Månad: augusti 2008

Ang. Världen, janurai 2009: Watergate omöjligt?

I janurai månad år 2009 ser världen kanske inte dramatiskt annorlunda ut från en dag till en annan, ny president eller inte. Vad som däremot har förändrats är den korta tid, låga kostnad och enorma effektivitet med vilken den till synes mest betydelselösa information kan spridas jorden runt på bara ett ögonblick.

Information är valuta i förhandlingar, föda i krishanteringar, polis i myndighetsutövande och utbildare i mobiltelefoner, datorer, radioapparater och tv-rutor. När USA:s nästa president tillträder är det hög tid att fråga sig vilken typ av framtid informationen står inför. Kommer medborgarjounralistik och fildelning att lägga grunden för medial anarki, eller kommer myndigheter och upphovsrättkonglomerat att göra gemensam sak mot den fria informationsspridningen? De sistnämnda polariserande frågorna tar Dan Gillmor upp i sin bok We the media, i vilken Gillmor redovisar gräsrotsjournalistikens historia och karakteristika. Gillmor har samma glöd som IT-revolutionens fanbärare, men även den analytiskt kompromissande fundersamhet som är typisk för dem som bekänner sig till konvergensenskulturens teorier.

Alldeles oaktat hur informationsspridning, och informationsinhämtning, förändras, kommer förändringen att påverka såväl den amerikanska presidentens som alla andras tillvaro. Vi har redan sett ett flertal exempel på politikens framväxande sfär i informationssamhället, inte minst genom digitala kandidaturer och allt mer oändligt genomarbetade kandidathemsidor inför de senaste amerikanska valen. Den kanske största förändringen kommer dock inte att främst beröra presidenten, utan den nya sortens journalister. Nu har vi kommit till en punkt i vilken en kritisk massa börjat lyssna på vad deltagarkulturer och gräsrotsjournalistik producerar, nu är frågan bara: Hur dessa informationsförmdelare och nyhetsskapare reagera på det ansvar och inflytande som följer med sådan uppmärksamhet?

Historiskt krediteras grävande journalistik för att ha avslöjat Watergate-skandalen. Kommer man i framtiden tala om en historisk parallell med en grävande fritidsbloggare som avslöjar Obamas/McCains hemliga avlyssning och spaning mha NSA på politiska motståndare och oliktänkande? Eller kommer man tala om hur ett andra Watergate kom att bli omöjligt på grund av det allt större informationsflöde som till slut kom att skapa det fullständigt transparenta samhället?

USA och världen, januari 2009

Johanna ställde frågan i sin skiftespost:

Hur kommer världen se ut, och vad är förutsättningarna, i januari 2009, då USA:s nästa president tillträder på sin post?

En rak och direkt fråga som en framtidstänkare såklart gärna angriper med stor entusiasm.

Låt oss börja lite lättsamt med den tekniska utvecklingen. Gartner publicerar varje år en hype-kurva som kan ge lite vägledning om den närmsta framtiden.

Som synes är bl.a. cloud computing och 3D-printing på uppgång. Återstår att se vad som är det stora samtalsämnet just i januari. Jag hoppas själv få testa en Android-telefon innan året är slut.

Så, raskt över till något mer allvarligt. De pågående konflikterna i världen är lyckligtvis tämligen få.

Rysslands agerande i Georgien signalerar ett skifte inte minst för svensk försvarspolitik. Det är ytterligare en påminnelse om att övergången till ett nytt energisamhälle är av största vikt.

Men om inte konflikten i Georgien eskalerar utom kontroll så är det ändå ekonomin och inget annat som kommer att vara det stora samtalsämnet under hösten. Den uppblåsta fastighetsmarknaden i USA har ännu en bit kvar att falla. Håll ett öga på Case-Shiller-kurvan:

När detta index närmar sig 100 kan man tala om ett normaltillstånd. Dit är det ännu en bit. En ganska bra bit. Hösten kommer att bli mycket besvärlig oavsett vad vissa ekonomijournalister påstår (läs detta istället). USAs ekonomi kommer att gå på knäna i januari. Förmodligen har ett antal banker tvingats slå igen med mycket allvarliga konsekvenser för ekonomin som följd.

