Nicklas Lundblads weberska analys av bloggosfären lämnar mig med en orolig fundering: Vad händer om bloggosfären inte är en produkt, utan snarare en indikator?

Det svenska systemet tycks implodera under sin egen oförmåga, och efter att ha sett så väl vänster- som högerstyre resultera i så uttänjade kompromisser att de inte längre uppfyller de värden besluten först var inriktade på att säkerställa. I FRA-debatten har alla svar och kommentarer från makthavarmegafonen låtit klargöra vad svensk politik allt mer kommit att handla om: kompromisser och beslut för kompromissernas och beslutens egen skull.

I FRA-frågan har man pratat om vad man tänker eller vill göra med de befogenheter som lagen ger, och inte en enda gång har man besvärat sig med att fundera över beslutets principiella innebörd, det vill säga vad man kan göra med de nya befogenheterna (Se Roland Poirier Martinssons utmärkta kolumn på ämnet). Den typen av resonemang borde vara omöjliga, de borde inte accepteras av väljare. Det är en enormt kortsiktig mentalitet som svenska politiker uppvisar, och det ger oss som Johan Norberg så väl påpekar all anledning att granska inte bara FRA-frågan utan hela maktapparatens och alla makthavarnas demokratiska hälsa.

Reduceringen av maktdelningen i det svenska systemet tycks kräva en principiellt resonerande och ideologisk regering och riksdag, eftersom allt fler utredningar blir allt kortare och allt oftare utförs av en enda utredare (som till skillnad från de flesta grupper kan antas vara mer partiska åt egna intressen). Att låta ett sådant statsväsen styras av en ideologilös ledning (som helt glömt sitt förflutna och sopat gamla sanningar under mattan) skapar inte bara kortsiktiga, utan även inskränkta beslutsunderlag och beslut. Beslut som ibland blir lagar.

Tänk om bloggosfären, det sista partiet, inte är en produkt, så mycket som ett symptom. Pratare är ingenting nytt, men bloggosfärens förmåga att sticka ut från maktharvarpolitikernas tomma ord tycks tudelad. Förutom pratarnas traditionella roll, har bloggosfären även kommit att bära ideologins kanske sista fana i Sverige. Och det sticker i ögonen, för det påminner om det ansvar som faktiskt vilar på, och som medborgarna lagt hos, männen och kvinnorna med de tomma orden. Måtte de inte tappa balansen när de dagarna i ända slår knut på så väl sig själva som varandra.

Nicklas Lundblad gästbloggade tidigare i veckan om bloggosfären som det sista partiet. Bloggarna kan påverka mobiliseringsgraden hos väljare, lätt dissa etablerade partier på valdagen till förmån för en mjuk och skön soffa, eller se till att ett partis väljare faktiskt går och röstar.

Sympatier i all ära, men för att politiska skiften skall ske behövs det människor som går och röstar. Problemet uppstår när de politiska alternativen ligger för långt ifrån väljarskaran. När en ideologiskt livligt debatterande bloggosfär kan driva sakfrågor utan dess like, men utan ett alternativ bland de pragmatiska politikerna. Vad händer egentligen när viljan till förändring finns, men inte alternativet?

Soffan blir bekvämt lockande och mobiliseringen uteblir så länge alternativet inte är övertygande.

Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Nicklas Lundblad. Nicklas är (bland annat) jurist, doktor i informatik och European Policy Manager vid Google. Nicklas har dessutom en fil.kand i teoretisk filosofi. Mycket nöje!

—

Det finns många sätt att förstå bloggosfären på. Det visar inte minst de inlägg om den interaktiva medborgaren som Skiften tidigare publicerat. Kanske kan det också finnas något att vinna på att leta i de dammiga sociologiska klassikerna för att se om det finns några ledtrådar. Särskilt Max Weber dyker upp i tankarna när jag sitter ned och analyserar diskussionerna om först upphovsrätten och sedan FRA.

Det är för det första bländande klart att bloggosfären är värderationell till skillnad från en alltmer målrationell politisk organisation i samhället i övrigt. Den som undrade var den ideologiska värdeproduktionen tog vägen kan sluta undra: bloggosfären definierar sig själv utifrån just sin förmåga till det principiella resonemanget, till att stå upp klart och enkelt för grundläggande värden som frihet, integritet och kunskap. Detta är en viktig ledtråd till varför krishanteringen i samband med både FRA och diskussionerna om Renfors varit så erbarmerliga. Den politiska elit av PR-konsulter som kommit till makten har utgått från att vi lever i en post-värderationell värld – att det handlar om att hitta kompromissen i stället för det rätta svaret. I denna antiplatonska analys av politikens sfärer finns inget utrymme för det märkliga djuret från Internet som i stället tycks navigera i politikens vatten utifrån en moralisk ledstjärna. Alltså möts de värdebaserade argumenten av än mer målorienterad rationalitet som bara lyckas – till både form och innehåll – övertyga bloggosfären om både det korrekta i den egna positionen och det sedeslösa förfall som politiken försjunkit i.

Liksom Weber arbetar jag med idealtyper här, men jag tror att det ligger något viktigt i denna förenklade skiss av bloggosfären, jag tror verkligen att det bara är möjligt att förstå den som man också förstår att den är den kanske enda värderationella aktören i dagens politiska fält.

För det andra tror jag att det finns mer att lära av Weber, och det som slår mig är att det är ganska klart att bloggosfären i Webers analys skulle vara ett parti. Det är – jag vet – en ickeintuitiv analys, av flera skäl. Det går inte att rösta på bloggosfären och den söker inget eget mandat, eller ser åtminstone inte ut att söka något mandat, men det är bara sken. Den som verkligen läser reaktionerna på FRA-lagen och söker igenom artiklar och citat kommer snart att finna att bloggosfären visserligen inte söker något eget mandat, men den påverkar den faktor som allt fler kommit att inse är avgörande i de moderna valen: mobiliseringen av väljarna.

Analyserna av Karl Roves strategiska geni slutar alltid i analysen att han inte vann några nya väljare för det republikanska partiet, men att han lyckades mobilisera den kristna högern genom att förvandla rätten för homosexuella att gifta sig till en fråga som fick denna grupp att verkligen gå att rösta (även om demokraterna år 2006 fattade detta). Likaledes finns i dag inom det demokratiska partiet en stor oro för att den utdragna striden mellan Clinton och Obama skall leda till att Clintons sympatisörer väljer att stanna hemma. Ett modernt val vinns av det parti som inte bara har flest sympatisörer, utan som också lyckas mobilisera dem.

Bloggosfären söker inget eget mandat, men är helt enkelt det parti som styr denna variabel i det nya framväxande politiska systemet i de moderna informationssamhällena, skulle Weber kanske konstatera. Se till exempel på Göran Skyttes hot om politiskt celibat i SvD i lördags (ännu ej på nätet!). Eller på Johan Norbergs funderingar på soffan.

Utifrån dessa skisser kan man nu formulera två för mig intressanta frågor:

1) Hur bör politiska strateger förhålla sig till det värderationellas återkomst – återmystifieringen för att leka med ännu en Webersk term som Peter Norberg brukar fundera kring – av den svenska politiken?

2) När får vi de första opinionsundersökningarna som också innehåller frågan om mobiliseringsgrad? Det vore oerhört spännande att ge människor möjligheten att säga att de skulle rösta på moderaterna, men att de kommer att stanna hemma. Det skulle vara ett direkt mått på misslyckandet att förstå värdenas återkomst i politiken.

Och ett tips i sommarvärmen: läs om Weber. Det är en fantastisk upplevelse, och ett knivskarpt instrument för att förstå delar av samtiden.