kultur

Postmodernismen, au revoir

Postmodernismen: vad var det? Lever vi i postmodernismen eller har samtiden skiftat bort från den?

Det ligger en viss ironi i att skriva ett retrospektiv på postmodernismen, särskilt som ingen verkar veta riktigt när den började eller slutade. Den kunde vara så väl Blade Runner som Max Headroom, filosofi och performancekonst, Grace Jones såväl som Madonna i en salig blandning.

Postmodernismen påverkade konst, dans, filosofi, historieforskning, språkvetenskap, litteratur, arkitektur och musik och i början var postmodernismen inte bara en ironisk gest som var beroende av förlagan. Det plockade i sär alla konsensus om vad en viss företeelse skulle vara och innehålla.

Filosofiskt var postmodernismen problematisk. Påverkad av Martin Heideggers Seinsfrage och av att Gilles Deleuze ställde Friedrich Nietzsche på huvudet för att få Nietzsche att filosofera med hammaren.

Kanske bör postmodernismen ses som just en samling kritiska och retoriska praktiker, en verktygslåda för att betrakta världen som Foucault kallade sina idéer. Det drog undan marken för modernismens grundstenar av identitet, historiskt framåtskridande och epistemisk visshet. Maktstrukturer måste omvärderas och inte bara accepteras, men vi kan inte särskilja oss från de krav och identiteter som dessa strukturer förmedlar till oss.

Jean-François Lyotard använde Ludwig Wittgensteins idé om språkspelet, att olika grupper använder språket på olika sätt, vilket i sin tur kan leda till att deras världsåskådning kan se väldigt olika ut. Begreppet sanning ser olika ut för en domare och en filosof, en luffare och en polis. Det finns inte en enda åskådning som är giltig för alla.

Postmodernismen har åstadkommit många goda förändringar. Utan den hade inte internet varit möjligt att förstå konceptuellt. De sociala ramarna hade varit än trängre.

Det som drog undan fötterna för postmodernismen var att denna upplösning, som jag tog upp i Surrealism: simulacra och simulation, inte sågs som en start för att bygga upp nya tankar. Många av de postmoderna tänkarna är fortfarande husgudar på våra universitet, och att de just är husgudar är en del av problemet.

Den postmoderna tendensen kunde snarast bli totalitär. Om all konst ska vara filosofisk och all filosofi är politisk så blir idéerna mycket konfrontativa, delvis beroende på några av postmodernismens rötter. Den extatiska kapitalismen har en mörk sida. Många i första generationen förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte. En känsla av osäkerhet som definitivt är närvarande i de sociala mediernas värld.

Det är därför som vår samtid är så desperat sökande efter autenticiteten. Reklamfilmerna visar inte längre att jeansbyxorna gör dig till en rebell, utan att du blir en i gänget. Autenticitet är svårare att uppnå, för att postmodernismen visat på hur konstruerade våra begrepp är. Det borde inte vara så farligt att något är byggt av människan.

Den gode visionären: En fantasins meta-företelse

Joakim frågar vilka som är IT-visionärerna med framtiden för sig. En fråga som fick mig att tänka på visionärens roll och därmed även vad som krävs av en god visionär.

Tre saker som jag tycker definitionsmässigt borde vara viktiga för att en person ska vara en god visionär är:

  1. En nydanande god och viktig idé.
  2. Att få till stånd en betydande spridning av idéen.
  3. Att få mottagarna intresserade av idéen och där med förverkliga den.

De visionärer som jag finner viktigast är visserligen spridare av många nya och spännande idéer, men det är spridningen av meta-idéen som följer i de ständigt fräscha idéernas spår, som jag finner gör det största avtrycket.
Gruppen av visionärer som jag vill hylla är de som inte bara verkar, utan har lyckats, i den del av populärkulturen som med nödvändighet måste tituleras ”fiction”. De som lämnar en dörr på glänt till den löst tyglade fantasin och därmed ger barn, som sedermera ska bli vuxna, ett hinder i vägen för ett bortrationaliserande av de ”orealistiska” tankar. De som, genom böcker, film eller varför inte TV-spel, förvaltar galna karaktärerna, så väl psykologiskt som fysiologiskt, den ”otänkbara” tekniken, de oanade intrycken och den efterlängtade rymdhissen.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=artOXVZxECA]
Det är genom denna dörr framtidens idéer inom teknik, samhälle och moral—för att inte tala om inom IT-politiken—kommer kliva in och materialisera det ”otänkbara”. Mänskligheten bör med andra ord vara mycket tacksam för att så många duktiga män och kvinnor investerat sin begåvning i att hålla denna dörr öppen på vid gavel under de senaste århundradena.