Månad: maj 2012

Du sköna nya värld – ekonomin efter kraschen

Som Waldemar Ingdahl var inne på i sitt inlägg om nya skiften gick luften lite ur den här bloggen strax efter finanskraschen del 1, 2008/2009.

Nu har detta säkert flera skäl. För mig heter ett av skälen Elsa, snart 2 år gammal. Men ändå. Något hände, inte bara i våra plånböcker utan även i våra framtidsoptimistiska hjärtan (och då syftar jag inte bara på den här bloggens skribenter utan hela samhället). ROT tog över. Rädsla. Osäkerhet. Tvivel.

Samtidigt är det i tider av kris det blir extra viktigt att förstå de skeenden som pågår i samhället. Jag har på Framtidstanken skrivit om disruptionsskuld dvs när nödvändiga förändringar vars tid har kommit skjuts upp av politiska beslut. Precis vad som händer när politikerna nu försöker ”krishantera” sig ur den oundvikliga kraschen.

Grytan som nu återigen håller på att koka över innehåller inte bara obetalda räkningar från politiker utan även samhällsförändringar som borde ha skett men inte fått göra det. Billiga krediter har skyddat dinosaurier som borde ha utrotats för länge sedan. Därför kämpar man nu med en arbetslöshet som inte vill släppa. Disruptionsskulden biter sig fast.

Vad står det då på skuldesedeln? Vilka förändringar väntar på att förlösas när grytan nu inom kort kommer att koka över?

Jag tror att en modern, uppdaterad ekonomi i en värld av nästintill fullständig automatisering och globalisering behöver stå på tre ben.

Det första benet är tjänster.

Här får man ofta höra föraktfulla kommentarer om att ”vi kan ju inte alla klippa varandras hår”. Betrakta då följande graf som Mattias Östmar hittat i en Almega-rapport:

Detta gäller inte bara i Sverige. Sedan ett drygt decennium tillbaka har tjänstesektorn passerat jordbrukssektorn som störst arbetsgivare globalt. Behöver jag tillägga att jordbrukssektorn varit störst sedan… ja, alltid. Ett enormt skifte, alltså.

De allra flesta av oss kommer att arbeta i yrken där vi servar andra människor, exempelvis turism. Problemet är att vi har ett skattesystem konstruerat för industrisamhället där folk arbetar i fabriker åt stora arbetsgivare. Hög skatt på arbete för att för privatpersoner som ska köpa tjänster av andra privatpersoner blir skatte-effekterna rent horribla vilket hämmar utvecklingen. (RUT/ROT-avdragen är steg i rätt riktning men varför inte införa ett generellt tjänste-avdrag på samma summa som RUT- och ROT-avdragen?)

Det andra benet är snabbrörliga innovationsföretag, ”startups”. Detta är den disruptiva förändringsvågens förtrupper. De kan på kort tid omkullkasta stora, etablerade marknader och skapa enorma värden hos grundare och investerare. Det är startup-världen som bygger självkörande bilar, rymdfarkoster och nya sätt att finansiera sina drömmar.

Här saknar vi i Sverige, som jag varit inne på i tidigare inlägg, ett fungerande ekosystem för innovationsföretag. Framför allt behövs det fler investerare i tidiga faser, oftast privata så kallade ängelinvesterare. (Denna avsaknad av ekosystem gäller inte bara Sverige utan i allra högsta grad övriga Europa också).

Det tredje benet är vad man skulle kunna kalla ”super-brands”. Stora, globala varumärken som genom sitt mind share kan lansera produkter globalt, särskilt tillsammans med optimerade logistik-kedjor som snabbt kan anpassa sig till trender.

De här företagen kommer att utmanas kraftigt av automatiseringen, som när 3D-skrivaren blir konsumentprodukt, och kommer att tvingas välja mellan att gå uppåt (höga marginaler, låga volymer) eller nedåt (låga marginaler, höga volymer) i näringskedjan (så gott som endast Apple har, hittills, lyckats med båda samtidigt – höga volymer och marginaler).

Kanske blir svenska H&M en framtida personlig stilkonsulent (alltså ett tjänsteföretag) snarare än klädestillverkare, för att nämna ett exempel.

Sverige är redan duktigt på stora företag men utmaningen blir att behålla dem i landet samt att skapa nya. En mycket trolig trend är också att storföretaget som stor arbetsgivare också kommer att upphöra till förmån för en ”Hollywood-ekonomi” där människor jobbar i avgränsade projekt ungefär som filmbolag som gör filmer.

