Månad: mars 2009

Disperfektion, informationsflöden och makthierarkier

Johanna gör en skiftesspaning om disperfektion. Alltså att vi i transparensens och twittrandets tidevarv lägger mindre vikt vid att uppehålla ett ”perfekt” yttre och istället exponerar oss själva som de icke-perfekta människor vi är.

Detta får långtgående konsekvenser för alla de yrkesgrupper som bygger sin status på just perfektion. Journalistens hyllande av den perfekta objektiviteten. Artistens perfekta kreativa förmåga. Politikerns perfekta förmåga att fatta rätt beslut för flest människor. Det finns en rad yrkesgrupper som bygger hela sitt existensberättigande på att ha rätt. De lever på ett informationsmonopol och ett tolkningsföreträde. (Historien är som bekant full av sådana exempel.)

När information blir billigare att distribuera och kopiera bryts detta monopol ned. Andra kriterier ger inflytande: trovärdighet, ärlighet, att stå för ens åsikter (men vara beredd att ändra dem om man utsätts för rätt argument). Kort sagt, att vara mänsklig och icke-perfekt.

Gamla hyllade normer som objektivitet ersätts av ett mångfald av subjektiva åsikter som sorteras i en ständigt pågående utrensningsprocess där den med starkast argument och högst trovärdighet har lättast för att göra sig hörd. Ingens sanning blir allas sanning. Att påstå att man är objektiv är att påstå att man är perfekt.

Det är en lögn vi numera genomskådar. Kejsaren är naken och lika icke-perfekt som oss andra. Och det är bra.

Ang. Disperfektion: En skala av perfekt kaos

När det gäller perfektion respektive disperfektion så är det som Johanna antyder att det går mode i var fokuset ligger. Är glaset halvperfekt eller halvt ofullkomligt?

Ett exempel är hur vetenskap inför Kuhnska skiften ofta framstår som en ordnad verkstad där enbart några få pusselbitar skall falla på plats, och ”plötsligt” inser den samlade forskarkåren att man byggt på fel pussel, eller åtminstone inte uppfattat att motivet var fan så mycket större än den lilla delmängd om 100 000 bitar de hitintills vridit och vänt på.

I ett lätt idealiserat Viktorianskt samhälle där prydheten är dominerande och kyskhetsbälten är vardagsmat verkar de välbesökta horhusen med såväl manliga som kvinnliga prostituerade som en anomali till något ”perfekt”. I dag är sex före ett högst eventuellt äktenskap vardagsmat, med den tidigare standarden på perfektion, så är disperfektionen idag nära på total.
Disperfektionen närmar sig dock en ny ordning där man får ha vaniljsex med vem man vill, så länge man älskar varandra, och gör det privat.
Ett nytt ”perfekt” för en ny generation. Avviker man från vanilj-smaken, vill betala för sig, eller är exhibitionist utgör man en ny anomali, som vem vet, en dag kanske delvis kommer att normaliseras.

Jag började läsa James Gleicks ”Chaos: Making a New science” (1988) där kaosteorin beskrivs som ett paradigmskifte för vetenskaperna. Nog kan man så här 30 år senare ifrågasätta den befarade omfattningen av dess betydelse, men i detta fall kanske teorin kan lära oss någonting.
Kanske rent av har det vi känner som ordning, det vill säga det vi kan begreppsliggöra, rest sig ur ett äkta kaos, likt den röda fläcken på Jupiter rest sig ur det kaotiska ”Juptier-vädret”.
Jag är dock inte införstådd nog för att förklara exakt hur, men huvudspåret i min tes är att den upplevda perfektionen beror på vilket mätinstrument vi förfogar över — eller mer precis: vid vilken skala vi studerar något på.

En civilisation som tror att all världens klokskap ryms i en bok, tror på en perfekt värld, där anomalier betraktas som pussel som skall återföras på skriften.
När antalet anomalier blir mycket stort kommer kanske paradigmskiftet inrullandes. I tiden för skiften när man tappar en tro på nära-nog perfektion ligger det nära att få en känsla av att ens kunskap är hopplöst ofullständig.

