av skaparens uppsåt, erfarenheter, sinnesstämning, o s v, så kan vi inte närma oss en förståelse för ett verk utan att känna skaparen. Detta är hur vi även bör beakta en fotografs verk.
Detta betyder att autenticiteten blir viktigare, och den autentiska kvalitén ligger inte i verket, utan i dess historia. En kopia av Elvis Presleys autograf är inte värd nämnvärt om det inte är han som skrivit den, detta även om den inte skulle gå att skilja den från en äkta. En tavla får på samma sätt ofta sitt värde i större utsträckning på grund av sin historia än på rent estetiska grunder.
Och nu när duplicering bara blir billigare blir historisism mer kung än någonsin. Eller vad ska man säga om Bob Hunds singel med det lämpliga namnet Fantastiskt, utgiven i ett (1) exemplar. Ett snyggt sådant.
Anders Sandberg diskuterar i kommentarstråden till Simon Winters gästskifte en typ av full disclosure, där Simon Winter fyller i med detaljer. Geo-position, kameratyp, en logg på applicerade filter med värden, och så vidare. Detta är värdefull information för att nå en mer objektiv bild av ett verk, men knappast fulländat. Den viktigaste komponenten vid dokumentär fotografering är urvalet.
Detta sagt så bör man stanna upp och reflektera över hur mycket billigare det estetiskt sköna, eller på andra sätt tilltalande, plötsligt blivit. Hur tillgängligheten av det perfekt symmetriska, och på andra vis klassiskt vackra, kommer att påverka vår uppfattning om skönhet är en annan kul fråga, och om det blir en reaktion, kan man än längre fram tänka sig en punkt vart emot begreppet skönhet konvergerar?
En begreppsdefinition kanske kan vara på sin plats. Inom EU är definitionen av e-förvaltning (e-government) följande:
E-förvaltning är verksamhetsutveckling i offentlig förvaltning som drar nytta av informations- och kommunikationsteknik kombinerad med organisatoriska förändringar och nya kompetenser.
De fem prioriteringsområdena finns här och är e-Inclusion, Effectiveness/Efficiency, High Impact Services, Key Enablers (eID), e-Participation.
Waldemar Ingdahl tar upp elektronisk förvaltning i veckans skifte och efterlyser bl.a. goda exempel på e-demokrati. ”Är framtidens medborgarskap att vara en hacker? Hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?” undrar Waldemar.
Här är ett, mitt, första inlägg i skiftesfrågan.
I Sverige har arbetet med e-förvaltning fokuserat på ökad service till medborgare och företag samt effektiviseringar. E-förvaltning är ett område som hör till Finansdepartementet och därmed är inriktningen given: att säkerställa en effektiv statlig administration. E-demokrati som sådan har kommit i skymundan, utöver vad som kommit upp i servicefrågor såsom medborgardialog, servicekontrakt, användarvänlighet etc.
I kommuner och regioner har det hänt en del. Malmöinitiativet är ett exempel där invånare kan lägga upp förslag på vad de tycker bör göras och samla röster från andra i kommunen för att på så vis lyfta frågan till politikerna. The European Citizens’ Consultation är en liknande plattform på EU-nivå. Internationellt finns det flera NGO:s som ägnar sig åt e-demokrati, t.ex. Involve och Gov2U.
I Estland kan man sedan 2007 rösta över internet i parlamentsvalet.
Mats Odell talar om att ”stärka demokratin och skapa goda förutsättningar för att förädla den information som finns tillgänglig inom den offentliga sektorn”. En viktig grundpelare i den svenska demokratin är offentlighetsprincipen. Den understöds av en effektiv e-förvaltning genom att myndigheternas information, diarier mm publiceras och lagras elektroniskt och därmed är tillgängliga på ett annat sätt än förr. Det finns dock en del att göra för att öka sökbarheten i den offentliga sektorns information. Undersökningar som Statskontoret gjorde för några år sedan visade att de medborgare som var mest nöjda med myndighetsinformation på internet inte var hackers utan medelålders, kvinnliga akademiker, dvs. de som kan systemet och vet vilken myndighet som ansvarar för vad och behärskar byråkratisvenska. Detta håller förhoppningsvis på att förändras. När det gäller förädling av information kan mycket intressant hända de närmaste åren tack vare PSI-direktivet. Det innebär att företag ska kunna använda offentlig information för att skapa nya informationsprodukter och -tjänster.
En annan aspekt av e-förvaltning och demokrati är det faktum att en effektiv elektronisk förvaltning skapar förutsättningar för en ökad rättssäkerhet, i form av likabehandling. Ärendehandlingar kan enkelt fördelas mellan olika kontor i landet och på så sätt korta ned handläggningstider. IT-baserade beslutsstöd ger minskad risk för subjektivitet och en rättvisare bedömning av ärenden.
Att staten använder IT för att effektivisera flödena i administrationen back-office behöver inte vara tvingande för medborgarnas kanal in i systemet. Vid medborgarkontor kan de personer som så önskar få personlig service. Den höga internetmognaden i Sverige gör dock att de flesta tycker att det är god service att kunna uträtta ärenden online.
I veckans skiftespost ställer Johanna Nylander frågan om vi är på väg mot en glorifierad disperfektion och om vi blir mer öppna eller mer slutna? Jag ser det som strömningar och motströmningar. Vi har haft en period med ökande strävan efter det perfekta, med makeovers och extreme makeovers av våra kroppar och hem. Det finns inget som lämnas åt slumpen, allt kan bli lite bättre. Jakten på den perfekta hälsan. Du är vad du äter.
