Det svenska ”innovationssystemet” är samlingsnamnet på de skattefinansierade verksamheter vars mål och syfte är att stötta innovatörer då de försöker kommersialisera sina innovationer.

Problemet är att innovation är fel fokus. Faktum är att antalet innovationer i ett land är ett helt ointressant mått som bara kan göra en politiker glad.

Men OK. Låt oss utgå från innovationerna eftersom detta är vad alla talar om. Vad är en innovation? En ny produkt på en ny marknad. Osäkerheten är inbyggd i innovationen, annars är det ingen innovation. Osäkerhet ger risk, för man tar ju en risk när man lanserar något nytt på en ny marknad.

Innovationer kräver sålunda just risk. Det är syret och näringen som möjliggör innovationer som fungerar på en marknad.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Det är inte fler innovationer vi ska jaga utan mer risk. Ett samhälle som belönar risk är ett samhälle som vågar (och kan) skapa många nya innovationer.

”Innovationssystemet” försöker åtgärda frånvaron av risk i övriga samhället men detta är vad vi programmerare brukar kalla en ”patch” – en dålig lösning på ett komplext problem. Varför? Flera anledningar men den viktigaste är att den skalar inte.

Med andra ord, risken som ”innovationssystemet” tar ger inte upphov till mera risk i samhället. Det blir aldrig ett skalbart system som det har blivit så lyckat i främst Silicon Valley (25% av allt riskkapital i världen finns där).

Systemet stoppar in pengar i ett risk-projekt men sedan tar det slut. Vad som borde hända är att risk-projektet växer, säljs av och skapar nya risk-projekt. Detta är vad som händer om man belönar risk, men det gör vi inte i Sverige (eller kan åtminstone göra väldigt mycket bättre).

Så, flytta fokuset från innovationerna till hur man skapar ett skalbart risksystem istället för ett innovationssystem. Då kommer innovationerna (och jobben) på köpet.