Den upplevda förståelsen av världen kan liknas vid en fraktal. Vid en skala kan en fraktal upplevas ordnad, uppenbart symmetrisk, för att inte säga: perfekt. I en annan skala verkar varje linje trots överliggande självsymmetri löpa en helt egen väg, helt asymmetriskt, disperfektion.

När Bigbrother-deltagare jufsar på bästa sändningstid, när det öppet twittras om vad man skall äta, var man är och hur man mår, då kan vi mycket väl vara inne i skiften av vad som skall komma att ses som det mest ”perfekta”. Skiftet till trots tror jag att vårt publika beteende även i fortsättningen nästan uteslutande kommer handla om signalering.
Vi vill signalera att vi är perfekta – vad det än betyder för just oss i det specifika tillfället.

VARNING: Jag ber om ursäkt, men nu flummar jag ur.
Min epistemologiska övertygelse är att i någon mening är $latex A = A$. Det finns något som är perfekt och exakt kunskap, som till exempel inom de system vi själva (kanske) har konstruerat: logiken och matematiken. Detta sagt så är vårt förfinade av kunskap om det system vi kallar verkligheten kanske blott en epistemologisk resa djupare i en förståelsens fraktal.

Resan bör således vara oändlig och botten onåbart, men för varje steg djupare ner i fraktalen vet vi de facto mer om det vi betraktar, även om känslan av den oupptäckta disperfektion gör att vi upplever förrvirring. En parametisering av ”fraktalen” vore perfekt kunskap om verkligheten, men också en ”öververklig” förståelse av verkligheten. Och då återstår det att förstå det ”öververkliga”…

Earth hour: släck inget ljus

Earth hour är ett initiativ av WWF, Världsnaturfonden. Ni har säkert inte missat det. Aftonbladet m.fl. kör en stor kampanj där de uppmanar folk att släcka ljuset en timme ikväll (förvånansvärt tomt på DN.se dock, de brukar annars inte missa chansen att skriva om klimatet). Anledningen sägs vara att vi ska rädda miljön.

Uppfattningen att vi räddar miljön genom att göra det sämre för oss människor kommer från den socialekologiska miljörörelsen. Ett annat exempel är ”overshoot day” som inträffar någon gång på hösten och sägs vara den dag på året då mänskligheten förbrukat sin andel av jordens resurser. Resten av året är vi alltså parasiter, en cancersvulst, ett skadedjur.

Vad man glömmer att nämna är att om människan levt som man gjorde under jägarsamhället skulle det ha krävts 85 jordklot för att försörja 6 miljarder människor. Tack vare en fantastisk teknisk utveckling lever vi idag längre och friskare liv än någonsin (medellivslängden globalt är otroliga 65 år, 10 år längre än den var i Sverige när pensionsåldern på just 65 år infördes).

Det är tack vare elektriciteten och annan teknik vi kan leva så pass många på denna planet och det är tack vare tekniken vi kan bli ännu fler. Vi borde hylla ljuset istället för att släcka ned det. En miljard människor lever fortfarande i extrem fattigdom och skulle få ett otroligt mycket bättre liv om de fick tillgång till billig och ren energi.

Att släcka ljuset ikväll är att säga ”jag tycker människan är en parasit, jag vill att vi ska föra utvecklingen tillbaka, jordklotet har inte möjlighet att försörja oss människor, vi borde vara färre än vi är”.

Att släcka ljuset ikväll är att säga att människor inte förtjänar att leva på den här planeten.

Självklart måste vi förbättra sättet vi urvinner energi på. Fossila bränslen tillhör 1900-talet. Det finns mycket kvar att förbättra i världen. Detta gör man dock bäst under en tänd lampa framför en internetuppkopplad dator, tillsammans med andra människor.

Läs även Johannas krönika i kvällsposten i samma ämne. Även Erik Laakso (s) håller ljuset vid liv ikväll.

Disperfektion: tillitens konst

Johanna Nylander frågar om disperfektion i veckans skifte

We have involved ourselves in a colossal muddle, having blundered in the control of a delicate machine, the working of which we do not understand.

