Ang. Emikrati: Varför är det vi som ska flytta oss?

Jag befinner mig just nu, efter en åtminstone med dagens mått mätt ansenlig mängd timmar i en flygplansstol utan tillstymmelse till benutrymme. När jag reflekterar över Erik Starcks skiftespost om emikrati, och i synnerhet Alexander Funckes referens till begreppet ”att rösta med fötterna”, inser jag strax att om mina fötter fick avgöra rösten så skulle min emikratiska anda förbli förhållandevis statisk. Men behöver vi nödvändigtvis betrakta emikratin från bara detta enda hållet? Är det bara vi som ska flytta på oss?

Om inte Moses kommer till berget, får väl helt enkelt skiftet bestå i att berget kommer till Moses? The Seasteading Institute rör sig i denna riktning i sin ansats att skapa flytande land, och därmed dynamiska ministater. På en mer abstrakt nivå kan man även tänka sig att alla stater upphandlar alla institutionella tjänster utifrån en minimalistisk struktur som möjliggör för varje medborgare att ta del av erbjudanden från olika institutionella aktörer och därefter elektroniskt rösta om huruvida tjänsten är åtråvärd och vem som då ska få tillhandahålla den. Allt utöver nattväktarstatsbegreppet skulle då kunna betraktas som en stat i en avtalsmässig bemärkelse snarare än i någon geografiskt förankrad mening.

Ang. Emikrati: Flytande landgränser

Det nyligen avslutade presidentvalet i USA har satt fokus på kontinenten på andra sidan atlanten, och hur det amerikanska systemet fungerar. Landet är inte ett idealt exempel, men det är ett land där boplats gör skillnad, och delstaterna har alla sina egna system och regler. Om jag vore pacifistisk abortförespråkare, dödstraffsmotståndare och förespråkare av höga skatter och stora välfärdssystem skulle Texas inte vara mitt första val av bostadsplats (om jag inte var masocist också), liksom jag knappast skulle driva frågan om att få bära stora vapen om jag vore nyinflyttad på manhattan.

Även utan stora generaliseringar är även en kortare flytt ett val för de allra flesta vuxna individer. Även om arbete och utbildning ofta är det som styr bostadsort, finns det i sverige ofta ett val bland kringliggande kommuner med olika skattesatser och välfärdsfördelar som konkurrerar. Med större möjligheter till rörlighet och pendlingsutrymme blir valet tydligare och konsekvenserna mer påtagliga. Det emikratiska valet förutsätter att rörligheten fungerar och att regelsystemen underlättar kommunikationer platser emellan. Kanske kommer vi i framtiden se större skillnad mellan bostadsort och arbetsort, och därmed växlingen mellan olika politiska system.

Öresundsbron har gjort det möjligt för många att bli mindre beroende av att bo i samma land man arbetar, och danskar är idag den största inflyttningsgruppen till Malmö. Fysiska förutsättningar som öresundsbron skulle kunna göra det möjligt att avveckla de geografiskt bestämda politiska områdena. Landgränser som ritas på karta skulle bli förlegade och istället bestämmas av pass och ett eget val. Emikraten blev världsmedborgare som själv fick bestämma vilka välfärdssystem han eller hon skulle tillhöra. Gränser skulle suddas ut, och även om Public Choice säkerligen skulle få lite större fotfästen, hade kedjan mellan frihet, val och konsekvenser blivit tydligare och gränser hade suddats ut.

För vad är det egentligen som säger att en person är mest lik de som hon/han bor nära?

Ang. Emikrati: Hur demokratisk är institutionell konkurrens?

Emikrati är ett kul begrepp som Erik Starck i och med Veckans Skifte gjort mig bekant med, är det bra?
Eller annorlunda formulerat, institutionell konkurrens, fågel eller fisk för demokratin?

Ett starkt besläktat begrepp introducerades av Charles Tiebout, nämligen ”att rösta med fötterna”, d v s emigrera till den uppsättning institutioner som passar dig bäst. Begreppet populariserades av Ronald Reagan, som tillsammans med Margaret Thatcher gjort mest för att praktiskt visa implikationerna av staters rädsla inför detta demokratiska instrument.

