Är bailouts ofrånkomliga i en demokrati?

Man kan göra bedömningen att bailouts alltid är dåliga och alltid bör undvikas, men ändå kasta upp armarna i luften inför utmaningen. De som sitter vid makten när ”the shit hits the fan” har helt inget sätt att garantera att de inte kommer plöja skattebetalarnas pengar in i ett kraschande bankväsendet innan det händer. Ett ”too big to fail”’s alldeles egna tidsinkonsistensproblem.

Liknande problem föreligger vid konkurs av aktiebolag. I detta fall kan man i varje fall bestraffas om man varit oaktsam mot sina fodringsägare: näringsförbud. Analogt skulle man kunna tänka sig ett regeringsförbud. Man skulle kunna tänka sig det redan om man lämnar statskassan på minus. Partiet måste lägga ned, de ansvariga är personligen förbjudna att vara politiskt aktiva.

Något för framtiden? Möjligen en tanke värd att tänka klart i varje fall?

Våga släppa taget om valrörelsen?

I dag var jag hos Moderaterna och lyssnade på deras strategi för sociala medier inför Europavalet Per Schlingmann, Maria Thyni och Pär Henriksson berättade om Moderaternas satsning, mycket intressant som uppföljning till det tal Schlingmann höll i Almedalen år 2008. Det är ett enormt skifte som omskakar partierna och hur de kommunicerar med medborgarna. Det är en tid mellan den gamla trianguleringsmodellen och att gripa den feta svansen.

Oscar Swartz skriver att Moderaterna i kampanjen har ett unket uppifrånperspektiv. Att dricka liberalt skriver att partiprogrammen måste öppnas upp, open source politics. Tekniken i sig är inte främsta frågan.

Jag träffade Mary X. Jensen från Minamoderatakarameller på mötet och talade lite med henne om bl.a. vikten att synas som politisk kandidat.

Är det bra att öppna den partipolitiska koden? Tänker inte främst på att kandidater och sympatisörer kan säga dumma saker i partiets namn, men det svåra arbetet är att kombinera ett genomarbetat budskap med en öppen plattform. Det är ett svårt arbete för kampanjskaparna, som Schlingmann korrekt påpekade, att motivera och locka alla i kampanjen att följa den linje partiledningen tagit fram.

Amelia Andersdotter är kandidat för Piratpartiet till Europaparlamentet. Amelia utökar Piratpartiets politik till nya områden. Det får man ju säga är riktigt intressant, oavsett vad man tycker om politikens innehåll. Fast i ett så tight ihophållet parti som Piratpartiet är gränsen för open source snävare, både i vilka politikområden som kan tas upp och hur de enskilda kandidaterna kan vika av mot partilinjen. Piratpartiets linje bygger ju på att partidisciplinen måste vara massiv när partiet förhandlar i alla andra frågor förutom integritet och upphovsrätt.

Moderaterna och Piratpartiet är exempel som pekar på hur svårt politiskt kampanjarbete håller på att bli. Det går inte att styra som tidigare, det har gått fram, men att släppa all riktning innebär andra problem inte minst demokratiska. Det är ett skifte inte bara för gammelpartier och gammelmedia.

Uppdatering: Pär Henriksson på Moderaterna håller ett intressant tal om valrörelsen och tekniken

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Xp4I4zob2ck]

Intressant

E-förvaltning: hacka staten istället

Hacka staten? Det låter brottsligt?

Men, nej, jag syftar inte på några intrång i statsministerns hemdator. Ordet ”hacka” använder jag i betydelsen ”förändra” eller som en digital variant på ”meka” (det där man gör med bilen). Det var precis vad projektet Rewired State gick ut på när det gick av stapeln för en dryg månad sedan i England. Det handlade om att sätta ett antal programmeringskunniga entusiaster under ett tak i en dag och sedan snabbt ta fram nya webbtjänster åt myndigheter:

Over 30 hacks were created, from fully working sites to groundwork to much bigger projects. Job Centre Pro Plus was a clean rewrite of the Job Centre Plus government website, allowing job seekers to quickly and easily find jobs by keyword within their local area, and subscribe to email alerts to future additions. Along the same lines, there was a rewrite of the official Active Places website, which in 8 hours, 3 developers had been able to create a much better website that cost the government over £5m to build, and added accessibility and mobile support.