– John Maynard Keynes

I dag är marknaden, våra sociala relationer och arbeten långt mer komplicerade. Det uppfattas av många som att det komplexa måste reduceras med kontroll, av den anledningen att många system som byggts upp inte är robusta. Ökad transparens kan både förbättra som försämra tilliten.

Motreaktionerna kan vara mycket starka och skall inte underskattas, för om inte resultat ses så kan hårdaretagismen förtär samhället.

Frågan om perfektion och tillit hos medmänniskan är gammal (se tillbaka till de gamla grekerna som Platon eller kyrkofäderna) och det är inte ofta i historien som privatliv och offentligt liv har varit skilt åt.

Integritet är en subjektiv uppfattning, det är tillit också. Weekly Standard diskuterar frågan om tillit mellan kolonister och cylons i Battlestar Galactica där den politiska gruppen kring Adama-Roslin sätter mänskligheten i fara genom att ge upproriska cylons medborgarskap, detta trots att taktiken är nyskapande. När samhället befinner sig i en disruption så kan tilliten minska.

Netikett räcker inte anser många i detta läge, snarast börjar åtgärderna med exempelvis lagstiftning mot grooming och först sedan börjar föräldrars ansvar påtalas. Det borde vara lättare att börja med kunskap före förbud och censur och istället effektivt kunna stoppa brott på rätt ställe.

Kommer vårt samhälle att bli öppnare eller ser vi bara tillrättalagda bilder av människor och ting? Tillkämpad folklighet kan nog uppfattas som fejkat, som Johanna påpeka. Väljarna får svårt att sätta likhetstecken med den person som skall vara statsmannamässig i sitt förtroendeuppdrag. Misstron mot kuratorn sprids tillsammans med papperstrollen, även om faktiskt bristerna funnits tidigare.

För de trassliga processer som sattes i fokus i förra veckans skifte kan sättas i rörelse kan användas för att starta debatt om yttrandefriheten som Adel Ferdowsipour gjorde eller som Anders Sandberg synliggör censuren på internet genom att skapa ett konstverk av siter som läcktes till wikileaks och hotades med stämning i Australien.

Det handlar om en skillnad i värderingar mellan hur vi vill att världen borde fungera, om att bygga in en viss funktion i koden. Anonymiseringstjänster som IPREDATOR som The Pirate Bay startat är ett tidens tecken. Om det blir ett tolerant eller intolerant samhälle beror på hur medborgarna engagerar sig för tilliten. Tangentbordet i sig kan föra oss i många olika riktningar.

Intressant

Veckans skifte: Disperfektion

I dagarna har sista avsnittet av scifi-serien Battlestar Galactica visats i staterna. Utan att avslöja för mycket tar serien sig an både teknikens utveckling, AI och definitionen av en människa. Politik, religion, teknik och kultur mixas till en frakking fantastisk serie. Trots att serien utspelar sig i rymden med högteknologiska medel är nätverk, kontrollmedel och övervakning oerhört sällsynt. Karaktärerna har alla möjligheter till att smita undan, vara anonyma och begå de där mänskliga snedstegen alla gör någon gång i livet.

Kanske är Galacticas storhet att ingen av seriens karaktärer är perfekta. Ingen är riktigt god, alla har sina agendor, och ingen är heller riktigt ond (inte ens cylon nummer ett). Och det är någonstans där jag vill se veckans skifte: att perfektion blir mer och mer ute.

De sociala medierna har gett fler möjligheten att dela med sig av en liten bit vardag. I stället för att bedömas med någon annans öga, blir den sociala exponeringen ett sätt att visa sig mänsklig. Kanske började det redan med stenålderssåpan Robinson och fortsätter i dag med en konstlad folklighet från en migrationsminister som gärna äter både ärtsoppa och stroganoff. De delade trivialiterna kan öka toleransnivån, för den dagen alla har en gammal nakenbild någonstans i nätets avkrokar blir det inte längre särskilt spännande. Eller, så kommer motreaktionen och allt fler av de privata trivialiteterna förbjuds eller bannlyses, och det disperfekta idealet hänvisas till fiktionen.

