Nicolas Sarkozy

Framtida måttstockars måttstock: BNP, lycka eller?

I den politiska diskursen, liksom i de flesta andra, bör en förslagen förändring backas av en förväntad positiv förändring. När förändringen presenteras eller utvärderas bör den (kvasi-)kvantifieras eller åtminstone skall dess riktning avgöras. Här f

älls måttstocken ut. Men vems måttstock är det?

Politiken är frigjord från alla SI-system och en politiker kan surfa smidigt mellan olika storheter och mätverktyg. Men det finns ett ”vanligen”. Vanligen talar man i termer av olika versioner av bruttonationalprodukter (BNP, etc.) i jämförande studier över tid eller geografi. Dessa har kritiserats i mångahyllmeter av rödrosigt uppjagad litteratur. Delvis av goda skäl. ”Men…”, har den tillväxt-centrerade kunnat säga med lastvis med empiri i ryggen, ”tillväxt korellererar med X, Y och Z.”

Men återigen, inte är meningen med livet tillväxt? Är verkligen statens främsta uppgift verkligen att se till att det skapas tillväxt?

”Nej, det handlar om lycka.” skulle man kunna tänka sig Frankrikes president Nicolas Sarkozy svara, då han upprättat en lycko-måttstock och avser mäta Frankrikes storhet på den. Även den sanne lyckoutilitaristen drar säkert på smilbanden åt den väleskorterade presidentens tilltag. För att vara övertydlig: Kanske var det blott så att bruttonationalprodukten inte reflekterar nog med flärd från Sarkozy och Frankrike. Att mäta lycka är för övrigt ett kapitel i sig…

För den egalitärt sinnade är kanske Gini-koefficienten att föredra. För den frihetligt sinnade är det mängden ”oberättigade” fingrar i den enskildes livs-syltburk som ska mätas. Den styrande aspekten i val måttstock är tydligt. Hur långt räcker egentligen tillväxtmåttstocken som samlande stock? Kommer det fortsätta vara värdefullt? Vad är alternativen?

I den svenska inrikespolitiken har vi idag valt alternativet att alla måste förhålla sig till den s k arbetslinjen. ”Hur många i arbete?” är den vägledande frågan — närmast oavsett. Och visst längtar man till det lyckliga Frankrike när folkhälsoinstitutet får spelrum med hänvisning till den Lutherska linjen.

Franskans diversifiering på språkmarknaden

The Economist har en kort notis i sitt senaste nummer med rubriken Parelz-vous SMS?

Låt oss göra just vad president Nicolas Sarkozy uppmanade till i februari,

”look at what text-messaging is doing to the French language”

Ett par söta exempel förekommer i artikeln:

jtm – Je t’aime (jag älskar dig)

och

ta ht 1 kdo – T’as acheté un cadeau? (har du köpt en present?)

Efter denna intressanta observation kring det franska språket så kan man slänga upp den mindre triviala frågeställningen, ”Vad händer med språket i framtiden?”, i luften. Jag inser att det säkert finns hundratals om inte tusentals som vigt år åt att fundera kring detta, men med ödmjukhet inför dem åsidosatt så…

Franska är ett extremt språk. Ett språk som kräver många fler tecken för varje kommunikativ uppgift än de flesta andra. Jag har fått lära mig att språket utvecklats åt detta håll av samma anledning som amerikanska läroböcker alltid väger mer än 1 kilo; många har fått betalt per tecken eller sida.

Givet att ett par skriftställare får betalt på detta vis, en del får betalt för stilistisk intressant text och övriga ämnar sig åt att kommunicera tydligt med minsta möjliga insats, så finns det olika intressen som balanserar den språkliga utvecklingen i en fåra som vi känner som ”lagom”.

Den textuella kommunikationen går idag mot att vara en mer och mer kvantitativ vara. En vara som konsumeras av alla och således är de som jag tidigare benämnde som ”övriga” mer och mer dominerande.

Men det som får Sarkozy att bli rädd kanske är ett skifte till det bättre? Ett populariserande av texten som kommer att ge ett effektivare skriftspråk.
Sarkozy kan nog trots allt andas ut då de som har intresse av att uttrycka sig korrekt för att markera sin mer bildade position inte på någotsett är ett döende släkte, men ett ack så konservativt sådant.
Och kanske även Sarkozy får anledning att uppskatta det avskyvärda SMS-språket när hans personliga leverantör av baguette har hunnit tala med en extra mjölleverantör och därmed kunnat sänka priset. Très bien!

Med dessa antaganden tagna så kan man vidare spå att vi under en längre tid kommer ha två skriftspråk, ett konservativt korrekt och ett effektivt. Givetvis finns det redan sedan lång tid mer än ett skriftspråk per språk, men spådomen menar att det kommer vara två huvudsakliga divergerande grenar.

På längre sikt är vi, som bekant, alla döda, därmed slipper vi troligen uppleva de osmakliga korsbefruktningar mellan grenarna som väntar på acceptans från nästkommande generationer.

Slutligen: Ignorerandet av internationaliseringen av språk är helt uppsåtlig. Internationaliseringen i sig, eller anglofieringen som man kan säga utan att direkt förlora precision har dock minst lika mycket positiv potential. De starka motståndarna till detta har inte sällan bruna premisser och därmed löjliga argument för sitt motstånd.