Månad: april 2010

Ultraljud: lycka eller dödsdom? När ny teknik krockar med gammal kultur.

Den 8:e mars i år var en speciell dag för mig. Inte för att det var den internationella kvinnodagen utan för att det var första gången jag fick se en bild av mitt ännu ofödda barn (vårt första) på ultraljudsmottagningen i Solna.

Alla föräldrar för

står känslan av att för första gången se denna varelse som tidigare bara varit en idé, en dröm, plötsligt ha en kropp, armar och ben. Det känns overkligt – och fantastiskt.

Samtidigt fick vi veta (efter att ha frågat) könet på barnet. Samma fråga ställs i ultraljudsmottagningar världen över – men det är inte alltid beskedet mottags med lycka, vilket en skrämmande artikel The Economist gör oss påmind om. Titeln på artikeln ”Gendercide” – könsmassmord.

Kostnaden för ett ultraljud är så lågt som $12, det har blivit en utbredd teknologi som t.o.m. den fattigaste kan betala för. Resultatet är förödande – för de av fel kön. 1990 beräknades det att antalet flickebarn som ”försvunnit” p.g.a. ultraljudets information är över 100 miljoner. Idag är siffran förmodligen långt högre. Det har lett fram till befolkningar med osedvanligt hög andel pojkar – något som med största sannolikhet kommer att leda till konflikter och svårigheter när pojkar från 90-talet blir män.

Den här bloggen handlar om skiften – förändringar i samhället oftast drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. För det mesta innebär dessa nya möjligheter något positivt. Ibland inte. Detta får vara veckans skifte – en öppen fråga till läsare och medkrönikörer: ultraljudet är bara början på vad vi kan veta – och ändra – på våra ofödda barn. Är vi redo för den makten? Vad kommer vi i så fall att välja bort? Vilka andra exempel på ”anti-skiften” finns det?

Vi är vad de (inte) mäter

Alexander funderar i veckans skifte på vilka mått vi använder för att mäta människans och samhällets utveckling. Osökt kommer jag på mig själv med att fundera på vad som händer om vi vänder på perspektivet, från samhället och medborgaren, objektet för mätningen, till staten, mätaren. Vad betyder olika mått för staten och hur definierar de statens roll gentemot medborgarna genom måtten?

I en tid då mättekniken har tagit oss in under huden på människan, in i såväl hennes hjärna som hjärta och ända in i hennes grundläggande DNA-byggstenar, måste vi fråga oss vad det är vi vill uppnå när vi mäter samhällets och människans utveckling? Vad har vi hittills ansett att tillväxt och ekonomiska mått har varit en indikator på? Handlar det om den enskilda människan lycka eller om samhällets totala välmående? Handlar det om individens tillstånd eller hennes möjlighet att påverka sitt tillstånd? Visst är frågorna relaterade, och visst är det enklare att förverkliga sina drömmar om man har det väl ställt och är vid god hälsa, men det förringar inte behovet av ett tydligt mål för mätningen.

Statens mått för framgång och utveckling, utifrån vilka den mäter sig mot andra stater och mot sin egen historia, är talande för dess relation till medborgarna. Antag att vi definierade ett biologiskt tillstånd som lycka och inkorporerade det i välfärdssamhället – vårs, skola, omsorg och lycka. Målet skulle förstås bli att hålla så många som möjligt ”lyckliga”, och diskussioner skulle säkerligen blossa upp kring lycko-gapet mellan olika grupper. Lösningen på problemet skulle kunna stavas lyckopiller och portioneras ut i daglig dos, fast dithän är det – förhoppningsvis – få som egentligen vill, eller? Föreställ dig motsvarande scenario för ”frihet”. Hur intimt kan det frihetsbegreppet bli – hur nära får de mäta, bygga politik, återkoppla, reformera och mäta igen – innan det förlorar sin egen innebörd? Om statens mått blir noggrannare blir också kraven på politiken mer omfattande och den faktiska politiken mycket mer intim.