Så, för att summera ett alldeles för långt blogginlägg, 2000-talets ekonomi efter Kraschen kommer att stå på tre ben:

  • Tjänster, som den stora, breda massan kommer att arbeta med – men även vara köpare av.
  • Snabbrörliga innovationsföretag, startups, som får sitt syre från riskvilligt kapital.
  • Stora varumärken, super-brands, som arbetar i projektform, har stort ”mind share” och väl utvecklade logistik-kedjor.

Naturligtvis målat i så breda penseldrag som man kan göra i ett enda blogginlägg om ett så stort och komplext ämne. I kommande inlägg hoppas jag kunna fördjupa mig mer i vad exakt som kommer att vara efterfrågat i en tid av automatisering och överflöd. De gyllene förnödenheterna. Stay tuned.

Farväl Google och Facebook?

Är de stora webjättarna snart blott minnen? Står vi inför ett nytt teknikskifte? Den stora revolutionen handlade om söka och göra saker med nätets innehåll. Fast det kanske inte blir ett web 3.0?

Eric Jackson i Forbes skriver att om en fem år så är Google och Facebook borta. Nej, inte att Zuckerberg, Paige och Brin är försvunna men sådär MySpace försvunna. Inte riktigt relevanta.

Jackson tar upp tanken att vinnaren tar allt på webben. Webben blev inte nischad, utan snarare beroende av väldigt stora och breda verktyg (som nu kanske blivit för breda för sitt egen bästa).

Google besegrade AltaVista, Yahoo, Ask Jeeves. YouTube slog Bubblare, Google Video, DailyMotion. Twitter slog Jaiku. Facebook slog MySpace etc.

Fast web 1.0 företagen kunde inte ta sig in web 2.0 företagens domäner. Se på Google+ och dess ojämna kamp mot Facebook.

Det är skiftet till det mobila som dödar av de gamla web 1.0 och web 2.0 företagen. Web 3.0 kommer inte att ske.

Fet chans att det här händer svarar George Anders, de fortsätter innovera eller åtminstone köpa innovation. Fast att köpa innovation kan vara problematiskt som jag noterade med Instagram.

Det är livsviktigt att innovera, och tidigare inlåsningseffekter finns inte kvar, men Google och Facebook försöker att etablera sig som ryggrad till det digitala samhället via molnet respektive väggens flöde. De ska ändra vårt beteende att leva hela vårt liv digitalt och med tanke på hur molntjänster nu börjar gå in istället för IT-avdelningar (kostnadsskäl) och även sociala medier ersätter e-mail (tidsbegränsade projektgrupper).

Mitt tips är inte i dag, molntjänster kräver ett skifte som många inte har tillfälle att göra just nu – men inom de närmaste åren behöver informationstekniken ändras ett långt större skifte.

Jämlikhet, men mellan vilka?

En utbredd magkänsla, särdeles i jantelandet Sverige, är att ojämlikhet är av ondo. Socialismen sätter ofta jämlikheten i första rummet och bygger diskursen sin kring detta. Kvantitativa forskare på vänsterkanten så som i boken Jämlikhetsanden ämnar använda ojämlikhet som förklarande variabel i allsköns korrelationer. Men vad menar egentligen vår magkänsla, socialisterna och korrelationsstudierna med jämlikhet? Och hur har/kommer det utveckla sig?

Mellan vilka ska vi mäta ojämlikheten? Mellan grannar? Bland Stockholmarna? Eller är det inkomstskillnaden i Sverige som är av intresse? I Europa? Eller i världen?

”Världen krymper” som bekant. Vågar man då hoppas på att sfären för vilken ojämlikheten bör övervägs inom växer?

Uppdatering med anledning av Simon Winters kommentar:

Det är onekligen mycket psykologi att rota i för att avgöra magkänslan. Vilken jag tror, precis som Simon exemplifierar, utgår från den grupp man identifierar sig med. De andra barnen på dagis, andra doktorander på universitet eller motsvarande. Magkänslojämlikheten är den som verkar viktig i lyckoforskningen. De som förfäktar jämlikhet över andra värden bryr sig dock sällan om denna jämlikhet utan det handlar snarare om nationell jämlikhet. Samhället ska bli av med sitt inkomstgap heter det.