Tiebouts begrepp hade sitt ursprung i den modell som vanligen bär hans namn och beskriver hur olika ”kommuner” under konkurrens sinsemellan leds till att erbjuda sina medborgare den optimala mixen av institutioner. Modellen är, som modeller normalt per definition är, förenklande. Den förutsätter saker som perfekt information (d v s både medborgare och stat har all information) och perfekt mobilitet (d v s det finns inga kostnader för att emigrera till en annan ”kommun”).

När verkligheten smyger sig på, så är modellen inte längre adekvat, men det finns diametralt olika inställningar till hur man skall se på vad, och om, den faktiskt säger något om verkligheten.

En person som Hans-Werner Sinn fokuserar på en rädsla att välfärdstaten i och med detta kommer gå under. Han talar, som Göran Persson en gång gjorde, i termer av ”brain-drain” och ”social turism”—dödsstöten!
Sinn har även han modeller för att pådyvla andra sin rädsla, men även de lider av bisarra antaganden, eller vad sägs om att ”statens enda roll är att ta hand om marknads misslyckanden”.

Det finns en tydlig invändning till antagandet, som kan sammanfattas med begreppet public choice.

Ibland talas det om ett ”race to the top” bland de som önskar en minimal stat, men det som ”race to the bottom”-profeterna faktiskt talar om är att de offentliga utgifterna kommer tvingas ner under vad som vore optimalt. Endast en anarkist skulle kunna se det som något positivt.
Bättre är att, som Waldemar Ingdahl formulerar Knut Wicksells resonemang, försöka hitta ”rätt mix i livspusslet”.

Det finns även en demokratisk risk med att denna idé om ett s k ”race to the bottom”, som bl a Sinn ger uttryck för faktiskt kommer att användas för att beskrivas som att ge upphov till ”den enda vägens politik”.
Ett enkelt retoriskt grepp, men är det sant?

Jag tror att det huvudsakligen finns två olika dimensioner som är avgörande för vilken slutsats man kommer fram till. Är rejält utrymme för det deliberativa elementet i en demokratisk beslutsprocess nödvändigt för att man ska kunna tala om demokrati?
Samt, finns medborgarna till för kollektivet, eller kollektiven till för medborgarna?

Svarar man ”Ja” på den första frågan och ”det senare” på den andra frågan leds man snabbt till slutsatsen att en institutionell konkurrens verkar snabba upp tempot i beslutsprocesser, vilket gör det svårare att ha långa deliberativa processer inom parlamenten. Dessutom har man invändningen som Sinn har. D v s individer kan själva välja om de vill delta i statsbildningen.
Det finns olika varianter på hur man skall bemöta detta sista problem. Sovjet har varit ett tydligt exempel på hur man kan förvägra såväl utlandsresor som emigration, och det finns många andra.

Svarar man däremot nej på första frågan och accepterar beskrivningen av konkurrens demokrati som härstammar från Schumpeter, då blir istället emikratin ett viktigt instrument och smörjmedel för att stimulera den demokratiska beslutsprocessen.
Viktigast är kanske ändå att konstatera att vid försök att stänga gränser för kapitalflöden, männsikor och varor är att förvägra medborgarna rätten till sitt liv, sitt arbete och produkterna av deras arbete.

Den institutionella konkurrensen har lett till en demokratisering av världen och kapitalismen har öppnat en framtid för många stagnerade stater. Nog kommer OECD och EU även fortsättningsvis sätta allsköns käppar i hjulen, men jag som känner mig svara ”Ja” på den första frågan och ”det förra” på den andra känner som den tyvärr protektionistiska Obama skulle sagt: ”Hope.”

Och givet att omväxling förnöjer, så ligger det något i påståendet att gräset är grönare på andra sidan. Således: Emigrera mera!

(Jag vill passa på att tacka Andreas Bergh för att han lånade ut den eminenta, men på adlibris löjligt dyra, boken ”Institutional competition” till mig tidigare i höst.)

Emikraten: Flytten räddar välfärdsstaten?

Erik Starck tar emikraten i Veckans skifte.

En tråkig utveckling kan vara att allmänheten vänder sig mot emikraterna. Av de utflyttade svenskarna återvänder cirka 60 procent, men det betyder inte att de stannar här för gott.

För några år sedan hade vi en debatt om polska rörmokare och social turism. Det skulle komma hit folk från Östeuropa och ta våra jobb eller leva på bidrag. Sverige införde inte övergångsregler, och det blev ingen social turism. Snarast blev det oro för att vi inte lockade arbetskraft till Sverige (medelhöga löner och mycket höga skatter)!