I ett samhälle som stundom präglas av sin oproportionella och kontextbefriade övertro på det kvantitativa och på naturvetenskapens formelmetodik står vi inför ett vägskäl. Å ena sidan kan vi använda måtten för att tydligare definiera en kvantiativ jämlikhet mellan individer och med politik och måttens återkoppling försöka uppnå detta optimum. Å andra sidan kan vi använda de grova måtten – exempelvis BNP, hushållsinkomst, skolstatistik och sjukvårdsstatistik som återkoppling inte bara på politiken i sig utan också på vilken nivå statens ansvar ligger på.

Det kan verka inhumant att mäta människans tillstånd, väldstånd och utveckling utifrån så grova måttstockar, nästan som vore medborgarna robotar i vårt välfärdssamhälle. Men frågan är vad vi vill att politiken ska utgå ifrån, vad ska statens öga fokusera på att se? För egen del vill jag bli ”sedd” i termer av externa variabler utifrån vilka man kan säga något om mina möjligheter snarare än om mitt befintliga tillstånd.

Visst kan vi förändra måtten. Inte minst vore det intressant att kontrastera hushållsinkomst med hur mycket tid man faktiskt lägger på att erhålla inkomsten när tid allt mer kommer att konkurrera med pengar om lyxstatus. Vid vilken nivå väljer vi att arbeta mindre? Men den viktigaste frågan handlar till syvende og sidst om måttens mått. Hur nära vi mäter avgör i mångt och mycket den detaljnivå på vilken vi vill att politiska styrmedel ska påverka oss. Var går din gräns?

Att mäta möjligheter då livet blir gratis

Alexander Funcke frågar efter måttstockar: BNP, lycka, arbetslöshet eller frihet – vad mäter hur lyckat ett samhälle är.

Frågan får mig att tänka på ett intressan

t skifte som kan ligga så lite som ett decennium eller två bort.

Det handlar om skiftet då kostnaden för våra grundläggande behov hamnat så nära noll att det blivit i princip gratis att leva.

Är detta verkligen möjligt, frågar du, som suckar över högen av räkningar nu mot slutet av månaden? Jo, visst är det så att vi är väldigt duktiga på att förbruka månadslönen, men det intressanta är vad vi väljer att spendera pengarna på. T.ex. lade ett normalt hushåll närmre hälften av sin inkomst på mat i början av seklet. 1999 var siffran 15% – och en tredjedel av detta var mat man åt utanför hemmet.

Idag lägger vi ca en tredjedel av inkomsten på boende, den största hushållsutgiften (förrutom skatterna såklart – de är överlägset den största utgiften för en arbetare). Våra bostäder är dyra därför att vi väljer att bo där andra människor bor – i eller nära staden. Man skulle kunna välja att köpa en 224m2 stor villa i Grängesberg för 595’000 men letar istället en hälften så stor villa för tio gånger priset i Saltsjö-Boo.

Tänk nu en framtid då två saker har skett:

1. Kostnaden för att producera god och näringsriktig mat har sjunkit drastiskt och är nära noll, t.ex. via s.k. In Vitro-kött eller hypereffektivt egen-odlat. Istället för 15% av inkomsten kanske mat står för 1-2%.

2. Kommunikationstekniken har utvecklats så pass mycket att man kan fjärr-arbeta eller fjärr-umgås med vänner på ett så pass bra sätt att det nästan kan ersätta det fysiska mötet (åtminstone större delen av tiden).

När detta har skett kan man välja att bo utanför städerna och ändå behålla livskvalitet och valmöjligheter. Man kan leva ett mycket bra liv till bråkdelen av vad det kostar idag. Självklart är det mycket man inte kan unna sig men är detta verkligen saker vi behöver för att bli lyckliga? Minimalismen är åter på modet efter decennier av konsumtionshysteri. Vi väljer upplevelser, närhet, vänner, familj istället för prylar, föremål och statussymboler. Denna trend kommer att växa sig starkare och tar sig även uttryck i s.k. lifestyle design med frontfigurer som Tim Ferriss och Scott Young.

Så, åter till ursprungsfrågan – hur mäter man? Jag tror det bästa måttet helt enkelt är antalet möjligheter varje individ kan välja mellan. I grunden en fråga om frihet men också möjligheter sprungna ur teknikens utveckling. Som t.ex. möjligheten att välja att bo nära naturen, långt från staden – men ändå behålla så gott som alla stadens fördelar. Sådana val är enbart möjliga med teknikens hjälp.