Men, med en ny president och bottenkänning på husmarknaden kan amerikanerna äntligen börja skönja ljuset i tunneln. Presidentvalet är ett skifte i sig. Antingen hamnar en afro-amerikan eller en kvinna i Vita Huset.

Bortom lågkonjunkturen skymtar en värld utan finansbubbla och med en världsekonomi på avgiftningskur från oljeberoende. Definitivt något att se fram emot, men lite längre borta än januari 2009.

Uppdaterat: den amerikanske konsumenten kan inte längre finansiera sina inköp med kreditkortet. För den globala ekonomin är detta en gigantisk utmaning och ett enormt skifte som kommer att ge efterskalv långt in i framtiden.

Så här ser amerikanernas låneberg ut:

Som sagt, det blir en skakig höst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ang. Världen, januari 2009: Den post-Amerikanska världsordningen

Idag finns det flera starka aktörer i världen. Kina, EU, Indien och en hastigt uppvaknad Rysk björn har återigen gjort sig påmind.

Finns det anledning att börja tala om den post-Amerikanska världsordningen? Eller kommer det att finnas det 2010?

De nyligen uppbiffade aktörerna till trots så har USA en särställning, dels är landet fortfarande den enda egentliga stormakten, och dels så är det otvivelaktligen den enda stormakten med en demokratisk historia.
Förutom att det betyder att USAs administration har en större legitimitet än andra stormaktsadministrationer, innebär det att USA är ett föregångsland.
USA är trots allt det land dit flest skulle vilja emigrera.
Vidare är rollen som föregångsland tydlig vid demokratisering och liberaliserings processer då den förändring som sker ofta kallas just ”amerikanisering”.
Det normativa Amerika kommer ha ett värde långt framöver.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=z4tDP-yMwXI&hl=en&fs=1]

När man talar om landet i väst idag så talar man mycket om låneinstitut, lågkonjuktur, husmarknad och den impopuläre Bush och hans äventyr. Men alla tråkigheter till trots så påminner Sofia Nerbrand i senaste numret av NEO om att Amerikanerna fortfarande relativt nöjda med sin tillvaro, ty de seglar ner från hög höjd.
Man kan fortsätta att roa sig med hjälp av NEO och läsa Rasmusens artikel som påminner om den fantastiska köpkraft som faktiskt finns i USA, samt hur man värderar tid och förmögenhet på andra sidan Atlanten.
Nog har även vi att lära av jänkarna än.

Johanna Nylander frågade sig hur mycket ”Change” eller ”Hope” presidentkandidaterna egentligen skulle kunna bistå med.
Mitt intryck är att de inte kommer att bistå med så mycket av den varan.
Presidentskap kan sannerligen bjuda på skiften, något som bl a Reagan bevisat, men det verkar inte som om någon av kandidaterna söker mandat för stora förändringar—d v s utöver ”Change”.

The Economist avslutar sin ledare med att påpeka att McCains agenda gör att han verkar vara uppföljaren, Bush 3, snarare än McCain 1. Precis det som han räds mest.
Obama som kallat sig själv ”a blank screen” på vilken man kan projecera de mesta kanske inte står för så mycket förändring som han vill göra gällande—om han inte ska göra många besvikna.

Och världen skälver inte 2010. Den s k Amerikanska världsordningen består, och den övriga världen fortsätter att bli lite friare, eller mer amerikaniserad om man vill. Det är i vart fall min skiftesfria spådom.

Ang. Världen, januari 2009: Douche and Turd

Valet till president i USA 2008 kommer att stå mellan ett jätteödem eller en bajskorvsmacka.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8NY-DGchsgE&hl=en&fs=1]

Så själfullt beskrev Trey Parker och Matt Stone presidentvalet 2004 i avsnittet Douche and Turd av South Park.