Jag var på ett liknande arrangemang i januari. Evenemanget hette 24 hour Business Camp och vi var 90 personer som byggde 52 webbtjänster på 24 timmar, dock ej åt någon myndighet. Det var fantastiskt kul och skaparglädjen fick hela Yasuragi ute på Hasseludden att vibrera!


Ted Valentin, spindeln i nätet på 24hbc. Foto av mig.

Waldemar tar upp e-förvaltningen i veckans skifte. Det är ju som så, att statsapparaten ska internetifieras. Här finns många skiften dolda, flera av vilka Waldemar nämner i sin text. Skiften såsom demokratin och mjukvaror under open source-licens, den automatiserade byråkratin (med markant färre människor anställda) och dennes kusin, den automatiserade polismyndigheten.

Samtidigt blir det, som alltid med politiska projekt, en långsam förändringsprocess – raka motsatsen till den snabba utvecklingen på internet. Åren går utan att något händer förrutom enorma och kostsamma fiaskon. Det mest tragiska är att internet i sig är ett fantastiskt demokratiskt verktyg (det finns ingen e-demokrati – det finns bara demokrati) trots våra politikers idogra försök att kväva utvecklingen. Potentialen att göra samhället bättre är minst sagt enorm!

Men nej, politiken visar återigen att den är bäst på att reagera snarare än agera. Ytterligare några år av utredningar väntar oss. Ytterligare miljarder av våra pengar kommer att kastas åt mastodontprojekt utan ände.

Det kommer självklart aldrig att hända men att ge uppdraget åt Ted att arrangera ett svenskt Rewired State-projekt skulle ha gett betydligt mer för pengarna.

Jag kan lova att vi är många som vill vara med och hacka staten.

Ang E-Demokrati: Ur nätmedborgarens perspektiv – konvergens och randvillkor

Frågor om e-demokrati och e-förvaltning har krupit in under samhällets fernissa. Istället för en explosiv digital revolution tycks vi se början på en långsam, institutionell strukturomvandling. För att försöka överblicka e-förvaltningens, och därmed i någon mån e-demokratins framtid finns det framför allt två viktiga observationer jag tror man bör göra.

Till att örja med skulle jag vilja vända på frågeformuleringen, och istället för e-förvaltning prata om e-medborgarskap. Genom att utgå från nätmedborgrens perspektiv tillåter vi oss även att se e-förvaltningen i relation till en större helhet.

För det andra tror jag inte främst att utvecklingen av e-demokrati på det hela taget handlar om att lägga till, utan att ta bort någonting. Kontrollen.

I boken Digital Citizenship: The Internet, Society and Participation motiveras det digitala medborgarskapet inte av sitt nyhetsvärde eller tekniken som sådan. Istället läggs tonvikten vid den effekt informationstekniken har på befintliga institutioner, samt den grad till vilken tekniken har integrerats i samhället. Det går helt enkelt inte att särskilja tekniken från medborgarskapets grundstenar så som de formulerades av våra klassiska tänkare längre.

IT har sänkt trösklarna för deltagande både i termer av att tillgängliggöra information, och att möjliggöra egen informationsproduktion. Det är en färdigtuggad sanning – men vad säger den oss egentligen? Vad förändras?

En intutitiv, men likväl negligerad sanning är att samordningsrollen konkurrensutsätts i och med att informationen blir tillgänglig för alla att ta del av, alterera och sprida.

