Hur stimulerar man innovation frågar sig Anna i Veckans skifte. Detta är en fråga är en som kan klassificeras, vilket redan Erik har klargjort, som en fråga vilken en ”moderat classic” ur Lundgrens-skola kan svara på. (Det vill så klart säga: ”Sänk skatten!”)
Vidare fortsätter jag i Eriks fotspår med självinsikten att inte gå ner denna välupptrampade stig, och försöker fokusera på två andra spår.
Den första sidostigen är att innovation kanske inte nödvändigtvis är ett värde vi bör inkludera direkt i vår nyttofunktion. Innovation kan tvärt om vara både en direkt utmaning för mänsklighetensöverlevnad, eller bara ett slöseri med resurser.
Sydsvenskan hade en huvudledare i veckan där de skrev under rubriken ”Innovation så in i Norden”.
De frågade sig retoriskt:
Kan satsningar på tuffa klimatåtgärder och ny, klimatvänlig teknik rent av vara en väg ut ur den finansiella krisen?
Detta är egentligen nästan lika dumt som idéen att krig skulle stimulera ekonomin. Innan jag fortsätter raljera skall jag först sopa rent, första soptaget: det skulle kunna vara bra i det riiiktigt långa loppet att satsa på klimatvänlig teknik – men i så fall för klimatets skull. Andra soptaget: med klimatvänlig teknik antar jag att de menar teknik som enbart förbättrar klimatet – och inget annat – skulle tekniken vara värdefull på annatvis finns det ingen anledning att särbehandla den.
Det galna är att Sydsvenskan, Obama och andra påstår att den nya tekniken skulle vara en väg till tillväxt. De menar att om man tackar nej till ett existerande system av billig energi, så som kol och olja – och istället bygger upp ett nytt, så skulle det skapa tillväxt, och därmed en väg ut ur finanskrisen.
Med samma logik är det bra när någon slår sönder en fönsterruta – det skapades ju ett arbetstillfälle – denna villfarelse avvisades redan av Bastiat.
Så, klimatvänlig teknik? – Kanske, men i så fall för klimatets skull – och inte innovationens.
Mitt andra spår är att innovation ofta överskattas och romantiseras väl mycket. När det talas om Sillicon Valley, i Kista, och i alla andra High-Tech-företag så talas det ofta, vitt och brett om innovation, om avancerad tekonologi och stora upptäckter.
Jag skulle uppskatta att minst 90% av alla ingenjörerna egentligen arbetar med basala anpassningar, små förändringar och support. Det är i dessa områden det finns en ekonomisk bärkraft, en risknivå som är acceptabel, och det är här de flesta ingenjörerna hittar sitt ”flow”. Ur detta hantverksmässiga arbete stiger innovationerna långsamt och ackumulativt.
Denna ackumulativa process har i och med den öppna innoverande som Anna och Erik talar om tagit en ny och förbättrad form.
Open-source världen är mycket intressant, både som innovation och som producent av innovationer. Här är innoverandet ofta mycket öppet, det sker i ett sammanhang med ständig peer-review, har mycket nära kontakt med användarna och det är alltid möjligt att experimentera.
Open source-rörelsen skapar dock aldrig något värde som förvaltas med hjälp av upphovsrätt, men trots detta lämnar det ändå ett mycket stort värdefullt fottryck.
En sak som det fottryck drar fokus till är att den stora vinsten vid innovation går inte till innovatören, utan till användarna av innovationen, och de som ska anpassa och support:a.
Vad ska man då dra för lärdom av mina två sidospår? Satsa brett snarare än elit. Vi är många som skapar. Vi är många som äter frukterna av skapandet. Vi skapar bra tillsammans. Detta betyder inte att vi skapar av samma anledning eller ens med liknande mål. Skaparen är en individ, med egna drömmar och mål, och bör därför finansiera sin verksamhet av egen ficka.