Parker och Stone påpekar att i avsnittet, i god libertariansk anda, att alla val står mellan två alternativ som är dassiga fast på lite olika sätt, det dem som vaskas fram i dagens politiska katedralstruktur. Between a giant douche and a turd sandwich.

Här brukar tycker då tyckare lite resignerat rycka på axla och kanske instämma till viss del, men bajskorvsmackan är ju lite mer för frihandel… Trots så får ju douche and turd kontroll över politiken, så man får välja det som entusiasmerar lite mer eller är minst dåligt.

Först och främst så bör man påpeka att USAs demokrati är mer vital än tidigare. Fram till 60-talet dominerades politiken av partibossar, kandidaterna var än mer uttalat apparatchik och stod i nära patron-klient förhållanden till lokala höjdare. Borgmästaren i Chicago Richard J. Daley kunde bestämma karriärer i Washington efter eget huvud. Det handlade ytterst sällan om idéer utan mer om att väljarna röstade efter tradition, att kandidaten tillhörde en viss religion eller etnicitet. Valrörelserna var snabbt avklarade och oglamorösa.

Det var i och med förändringarna på 60-talet, som boken The Age of Abundance skrivit om, som kandidaterna började att tänka ideologiskt i ”the culture war”, skaffa sig en egen maktbas genom att samla in pengar själva, mobilisera de stora mängder frivilliga vi ser i dagens kampanjer och gå förbi partibossarna och vända sig direkt till väljarna genom primärvalen(fast det finns förslag på reformer för att göra systemet bättre).

Därför är amerikanska val hårdvaluta bland svenska politiska skribenter, förutom USAs viktiga ställning i världen. Det är ett sätt att kunna skriva politisk journalistik med tydliga personligheter och alternativ, där skribenten själv kan profilera sig genom vassare texter.

Men valet 2008 mellan John McCain och Barack Obama är annorlunda- fast det är runt omkring dessa som saker skett.

Politikern som hyllas i filmen ovan, kongressman Ron Paul, är ett tecken på det. Från ingenstans kunde han genom nätets hjälp ta sig fram mot att iallafall göra ett avtryck med sitt frihetliga budskap, att han inte nådde längre berodde på systemets svårigheter och att hans libertarianska budskap inte fick i gång väljarna (Lene Johansen förklarar mer och ger en bakgrund i den intressanta artikeln Den Libertarianske Tåka). Paul var både en glimt av framtiden, men även av det gamla.

Matt Welch och Nick Gillespie från tidskriften Reason skrev att politiken är en eftersläpande del av det amerikanska samhället. Det är i kulturen som svaren på frågan vad som händer efter januari 2009 finns.

McCain ser de som tillbakablickande till en amerikansk stormaktspolitik som inte längre är möjlig, Obama som tämligen tom på idéer förutom att försöka koppla tillbaka till den popularitet som John F. Kennedy hade. Båda blir tvungna att anpassa sig till trender de inte har kontroll över, och där går Amerika  mot ökad valfrihet, öppenhet och tolerans. Som exempel pekar Welch och Gillespie på hur kulturen surnade på Irak tidigare än politiken, på hur samkönad äktenskap och integration förs in i samhället av organisationer och företag före politiken.

Det gör att politiker måste bli långt bredare, än att bara bli valda. Det går inte längre att trumma fram gamla kärntrupper, då hippien och den kristna fundamentalisten har smält ihop.

OK, nu finns det ju viktiga politiska frågor, det menar ju också Welch och Gillespie. Det finns mycket att göra. USAs sjukvårdssystem är en rest från den tiden då alla arbetade hela livet för en arbetsgivare, och är dåligt anpassat till dagens förändliga livsscykel (att lägga på federala program som MEDICARE, MEDICAID och Veterans’ Administration har inte gjort saken bättre). Det svenska skolvalssystemet är ”Friedmanite to the Core” (för att använda termen från Naomi Klein) jämfört med USAs. Bara för att ta två exempel.