Detta innebär i sin tur att en av de politiska partiernas fundamentala uppgifter görs allmän. Inledningsvis reagerade alla partier mot denna utveckling genom att dra öronen till sig, stänga dörrarna, eltejpa fönsterkarmarna och dra ned persiennerna. Så småningom kom man dock på, medan man kurade där inne i bunkern, att de där användarna, de som inte höll sig passiva, de är både en del av och ett redskap för den demokrati de flesta av oss faktiskt vill värna. Som ett led i den insikten har vi nu bloggande riksdagsledamöter och en twittrande riksdag, men förhoppningsvis är detta bara början på en större transparensprocess och omdaning av den traditionella partistrukturen.

Det digitala medborgarskapet förändrar även hur opinionsbildare måste tänka på och förhålla sig till information och informationsflöden.Det handlar inte längre om att konkurrera om uppmärksamheten i en envägskommunikation, utan istället om att skapa relationer, erbjuda utrymme och ge incitament för en kontinuerlig konversation.

En lika utsatt, men aningen mer uppmärksammad förändring äger rum på tidningsredaktionerna, där man så sakteliga kommmit fram till att läsaren inte längre håller sig så passiv som man varit van vid.

Till en början verkar nätet och nätmedborgarna helt enkelt bara ställa till det i den gamla bekanta vardagen. Från fönstret på en eller annan tidningsredaktion är det säkerligen ett ihållande intryck, men i det allra flesta fall stannar det inte vid svårigheterna.

Såväl tidningar som opinionsbildare, och i längden även myndigheter och politiska partier börjar upptäcka att de aktiva användarna är en tillgång för den egna verksamheten, och så sakteliga börjar dessa institutioner omformas för att ta tillvarata denna nya resurs. Omstruktureringen innebär dock även att institutionerna blir mer beroende av de individer som utnyttjar och passerar igenom dem. Institutionerna rör sig alltså ifrån det klassiska, statiska institutionsbegreppet, och mot något nytt och dynamiskt. Något delvis okänt.

Vad e-förvaltning och e-demokrati, precis som opinionsbildning och media inom den närmaste framtiden egentligen kommer att handla om är viljan att – eller rädslan för att – släppa kontrollen. När våra partier blir transparenta, våra tidningar anpassningsbara och våra opinionsbildare interaktiva (och förstås alla permutationer av de tre) kommer vi se en förändrad och förstärkt demokratiinstitution.

Kanske är den viktigaste insikten så här långt att begrepp som e-förvaltning inte kommer att hålla det digitala medborgarskapet uppdelat mellan fack som media, opinionsbildare och myndigheter. Ur den digitala medborgaen perspektiv hänger allting ihop och bör vara öppet.

Det riktigt spännande är att ingen kommer veta exakt hur den digitala demokratin fungerar eller vad dess innersta syfte är. Istället för kontroll av kommer vi att få nöja oss med att tala om randvillkor för demokratin.

Ang e-demokrati

Waldemar Ingdahl tar upp elektronisk förvaltning i veckans skifte och efterlyser bl.a. goda exempel på e-demokrati. ”Är framtidens medborgarskap att vara en hacker? Hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?” undrar Waldemar.

Här är ett, mitt, första inlägg i skiftesfrågan.
I Sverige har arbetet med e-förvaltning fokuserat på ökad service till medborgare och företag samt effektiviseringar. E-förvaltning är ett område som hör till Finansdepartementet och därmed är inriktningen given: att säkerställa en effektiv statlig administration. E-demokrati som sådan har kommit i skymundan, utöver vad som kommit upp i servicefrågor såsom medborgardialog, servicekontrakt, användarvänlighet etc.

I kommuner och regioner har det hänt en del. Malmöinitiativet är ett exempel där invånare kan lägga upp förslag på vad de tycker bör göras och samla röster från andra i kommunen för att på så vis lyfta frågan till politikerna. The European Citizens’ Consultation är en liknande plattform på EU-nivå. Internationellt finns det flera NGO:s som ägnar sig åt e-demokrati, t.ex. Involve och Gov2U.