Är vi på väg emot en glorifierad disperfektion, eller vill vi bara porra lite i andra människors liv? Vad kommer vi uppröras över och moralisera över om i framtiden? och vad kommer vi själva vilja dela med oss av? Blir vi mer slutna eller mer öppna? Kommer vi måla upp en falsk fasad över vårt privatliv? Blogga om mat som börjar på q samtidigt som vi vräker i oss transfetter framför big brother?

Eller finns det en chans att avståndet tangentbordet ger oss, kan vara avståndet som behövs för reflektion och ökad tolerans även AFK?

Ang. Trassel: Vi blir bara lite finkornigare…

När Stefan Görling i sin skiftespostning tar upp trasselbegreppet retar han tydligen en av de fundamentala grundprinciper som var och en konstruerar sin bild av verkligheten på – kontrollbehovet.

När vi ställs inför ett begrepp som förmedlar avsaknad av kontroll, som trassel, reagerar vi intuitivt med att fråga oss hur vi kan få kontroll över det. Hur kan vi reda ut trasslet? Hur kan vi anpassa oss så att trasslet inte längre framstår som ett trassel för oss? Kan vi lära oss mer om trasslet, och på så vis behärska det? Men vad är våra alternativ egentligen?

Hela mänsklighetens evolutionära framgångssaga bygger på förenklingar. De flesta av oss väljer att inte uppmärksamma diskrepanser i hur olika individer uppfattar sin gemensamma omgivning, hur vi urskiljer färger och och enas om lagar och moralkoder. Det handlar om granularitet, och jakten på det tillräckligt finkorniga. Som ett led i samhällsutvecklingen blir vi då och då smärtsamt medvetna om att verkligheten inte stämmer överens med vår karta över den, och då ställs vi inför ett val. Ska vi anpassa kartan eller verkligheten?

Erik Starck uppmärksammar den tekniska utvecklingens effekter på det system av lag och ordning som vi upprättat, och efterlyser en i bästa fall tio sidor lång lagbok för att ersätta ett föråldrat rättsmaskineri. Låt oss stanna vid och problematisera den här föråldringsliknelsen något. Vad den tekniska utvecklingen har gjort är ju inte att mossbekläda rättsapparaten (annat än i termer av grön teknik kanske). Självklart möjliggör ny teknik nya fenomen som inte tidigare reglerats av lagar eftersom de helt enkelt varit omöjliga, men det är inte en tillräcklig förklaring för att innefatta vad vi kan ana i trasslets spår.

En alternativ förklaring till trasslets förmåga att ställa till det för oss finner vi i teknikens förmåga att föra vår uppmärksamhet till en ny, och mer finkornig nivå. Ett utmärkt exempel står att finna i kopiering av upphovsrättsskyddat material, som uppmärksammats i två sådana här övergångar mellan granularitetsnivåer.

Först kom kassettbanden, och berörda parter reagerade inledningsvis kraftfullt men sedan hände någonting. Kassettbandskopieringen öppnade för en ny finkornighet i hur vi föreställer oss att man kan och får överföra information till varandra, men det resulterande konsenustillståndet blev ändå en kompromiss av anpassad lagstiftning och att helt enkelt inte låtsas om fenomenet. Genom att inte fundera mer på kopieringsaktiviteten behövde man helt enkelt inte revidera sin syn på någon större helhet, den reducerades till en detalj man kan avrunda nedåt eller approximera bort med gott samvete.

TPB-rättegången symboliserar kulmen för en ny granularitetsövergång, och den här gången har detaljens relativa storlek till resten av samhällets bekymmer och bestyr blivit så stor att lagstiftare måste fatta ett avgörande beslut. Antingen väljer de att lagstifta mer (och inte bara anpassa lagar) för att passa in just den här detaljen i det övriga – mer bekanta – trasslet, eller att revidera sin egen struktur för att bejaka en större samhällsförändring. Föga förvånande är vi människor mer benägna att välja det tidigare framför det senare. Kasettbanden blev en kompromiss mellan synliga lagförändringar och mindre synliga samhällsskiftningar. Den här gången är förändringen en aning större i omfång, och kompromisser blir därmed inte lika lätta att finna.