Men lösningarna kommer att variera, och inte vara tydliga i ett paket. Det blir kanske skillnaden i januari 2009 som Welch och Gillespie pekar på, om man som politisk kommentator försöker att beskriva USAs politik från kandidaterna och deras plattformar så riskerar man att få fel. Det är i högre grad än tidigare mikroplanet som avgör.

Kanske är det var lösningen på paradoxen mellan douche and turd? Att inte valet skall vara så livsviktigt?

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Världen, januari 2009

Det demokratiska partikonventet har dragit i gång, och Barack Obama kommer formellt väljas till partiets presidentkandidat under veckan. Med ett par månader kvar till valet drar sedan valrörelsen igång på riktigt, innan vi i början av november vet vem som blir vald till en av världens mäktigaste män.

Oavsett om det blir Obama eller McCain som tillträder på presidentposten, blir det en kandidat utöver det vanliga. Den stora frågan är vem, och hur mycket ”change” och ”hope” någon av dem egentligen kan bistå med.

Personligen hoppas jag på McCain. Kanske inte så mycket för att jag håller med honom i alla sakfrågor (för det gör jag verkligen inte), utan för att jag tror att USA mår bäst av så många inrikespolitiska beslut på delstatsnivå som möjligt, och att världen mår bäst av ett USA som tycker att handel länder emellan är en smart sak.

Jag skulle inte vilja att vi i Sverige leasade ut beslut om skola, vård och omsorg till vår närmsta överstatliga nivå; EU.

Frågar man istället ledande svenska partier och politiker är stödet till de amerikanska demokraterna överväldigande, trots att de i svenskt perspektiv ibland ligger mer till vänster än både borgerlighet och socialdemokrati. Det är svårt att till fullo sätta sig in i ett annat lands politiska diskurs (vem har egentligen koll på allt, här på hemmaplan?), och det kanske inte är relevant heller.

För även om den aktuella konflikten mellan Ryssland, Georgien och Sydossetien, väcker liv i kalla krigstiden, kanske stormakterna har spelat ut sin roll. Skillnaden mellan Obama och McCain blir kanske trots allt störst på hemmaplan, och det stora skiftet med förändring och hopp kanske uteblir, oavsett vem av dem som får den högsta maktens position.

Eller är stormakternas tid nu, och valet mellan demokrat och republikan viktigare än någonsin? Kommer krigen i mellanöstern avlösa varandra med en John som ledare för den ”fria världen”, kommer de ekonomiska kriserna avlösa varandra i sydamerika med en Obama som president och indragna frihandelsavtal? Kommer EU eller Kina sätta dagordningen istället?

Frågorna är många, men kärnan i veckans skifte är; Hur kommer världen se ut, och vad är förutsättningarna, i januari 2009, då USA:s nästa president tillträder på sin post?

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Kön och prestation

Fram till och med OS i Atlanta 1996 var alla kvinnliga idrottare tvingade att lämna ett könstest för att bevisa sin biologiska hemvist. På grund av viss felmarginal upphörde testernas obligatorium, och sker numera endast i fall då någon misstänks fuska.

Kön har av någon anledning alltid varit mycket väsentligt inom sportens värld, och få är de grenar där kvinnor och män tävlar gemensamt, och i de fall kvinnor råkar vara bättre, skall det helst sopas under mattan. Kvinnor och mäns resultat i mer muskelmassekrävande grenar närmar sig också varandra. I 100metersprinten ligger världsrekordet för kvinnor på samma tid som det låg för männen under 1920-talet.

Nu ligger det kanske någon charm i att atleter i event som de olympiska spelen skall tävla mot varandra utan att förbättra sina chanser med något annat än hederlig träning, men vari ligger egentligen skillnaden mellan proteinpulver, höghöjdsträning och välregisserade fyspass, mot att åstakomma samma saker genom kemi och biologi?

