Ekonomisk geografi

Frihandel 2.0

Genom historien har människor kopierat kultur. Sägner vandrade från mun till mun, sånger snabbades upp och spelades, tavlor målades om av mästarnas adepter och pjäserna transporterades från stad till land. Underhållning och känslosvallande skönhet blandades med gränstänjande fasansfullheter. Gråzonen mellan det accepterade och tabut har hela tiden förflyttas, blandat runts och förnyats med förbättringar.

Kanske är Piratebays största bidrag till kulturvärlden inte den mängd data den kan hjälpa användaren att hitta, utan snarare som kulturellt fenomen eller konstnärligt verk. Redan innan rättegången kallade piratbyrån den för ett spektakel, en teater – Spectrial. Och det är inte så konstigt att teatervibbarna svälls över en om man lyssnar på radiosändningarna från pjäsen. För rättegången är en hollywoodproduktion i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Narrativet innehåller både uppgång och fall, rebelliska antagonister och storkapital. De åtalade är inte perfekta människor, har alla gjort några rätt taskiga val, samtidigt som de representerar en hel generation och ett skifte mellan gammalt och nytt.

Rättegången mot sajten har fört in fildelningsfrågan i politikens finrum. Frågan om hur kulturarbetare skall få betalt väcks gång på gång, trots att internet till största del inte handlar om gratis, utan om gränslöshet och frihandel 2,0.

För när upphovsrättsindustrin och andra institutionaliserade aktörer agerar protektionistiskt mot internet, agerar pirater i linje med fri handel och fri marknad. Gränsdragande som avtal likt ACTA är desperata sätt för nationalstaterna att territoriekissa ner de barriärer som nätet befriat oss ifrån. Lika förlegat är skilda premiärdatum för tv-serier, filmer och dvd-släpp beroende på världsdelar och nationsgränser, när tekniken lätt kan tillgängliggöra materialet direkt. Trots det är bristen på nytänkande påtaglig, och i stället för att ifrågasätta vad människor egentligen efterfrågar, och hur man kan arbeta effektivt med gränslös digitalitet, verkar till och med frihandelsförespråkande liberaler förorda extrastöd till parter som erbjuder saker marknaden inte vill ha.

I stället för att krampaktigt försöka omfamna gamla institutionaliserade system som nationsgränser och upphovsrätt, borde vi gå tillbaka till den fria marknadens kärna. Äganderätt och frihandel är principer som fungerar utmärkt i en gränslös digital värld, även om möjligheten att skapa oändliga kopior skakar om bland föreställningarna av vad det egentligen går att tjäna pengar på. Det är inte längre exemplarframställning som är viktigt, utan tjänster, urval och eftersökning.

Gamla marknadsliberaler har blivit nätkommunister och förordrar nationsgränser och kopieringsbegränsningar för att kunna råda över en fiktiv ekonomi utan verklighetsförankring. Det är dags för frihandel 2,0.

Ang urbana rum: Det humana rummet

Alexander Funcke lyckas i veckans skifte binda samman en rad olika frågeställningar i ett uppfriskande helhetsperspektiv. Jag önskar emellertid snöa in mig lite mer på balansen mellan människans inverkan på rummet och rummets inverkan på människan.

Bruce E. Wexler, professor i psykiatri, utvecklar i sin nya bok Brain and Culture sambanden mellan de olika vetenskapliga ansatser som försöker utforska människans beteende, sinne och hjärna. Wexler noterar redan i inledningen till boken hur viktig amspelet mellan människan och hennes omgivning är. Nyfödda barn tar intryck av sin omgivning för att under sin uppväxt och fram tills dess att de är unga vuxna lära sig såväl naturliga funktioner som sociala normer. Wexler pekar vidare på hur unga vuxna genomgår en transition från att främst påverkas av sin omgivning till att främst påverka den. Vi låser oss mer i uppfattningar och värderingar (vi har svårare att lära oss nya saker, och när vi lär oss något ser processen annorlunda ut än den gjorde när vi var barn), och vi börjar projicera dessa värderingar på vår omgivning. Människan är den varelse på Jorden som mer än någon annan livsform påverkat och påverkar sin omgivning, och det är i ljuset av detta som Wexler gör en riktigt intressant observation:

”These human alterations in the shared social environment include physical structures, laws and other codes of behavior, food and clothes, spoken and written language, and music and other arts. In recent decades, children in Euro-American societies have been raised in almost entirely human-created environments. It is this ability to shape the environment that in turn shapes our brains that has allowed human adaptability and capability to develop at a much faster rate than is possible through alteration of the genetic code itself. This transgenerational shaping of brain function through culture also means that the processes that govern the evolution of societies and cultures have a great influence on how our individual brains and minds work.”