Men om jämlikheten ska utvidgas till maxim torde det applicera utan nationsgränser? Vad finns det för jämlikhetslogik i att ha tullmurar runt Sverige – eller på andra sätt hålla uppe löner här – om det sker på bekostnad av de fattigaste i andra länder? Givet jämlikhet som (globalt) maxim tycks mig öppna gränser vara den ultimata jämlikhetspolicyn. Inte protektionistiska fackförbund. Förhoppningen jag när är att i takt med att ”världen krymper” vidgas perspektivet för de som brinner för jämlikhet idag från nationellt till globalt perspektiv. Om ”jordens befolkning” känns som en av ens grupptillhörigheter kan det kanske rent av leda till att intuitionen överger jämlikhetsförfäktandet och istället ger mig medhåll om att det är fattigdom som det är bråttom att bekämpa?

”Jag hade till och med en mp3 med den låten”

Minns ni när man ”hade” en MP3? Jag youtubade Bobby Brown (låten av Frank Zappa, inte Whitney Hustons idiot till ex-man) tidigare i veckan för att visa en poäng i en diskussion. När låten inte var så igenkänd som jag trodde att den var i de flestas begreppsvärld, utbröt jag att ”jag tror till och med att jag hade denna låten som mp3”, för att riktigt understryka att jag lyssnat på låten riktigt mycket.

Jag är lite för ung för LP-skivorna, men jag minns hur man gjorde kassettband efter radio, lekte med mina föräldrars LP-spelare, och hade säkert tjugotre stycken CD-skivor. Den första musik jag köpte för egna pengar var på en CD-skiva, men inte särskilt lång tid senare kom internet och mp3-formatet.

Filformatet mp3 var praktiskt för att det tog så mycket mindre plats. En CD-skiva som med vanligt format rymde 15 låtar klarade av ett hundratal mp3-låtar. De första mp3-låtarna förde jag över via någon annans hårddisk, men jag minns väldigt väl att den första låten jag laddade ner själv från den hackiga modemuppkopplingen hemma var Celine Dions My Heart Will Go On. Det tog över en timma, men var till slut så väldigt värt det.

MP3-spelarna banade väg för Apples storhetstid, och andra teknikföretag passerade med uppgång och fall. MySpace försökte ta över internet ett tag, och banade väg för andra musiktjänster och sajter, där Youtube och Spotify är de högst levande i dag. Själv har jag fortfarande en mapp någonstans med de gamla mp3-spåren, upphittade i en lagmässig gråzon i en preskriberad tidsålder, eller överförda från den där knappa CD-samlingen. Jag har sparat en gammal laptop enbart för att ha en enhet där jag kan spela upp gamla plastskivor, men musiken jag lyssnar på ligger enbart i Spotifylistor, överförda efter humör till min mobil.

Skiften av format för musik har varit tydliga de senaste åren, men inte bara filerna eller plastbitarna i sig, utan också på sättet som man använder den. Hittar man inte en låt i dag på spotify går man vidare till youtube eller till google. Tillgänglighet, strömmar och tjänster är viktigare än att äga plastbitar, och utvecklingen hade aldrig gått den vägen om man inte hade haft en lagmässig gråzon med kopieringsteknik däremellan. Själv lägger jag mer pengar på musik i dag (på spotifyappen och konserter) än jag gjort någonsin tidigare i mitt liv, och tänker inte ens på det. Men musikskiftena är långt ifrån över. Om fem år lyssnar vi någon annanstans, och nyttjar någon annan tjänst. Klart är att plastbitarna får allt mindre betydelse.

Nya skiften, nya frågor

Skiften är bloggen för att spåra disruptiva tidpunkter, då två trender möts och passerar varandra. De tidpunkterna kan överraska även dem som tänker till kring dem.

Ibland tar saker ta slut. Förhållanden ändras, någon flyttar, någon byter jobb, någon skiljer sig, barn föds o.s.v. Intresset för att blogga kan variera över tiden och om något funnits på nätet i åratal så har det funnits i lång tid. När Skiften startade år 2008 så började gruppbloggar komma i ropet. Idag är gruppbloggar inte lika i ropet, men andra former som t.ex. Ajour har tillkommit.

Kanske den disruptiva tidpunkten kom och lämnade oss och många andra förbryllade? För min del var det Erik Starcks inlägg som var omskakande. Känslan av kris har hållit i sig. Det kanske var det 00-talets strålande tider som var onormala? Umair Haque skriver att vi fortfarande inte förstår vad krisen handlar om. Haque beskriver skiftet som ”on hold”. Kanske har han rätt?