Vad är det egentligen som säger att kvinnors medfödda biologiska förutsättningar för att bli starka atleter, inte borde ses som ett handikapp i idrottsammanhang, ett handikapp värt att göra någonting åt, för att sedan låta kvinnor och män tävla sida vid sida. Med tillåten och accepterad kroppsförbättring, hade de biologiska könsgränserna kunnat bli överflödiga; tävlingar och rekord hade genomförts på lika villkor.

De senaste hundra åren har den tekniska utvecklingen suddat ut mycket av nödvändiga könsskillnader. Den fysiska råstyrkan (muskelmassa), och kanske lätt smidighet är punkter kvinnor och män skiljer sig åt. Dessvärre finns det fortfarande ett stort tabu mot att ändra på det och sudda ut könskillnader med kroppsförbättring.

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Cyborgen vår framtid?

Dopningen vid OS i Peking rullar på. Nu senast med Ludmila Blonska som fallit i ett dopningstest, det som snarast förvånar mig är att det talas om Blonska skulle ha använts anabola steroider. Wow, anabola steroider, back to the 80’s. Det är här en policy för skademinimering skulle kunna göra nytta, annars fortsätter idrottare att skada sig genom dåliga preparat.

Jag delar Alexander Funckes bedömning att Internationella Olympiska Kommittén inte kommer att ändra sig så snabbt. Är det en fortsatt dopingjakt som väntar? Svaret finns dels i Erik Starcks fråga om kroppsförbättring och Funckes viktiga diskussion om alternativa scener för idrotten.

En ledtråd finns kanske i en debattartikel i Aftonbladet från Jan Söderström. Hans artikel argumenterar för mer satsningar på veteranidrott, vilket är ett bra steg för många att hålla sig i form. Han pekar också på isoleringen för elitdrotten från det övriga samhället. Det jag tog fasta på är just hur veteranidrotten nog får ännu mer gråa zoner, där gränserna för medicin och prestationsförbättring blir vagare. Vi kommer att behöva fler av förbättrande mediciner när vi blir äldre, oavsett om vi är friska, så även äldre idrottare. Kanske är det ur just veteranernas krav på mycket god vigör vid hög ålder, både mer seriösa idrottare och amatörer som öppnar upp för kroppsförbättring?

Vägen från veteranidrotten till en spridd kroppförbättring är inte rak. Samma reaktion som mot förbättrade elitidrottare kan komma in här. Jag tror inte att jag slår en 71-årig Carl-Erik Särndal i höjdhopp, det bäddar för samma irritation av att de som redan är fysiska praktexemplar blir ännu bättre.

En annan anledning till dopingmotståndet är rädslan för att den öppnar vägen för en skräddarsydd medicin, och de enorma kostnader den skulle kunna orsaka för sjukvårdssystemen.

Frågan om kroppsförbättring via läkemedel har sin egen belastning, då läkemedel är ett känsligt och område, där vad som godkänns som medicin eller inte är minerad. Vi skall inte tala om gendoping, där rädslan för gentekniken också sätter in.

Så det kanske är ur Erik Starcks tanke om cyborgatleten (vad är en cyborg, se filmklipp) som tar öppnar upp för kroppsförbättring.

Fotamputerade Oscar Pistorius, som fått klartecken att tävla mot ”friska” idrottsmän, ses inte som en fuskare utan snarast som en hjälte.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=moIkCxXrobk&hl=en&fs=1]

Mycket av acceptansen bygger på att vi är toleranta mot funktionshindrade, men är samtidigt är vi mer öppna för att funktionshindrade (om de vill) skall få förbättra sina nuvarande kroppar. Mekaniska proteser verkar också mer acceptabla.

