F.d. ordföranden i Pressfotografernas klubb, Pawel Flato, tvingades avgå efter att ha sagt att det kan vara OK att ”klona bort” (d.v.s. radera från en bild) t.ex. en servett i ett porträttfoto. I de bilder Simon Winter skrev om var mig veterligen inget borttaget eller tillagt från ursprungsfoton. Den enda information som var ”manipulerad” var färgernas kontrast.
Ändå förändras bilden tillräckligt mycket från verkligheten för att debatten om äkthet ska tända sin gnista (en svartvit bild skulle förunderligt nog inte väckt samma reaktioner). Det äkta är vår tids heliga graal. Vi jagar detta tillstånd som om det vore guldet vid regnbågens ände.
Det finns (minst) två dimensioner av äkta. Den ena är vad Photoshopdebatten handlar om: det äkta som det objektivt sanna, det verklighetstrogna. Den andra är äktheten i en skapandes människas röst.

Vi reagerar starkt mot sådant som upplevs som konstruerat, vare sig det är Idol-vinnare eller snabbmat, men vi kan förlåta en artists tummande på sanningen om det hon gör känns äkta. Faktum är att vi vill bli lurade av en god historia, en vacker bild, en hjärtskärande sång.
Därför kan de båda dimensionerna av äkta inte existera i samma verk samtidigt, vilket Pawel Flato fick erfara. Du måste välja: är du en konstnär eller en objektiv avbildare. Aldrig kan du vara båda.

I en tid då vi överöses av intryck och bilder uppskattar vi de goda berättelserna: konstnären vinner över avbildaren. Detta behöver inte betyda sanningens död. Ju fler röster vi får ta del av, desto större blir möjligheten att skapa oss en egen bild.
Dessutom finns ytterligare en invändning mot den så hyllade objektiva avbildaren: ingen bild skapad av en människa är helt befriad från konstnärlig äkthet. Bara genom att välja bildvinkel har fotografen gjort ett val.

Vi människor är konstnärer vare sig vi vill det eller ej.

Så låt sanningen dö.

Det är nämligen bästa sättet att hålla den levande.

Simon Winter gör i veckans skifte en träffsäker beskrivning av bildens förändrade förutsättningar, villkor och roll i ett allt mer redigerbart informationssamhälle. Winter menar att ett kontrakt mellan åskådare och fotograf är på väg att luckras upp när redigering och alterering av journalistiskt bildmaterial för oss allt längre ifrån någon ursprunglig sanning.

Det korta, och troligtvis alltför realitsitska svaret på denna förändring är en utvecklad form av brasklappar – jmfr med ”bilden är ett montage”. Detta är dock bara en adhoc-lösning som inte bekymrar sig nämnvärt om den bakomliggande förändringen.

Det längre resonemanget tar sin början i det kontrakt Winter fastslår mellan bildskapare och åskådare. Det är lätt att i ett sådant här resonemang utgå ifrån vad bilden ursprungligen föreställde, och ta denna information för sann. Men är ett fotografi av en krigshärjad by alltid en sann återgivelse – och i sådana fall av vad? Återger den i en skala 1:1 känslan av att befinna sig i byn? Nej. En bild säger mer än tusen ord, men den förmedlar inte en portabel och fullskalig verklighet.

Man skulle kunna argumentera för att en fotograf som varit på plats i vår tilltänkta krigshärjade by och tagit ett kort faktiskt adderar realism till bilden genom att redigera bilden för att motsvara upplevelsen vid forografiögonblicket. Vad som framträder ur detta exempel är, förhoppningsvis, en mer komplex bild av relationen mellan medium och meddelande.

Kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan tar sig i Understandning Media an att förklara sina odödliga ord: The Medium is the message

In a culture like ours, long accustomed to splitting and dividing all things as means of control, it is sometimes a bit of a shock to be reminded that, in operational and practical fact, the medium is the message. Tis is mereley to say that the personal and social consequences of any medium – that is, of any extension of ourselves – result from the new scale that is introduced into our affair by each extension of ourselves, or by any new technology.

McLuhan reducerar helt kort alla medium till förlängningar av naturlig kommunikation mellan människor. Han menar (förenklat) på så vis att de konsekvenser som nämnda medier får egentligen är konsekvenser av den ursprungliga kommunikationen.

I enlighet med McLuhans resonemang skulle alltså utvecklingen från ett ”rent” fotografi till en redigerad bild vara utvecklingen av ytterligare och mer avancerade förälängningar av den information vi vill kommunicera med bilden. Utvecklingen för oss alltså närmare den tänkta kommunikationen.

Det går alltså i någon mening inte att tala om en sann bild, men det blir å andra sidan desto intressantare att fråga sig om det finns en entydigt sann intention bakom varje bild? Är det inte redan idag så att fotografer med omsorg väljer vinklar, objektiv och mer eller mindre planerade motiv för att förstärka vissa intryck? Om intentionen är att förmedla en ren känslomässig upplevelse skulle den säkerligen kunna kallas nobel. Om det å andra sidan är en intention ämnad att sälja lösnummer skulle den strax beskrivas som oärlig och kanske tillochmed vulgär.

Så vad kan vi egentligen hoppas på?

Det bästa långsiktiga utfall man kan hoppas på, är att vi får ett ärligare förhållande till information, samtidigt som vi får fler och bredare informationsflöden. Läsare och åskådare vet med sig att den information de får är allt annat än objektiv, och att känslan de får av att ta till sig informationen inte alls kan, eller ens behöver, förväntas motsvara känslan de upplevt om de själva varit på plats och upplevt händelser och skeenden i första person.

Egentligen blir relationen mellan sändare och mottagare bara ärligare i skenet av en tillverknings- och redigeringsprocess som är allmänt känd och som förtar alla illusioner om objektivitet. Den objektiva bilden kan inte längre förväntas finnas i varje enskilt inlägg. Den måste varje informationskonsument söka genom att väga olika perspektiv mot varandra.

Det troligaste kortsiktiga utfallet av hela denna utveckling, är det korta svar som gavs i inledningen till den här texten – ytterligare brasklappar.

Jag kunde inte riktigt låta bli att tänka på den här historien när jag läste Simon Winters inlägg om den nya surrealismen. I välrennomerade National Geographics fototävling för 2008 gick ett av publikens priser till en bild som uppenbarligen var eftermanipulerad. Bilden passerade fotofolk och jury, och inte förän en blogg uppmärksammade bildmontaget togs den bort från tävlingen.

Bilden hos National Geographic var ett uppenbart montage. Reflektionerna stämde inte överrens med verkligheten, och fotografen hade uppenbarligen lekt med mer än färgnivåer. När det gäller dokumentära bilder är det fortfarande inte okej att klippa ur och lägga till saker utan att ange det, men man kan göra mycket med färgnivåer, kontraster och justeringslager. Vissa funktioner finns redan i en simpel mobilkamera, och är det alltid så att den gråa trista bilden som en vanlig lins fångar, alltid överrensstämmer med verkligheten? Vad är verkligheten egentligen, när efterarbetet görs direkt i kameran innan en bild tas? Kanske är det så att en bilds ram är mer subjektiv än dess färgkontrast, och att verkligheten är långt mer livfull än vad en kameralins någonsin kommer kunna fånga…