Ur Wexlers observation kan vi ställa oss flera frågor angående den urbana miljöns framtid. Är det exempelvis möjligt att människan drivs av en intern vilja att forma och förändra sin omgivning, och att stadens unga därför ser landet som en förändring från den naturliga miljön (staden) och därmed revolterar mot staden precis som urbaniseringen var en revolution mot landsbygden? Mer intressant är dock att fråga sig hur människans relation till omgivning tar sig uttryck i informationssamhället och i artificiella miljöer.

Internet är här intressant på flera vis, inte minst eftersom dess infrasturktur egentligen inte är spatial. Delvis erbjuder Internet varje individ lägre trösklar för att förändra omgivningen, men samtidigt erbjuder Nätet en liten skapande elit möjligheten att inte bara alterera sin omgivning, utan även att skapa den från grunden.

Att artificiella världar tar intryck av spatiala rum och grundläggande fysikaliska lagar  (även om brott mot sådana lagar är vanligt förekommande är de alltid distinkta och medvetna brott och inte effekten av försummelse eller en upplevd ickekorrelation mellan världarna) är för de flesta antagligen intuitivt tilltalande, eftersom det erbjuder en trygghetsram som vi känner igen och inom vilken vi sedan kan alternera och alterera efter smak och tycke. Det viktiga är att vi utgår från en norm som gör det möjligt för oss att definiera något sådant som ett regelbrott (ex. att upphäva gravitationen), så att vi kan relatera det artificiella till det empiriskt kända. Om vi inte talade om artificiella världar med ett språk som är lånat från den existens vi känner till, skulle vi då kunna bygga dessa världar?

Den riktigt stora frågan är förstås i vilken grad dessa världar är en del av, eller till och med hela, vår omgivning. Kommer framtida generationer att färgas av digitala världar precis som dagens unga färgas av den urbana miljön? Studier av bunden rationalitet har visat starka tendenser till samband mellan människors beslutsfattande och den omgivning de befinner sig i, och om så är fallet är det även rimligt att tänka sig att urbana miljöer skiljer sig från vildmarken i detta avseende. Men vad händer när människan närmar sig den punkt där hon till fullo kontrollerar sin omgivning ( i en artificiell värld). Blir hon då oförmögen att fatta konsekventa beslut, eller blir hon istället fullständigt rationell?

Det urbana rummet: Florida och staden

Framtidens ekonomiska geografi, är temat för Alexander Funcke när han frågar om vilken roll geografin kommer att spela i framtiden. Johanna Nylander ser att småstaden kan hävda sig, utifrån utvecklingen i Malmö och mobila regioner.

Då kommer vi till att diskutera professor Richard Florida och hans tankar om den kreativa klassen. Visst kan man ha en del betänkligheter med Richard Florida och hans budskap. Hans tankar är ganska så Marx-inspirerade (en kreativ klass som äger sin tids viktigaste resurs blir exploaterad av en administrativ klass som håller kvar samhället i en industriell era genom en allians med en tjänsteklass, som fruktar för sina jobb och bidrag, hmmm). Många har tagit upp hans tankar om kulturen, jag har också mina betänkligheter när det gäller Floridas syn på universiteten och deras roll i samhället.

Florida har fått kritik i Sverige efter sitt besök för något år sedan, det har varnats om en Richard Florida-sjuka där ivriga kommunalråd har spenderat pengar på kultur och trendiga grannskap utan att tänka på vilken nytta pengarna gör. Tanken verkar vara att man tror att resultaten, en trendig kreativ klass, kommer att ge upphovet, en god tillväxt och affärsmiljö.

Tydligen så är Sverige ett utmärkt exempel på en kreativ miljö enligt Florida. Jag kan inte säga att Florida och hans böcker riktigt känts utmärkande för Sverige.

Kreativ miljö i Berlin? Alibi för förfall? Kannst du das Funky Business fühlen?

Nu har han kommit med en ny bok Who’s your city? Vad kan vi lära av den? Vi har sett en hel del förändringar i hur folk väljer att bo och arbeta de senaste åren, även om det funnits en backlash. Florida vill peka på att tekniken har lett oss till att dra oss till mega-regioner där just en viss typ av kreativitet fokuseras för en bransch. Dessa mega-regioner står för 17% av världens befolkning, men för hela 66% av BNP och 85% av all innovation. Världen är knappast platt som ju Thomas Friedman påstår utan full av berg och dalar, där det finns kommandohöjder. Dit, till olika kluster med olika specialisering, söker sig olika grupper i den kreativa klassen. Koncentrationen av talang och kreativitet dit går också allt snabbare.

För att lyckas, måste du befinna dig på en viss plats, för där kan du göra de rätta kopplingarna, få de rätta kontakterna och finna den rätt infrastrukturen. Tillsammans med val av yrke och partner är din bostadsort det viktigaste valet i ditt liv.