När Görling skriver om trassel och frågar sig vad som händer när vi plockar isär det i sina beståndsdelar. Vi ställer oss den frågan på två vis, det ena  proaktivt och det andra reaktivt. Den proaktiva frågan är spännande och det kittlar fantasin när Dennett frågar sig om det är någon hemma i hjärnan.

Den reaktiva frågan är knepigare. Den är smärtsam och upprivande. Den frågan ställs när vi inser att vi befinenr oss i en granularitetsövergång och måste välja mellan att reglera mer och att helt enkelt släppa kontrollen över såväl nya fenomen som en del av våra gamla uppfattningar.

När trasslet blir tillräckligt synligt för oss – för det har i mångt och mycket alltid funnits där – når vi en punkt när rättsstaten som den ser ut idag blir sin egen paradox. Då måste lagstiftare plötsligt välja mellan att generalisera lagar och därmed lämna stora områden och många fenomen oreglerade, eller att inskränka lagarna ännu mer. Det senare alternativet leder oss obönhörligen närmare och närmare att kontrollera och stifta lagar för gener, tankar, idéer och åsikter – precis de ting och värden vars frihet lagarna ursprungligen kom till för att värna och beskydda från utomstående styrning. I varje givet val, i varje enskild övergång tenderar vi att välja den senare vägen – inte minst för att konservativt värna det bekanta – men på lång sikt kan det mycket väl leda till den raka motsatsen.

Det kanske mest välkomna skifte som trasslet skulle kunna generera vore att beröva oss en inte oansenlig del av vårt kontrollbehov. Kanske bör vi revidera inte bara vårt behov av att kontrollera enskilda detaljer på en allt finkornigare nivå, utan även vårt behov av att styra helheten?

Ang Trassel, eller systemdynamik?

Först och främst ett varmt tack till Stefan Görling för hans gästpost här på Skiften. I veckans skifte tar han upp trassel. Jag läste det omedelbart i betydelsen ”komplexitet” men påmindes strax om en gammal diskussion om komplexitet vs myckenhet. Talar vi om detail complexity eller om dynamic complexity? Dvs är det ett trassel av en mängd variabler eller ett trassel av komponenter som har inbördes komplicerade relationer, där effekterna på sikt inte är uppenbara? Jag skulle nog säga att världen har blivit trassligare i bägge avseenden, och att några viktiga drivkrafter är ökad globalisering och teknologisk utveckling. Därtill finns det komplexitet som består i att vi inte börjar med blankt blad utan lägger nytt till det gamla utan att rensa upp.

Martin Sorrell, WPP, i Management Today:

In an increasingly networked world, the 21st century is not for tidy minds. I think – certainly in our business – trying to simplify complexity actually ends up in destroying value; that keeping complexity adds to the value.

Så hur styr man trassel? Mitt spontana svar är: i organisationen med målbilder och feedback, i ett större sammanhang med avtal och standarder, men jag antar att jag förmodas backa upp svaret mer än så.

Peter Senge:

Reality is made of circles but we see straight lines.

Systemdynamik är en disciplin som studerar saker/problem i dess kontext, i helheter snarare än att bryta ned dem i dess beståndsdelar. Med systemtänkande ser man till interrelationer inom system snarare än kausala samband. En grundpelare är den lärande organisationen, lanserad av Peter Senge i The Fifth Discipline 1990.Terrornätverk kan ses som lärande organisationer och systemdynamik förklarar hur en stormakt trappar upp sina militära styrkor samtidigt som det stärker motpartens upplevelse av aggressivitet och därmed får fler att sluta upp.

En fråga som ligger inbäddad i Stefans skiftespost är den om ansvarsutkrävande. Hur hittar vi den ansvarige när organisationsformen inte är en traditionell hierarki? Men det behövs inte centralisering för att det skall finnas en ansvarig. I verksamheter som bedrivs i kluster, partnersskap och värdeskapande nätverk finns avtal som reglerar dessa frågor.