Hur man praktiskt ska gå till väga för att mäta individers möjlighetsmoln överlämnar jag dock åt någon annan att svara på. Kanske en klok läsare?

Plocka russinen ur kakan

Statistik är vare sig god eller ond, men uppfattas alltför ofta som antingen ett sätt att få full visshet, eller så citeras Mark Twain Det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik. Inget av synsätten är bra, bättre att ha

en kritisk syn till statistik, och känna till fusk och hur man kan Plocka russinen ur kakan vid testerna. Då går det att förstå när statistik faktiskt ger en bra bild av verkligheten.

Det som Alexander Funcke tar upp om olika statistiska mått, var karaktäristisk för det teknokratiska 00-talet. Fanns bara rätt verktyg så skulle lösningarna ge med sig. Särskilt när det gäller hälsa eller bistånd så fastnar diskussionen i paroller och politiska ställningstaganden. Men vad ryms i måtten? Jag skrev om hälsomåtten i Live long and prosper och vad som avses med välfärdsmått och hög standard.

Dagens politik lider av en brist på idéer och visioner. Då försöker man maximera mått, och om inte det går, ta kontrollen över måtten. Vad tror ni? Är det en bättre förståelse av hur olika mått skapas upp som kan vända debatten?

Kör igång i kommentarsfältet

Intressant

Brevvän, farväl

Den här posten är ett senkommet svar på Joakims skifte om informationssamhället utelista.

När jag växte upp på 80-talet slog hemdatorn genom. Det började med Commodore 64 och övergick sedan till den för sin tid oerhört avancerade Amigan. Det här var datorer som fick mig att börja programmera, något som sedan växte från en hobby till ett yrke. Större delen av tiden framför datorskärmen gick dock åt till att spela spel.

Dataspel var tämligen dyra och internet låg fortfarande ett par år in i framtiden så några piratbukter fanns inte i sikte, även om det viskades på skolgården om BBS:er överfulla med spel och program. Istället ägnade jag mig en period åt något som gick under benämningen swappning (från engelskans swap, ”byta”).

Vi skickade helt enkelt program till varandra via posten, på disketter. Snigelpostsbredband.

Kontakt med varandra fick vi på tidningen Datormagazins annonssidor. För det mesta handlade breven enbart om disketternas innehåll men jag vill minnas att några personer fick jag extra kontakt med och vi började utbyta även musikkassetter (inser hur gammal jag låter) med varandra. Breven handlade inte bara om bytets innehåll utan även om vad som hände i våra liv. Kan inte minnas att jag någonsin träffade någon av de här brevvännerna men det vi ägnade oss åt var fortsättningen på en tradition som pågått nästan lika länge som skriftkonsten funnits.

Såväl Einstein som Newton var flitiga brevskrivare. Faktum är att det är på detta vis större delen av den vetenskapliga och filosofiska debatten pågått de senaste århundraden. Einstein, Newton och deras kollegor bland forskare, författare, filosofer osv måste ha lagt en ansenlig del av sin tid på brevskrivande till varandra.

Eftersom tempot av logistiska skäl var långsamt tog man god tid på sig att skriva breven. Det blev som långa dialoger med månader mellan varje inlägg. Man kan ta många andetag mellan två brev som fraktats med häst och vagn över Europa. Många tankar blir tänkta, utdragna på ett sätt jag tror vi saknar idag.

Jag kan se bloggandet som den naturliga fortsättningen på brevskrivandet som dialog. På bloggen får man utrymme och tid att måla brett. Dessutom med fördelen att det är öppet och vem som helst kan vara med. Men, i gamla brev finns en kärlek till det skrivna ordet jag kan sakna i cyberrymden. Brevskrivandet skapar genom sin långsamhet en respekt för ordens tyngd.

Glimtar som hastigast på min inbox i Google Mail. 1567 olästa mail – och det enbart i en av inkorgarna. Dags att rensa. Dags att andas.

Dags att tänka långsamma tankar.