I Estland kan man sedan 2007 rösta över internet i parlamentsvalet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=QzrceG71eRc]

Mats Odell talar om att ”stärka demokratin och skapa goda förutsättningar för att förädla den information som finns tillgänglig inom den offentliga sektorn”. En viktig grundpelare i den svenska demokratin är offentlighetsprincipen. Den understöds av en effektiv e-förvaltning genom att myndigheternas information, diarier mm publiceras och lagras elektroniskt och därmed är tillgängliga på ett annat sätt än förr. Det finns dock en del att göra för att öka sökbarheten i den offentliga sektorns information. Undersökningar som Statskontoret gjorde för några år sedan visade att de medborgare som var mest nöjda med myndighetsinformation på internet inte var hackers utan medelålders, kvinnliga akademiker, dvs. de som kan systemet och vet vilken myndighet som ansvarar för vad och behärskar byråkratisvenska. Detta håller förhoppningsvis på att förändras. När det gäller förädling av information kan mycket intressant hända de närmaste åren tack vare PSI-direktivet. Det innebär att företag ska kunna använda offentlig information för att skapa nya informationsprodukter och -tjänster.

En annan aspekt av e-förvaltning och demokrati är det faktum att en effektiv elektronisk förvaltning skapar förutsättningar för en ökad rättssäkerhet, i form av likabehandling. Ärendehandlingar kan enkelt fördelas mellan olika kontor i landet och på så sätt korta ned handläggningstider. IT-baserade beslutsstöd ger minskad risk för subjektivitet och en rättvisare bedömning av ärenden.

Att staten använder IT för att effektivisera flödena i administrationen back-office behöver inte vara tvingande för medborgarnas kanal in i systemet. Vid medborgarkontor kan de personer som så önskar få personlig service. Den höga internetmognaden i Sverige gör dock att de flesta tycker att det är god service att kunna uträtta ärenden online.

Tappar Mats Odell e-förvaltningen: veckans skifte

Mats Odell presenterade slutligen E-delegationen, som skall ersätta myndigheten Verva. Det blir istället samordning och standardisering mellan de största och mest IT-intensiva myndigheterna i samverkan med Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Positivt att Mats Odell säger att målet är att stärka demokratin, att e-fakturor införts och att ramavtal upprättas (fast se upp med nyttan för slutanvändarna). Kan myndigheterna få bättre genomslag än Verva, som Mats Odell säger, om de samarbetar?

Så är den viktiga frågan öppen källkod och öppna standarder i e-förvaltningen, som Karl Sigfrid tar upp? Det finns nog viktigare frågor kopplade till historien bakom e-demokrati och e-förvaltning.

I skriften E-demokrati följs den första vågen av e-demokratiska försök. Frans G Bengtsson påpekade att mycket tal om brytningstider inte är intressant. Imponerande satsningar på cyberdemokrati som Kalix rådslag fanns som ordnats av Peter Eriksson nuvarande språkrör i Miljöpartiet och Votia. Direktdemokratiska partiet Knivsta.nu finns i kommunfullmäktige. Malaysia och premiärminister Mohamed Mahatir ledde en oerhört ambitiös satsning Multimedia Super Corridor MSC på att omvandla Malaysia till framtidens e-förvaltning.

Tanken svindlar! Mothugg Johan Karlsson påpekade att partierna och politiken ledde utvecklingen. Partierna och politiken satt inte kvar i 1900-talets kostsamma sociala tekniker.

Så vad hände? Kanske att cyberdemokratin riktades in på att vara en demokrati avskild från vardagen? Den påverkan som gavs var folkomröstningar och kontrollerade inspel i demokratin, med politiker och förvaltning i centrum. Medborgarna började istället använda spontant uppkomna kanaler.

I forskningen verkar e-förvaltningen ha ersatt e-demokratin. Danmarks borger.dk tar avstamp från medborgarens situation och är inte intresserade av att hålla ordning på alla instanser. Den brittiska FixMyStreet från mySociety ser på något så enkelt som att hjälpa vardagsfrågor. Förvaltningen är det som medborgarna oftast möter, så förvaltningen behöver vara effektiv. E-förvaltningen blir en grund för e-demokrati.

