Nicklas Lundblad gästbloggade tidigare i veckan om bloggosfären som det sista partiet. Bloggarna kan påverka mobiliseringsgraden hos väljare, lätt dissa etablerade partier på valdagen till förmån för en mjuk och skön soffa, eller se till att ett partis väljare faktiskt går och röstar.

Sympatier i all ära, men för att politiska skiften skall ske behövs det människor som går och röstar. Problemet uppstår när de politiska alternativen ligger för långt ifrån väljarskaran. När en ideologiskt livligt debatterande bloggosfär kan driva sakfrågor utan dess like, men utan ett alternativ bland de pragmatiska politikerna. Vad händer egentligen när viljan till förändring finns, men inte alternativet?

Soffan blir bekvämt lockande och mobiliseringen uteblir så länge alternativet inte är övertygande.