Så kommer vi till frågorna om hur vi stiftar lagar och ser till att de efterföljs. Det är stora och svåra frågor, om integritet, yttrandefrihet och rättssäkerheten. Hela statsapparaten möter stora utmaningar i moderniseringen. I botten ligger en traditionell command-and-control hierarki. Till det lägger man ny teknik, processorientering och servicemedvetenhet. Tidigare var det tydligt när ett ärende hade inkommit till myndigheten, det kom en ifylld blankett. Men när processen flyttas till internet, var startar den då: är det när medborgaren startar sökningen, gör ansökan, får kvittot, eller när ansökan når myndigheten? Lagstiftningen är ett område där man behöver rensa upp, ta bort och se till djupare innebörder när man stiftar nytt, så att man inte låser fast sig i tekniken.

Ang. Trassel: Medveten om ansvar

Tolkar man trassel i vid mening så saknar allt betydelse utan trassel, och i det citat som Stefan Görling återger från Daniel Dennett blir detta ännu tydligare.

“The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”

Medvetandet stiger alltså, om man ska tro Dennett, ur trasslet. (För den som saknar qualia i Dennetts resonemang rekommenderar jag denna underhållande historia.) Information, och därmed mening, vill jag även påstå uppstå först när företeelser trasslas ihop.
En isolerad punkt säger ingenting, en linje förtäljer inget, en etta utan trassel är varken sann eller falsk, en nolla säger precis lika lite om den inte har trasslat in sig i ett sammanhang.
Väl i ett sammanhang kan de tidigare informationslösa 1:or och 0:orna förtälja alla satser, och därmed allt som är fallet, i vart fall om man ska tro Ludwig Wittgenstein.

Stefan frågar sig vidare vem eller vad i trasslet som är ansvariga, eller skyldiga — och ger TPB och Blondinbella som två trassliga exempel. För att något, eller någon, i juridisk (och moralisk) mening skall vara ansvarig för en handling krävs, så vitt jag förstår, intentionalitet. För att tala om intentionalitet krävs ett medvetanden, och medvetanden kan tänkas, som sagt, stiga ur trassel.
Det svåra när vi nystar i trasslet för att hitta de(n) skyldige är att hitta var intentionen fanns.

Studerar man en myrstack så verkar myrorna leva efter en handfull enkla regler, utan medvetenhet om den stora planen för myrsamhället, men trots detta är de ett välstrukturerat samhälle (inte helt olikt mänskligheten). Mycket av detta samhälle har växt fram genom ett evolutionärt format beteende. Givet att detta är fallet, vem bär i så fall ansvaret för strukturerna? Var finns intentionaliteten? Ingenstans. Överallt. Eller, i slumpen, om man så vill.

Kan då även utom-individuella trassel, så som fenomenet med ”distribuerade hjärnor”, kulturella strukturer, normsystem eller organisationer, också utgöra medvetanden. Och därmed hållas direkt ansvariga? Kanske…

Aktiebolag och andra typer av juridiska personer är en institutionalisering av att flytta ansvar från det individuella till ett större trassel, men de är dock enbart ansvariga inför aktörer som kontraktsmässigt erkänt det delegerade ansvaret, och utgör därmed inte grund för ett jakande svar.
Ett medvetande större än en individ är dock inte otänkbart. Det finns till och med de som verkar resonera som om de faktiskt existerade. De menar att företeelser som strukturer och reklam styr individen i så stor omfattning att hon inte kan ta ansvar för sig själv. Dessa strukturer menar de dock är produkten av en frihet för en otyglad kapitalism – av oreglerad reklam, girighet och konsumtion.

Ponera att ett utom-individuellt medvetande skulle existera. Givet de klassiska rättighetsetiska tänkandena är det svårt att se att man någonsin skulle acceptera att flytta intentionalitet från den enskilda ”uppåt”. Även givet utilitaristiska glasögon tycker jag det verkar svårt att rättfärdiga denna syn. Strukturer, kulturer, och alla tänkbara utom-indviduella medvetanden kommer likväl alltid att enkom diktera de möjligheter det enskilde medvetandet kan välja mellan. Den enskilde måste dock ändå alltid göra ett val. Ett val som han borde kunna hållas helt ansvarig för — och därmed finns inget ansvar kvar att delge det större medvetandet.
Frångår man denna princip förlorar individen som aktivt väljer incitament att välja rätt. Knappast en nyttomaximerande hållning?