Konsten att mäta rätt

I metrologin, läran om mätningar, beskrivs hur värdet på ett på förhand bestämt mått undersöks på ett vetenskapligt sätt. Det finns många verktyg i matematiken för att säkerställa korrektheten hos en mätning för att veta att det blivit rätt. Har län

gden på ett snöre mätts med en felmarginal på ett par nanometer och alla felkällor, antaganden och tillvägagångsätt noga redovisats spelar det dock ingen roll hur korrekt mätningen utfördes om man egentligen ville få svar på hur tjockt snöret var eller hur hårt man kunde dra i det innan det gick av. Konsten att mäta rätt sak är betydligt svårare och något som metrologin inte tar upp.

De mått vi använder mäter mycket sällan det vi faktiskt vill ta reda på, det är ofta för svårt. Istället hittar vi enklare mått som verkar korrelera bra med det vi faktiskt vill mäta. En badrumsvåg mäter inte en persons massa utan kraften som drar personen mot jorden, en analog klocka mäter inte tid utan antalet varv ett kugghjul snurrar.

Alexander Funcke skriver om problematiken med BNP och dess förmåga att mäta välstånd. Bruttonationalprodukten har alltid varit ett mått på samma sak och kommer att fortsätta vara det, om BNP lämpar sig som ett nyckeltal som ska maximeras är dock en annan fråga. För att kunna mäta hur ”bra” ett land är måste man först definiera vad ”bra” är, detta är oftast något som inte kan mätas. Steget efter bli att hitta ett antal faktorer (nyckeltal som går att mäta) som krävs för att ”braheten” ska uppnås och man håller tummarna hårt för att korrelationen mellan nyckeltalen och ”bra”-definition är tillräckligt stor.

Ett problem för den politiska diskursen idag är att alla mäter olika saker men att ingen definierar vad som är målet, vad vi anser är ”bra”, och hur måtten korrelerar mot målet. För att veta hur ett land ska sätta upp sina mål måste man veta vad de större målen är. Så vilka är de? Att den mänskliga befolkningen ska bli så stor som möjligt? Att den totala livslängden för mänskligheten på jorden ska vara så lång som möjligt? Att medellivslängden, eller kanske medianlivslängden, för människan ska vara så hög som möjligt? Att de människor som lever just nu ska vara så lyckliga som möjligt? Att vårt ekologiska fotavtryck ska vara så litet som möjligt? Att vi tillverkar så många saker som möjligt? Att så stor del av den nu levande befolkningen som möjligt mår så bra som möjligt? Att mänsklighetens totala mängd insamlade eurobonus-poäng blir så hög som möjligt? Innan vi vet vårt mål spelar det ingen roll vilka mått vi slänger oss med, de säger oss precis lika lite.

Bubbla för sociala medier?

Håller vi på att förlora våra sociala nätverk? Web 2.0 förändrar arbetsliv, näringsliv, föreningsliv och privatliv mot svaga kopplingar? Är den sociala bubblan här?

Jag har hundratals F

acebook-vänner, men hur många kan jag omsätta i reellt socialt kapital? Nu har ju människor alltid haft fler bekanta än vänner, men frågan är om vi ser något nytt? Jag undersöker efter Joakims skifte om vad som är på informationssamhällets utelista.

Har förtroendet i samhället gått upp? Nja, och inte för de institutioner och företag som satsat på sociala medier (SJ, SJ gamle vän). Det finns framgångsrika användningar, som Martin Gelin berättar, men sociala medier har kanske varit för små investeringar för både sändare och mottagare? Då har flödet av information snarast spätt ut uppmärksamheten.

Gammelmedierna har problem, det värsta vis a vis de sociala medierna är att deras proffs inte är så kategoriskt mycket bättre än bloggosfären. Men gårdagens gatekeepers finns kvar, och vissa har stärkts. Evgeny Morozov är kritisk till vilken roll sociala medier spelat i uppror, som i Iran.

Näthatet har nog överskattats, men precis som alla kulturer är internetkulturen i kultur som måste skötas. På bloggarna går det ganska bra med modererade kommentarer, men problemet finns på Facebook och Twitter.

En nackdel med de sociala medierna jämfört med web 1.0 är att det stänger communities. Det är ibland väldigt tighta kluster som följer varandras Twitterflöden. Särskilt i det svenska samhället, med mycket smala peer-groups, kan det bli ett värre problem.

