journalistik

Veckans skifte: Dags för en ny surrealism av Simon Winter

Veckans skiftespost är ett gästinlägg från Simon Winter, fil dr i kognitionsforskning. När Simon inte bloggar om surdeg skriver han på bloggen Infontology tillsammans med Per Johansson, fil dr i humanekologi. På Infontologys ”om oss”-sida kan man läsa:

[…] det trånga debattklimat som finns i Sverige idag, där det är väldigt lätt att bli kallad teknikfientlig bara för att man vill starta den diskussion om tekniken och teknikens villkor, som borde utgöra grunden för varje demokratiskt samhälle. På vilket sätt är det självklart, att vi automatiskt förs in i ett samhälle som är bra för oss som människor?

Att med intelligens och skärpa ifrågasätta teknikens utveckling är det få som gör så bra som Simon och Per, därför är vi väldigt glada över att ha Simon som veckans gästkrönikör!

Dags för en ny surrealism

Surrealismen som konstriktning hade, som jag har förstått det, som en huvudkomponent att införa element från drömmar och fantasier direkt i konsten. Det är nog dit vi är på väg igen.

Det danska Pressefotografforbundet har lagt ut väldigt intressanta bilder som visar hur stor marginal det finns för att förändra dokumentärbilder i Photoshop.

Bilderna här är tagna av Klavs Bo Christensen, som var en av de fotografer som av juryn inför tävlingen Årets Pressefoto ombads lämna från sig sina RAW-bilder för att juryn inte bedömde hans inskickade bilder som trovärdiga. Döm själva.

Många av kommentarerna återkommer till formuleringen i reglerna för tävlingen:

Fotos indsendt til Årets Pressefoto skal give en troværdig gengivelse af det, der skete foran kameraet i eksponeringsøjeblikket.

Men den stora förändringen är kanske inte i hur mycket vi väljer att förändra verklighetsåtergivningen på bilden, utan hur vi förändrar det vi ”vill tro”.

Tittar man på bilderna finns det stora skillnader mellan dem, och en del av färgförändringarna upplevs som helt orealistiska. Samtidigt är det inte lätt att använda den helt oredigerade bilden som ett budskap. Den säger ju ingenting. Ser vi på bilden som budskap skulle man kunna vänta sig en framtid där fotografer börjar lägga till innehåll i större utsträckning.

Fotografen som känner ”Det var bara gamarna som fattades” lägger helt enkelt till gamar i Photoshop, och det fungerar bra om det är det som vi ”vill tro”. Och budskapet med bilden blir samtidigt bättre.

Under den här förändringen i inställning till verkligheten ligger delvis samma tänkande som surrealismen företrädde, att varje dag öppna ögonen inför en förändrad värld och tänka: ”Å, vad spännande. Idag ser världen ut så här.”

Men surrealistiska bilder bryter mot ett av de kontrakt som finns mellan fotografen, bilden och åskådaren, att bilden avspeglar verkligheten på ett sätt som man kan enas om.

Om man ska kunna lösa gemensamma problem så behöver man ha en gemensam bild av det som ska lösas. Genom att även olika journalistiska bilder mer och mer ”skapar” olika versioner av verkligheten förhindras den gemensamma synen på problemens natur.

Det är en skillnad mellan att använda olika perspektiv i en bild eller i en debatt och att förvränga bilder och data. Den som vill styra en debatt åt ett visst håll kan förvränga enligt sina önskemål, men den som vill kunna samla krafter från olika sidor vinner på att skapa en representation av sakernas tillstånd som flera parter kan enas om.

Det finns undantag i lagstiftningen för bilder som används för journalistiskt ändamål. Jag tror att en av förutsättningarna för att man har skapat detta undantag har varit just att det har funnits ett ”objektivt” syfte med journalistiken, just att skapa en bild av verkligheten som många kan enas om. Låter man pressbilder bli surrealistiska drömbilder försvinner förutsättningarna för det undantaget.

Länken till bilderna via Bisonblogs delicious-flöde.

/Simon Winter, Infontology

Uppdaterat: Danska Pressfotografförbundet har en längre artikel om bilderna.

Upphovsrätt för text och medieframtid

Det verkar som att onsdagen var upphovsrättsdiskussionens dag. I Uppsala debatterades ”Pirater och paragrafer – kan man äga en idé” med bland andra Oscar Swartz i panelen. I Stockholm fördes diskussionen kring ”Upphovsrätten år 2030” med bland andra Rasmus Fleischer och Niklas Lundblad.

Själv var jag i Göteborg och ledde en diskussion om ”Medier, upphovsrätt och fildelning” på Västra journalistförbundets distriktsårsmöte. Inte lika omfattande diskussioner och debatter som i de ovan nämnda arragemangen, men en klart intressant framtidsdiskussion.

Journalistförbundet var referensgrupp inför lagändringen om förbudet mot nedladdning som kom 2005. Som rätt upphovsrättsvurmande i allmänhet var de ändå emot en lagändring bl.a. eftersom de räknade med att lagen inte skulle gå att efterfölja.

I stället fanns oron över vad som händer med den ideella upphovsrätten, texter som förvanskas och signeras av annan avsändare och om det egentligen är värt att bekymra sig i hur en text publiceras när den väl är skriven och betald. Är läsarnas moral tillräckligt stor att de kommer bojkotta de typerna av texter, och orkar de leta sig tillbaka till originalkällan? Hur kommer medieklimatet se ut i framtiden, och kommer kvalitetsjournalistiken att överleva?

Svaret på den senare frågan vet vi inte. Betalningsviljan för nyheter på nätet är i dag minimal. Kanske av en anledning också, för om vi ska vilja betala för någonting bör det också finnas någonting värt att betala för.

Annonsmarknaden på nätet finns, men är även den fortfarande förhållandevis för låg för att driva en nyhetsredaktion i storlek som dagens. Redan i dag figurerar samma TT-spektrareportage på repeat i de lokala morgontidningarna. Det du en vecka kan läsa i smålandsposten kan du nästa vecka läsa i hallandsposten, och tvärt om. Den journalistiska mångfalden har minskat redan där. Men finns det egentligen skäl för någon oro? Eller är människor tillräckligt smarta och medvetna för att efterfråga journalistisk kvalité? Kommer upphovsrätten vara ett hinder, en förutsättning, eller ens vara relevant för att de verkshöjda texterna skall överleva?

De retoriska frågorna blir lätt många, och svaren är få. I takt med att världen krymper kommer den bli enklare att överblicka. I några fall kanske de journalistiska granskarna blir färre, men i längden kommer öppenheten ett allt digitalare samhälle för med sig, också innebära att vem som helst kan granska, samtidigt som urvalet över vad som är intressant och relevant blir allt mer raffinerat.

Upphovsrätten då? Så länge en text är digitalt publicerad öppet, finns det inget behov av vidare kopiering. Förutom den som finns redan i dag med rss-läsare, nyhetssamlare och liknande. Vill man ha betalt bör man med fördel se till att det fås innan en publicering, och sen får det digitala samhället spela sin roll. Slutna forum med nyheter som inte alla har tillgång till, kommer inte vara en faktor i ett mångfacetterat samhälle.