Risken finns för en vidgad digital klyfta om sätten att kommunicera utan dator stängs. Vågar du vägra internet och e-legitimation? Önskan efter kostnadseffektivitet kan skapa strukturer där myndigheterna snarast stänger sig för medborgarna och av rädsla för integritetsbrott håller på viktig information.

Det finns mycket att vinna i statsförvaltningen på att tydliggöra kostnader och överkomma flaskhalsar. Vad som tidigare setts som naturliga monopol behöver inte längre vara det, och vad tekniken sätter fingret på är vilka organisationer som kan bäst försäkra sig om kvalitet och säkerhet. Hur många sjukhus har kvalitetsansvariga?

Frågan är om det finns goda exempel på e-demokrati, vad bör undvikas när förvaltningen digitaliseras, är det fel att tala om e-förvaltning som en egen företeelse, är framtidens medborgarskap att vara en hacker, hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?

Jag undrar vad Fredrik Sand på Stockholms Handelskammare tänker om e-förvaltningen och om Moderata Riksdagsledamoten Eliza Roszkowska Öberg har några bra lösningar på hur de digitala klyftorna skall minskas i samhället?

Intressant

Vem skall äga konsumtionsmedlen- Pirate Bay eller du?

Marknaden kan få problem med att lösa upphovsrättens fråga, då när debatten lämnar frågan om ”Code is Law” som Lawrence Lessig ställde, att teknik motsvarar lag. Nu gäller striden att anpassa lagen till tekniken, eller tekniken till lagen.

Det är lite konstigt att debattera en snabbt åldrande bit torrent tracker som Pirate Bay, distributionen är centraliserad och behöver en speciell software för att fungera. Dessutom behöver användarna själva sitta och delta i fildelning, istället för att använda ”one-click hosting”. Copyriot beskriver hur tyska upphovsrättsorganisationen GEMA slagits mot RapidShare. Nya typer av fildelningssiter står redo.

Pirate Bay kommer nog att vara historia som den stora fildelningssiten innan alla rättegångar är över, men hur det påverkar företagandet digitalt vet vi inte.

Joakim berättar om kreativ förstörelse, digitala affärsmodeller och det svenska problemet att gå från innovation till produktion (vilket även beror på synen på entreprenören och entreprenörskapets kris)

Där har vi en del av debattens framtid. Vi har åter fått en våg av förhoppningar av Christer Berg på Dataföreningen, Pär Strömbäck på Dataspelsbranschen, DNs Ledare att det kommer att finnas affärsmodeller och kanske även tekniska lösningar som löser piratkopieringen och frågan kring digital produktion. Fast Michael Porter’s generic strategies fungerar inte riktigt här, inte heller mer poliser, mer stängsel. Det handlar om förtroende, om idéer, och att vinna respekt för ekonomiska transaktioner som modell för mänsklig samvaro- för nu finns ett reellt existerande alternativ. Där pejlar Strömbäck bäst att det handlar om olika visioner om hur internet skall fungera, kommer företag verkligen investera i en digital miljö utan lagar som respekteras, skall och kan företagen ändra sig?

DN drattar dit med att föreslå bredbandsskatt igen, och det kommer inte funger

a som jag och Oscar Swartz tog upp i Svenska Dagbladet.

Självorganiserande system är mycket främmande för det svenska sinnet. Finns det verkligen ingen som bestämmer? Vem står bakom? Katallaxi är granne med kaos. Därmed inte sagt att självorganiserade system alltid är goda och positiva utvecklingar. Oscar Swartz skriver om självorganisation och den politiska uppslutningen bakom The Pirate Bay. Även om jag tycker att de politiska ungdomsförbundens uppslutning verkar lite opportunistisk, hur väl har ni pejlat in frågan MUF, LUF, CUF, SSU, KDU, Ung Vänster, Grön Ungdom?