Sedan hänger ju ett damoklessvärd över de sociala medierna, nämligen att meningen har varit att bygga en djupgående översikt över sociala nätverk och information. Det har sina positiva sidor, men då borde användarna vara bättre medvetna om att den här insamlingen är syftet. Så, varför har inte företagen gjort slag i saken och gått bortom småannonserna? Integritetsfrågan har bidragit, nog fortfarande en del okunskap, men kanske också att de sociala mönster som erbjuds inte är tillräckligt starka för att dra nytta av. Företagen får en bild av ett rätt vagt användande, av bokstavligen delad uppmärksamhet, och det bygger inte starka relationer. Då tvekar de också för att ge sig in i sociala medier.

För att inte informationen om relationer skall gå förlorad, behöver vi gå från sociala medier till sociala strategier, som bygger in empati, förutseende och medvetenhet samt bättre återkoppling till användaren än bara träffar och followers. För svaret ligger bara delvis inbyggt i tekniken, som jag berättade på Netopia så är det fråga om ett val mellan olika internetkulturer.

Vad säger Jardenberg, Mymlan och Anders Mildner?

OK, kör på i kommentarsfältet! Rätt eller fel?

Intressant

Framtida måttstockars måttstock: BNP, lycka eller?

I den politiska diskursen, liksom i de flesta andra, bör en förslagen förändring backas av en förväntad positiv förändring. När förändringen presenteras eller utvärderas bör den (kvasi-)kvantifieras eller åtminstone skall dess riktning avgöras. Här f

älls måttstocken ut. Men vems måttstock är det?

Politiken är frigjord från alla SI-system och en politiker kan surfa smidigt mellan olika storheter och mätverktyg. Men det finns ett ”vanligen”. Vanligen talar man i termer av olika versioner av bruttonationalprodukter (BNP, etc.) i jämförande studier över tid eller geografi. Dessa har kritiserats i mångahyllmeter av rödrosigt uppjagad litteratur. Delvis av goda skäl. ”Men…”, har den tillväxt-centrerade kunnat säga med lastvis med empiri i ryggen, ”tillväxt korellererar med X, Y och Z.”

Men återigen, inte är meningen med livet tillväxt? Är verkligen statens främsta uppgift verkligen att se till att det skapas tillväxt?

”Nej, det handlar om lycka.” skulle man kunna tänka sig Frankrikes president Nicolas Sarkozy svara, då han upprättat en lycko-måttstock och avser mäta Frankrikes storhet på den. Även den sanne lyckoutilitaristen drar säkert på smilbanden åt den väleskorterade presidentens tilltag. För att vara övertydlig: Kanske var det blott så att bruttonationalprodukten inte reflekterar nog med flärd från Sarkozy och Frankrike. Att mäta lycka är för övrigt ett kapitel i sig…

För den egalitärt sinnade är kanske Gini-koefficienten att föredra. För den frihetligt sinnade är det mängden ”oberättigade” fingrar i den enskildes livs-syltburk som ska mätas. Den styrande aspekten i val måttstock är tydligt. Hur långt räcker egentligen tillväxtmåttstocken som samlande stock? Kommer det fortsätta vara värdefullt? Vad är alternativen?

I den svenska inrikespolitiken har vi idag valt alternativet att alla måste förhålla sig till den s k arbetslinjen. ”Hur många i arbete?” är den vägledande frågan — närmast oavsett. Och visst längtar man till det lyckliga Frankrike när folkhälsoinstitutet får spelrum med hänvisning till den Lutherska linjen.

”Pull” dödar information och svenskheten

Joakim frågar vad som står på informationssamhällets utelistan. Anders Sandberg pekar i kommentarsfältet på formellsamlingen och dess gelikars död och om hur svåråtkomligt data hamnar i skuggan av det lättserverade. Allt gott så, men vad händer med konsumtionsmönstren när det lättåtkomliga segrar och vidare vad händer med den lika älskade som hatade ”svenskheten”?

Sista sidan i varje dags- och kvällstidning har en väderkarta som gäspar trött mot en. Slår man på TV:n vid 19:30 hälsar en punktlig och tillsynes allvarlig nyhetsuppläsare ”Go’kväll”.

