Post-modernism är något som man med lite vilja kan se som en direkt anti-tes till modernismens strikt vetenskapliga syn på världen. Givet detta och med hjälp av ett par Heglianska glasögon (av en version som ser bortom Preussen) kan man skönja en dialektisk syntes av dessa strömningar, men vad skulle denna syntes utgöras av? Neuroromantik? Neurorenässans?
Det faktum att den så tacksamt ofalsiferbara dialektiken alltid kan dra till med en efterkonstruktion gör tyvärr inte den mer behjälplig nu när vi skall speja framåt. Den låter oss blått se vad vi vill…
Med fortsatt välvillighet kan man tala om de evolutionära förklaringsmodellerna av kultur och idéer som en formalisering av den Heglianska tanken om dialektik. Formalisera i meningen att göra den positivistiskt falsifierbar. Plötsligt kräver dess resultat mer än en axelryckning i reaktion, men blev också svårare att hämta rättfärdiganden från.
Jag antar att boken som Waldemar Ingdahl refererar till, Freedom Evolves, har med detta att göra. Den har i vart fall lagts till på min önskelista inför jul.
Magkänslan när man talar om idéströmning är att det egentligen är ett felaktigt uttryck, eller i vart fall aldrig bör användas i singular när man talar om hela världen. Detta sagt så har västvärlden gått igenom olika stadier där kultur och idéer inspirerats starkt av enskilda identifierbara strömningar. Andra strömningar fanns med all säkerhet parallellt, dels i andra delar av världen, och dels i olika delar av samhället. Det fanns bara inte plats för dem på den historiska scenen.
Vill man driva tesen att de relativt sammanhållna idéströmningarnas tid är förbi, så är det enkelt att peka på distributionsmöjligheterna då, och de samma nu. Hela förekomsten av ”the long tail”-fenomenet gör för idéerna vad de gjort för publicisterna, öppnar för det smala och annorlunda.
Tänker man sig en evolutionär process där olika kulturella, och idéer stöts och blöts i konkurrens om medlemmar mellan olika sociala sammanhang, då kan man se hur den evolutionära processen med hjälp av konkurrensen leder utvecklingen mot en förbättring. Förbättringen riskerar dock att fastna i en typ av lokalt maximum.
För att ta sig ur ett lokalt maximum behövs de stora mutationerna. Det är ofta här skiften i idéströmningar kommer in, som de stora lyckade mutationerna.
Mutationer kommer inte tillstånd om inte experimentlustan finns och tillåts. Den idé-pluralism som råder idag är mycket sannolikt större än någonsin tidigare.
Det finns alltså anledning att ifrågasätta idéströmningarnas framtida betydelse som begrepp, men också anledning att glädjas över anledningen till detta ifrågasättande.
Kan du utveckla detta stycke lite, det är inte helt tydligt vad precist du menar med det:
”Plötsligt kräver dess resultat mer än en axelryckning i reaktion, men blev också svårare att hämta rättfärdiganden från.”
Vad är det, konkret, som kräver mer än en axelryckning?
Matematiskt brukar man ju tala om superpositioner av olika egenskaper. Det borde man kunna tillämpa här också, den dominerande idéströmningen, om man i sina modeller kräver bara en, kunde vara en superposition av de rådande strömningarna. Vikterna i denna superposition blir då vad man kan diskutera.
I förbigående blev jag förvånad över att du skriver ”lokala maxima”. Oftast brukar man formulera sina problem så att minimum är lösningen till dem, varför det är lokala minima man kan ha svårt att ta sig ur. Men det är som sagt vad en fråga om hur man formulerar problemet. Möjligen är lösningsmetoderna för lokala min lättare att hantera. 😀
Mitt stycke var främst tänkt att raljera lite över hur menlösa de dialektiska ”slutsatserna” är värda. Dessa slutsatser kan nämligen användas till att rättfärdiga vad som helst, men ger dock väldigt lite, om ens någon evidens.
Den metod jag tror mig tala om är mer stringent, och lånar sig därför inte lika enkelt till att rättfärdiga vad som helst, ivf inte med hjälp av realistiska antaganden. Detta betyder också att de har något mer värde som evidens. Fiskade du efter något djupare?
Jag tror inte på superpositionsmodellen, av två anledningar, (1) olika extrema gruppers förhållningssätt till en egenskap påverkar inte nödvändigtvis den dominerande idéströmningen på ett linjärt vis, (2) de olika egenskaperna (det beror visserligen lite på vad man menar med egenskap) kan ha samband vilka kan komma att förvrängas av superpositioneringen; och därmed aldrig ge en fungerande idé om den dominerande idéströmingen.
Vilken typ av problem är det du syftar på när du menar att problemen formuleras så att minimum är lösningen?
Jag har egentligen aldrig studerat denna typ av modeller, utan resonerade mest lite fritt. 🙂
Tack för svar. Jag fiskade nog precis efter det svar du gav där.
Superposition behöver inte alls vara linjära samband, vilket man kanske tänker i förstone, men olinjära samband kan uttryckas på ett till synes linjärt sätt (man kan ansätta olinjäriteten i vikterna om man vill) för att vara illustrativa.
Det första problemet jag kom att tänka på är att minimera förlustfunktionen för en modell, en linjär regression, t ex som här. (För vissa linjära modeller, t ex ARMA, blir det den olinjär, men modellen kan fortfarande vara linjär).
Jag brukar tycka, vilket möjligen är lite off-topic här *s*, att reglertekniska modeller är användbara i pedagogiskt syfte för alla möjliga samband.