Som Waldemar Ingdahl var inne på i sitt inlägg om nya skiften gick luften lite ur den här bloggen strax efter finanskraschen del 1, 2008/2009.

Nu har detta säkert flera skäl. För mig heter ett av skälen Elsa, snart 2 år gammal. Men ändå. Något hände, inte bara i våra plånböcker utan även i våra framtidsoptimistiska hjärtan (och då syftar jag inte bara på den här bloggens skribenter utan hela samhället). ROT tog över. Rädsla. Osäkerhet. Tvivel.

Samtidigt är det i tider av kris det blir extra viktigt att förstå de skeenden som pågår i samhället. Jag har på Framtidstanken skrivit om disruptionsskuld dvs när nödvändiga förändringar vars tid har kommit skjuts upp av politiska beslut. Precis vad som händer när politikerna nu försöker ”krishantera” sig ur den oundvikliga kraschen.

Grytan som nu återigen håller på att koka över innehåller inte bara obetalda räkningar från politiker utan även samhällsförändringar som borde ha skett men inte fått göra det. Billiga krediter har skyddat dinosaurier som borde ha utrotats för länge sedan. Därför kämpar man nu med en arbetslöshet som inte vill släppa. Disruptionsskulden biter sig fast.

Vad står det då på skuldesedeln? Vilka förändringar väntar på att förlösas när grytan nu inom kort kommer att koka över?

Jag tror att en modern, uppdaterad ekonomi i en värld av nästintill fullständig automatisering och globalisering behöver stå på tre ben.

Det första benet är tjänster.

Här får man ofta höra föraktfulla kommentarer om att ”vi kan ju inte alla klippa varandras hår”. Betrakta då följande graf som Mattias Östmar hittat i en Almega-rapport:

Detta gäller inte bara i Sverige. Sedan ett drygt decennium tillbaka har tjänstesektorn passerat jordbrukssektorn som störst arbetsgivare globalt. Behöver jag tillägga att jordbrukssektorn varit störst sedan… ja, alltid. Ett enormt skifte, alltså.

De allra flesta av oss kommer att arbeta i yrken där vi servar andra människor, exempelvis turism. Problemet är att vi har ett skattesystem konstruerat för industrisamhället där folk arbetar i fabriker åt stora arbetsgivare. Hög skatt på arbete för att för privatpersoner som ska köpa tjänster av andra privatpersoner blir skatte-effekterna rent horribla vilket hämmar utvecklingen. (RUT/ROT-avdragen är steg i rätt riktning men varför inte införa ett generellt tjänste-avdrag på samma summa som RUT- och ROT-avdragen?)

Det andra benet är snabbrörliga innovationsföretag, ”startups”. Detta är den disruptiva förändringsvågens förtrupper. De kan på kort tid omkullkasta stora, etablerade marknader och skapa enorma värden hos grundare och investerare. Det är startup-världen som bygger självkörande bilar, rymdfarkoster och nya sätt att finansiera sina drömmar.

Här saknar vi i Sverige, som jag varit inne på i tidigare inlägg, ett fungerande ekosystem för innovationsföretag. Framför allt behövs det fler investerare i tidiga faser, oftast privata så kallade ängelinvesterare. (Denna avsaknad av ekosystem gäller inte bara Sverige utan i allra högsta grad övriga Europa också).

Det tredje benet är vad man skulle kunna kalla ”super-brands”. Stora, globala varumärken som genom sitt mind share kan lansera produkter globalt, särskilt tillsammans med optimerade logistik-kedjor som snabbt kan anpassa sig till trender.

De här företagen kommer att utmanas kraftigt av automatiseringen, som när 3D-skrivaren blir konsumentprodukt, och kommer att tvingas välja mellan att gå uppåt (höga marginaler, låga volymer) eller nedåt (låga marginaler, höga volymer) i näringskedjan (så gott som endast Apple har, hittills, lyckats med båda samtidigt – höga volymer och marginaler).

Kanske blir svenska H&M en framtida personlig stilkonsulent (alltså ett tjänsteföretag) snarare än klädestillverkare, för att nämna ett exempel.

Sverige är redan duktigt på stora företag men utmaningen blir att behålla dem i landet samt att skapa nya. En mycket trolig trend är också att storföretaget som stor arbetsgivare också kommer att upphöra till förmån för en ”Hollywood-ekonomi” där människor jobbar i avgränsade projekt ungefär som filmbolag som gör filmer.

Så, för att summera ett alldeles för långt blogginlägg, 2000-talets ekonomi efter Kraschen kommer att stå på tre ben:

• Tjänster, som den stora, breda massan kommer att arbeta med – men även vara köpare av.
• Snabbrörliga innovationsföretag, startups, som får sitt syre från riskvilligt kapital.
• Stora varumärken, super-brands, som arbetar i projektform, har stort ”mind share” och väl utvecklade logistik-kedjor.

Naturligtvis målat i så breda penseldrag som man kan göra i ett enda blogginlägg om ett så stort och komplext ämne. I kommande inlägg hoppas jag kunna fördjupa mig mer i vad exakt som kommer att vara efterfrågat i en tid av automatisering och överflöd. De gyllene förnödenheterna. Stay tuned.