Visst, jag tycker att Florida har en del bra poänger mot Thomas Friedman, platsen spelar roll. Floridas problem är dock att klustren kan bli för lika varandra. Är det så bra för ett ungt, nyskapande företag att ligga i Silicon Valley att det är värt de höga kostnaderna? En softwaretillverkare till i Silicon Valley får problemet att de mer etablerade i samma bransch har fått upp priserna och kostnaderna i området.

Han rankar staden San Francisco som pensionärvänligast i USA. Det är en trevlig stad, jag tyckte mycket om den när jag besökt den. Men pensionärsvänligt…? Det är höga priser i staden, om man inte fått tag i en hyresreglerad lägenhet (det är svårt), och den ungdomliga befolkningen gör att det finns få tjänster för äldre i staden.

Det är två exempel på att Florida ofta använder den kreativa klassen som ett för snävt begrepp. Visst kan de löna sig för ett ungt startup företag att söka sig till ett mindre etablerat område för att få utrymme att växa, och fler äldre har haft kreativa yrken än att man tillhör den mest trendkänsliga kärnan.

Ett annat påpekande är ju att Mega-regionerna ju faktiskt är rika regioner, med mycket befintlig infrastruktur, handel, entreprenörsskap etc sedan tidigare. Då drar de även till sig nya branscher, och Florida får det bakvänt. Han talar om mega-regioner som skapas av de kreativa näringarna. Exempelvis Stockholm drar ju nytta av det svenska samhällets starka centralisering för att dra till sig nya branscher. Det är inte alltid att Stockholm är bäst för en ny bransch, men vinner ändå.

Florida och Friedman är läsvärda, men de missar en nivå som påverkar påverkar både den platta världen och den kreativa regionen enormt mycket. Utan den pusselbiten så blir nog förståelsen av det urbana rummet ofullständig. Vilken den pusselbiten är? Fortsättning följer…

Pingat på Intressant

Det urbana rummet och framtidens resa


Den urbana örnen. Frihet i staden. Foto av gaspi.

Veckans skifte handlar om det urbana rummet. Människans flytt in mot storstäderna är en av 1900-talets kraftigaste trender. Nyligen passerades en gräns då mer än 50% av jordens befolkning bor i storstäder.

Städernas dragningskraft är inte så konstig i ett postindustriellt samhälle, där såväl livstids anställning och guldklocka som bondesamhällets årstidsrytm är saker från det förgångna. Istället bildas det möjlighetsmoln av förändring där människor samlas.

Men, vi står nu inför ett energiskifte som kommer att innebär oljeepokens slut och början på en grönare och billigare energiproduktion. Addera till detta den ökande bandbredden på internet och dess förmåga att skicka sinnesintryck till i praktiken ingen kostnad till vilken plats som helst på jorden och behovet att fysiskt behöva bosätta sig nära andra människor kan komma att upplösas.

Istället för staden som ett kluster av hus och vägar kan framtidens städer bli virtuella mötesplatser. Azeroth hittar du inte i någon resebyrås broschyr men denna plats har 11 miljoner invånare.

Det fysiska mötet är och kommer att vara överlägset det virtuella ännu ett tag. Så länge så är fallet är det resandets kostnad i tid, komfort och energi som kommer att avgöra stadens omfång. Vi som väntar på den flygande bilen har fått vänta länge.

Själv bor jag gärna på landet. Naturen har sin egen lockelse men dragningskraften i stadens valmöjligheter är än så länge starkare. En människa behöver ett hem, en fast punkt. Men vi vill också vara fria, resa, uppleva och bo på jordens alla hörn.

Denna dragkamp mellan trygghet och ständigt sökande efter fler möjligheter blir en sann utmaning för framtidens stadsplanerare. Mitt hopp står fortfarande till den flygande bilen så att jag kan bo på en plats där själen finner ro och leva på en plats där den kan ströva fritt.

Varför nöja sig med det bara det ena?

Uppdaterat: när verkligheten processas av en dator innan den presenteras kan man göra så här:

En ny funktion i Ciscos Telepresence-utbud är möjligheten att översätta ett talat språk i realtid.

Ytterligare ett exempel på att det virtuella rummet kan vara överlägset det fysiska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ang. Framtidens urbana rum: Mobilitet och kommunikationer

Alexander Funcke frågar om hur det urbana rummet kommer se ut i framtiden. Själv har jag precis, efter att ha bott i både ett par mellanstora svenska städer och så långt ut på landet att inte ens googlekartorna kan identifiera rätt adress, flyttat till en storstadsregion, och bor i ett lagomt problemfyllt stadsdelsområde hyfsat nära stadskärnan.