Så kanske blir det idrottsrörelsens två avläggare, veteranidrotten och handikappsidrotten, som öppnar för kroppsförbättringen genom att bli de specialklasser som Alexander Fucke diskuterade och att därifrån tanken om förbättrande medicin kommer in i samhället.

Det är en svår fråga, en av 2000-talets riktiga stora skiften, som ännu inte politiserats.

Pingat på Intressant

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Superidrottens kapprustning

Den allt som oftast stockkonservativa internationella olympiska komitén (IOK), som bestraffade Aras frustration proportionslöst, och den svenska olympiska komitén (SOK), som kastar ut landslags simmare från tennisfinalen för att de avnjuter en öl, kommer inte att ändra sina regler angående doping i första taget.

Men nog kan det finnas utrymme för en alternativ scen där olika former av kroppsförbättring accepteras.
För att spå i hur dessa alternativa sportförbund kan komma att se ut och vilka implikationer de i så fall kan komma att få lyfter vi blicken över till dagens motorcykelsport.

Inom motorcykelsporten finns det olika klasser, där regleringarna är olika, allt för att passa olika typer av förare och plånböcker.
I de klasser där motoreffekten är som lägst har ekipagen stor fördel av att föraren är lätt, medan förarens vikt inte påverkar nämnvärt i de tyngre klasserna. Dessutom finns klasser som Sportproduktion (SP), där man kör normala gatmotorcyklar och enbart vissa små förbättringar är tillåtna.
Analogin i kroppsförbättrar fallet är att det må vara fördelaktigt att ha gener från västra Afrika i de klasser där enbart mindre kroppsförbättring är tillåtet, medan de ursprungliga förutsättningarna får mindre betydelse i de fria klasserna.

I motorcykelracing finns en relativt öppen klass, MotoGP (motsvarigheten till bilarnas F1-klass), där är motorcyklarna specialdesignade enkom för denna typ av racing. Eftersom det är mycket prestigefyllt att delta och placera sig väl i MotoGP investeras det enorma summor i utveckling av ny och extremare teknik. Teknik som ofta letar sig tillbaka till konsumentmotorcyklarna och bidrar till snabbare, säkrare och renare maskiner på de vanliga vägarna.

Även här kan man skönja en direkt analogi. Kroppsförbättrar industrin skulle i och med en ”super-klass” öppna ett fönster emot allmänheten där de kan tävla om vem som är den bästa aktören på marknaden. Denna typ av jakt på prestige leder sannolikt till samma typ av teknisk kapprustning, som inom racingen. Något som i förlängningen kan komma att glädja vanliga motionärer och även förbättra livskvalitén för den breda allmänheten.

Här ställer man sig gärna frågan, kommer detta inte leda till ”extremteknik”, som kan leda till mycket stora risker för atleterna?
Idag förekommer doping och de som dopar sig tar ofta stora risker, inte enbart för att stigmatiseras, utan även hälsorisker. Men om kroppsförbättring var något som drevs av en etablerad industri skulle ingen producent vilja bli förknippade med hälsoproblem. Det är viss skillnad på om man i MotoGP ”skjuter” en motor eller om man i superidrott ”skjuter” ett hjärta—men trots skillnaden upplever motorcykeltillverkarna redan idag denna typ av problem på banan som mycket problematiska för märket.

Detta sagt så kan det trots allt vara roligare att titta på 250 än MotoGP klassen under ett GP.

Veckans skifte: kroppsförbättring och idrott


Foto: tochis.

Under ett par veckors tid har vi haft ett veckans skifte här på bloggen. En av oss fem krönikörer på bloggen får varje vecka i uppgift att skriva om ett skifte som de andra sedan måste replikera på genom att ge sina tankar om skiftet.

Ett skifte är vad som inträffar när en disruptiv tidpunkt passeras. Något har blivit tillräckligt billigt, allmänt spritt eller tillräckligt snabbt för att de underliggande spelreglerna, som konstruerats i en tid innan den disruptiva tidpunkten, ska upphöra att gälla. Det kan också vara ett skifte i debattklimatet, som när en fråga som tidigare varit tabu blir accepterad.