Inledningsvis användes internet som en stor anslagstavla, sedan blev det skyltfönster. Nu är det interaktion och konversation som gäller. Då gjordes megalanseringar – minns Boo som sköt sin framför sig ett bra tag – nu görs betalanseringar. Produkten behöver inte vara perfekt, det är vägen dit som står i fokus, som ligger i offentlighetens ljus och skärskådas. Hur många gånger har vi nu inte sett kommentarer kring, inte vad den där vd:n eller politikern gjorde eller sa, utan kring tidpunkten för presskonferensen. Och hur många tv-serier har vi nu inte som går ut på att slipa fram en diamant: Idol, Top Model etc.
Have no fear of perfection – you’ll never reach it.
/Salvador Dali
Nu och ett tag framöver gäller det att hitta den perfekta vägen, och att attrahera rätt följeslagare för resan.
Erik Starck sätter fokus på ekonomin och relaterade samhällsförändringar i veckans skifte Den stora disruptionen. Visst kommer 2008-09 att vara en tidsperiod som vi kommer att minnas och referera till längre fram. När finanskrisen härjade som värst befann jag mig i Seoul, Sydkorea. Det var inget tvivel om att krisen är global och omfattande. Den blir en katalysator för vissa förändringar och kan i andra fall vara hämmande, tex genom ökad protektionism. ”I väntan på vändpunkten” är temat i tidskriften Axess senaste nummer där Niklas Ekdal gör en djupdykning i krisen under rubriken Sökes: Globala balanskonstnärer.
Vi tycks stå inför ett skifte, från marknad till politik och från väst till öst.
Niklas Ekdal menar att nu är det Kinas tur att ta över rollen som top dog och lok i världsekonomin. Det är en spridd uppfattning. Umair Haque, som Erik refererade till, hävdar tvärtom att Kina förvisso är produktivt men inte tillräckligt kreativt. Frågan om var tillväxten kommer att ske är underordnad på vilket sätt.
We have to reboot growth: the problem is not what is growing versus what is not, but how we grow.
Umair Haques artikel belyser på ett intressant sätt skiftet från 1900-talets västerländska industrialism och linjära produktivitetsjakt till Smart Growth.
En relevant fråga är hur många av dessa förändringar som kommer att ske nu? I vilken utsträckning lyckas bevararna hålla fast vid de gamla strukturerna och skjuta skiftet ytterligare lite på framtiden, kanske till nästa kris?
Transformational leaders ask innovative questions — lots of them
For too long, now, it seems too many of us, in too many different areas of life, in too many parts of the world have been predominantly asking “how can we get something for nothing”?
Sett ur perspektiv tror jag att Den stora disruptionen kommer att ha inneburit ett skifte till ett mer långsiktigt och hållbart perspektiv.
Prediction markets skiljer sig från vanliga opinionsundersökningar om framtidsutsikter genom att den som yttrar sig i det förra fallet har ett ekonomiskt initiativ. Deltagaren satsar sina egna pengar på ett specifikt utfall, och har därmed anledning att analysera djupare, och inte bara plikttroget rapa ur sig ett svar för att tillfredställa den glada opinionsundersökaren i andra änden av telefonen.
Denna inledning försöker rättfärdiga att det finns någon form av värde i att jag redogör för min högst personliga känsla för följande frågor utan att driva ett långt resonemang: – Hur kommer priset på bostadsrätter i Stockholms närförorter utveckla sig under de kommande två-tre åren.
Och mindre specifikt: – Kommer ekonomin att reagera positivt på stimulanspaketen?
Frågan har jag ställt mig eftersom jag nyss ombildat min hyresrätt och skulle sälja den eftersom jag nyligen flyttat från Stockholm till Norrköping. Ty antingen skulle jag vänta in stambytet, och se värdet stiga på min lägenhet eller sälja nu. Lägenheten såldes i slutet av förra veckan. En av de främsta anledningarna till detta är att jag tror att vissa av oss kommer att minnas 2008-2010 som början på de problem som stimulanspaketen kom att föranleda på längre sikt.
I Sverige är vi, med Maud i spetsen, förhållit oss oväntat kloka, men som tidigare har diskuterats på skiften, så tror jag inte USAs stormaktstid är över och FDR–NG aka Obama planer kommer att påverka oss.
Låt mig i bästa Zen- eller ying-och-yang-anda avsluta med en cirkel.
Keynsianska idéer är gångbara när politiker har förtroende. Med förtroende kommer makt, med makt kommer beslut, med beslut kommer missnöje, och ur missnöje förloras förtroende. Kanske kommer vi gå ett varv i denna cirkel för att åter akutalisera österrikarna.
Om inte annat har jag försatt mig själv i en win-win situation. Bra konjuktur 2011: Bra! Dålig konjuktur 2011: ”Vad var det jag sa!” Äntligen får man testa på att njuta av att vara missunsam pessimist.
Visst pågår det ett skifte där innovation blir alltmer öppen. Procter & Gamble var tidigt ute. Inom Nestlé sker nu 40% av innovationerna i öppna relationer. Och visst skrivs det om att kundbehov måste driva innovation. Ewan Williams berättar här om hur Twitter utvecklats tack vare användarnas kreativitet.
Som delsvar på Jonas önskan om ökad tillgänglighet från akademin: Nyligen lanserades MIT Sloan Teaching Innovation Resources (MSTIR) där skolan – under Creative Commons licens – delar med sig av case studies, fördjupningar, videoföreläsningar inom områdena Sustainability, Industry Evolution och Global Entrepreneurship.
Detta sagt så bör man stanna upp och reflektera över hur mycket billigare det estetiskt sköna, eller på andra sätt tilltalande, plötsligt blivit. Hur tillgängligheten av det perfekt symmetriska, och på andra vis klassiskt vackra, kommer att påverka vår uppfattning om skönhet är en annan kul fråga, och om det blir en reaktion, kan man än längre fram tänka sig