Framtidens skola

Framtidens skola

Framtidens skola är det ämne Johanna valt som veckans skifte, vilket innebär att alla vi som skriver på den här bloggen kommer att posta ett inlägg i ämnet.

Det är ett väl valt ämne som det finns mycket att skriva om. Vårt nuvarande skolväsende har flera fundamentala brister. För att inleda mitt svar och belysa vilka dessa brister är lånar jag Sir Ken Robinson TED-talk från 2006 om kreativitet, som finns att beskåda här. Det berör ämnet utbildning och kreativitet.

Ett citat:

”Education is meant to take us in to the future we can’t grasp.”

Lyssna gärna på hela eller åtminstone runt den 16:e minuten då Ken pratar om Gillian Lynne, världsberömd balettdansös och koreograf som hade stora problem i skolan som ung. Hon fick höra att hon hade koncentrationssvårigheter. Att hon inte kunde sitta still. Att hon var sjuk.

När hon egentligen bara var en dansare.

Den 7-åring som börjar skolan idag går i pension 2067. Hur många skiften kommer att ha skett innan dess? Hur många skiften, så fundamentala att hela samhällen omvälvs? Hur många yrkesroller kommer att ha kommit och gått innan denna 7-åring fyller 65?

Hur väl uppfyller vårt nuvarande utbildningssystem det löfte som Sir Ken utlyser? Att föra oss in i framtiden. Att förbereda oss för det som komma skall.

Framtiden tillhör den högra hjärnhalvan. Eller snarare: kombinationen av höger och vänster. Att kunna kombinera estetik och praktik. Att göra vackra och funktionella saker.

Framtiden tillhör också de passionerade talangerna. Att låta människor utveckla sina egna talanger och växa som individer hör framtidens skola till. Under min egen skoltid var individen ett skällsord. Skolans mål var att producera elever som presterade mer eller mindre likadant. Detta är industrialismens och massproduktionens logik. Låt oss begrava den i 1900-talet där den hör hemma.

Howard Gardner talar om sju olika sorters intelligens. Såsom musikalitet eller som i Gillian Lynnes fall, dansen, kroppskoordinationen.

Tyvärr är vårt nuvarande skattesystem också programmerat enligt industrialismens logik så det är oerhört svårt att skaffa sig en försörjning genom att skapa sådant som människor, enskilda individer, blir lyckliga av. Ett rot-avdrag för kulturarbetare? Varför inte?

Till sist måste synen på skolan som något man ägnar sig åt enbart i början av livet ändras. Att ständigt lära sig nytt, att ständigt växa som individ, att under hela livet lära – det tillhör framtidens skola.

Mer av höger hjärnhalva och resten av kroppen. Mer av lärande under hela livet. Mer individ och mindre kollektiv. Låt detta bli framtidens skola.

Veckans skifte: Framtidens skola

Utbildningsminister Jan Björklund har presenterat ett nytt förslag till skollag. I förslaget finns kontroversiella delar som att slopa möjligheten att läsa upp redan godkända betyg på komvux (att läsa in kurserna själv och tenta av kommer fortfarande vara okej), religiösa friskolor blir kvar och elitklasser permenteras.

Om det är till det bättre eller sämre är kanske marginellt. Den svenska skolpolitiken har gått från katedern till kritor till grupprum. Kanske är Björklund på rätt väg framåt, kanske för han bara skolväsendet ett par steg bakåt. Min egen inneboende niondeklassare tycker att skolministern bryr sig för mycket om pekpinnar och att sätta upp regler för stökiga elever, i stället för att ge samtliga mer frihet under ansvar. Rent politiskt är jag glad över att de religiösa friskolorna verkar få vara kvar, och att elitklasser blir en godkänd form för utbildning.

Men trots allt är förändringarna i utbildningspolitiken inte så stora. Betygssystemet tar visserligen form från högskolan och bolongasystemet, men annars är det mest förändringar som krävts länge från olika håll. Detta trots att samhället förändrats en bra bit mer de senaste åren. En gedigen skolgång är inte längre en spikrak biljett till ett arbete, kunskapsbegreppet har omvärderats, och formalia tappar i betydelse. Ibland för att kunskap införskaffas utanför de formella ramarna, och ibland på grund av merit-inflation eller att examen inte är lika med att hålla måttet.

Står vi kanske inför ett skifte där utbildning omvärderas? Skolgången tappar i betydelse, och kunskap inte alltid behöver komma från formell skolgång? Hur ser framtidens utbildningssytem ut? Vad kommer krävas från samhället för att forma relevant skolgång för framtidens unga? Är det offentliga bäst lämpat för att vara huvudman för skoltidens fostrande hand, eller finns det andra vägar att gå? Hur bör skolan positionera sig i en värld där information snarare är myrrel av trådar, än ett rep mellan a till ö?

Är det kanske så att religiösa friskolor kan ha något att tillföra en mer mångfasetterad utbildningsvärd, där sanning måste ifrågasättas och inte ens läroboksfakta kan tas för givet? Har rädslan för elitklasser en grund, eller är de ett steg mot en mer individuell skolgång, även för högpresterande?