Kommer det i framtiden att finnas något talande namn på vår samtid? Ekonomen Tyler Cowen kallar den för The Great Stagnation, att den tekniska utvecklingen har plockat de lågt hängande frukterna och att vi därför har en era av låg ekonomisk utveckling framför oss. Fast Daniel Ben-Ami anser att den stora stagnationen beror på bristande investeringar och en förlust av framtidstro. Ben-Ami lägger mycket av ansvaret på politiker som skyddat gamla samhällsstrukturer. Hur trenderna slog igenom kan ha skett på ett annat sätt än tidigare anat. Jämför det tidiga 00-talets beskrivningar av bobos, nätokrater och kreativa klass med dagens frilansekonomi.

I samhällsdebatt och framtidsanalys verkar utvecklingen på något års sikt nu uppfattas som en blick väldigt långt framåt i tiden. Lösningarna behövs här och nu. Fortfarande råder fruktan, osäkerhet och tvivel. ”Framtiden är redan här, den är bara inte jämnt fördelad” sa författaren William Gibson och det kan vara så att framtiden börjar bli mer jämnt fördelad. Det ställer nya frågor, utan frågor inga svar. Därför är det är lättare att tänka och skriva kring skiften igen.

Den normativa forskningskommunikationens utmaning

”Ingen forskning för forskningens skull”, manade Sören Holmberg på Quality of Government institutets korruptionskonferens idag. ”Forskning ska vara normativ”, fortsatte han för att i nästa andetag förklara att ”om man vill rädda liv ska man ha offentlig och inte privat vård”. Allt är i sin ordning, vore det inte för att konferensen riktade sig mot media, makthavare och lekmän. Brister i det kritiska tänkandet finner vi överallt. Stryker en forskare journalistsens uppfattningar medhårs utbrister hennes media oreflekterat: ”forskning visar att …”. Men, hur stark var egentligen korrelationerna? Vad kan de egentligen säga om kausalitet? Vad hade man kontrollerat för? Var teorin för fenomenet troliggjord? Forskningspapperet som Holmberg talade om, Dying of Corruption, sammanfattar själv med följande mening:

”The finding that it is public and not private spending that has a positive effect on population health demands further investigations.”

När nationalekonomin började använda sig av matematik reserverade man sig explicit för de artificiella antaganden som krävdes. Reservationerna och kvalifikationerna blev sedermera underförstådda då den framgånsrika metodologin bred ut sig. För att vara en framgångsrik nationalekonom eller statsvetare måste man vara relevant. För att vara relevant måste man erbjuda det som efterfrågas. Politiker, media och näringslivet efterfrågar vatten till sina kvarnar eller åtminstone raka entydiga svar. Varje återintroduktion av reservationer gör forskaren mindre relevant.

Är detta den nödvändiga ordningen? Att hoppas på en kritisk mediakonsument är kanske att hoppas på förmycket, men vetenskaplig ödmjukhet skulle kunna premieras, negativa resultat skulle kunna anses lika naturliga som positiva i akademiskpublikation, och normativforskning skulle kunna skildras i ljuset av alternativa frågeställningar och med bakgrund av forskarnas övertygelser. Men hur får vi tillstånd detta och är det en sannolikt utveckling? Ämnar återkomma med vidare spekulationer.

Ett öga på det skrivna ordet

När Nietzsche hade bytt från penna till skrivmaskin ska han ha reflekterat över hur våra skrivdon förändrar hur vi tänker. Efter att ha läst en intressant artikel om eye-tracking har jag funderat på om detsamma gäller för hur vi läser.

I artikeln presenterades värmekartor över CV:n och den bakomliggande studien handlade om vad rekryterare tittar på när de går igenom ansökningar. Att eye-tracking kan användas för att förbättra hur information presenteras för en målgrupp är tydligt och välkänt, men vad betyder det för skrivandet och läsandet? Att tillföra mer information om hur vi läser texter borde rimligtvis kunna påverka både hur vi producerar och konsumerar det skrivna ordet.

  1. Kommer ytterligare information om hur vi läser texter att förändra hur vi skriver? På vilket vis och vilken typ av texter?
  2. Kommer det med visualiseringen av hur människor läser texter att uppstå en tydligare norm för hur man bör läsa en text av en viss typ?
  3. Givet att det uppstår en tydligare koordinering av budskap i kommunikationen mellan avsändare och mottagare, vad innebär det att utrymmet för tolkning och diskrepanser minskar?