Isobel Hadley Kamptz skriver i Expressen om att vi nu lever i det digitala 1968 med dess skarpa politiska strider. Hur utvecklingen gick från teknik och lagstiftning till politik beskriver jag i en artikel om boken Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg i Sundsvalls Tidning.

Effekterna av den politiska kampen om upphovsrätten på världen börjar bli synliga. På tisdagen den 24 februari släpper tankesmedjan Eudoxa the International Property Rights Index IPRI som utvecklingsekonomen Hernando De Soto står bakom. Nu har upphovsrätten uppgraderats i IPRIs undersökning.

Vi kommer till den relevanta frågan, vem skall äga konsumtionsmedlen? Vem formulerar de politiska idéerna kring 2000-talets stora fråga? Kommer det finnas en lösning?

1968 löstes de politiska konflikterna genom att parterna smälte samman, hippien och fundamentalisten blev ett, fast idag ser vi inte upphovsrättens motsvarighet till hippies. Det finns inte lika välformulerade och intelligenta visioner för upphovsrättens utveckling, som 70-talet och 80-talet såg av försvaret och utvecklingen av kapitalismen. I slutändan kommer vi fram till att det finns olika sidor i striden om konsumtionsmedlen. Är det företagen, piraterna, blandningar av dessa två eller du som skall avgöra?

Intressant

zp8497586rq

Sker idédebatten på bloggarna?

Jonas Morian på PromeMorian skall tala om det intressanta ämnet om partierna och bloggarnaradio Obs i P1 idag.

Två problem dock för uppmärksamheten i partierna.

Det första kommer från det som Erik pejlar från Stefan Hallgren och Henrik Alexandersson. Det råder ett mycket olika belöningsklimat hos politike, internet och bloggarna. Samtalskulturen är skild, där politiken mer gått mot det tekniska och administrativa så har många av de politiska bloggarna blivit långt mer ideologiska och principiella. Det finns ganska få bloggar om den lokala kommunpolitiken, av samma skäl som det verkar vara svårt att engagera folk i den lokala politiken.

Det andra är lite svårare. ”Var disku

teras de stora samhällsfrågorna idag? Är det inom de politiska partierna, på tidningarnas ledar- och kultursidor och i tankesmedjorna, som de stora tankarna om framtiden föds?”, frågar OBS-redaktionen på P1 för serien om idédebatt.

”Code is law” sade den amerikanske juristen och upphovsrättsdebattören Lawrence Lessig.  Lessig menar att i informationssamhället förskjuts makten från politiker till dem som utformar tekniska lösningar, programkod och infrastruktur. Ideologin byggs in i systemen.

Det formar inte bara debatter om integritet, upphovsrätt och det som varit på tapeten, men även hur elektronisk demokrati och elektronisk förvaltning byggs upp.  Det är en idédebatt som får allt större påverkan på hur politiken, demokratin och samhället utformas och vilka möten som kan ske mellan medborgare.

Pingat på Intressant

zp8497586rq

Läsvärt om demokratins tillstånd

Två bra bloggtexter som demokratins hälsa i Sverige så här i årsskiftet mellan 2008 och 2009.

Den första, från Stefan Hallgren, beskriver kulturkrocken som möter den som går från näringslivet in i partipolitiken. Alltså, någon som försöker engagera sig politiskt från insidan av systemet. Han skriver:

För mig, som kom från en miljö där vi på mitt företags styrelsemöten brukade bereda och besluta i trettio sakfrågor före lunch, så kom den här kulturen som en chock.

”Demokratin måste vara långsam, den måste växa fram så att alla är med och den blir rätt från början Stefan” sa de äldste i partiet till mig, och klappade mig (vid den tidpunkten var jag produktchef i ett börsnoterat företag i Stockholm) på huvudet. Jag bet ihop och tänkte ”jag ska lära mig den här kulturen”.