Allt är en del av den essentiella samhällsinformationen, den homogena ström av information som i åratal har format svenskarna till just svenskar. Mottagarna av informationen är  inte nödvändigtvis intresserade, utan spridandet sker via djupt inarbetade ceremonier, så som de dagliga nyheterna i familjesoffan, morgontidningens trycksvärta under den lagom rostade brödskivan och mjölkpaketetsbaksidas barnbildning med Oboy!-pulver. Att inte ta del i vissa av ceremonierna har varit att ställa sig utanför. Att öppet erkänna ett utanförskap.

Av relativt goda anledningar; bör tilläggas. En gång i tiden borde man faktiskt ha sett på Rapport eller läst morgonbladet för att vara en ansvarsfull medborgare av demokratin. Informationen trycktes ut (push), och för att inte verka bakom flötet stod konsumenten gapandes i andra änden.

Informationen trycks ännu ut, men de som ännu står gapandes i andra änden är en åldrande skara. För vem utan ”ett osunt förhållande till nyheter” behöver egentligen en morgontidning om minst fem delar? Inrikes, utrikes, sport, ekonomi och kultur.

Men vad händer när mottagarna avvecklar ceremonierna och istället blir konsumenter? När den passiva kulturella bakgrunden slutar tryckas ut till en bred massa och det istället blir en individuellt selekterad ström av information (typ RSS)? Eller än mer drastiskt, när informationen enbart intas när den efterfrågas (pull)? Är kanske detta det egentliga hotet mot ”svenskheten” som de populistiska brunnosarna borde oroa sig över?

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, och det är något jag rekommenderar att man gör, men en nation utan enad kulturell bakgrund, och därmed nationalitet, är onekligen en omvälvning. Med våra allt piggare mobiltelefoner, och föralldel antågande läsplattor, är omvälvningen redan här och tränger allt djupare genom de demografiska skickten.

Hur det kommer se ut på andra sidan denna omvälvning tror jag beror på om vi väljer att forma institutioner för krampaktigt identitetsbevaranden eller för en ökande pluralism. Oavsett: omvälvningen kommer.

Informationssamhällets utelista?

När det talas om informationssamhället så är explosionen aldrig långt borta. Informationsexplosionen har kommit att karakterisera hur vi förhåller oss till och diskuterar informationssamhället och Nätet, men riskerar detta starka fokus på ny information att inskränka vårt perspektiv? Vår relation till information handlar ju inte främst om hur vi förhåller oss till ny information, utan snarare om hur vi inordnar det nytt och gammalt i ett system av preferenser, avvägningar och prioriteringar. Explosionsmetaforen är förstås häftig, men för att den ska vara användbar måste vi blicka bortom lågorna och brandröken.

I medial bevakning så väl som i politisk debatt ligger fokus så gott som alltid på det nya – hur det hotar, botar eller revolutionerar. Likaså med information. Intresset har varit stort kring vad som händer när folk publicerar personlig information på Facebook, hur världen förändras när iranska rebeller twittrar eller om Carl Bildt verkligen borde få blogga i tjänsten. Däremot är det få eller inga analytiker som har frågat sig vad som försvinner.

När vi får tillgång till oändligt mycket information från nästan lika många informationskällor ställs vi inför ett prioriteringsdilemma. Å ena sidan handlar det förstås om vilka informationskällor man prioriterar för att få tillgång till viss information – det är i detta deldilemma som mediasfärens mardrömmar om tidningsdöden bor. Å andra sidan handlar det om vilken typ av information som vi prioriterar, både när vi söker information och när vi kommunicerar den.

Hur vi prioriterar typ av och form för information säger en hel del om det samhälle vi lever i. Informationssamhällets existensberättigande – beviset för att vi faktiskt har gått in i en ny samhällsform eller samhällsordning – ligger i mångt och mycket i frågan om vad det är vi lämnar bakom oss. Vilken typ av information (innehåll) har vi valt att prioritera bort, och hur prioriterar vi och förhåller oss till relationen mellan olika innehåll (kontext)?

Veckans skifte handlar alltså om den bortprioriterade informationen. Vad kommunicerar vi inte längre till varandra? Vad bryr vi oss helt enkelt inte om att veta något om längre? Och varför?