I stället kanske irritationen riktar sig i kristider mot återvändaren, de som varit utomlands under lång tid och tjänat bra till låga skatter och nu kommer och ”tar vår välfärd” genom att bli sjuka, arbetslösa och med barn här i Sverige. Den attityden vore lika olycklig.

Men… tänk om emikraten är bra för välfärdsstaten också? Vart man flyttar är inte bara en fråga om lägsta möjliga skatt, utan som påpekats rätt mix i livspusslet. Som ekonomen Knut Wicksell påpekade så var det meningen att skattebetalande skulle vara en god affär för medborgaren, med en balans av skatter och offentliga tjänster.

Det har inte samhällen med höga skatter haft, ofta genom att det är svårt för medborgaren att hålla sig informerad och att särintressen har haft lätt att höja skatten för alla och själva dra nytta. Samtycke och legitimitet var viktigt sade Wicksell, och många blir nog förvånade av att han som socialdemokrat lade den rättvisa skatten på 25% av inkomsten. Främst vände han sig mot skattesystemen som gynnade människor av högre klass och rikedom.

Så kanske är de som röstar med fötterna dem som kan ge även välfärdsstaterna viktig information om vilka skattereformer som är nödvändiga, vilka tjänster som efterfrågas mer konkret osv? Vi har inte erfarenheten av att folk i allmänhet vill vara ”free riders” på andra. Det ställer dock krav på tydligare system.

Snarare än ett ”race to the bottom” kanske emikraten för fram en diskussion om vad som är god statsförvaltning. Då får emikraten kanske några oväntade vänner.

Pingat på Intressant

Veckans skifte: när Demokrati blir Emikrati


Flyttfåglarna. Fria att välja? Foto av Mundoo.

”Om McCain vinner, ska vi då flytta till Skandinavien?

Det är frågan Louis Bayard ställer när hon läser Phil Zuckermans bok ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment”. Boken ger en skimrande bild av våra skandinaviska länder som säkert verkar lockande för en amerikansk liberal utmattad på republikanskt styre.

Loius är inte ensam. Lockelsen i att flytta på sig är stor för många. I ett annat land lockar mycket: bättre klimat, annorlunda kultur, lägre skatter, bättre sjukvård, fler jobb… ja, listan kan göras lång.

Det är ett smörgåsbord av möjligheter som ligger och väntar på oss där ute i världen. Varje land har sina egna speciella för- och nackdelar. Trots terroristrädsla och protektionism är det relativt enkelt att flytta till ett annat land, särskilt inom EU. 2006 gjorde 45000 det emikratiska valet att flytta ut ur landet.

För ett val är just vad det är. Man befinner sig i ett demokratiskt system och väljer ett annat.

Även om man inte flyttar av direkt politiska skäl så är det ändå ett val som får politiska konsekvenser och med politiska undertoner. Det är också en intressant variant på det demokratiska valet, då man istället för att välja representanter i en lagstiftande församling snarare väljer lagstiftande församling och samhällssystem från ett smörgåsbord av flera alternativ.

Bloggaren (och emikraten) Wille Faler kallar det den post-geografiska människan:

För att jag inte ser mig som en fånge i det politiska system överheten pådyvlar mig, jag väljer själv. Givet, jag kan inte flytta till något ultraliberalt utopia, men överlag står jag fri att själv välja en god kompromiss mellan social frihet (så mycket som en rätt tråkig, heterosexuell medelklass renlevnadsman kan behöva..), ekonomisk frihet och ekonomiska möjligheter. Blir trycket ovanifrån för kvävande kan jag relativt lätt röra på mig.

Man kan tänka sig en framtid där det blir ännu enklare att flytta till andra länder, språkbarriären minskar, kommunikationen med nära och kära underlättas av en ökande emotionell bandbredd i nätet och administrativa hinder tas bort. Hur kommer detta att påverka det demokratiska valet? Hur kommer det att påverka ländernas möjlighet att profilera sig mot emikratiska väljare? ”Emikratpartiet” skulle vara Sveriges största utanför Riksdagen.

Är det förresten inte ”mer” demokratiskt att göra ett emikratiskt val än att välja en representant i en lagstiftande församling?

Frågorna är många i veckans skifte: emikratin!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,