Den andra, från Henrik Alexandersson, beskriver frustrationen hos någon som försöker påverka genom opinionsbildning och upplysning, d.v.s. utifrån. Han skriver:

Vill man kämpa för fri- och rättigheter, då får man vara beredd på att få ta de allra hårdaste smällarna. Och att sedan artigt tacka. Stå upp för rättssäkerhet eller rättsstaten och du blir ombedd att sätta dig ner. Vänd då andra kinden till, om inte annat så för att skapa uppmärksamhet. Det gäller att vara jävligt listig. Att lirka. Att uttrycka sig så att folk verkligen fattar. Att vara oändligt tålmodigt pedagogisk. Att flyga in under radarn. Att räkna ut vad som triggar folk. Att provocera fram svenska folkets dolda stolthet och integritet. Att aldrig ge upp.

Läs och begrunda de skiften som är nödvändiga för att vi ska få en livskraftig och hållbar demokrati.

Ang. Flytande demokrati: Varför demokrati?

Vad är poängen med demokrati? Alla beslut går långsamare och den enskilde individens röst får aldrig fullt genomslag, så vad är demokrati för oss? En kompromiss.

Modern demokrati är ett system som genom sin representationsstruktur låter alla vara med utan att någon får bestämma. Demokratins praktiska värde handlar inte så mycket om vad den ger som vad den förhindrar. Som styrskick kan demokratin ses som en avvägning mellan individuellt inflytande och effektivitet – Antingen röstar alla om allting och systemet belastas mer, eller så överlåts beslutsmandatet till en enda person som kan effektivisera beslutsgången efter egen förmåga och kompetens. Risken är förstås att genomsnittsmedborgaren får väldigt lite att säga till om och att den demokratiske diktatorn helt enkelt avskaffar de institutioner som i teorin ändå skulle göra det möjligt för medborgarna att avsätta henne/honom.

Riktigt intressant vore det däremot att gå ett steg längre och fråga sig om avvägningen mellan medborgarinflytande och effektivitet är föråldrad? Den liberala representativa demokratin har blomstrat i det industriella och postindustriella samhället, men varför övervägs det inte ens huruvida det är en god struktur för informationssamhället eller ej? Så kallad E-government, eller E-förvaltning, är en tydlig indikator på vilka möjligheter som ligger i informationssamhällets infrastruktur. Demokratin har aldrig varit oproblematisk, men kanske kan vissa tidigare problem, så som individens ansvar för att tillsakansa sig tillräcklig information för beslutsunderlag (I såväl direkt som representativ demokrati) ses ur nya perspektiv med hjälp av communitys, epost, prediction markets och bloggosfärer.

Oavsett demokratins natur och form bör man minnas att hela det samhälle som omfattas av den även växelverkar med, förlitar sig på och försöker dra nytta av det system den utgör. En flytande demokrati som svarar snabbare mot folopinionen kommer också kräva mer tid i form av informationsinslamling och behandling från hela näringslivet, föreningslivet och även gemene medborgare.

Om vi väljer att betrakta demokratin som en komplex avvägningsprocess, bör den också betraktas som känslig för förändringar i omgivningen. Det behöver inte betyda att den demokratiska strukturen kommer röra sig till någon extrempunkt, men kanske att en avvägning plötsligt nedprioriteras till fördel för en annan. Kanske bör vi istället för att tänka på demokrati som avvägningen mellan inflytande och effektivitet söka andra dimensioner i problemet. Ett inuitivt lockande alternativ vore kanske avvägningen mellan transparents och statligt inflytande (ju mer man gör, desto svårare är det att behålla transparentsen) eller mellan kostnad och kontroll (ju mer vi begär att en demokratisk stat ska göra, desto mer kommer den kosta i form av skattepengar, en kostnad som i sig utgör ett ofrivilligt kontrakt). Vilka andra avvägningar finns inbyggda i den jämvikt vi kommit att känna som demokrati?