Vart är den gröna rörelsen på väg? Det är ett viktigt skifte på gång i samhället när den ändrar riktning.
Nyligen hade jag en debatt med Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet de Gröna på Newsmill. Eriksson skrev en artikel om att rädsla hindrar forskare från att vara med i samhällsdebatten.
Det är ju verkligen en ny tid. Jag svarade Eriksson i politiskt motstånd hindrar forskare i samhällsdebatten. Bra att Eriksson uppmanar forskarna att tala om sina frågor, men nog har den gröna rörelsen varit med att få forskarna att huka bakom skrivbordet?
Då känns Christer Sanne som en mer välbekant röst med konsumtionskritik i finanskrisens spår och inför julens köpfest. Fast jag vet inte om rösterna från Sanne och den gröna tankesmedjan Cogito får ett så stort genomslag internt eller om Birger Schlaug verkligen har en poäng i att partiet går tillbaka till sina rötter. Dagens mp är annorlunda.
Det är inte längre riktigt den vildvuxna organisationen där kongressen kunde ge partiledningen bassning långt in på 2000-talet, att språkrören måste avgå från sina poster efter 2011 är ett arv av de direktdemokratiska drag som mp hade från starten. Den interndemokratin var ett av de drag jag fann mest sympatiskt med Miljöpartiet. I dag tolkas detta som partipolitisk osäkerhet.
Kampen mellan ”fundis” och ”realos” i svenska Miljöpartiet har varit jämnare än hos Die Grünen i Tyskland. Men realisterna vann trots allt mot fundamentalisterna. Jag märkte den förändringen när jag skrev om stamcellsfrågan i Sverige och vilken inställning och handling Miljöpartiet tog. Det blev inte mycket av den debatten, där alla var för stamcellsforskning utom kristdemokraterna.
Miljöpartiet var njugga men nog också för att partiet förhandlade om politiken just då med socialdemokratiska regeringen Göran Persson och inte ville spilla krut i den frågan.
Så har man för regeringsalternativet skull blivit tvungen att släppa gamla frågor. Bland annat fick man ändra sin inställning till EU, och njuggt gå med på ett ja till EU. Det föll sig ändå naturligt, partiet har varit närmare EU än gräsrötterna. Det har varit en paradox att man varit för klimatpolitik i Bryssel och att överstatligt införa sexköpslagen i hela Europa, samtidigt som man sagt att Sverige skall utträda ur Europeiska Unionen.
Jag tror inte att den oro som Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism uttrycker om att de brutalt osköna krafterna skall komma fram besannas. Det är inte ”fundamentalisterna” som kommer tillbaka. De stod för det moraliska i ideologin, om att just ta fram alternativet till konsumtionssamhället, men…
Många politiker tycker att det är svårt tala om samhällsfrågor med utgångspunkt från ideologi och moral. Det är lättare att vara för en åtgärd för att den ”har stöd i forskningen” än att den är ”rätt”. Då blir forskningen mer politiserad än tidigare.
Så realisterna kan vara problematiska också, de moraliserar vetenskapen istället.
Pingat på Intressant