Exemplen är många och de flesta har på senare tid haft internet som katalysator. Idag är turen åter min att skriva om ett skifte och vad passar väl då bättre i dessa OS-tider än att lyfta frågan om dopning och kroppsförbättring.

Friheten att modifiera sin kropp har vi haft tidigare som skifte. Då handlade det om transsexualitet. Den sociala barriären för denna frihet kretsar kring könsrollerna i samhället. Inom idrotten finns andra barriärer. Att dopa sig är att fuska. Man skaffar sig fördelar genom att bryta mot reglerna. Man agerar orättvist.

Men regler är faktiskt bara regler. För vad är egentligen ”rättvist” i följande:

East and North Africans who share an evolutionary history have clocked more than 60% of the best times ever run in distance races. Kenyans win 40% of international events. The Nandi district in East Africa’s Great Rift Valley, with only 500,000 people — 1/12,000 of Earth’s population — wins an unfathomable 20%, marking the greatest concentration of raw athletic talent in sports history.

Av de 500 snabbaste 100-metersloppen var år 2001 494 av loppen sprungna av en man härstammande från västra Afrika.

Min poäng är inte att klanka ned på icke-afrikanska löpare utan att peka på hur grumligt begreppet rättvisa är i idrottens värld, även utan preparat som förbättrar din prestanda. Det är svårt att undvika. En fäktare ska t.ex. helst vara mellan 190-194 centimeter lång – och vänsterhänt. Det vore rent av mer rättvist att låta alla förbättra sig efter egen förmåga så att det genetiska lotteriet spelade mindre roll. Istället borde vi eftersträva säkerhet, vilket också Waldemar Ingdahl varit inne på tidigare på bloggen (samt i Expressen).

Parallellt med utvecklingen inom dopning pågår en annan teknikdriven utveckling inom kroppsförbättring: proteser.

Oscar Pistorious är ett namn som skulle ha varit på allas läppar idag om han hade klarat kvalgränsen för 400-metersloppen. Varför? Han har inga ben. 21-åringen får försöka igen om 4 år.

Kirurgiska ingrepp kan också öka din prestanda. Golfspelaren Tiger Woods genomförde 1999 laserkirurgi i ögonen vilket gett honom övermänsklig (”better-than-perfect”) syn.

Debatten om dopning och elitidrottens gränser är viktig därför att det finns en skala av tillstånd en människokropp kan befinna sig i som går från sjuk/handikappad via frisk/”normal” över till förbättrad.

Var exakt vi väljer att dra gränserna mellan dessa tillstånd är helt upp till oss själva. Genom att låta elitidrotten äga gränsdragningen mellan normal och förbättrad överlämnar vi en viktig frihetsfråga, friheten att förändra och förbättra din kropp, i händerna på en av de mest extrema grupperna i vårt samhälle: atleter på elitnivå.

Jag tycker mig dock under detta OS ha sett en viss öppning i debatten, vilket även Waldemar belyste.

Därför vill jag lyfta fram synen på kroppsförbättring inom idrotten som veckans skifte. Jag ser fram emot de andra skiftesskribenternas syn på saken. Håller de med mig? Finns andra vinklar jag missat? Är jag helt fel ute och vill göra det fritt fram att skapa ”monstermänniskor”? Följ bloggen under veckan för att läsa Alexanders, Johannas, Joakims och Waldemars tankar om veckans skifte: kroppsförbättring och idrott.

Uppdaterat: fantastiske Usain Bolt slår världsrekordet på 200 meter – i motvind! Men så är han också härstammande från Västafrika. Detta fastslår bara tesen om att löpning på korta distanser på elitnivå är en sport för en mycket liten del av världens befolkning. De som råkar ha rätt gener. Resten är blott statister och enda chansen att göra det till en tävling för alla oavsett ursprung är att släppa kroppsförbättringen fri.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,