Med tanke på att jag är ung, student och verksam inom kultur och media passar jag perfekt in i mallen för Richard Floridas teorier om den kreativa klassen. I samma stadsdel är 1,2% aktiva stimanslutna musiker och flera kulturprojekt satsas i området.

Tidigare i dag (och av en helt annan anledning) satt jag i ett möte på stadens stadsbyggnadskontor där en stadsplanerare och en arkitekt presenterade framtidsversioner för staden och konceptet med Malmö som kunskapsstad. Malmö är en av de kommuner som varmt tagit Floridas ideér till sitt hjärta, och menar att kunskapsstaden är det som skall ta över efter den nedrustade industrin. Samtidigt är det kommunala skatteutjämningssystemet, byggandet av Öresundsbron och uppförandet av högskolan de tre faktorer som främst lyfts fram som anledningar till att man vänt den negativa trend staden omgärdades av under slutet av förra seklet.

Stadsbyggnadskontorets framtidsvisioner handlar om en öppnare stad fylld med kreativa centrum. Kunskapscentrerade företag som placerar sig i centrum samtidigt som barnfamiljer flyttar till förortsliknande stadsdelar. Kollektivtrafiken spelar en stor roll, universitets- och kulturlivet, liksom stadsbyggnadskontorets åsikter om vilka värderingar ett företag skall ha. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, strömmar liknande visioner där miljöperspektivet fått en ännu större roll.

Hur framtidens stad kommer att se ut vet vare sig jag eller stadsbyggnadskontoret. Troligen är det något helt annat. Om städerna missar att ge företag bra villkor kommer arbetstillfällen att flytta ut, och även om ett pulserande kulturliv är lockande, finns det få som vill bo i en stadskärna och arbeta i en småstad en bra bit bort. Hur högteknologiga vi än är i framtiden kommer fysiskt avstånd fortfarande spela roll, i synnerhet när det gäller arbete, och så länge städer växer kommer bostadsbrist råda.

Kanske kommer fler personer flytta tillbaka till småstaden om kommunikationerna mellan småstad och storstad blir bättre. Kanske blir den röda stugan med vita knutar mer lockande än pakethusen i villaförorten, ju mer individualistiska vi blir. Kanske får vi större regioner där kommungränser suddas ut och blir formalia som sysslar med vård, skola, omsorg endast i anknytning till det absoluta närområdet. Om avståndsproblemet löses tappar centralt boende sin vikt och centrum blir mötesplatser med extra kommers och låga skattesatser som konkurrensfördel.

Kanske är det inte en kunskapsstad som behövs, utan mobila regioner, där de fasta punkterna tappar i betydelse till förmån för kommunikationerna emellan.

Veckans skifte: Är urbanisering i rummet på väg ut i periferin?

Johanna Nylander och undertecknad har nyligen flyttat. Johanna (Skövde -> Malmö) som en siffra i statistiken över det fortsatta urbaniserandet och undertecknad i den omvända (Stockholm -> Norrköping).
Urbaniseringen beskrivs ofta som en verkan av industrisamhällets framväxt. Vad är motsvarigheten för informationssamhället?

I USA är det inte längre de stora städerna som växer snabbast. Det är istället de mindre orterna som ligger i närhet till de stora städerna. Urbaniseringen har här kommit av sig, men på längre sikt för att ersättas av vadå? Och kommer detta trendbrott att komma av sig eller intensifieras av den ekomomiska krisen?

Professor Richard Florida som ofta nämns i sammanhanget skriver om hur man skapar kreativa centrum för att attrahera vad han kallar den kreativa klassen. Dessa kreativa centrum har en mängd egenskaper som han uppmanar regionalpolitiker att investera i för att få just deras region att bli den framtida ekonomiska maktcentrum. Ty framtiden är enligt Florida ”den kreativa åldern”, där resursen framför alla andra är kreativitet. Tilltalande sa Bill. Tilltalande sa Bull.

Tittar man närmare på professor Floridas teorier så handlar det om vaga korrelationer, som av allt för många återges som orsakssamband.
Detta till trots, vart går flyttlasset i framtiden? Mot kärnan, periferin, eller semi-periferin?

Kanske är det rent av så att den ekonomiska geografin har ett ”bäst före”-datum, som närmar sig nuet? Eller i vart fall den strikt spatiala geografin.

Mycket troligt går det bra att översätta den typ av relevans som den ekonomiska geografin har idag på en icke-spatial geografi där det finns individer, företag och organisationer som skapar olika kärnor med hjälp av avtalsförfaranden, certifikat och motsvarande.

Veckan skifte handlar helt enkelt om något så brett som om framtidens demografi och ekonomiska geografi och dessa framtida dimensioner—utöver longitud och lattitud.