Alltså: Trasslet möjliggör möjligheter för den enskilde. Den enskilde väljer bland olika möjligheter. Alltid — utan undantag. Så enkelt tror jag det är. Allt trassel till trots.

Således:
1) TPB är ansvarig för att driften en bittorrent-tracker. De är dock inte ansvariga för vad andra väljer att använda den till. Skall TPB anses göra något olagligt, så bör det anses olagligt att driva en sökmotor som söker bland vilken mängd icke-kontrollerad information som helst (tänk: Google.).
Den som med intention utför en handling som bryter mot upphovsrätten med hjälp av TPBs bittorrent-tracker är ansvarig för sitt brott mot monopolet.

2) Blondinbella skulle inte vara det fenomen det har varit om det inte var för dess läsare och de företag som velat marknadsföra sig till tweens och tonåringar och försett sajten med resurser. Modebloggandet är givetvis större än Blondinbella och skulle överleva utan henna, men detta till trots så är det fortfarande Blondinbella som är ansvarig för sin blogg och dess framgång – det var hennes intention som skapade den.

Trassel, moln, nätverk, brus och lättrörlig juridik

Stefan Görling ställer i sitt gästinlägg en intressant fråga: har världen blivit trassligare?

”Trassel” är ett intressant ordval. Att något är trassligt brukar betyda att det för tillfället saknar struktur, men att ordningen snart ska vara återställd. Jämför detta med andra populära metaforer i vår tid, som de heta molnen, brussamhället eller kusinen nätverkssamhället.

Molnet må vara svårfångat och flyktigt men molnen finns alltid där. Om ett försvinner dyker snart ett annat upp. Brus är en egenskap hos information och ett nätverk är en struktur. Trassel, däremot, är något temporärt. Något som bara behöver lite upptrassling för att återfå ordningen. Att någon ska ta sig tiden att nysta upp och lägga rätt.

Hur beständigt är då detta trassel som Görling ser i sin omvärld? Är det enda som behövs att någon ska komma in och nysta upp trasslet för att det ska försvinna?

Eller har vårt globala och upp- och sammankopplade samhälle nått en komplexitetsnivå och utvecklingshastighet som överstiger den mänskliga hjärnans förmåga att nysta upp och förstå?

Är vi från och med nu fast i trasslet?

Onekligen en intressant fråga.

Min bakgrund som mjukvaruutvecklare får mig att tänka på programmeringens utveckling. Att programmera större mjukvarusystem är nämligen inget annat än just kontroll av komplexitet. Bra programmerare tyglar komplexiteten likt en bra ryttare kan tygla en vild hingst.

Till skillnad fråd ridning är programmering nämligen förrädiskt enkelt för nybörjaren. Man skriver en rad kod. Den är enkel att förstå. Sedan skriver man en rad till. Den är också enkel att förstå.

Så håller man på tills man kanske har miljontals rader källkod. Någonstans på vägen upphör det att vara enkelt att förstå. Komplexiteten blir snabbt för stor för en stackars programmerarhjärna.

Trots detta utvecklas och frodas mjukvaruindustrin som aldrig förr. Man är förvisso notoriskt dåliga på att leverera i tid men som nätets kreativitet visar går komplexiteten att tygla (jag var inne på ett liknande resonemang i posten om plattformar och Moores lag).

Det finns även en självreglerande effekt som blir tydlig i tider av disruptiv förändring. Så länge innovationen på en marknad sker i små och kontrollerade steg kan en stor och kompelx mjukvara ha skalfördelar jämfört med en mindre. Men så fort ett skifte sker och innovationen tar en oväntad vändning (vilket skett vid ett flertal tillfällen i mjukvarubranschens historia – internet är i sig ett bra exempel) så blir den stora och komplexa mjukvaran för långsam att ställa om. (Se exempelvis hur Microsoft kämpar med sitt Office-paket för att anpassa det till internet när de har online-baserade verktyg som Google Docs eller Zoho flåsande i nacken.)

Den kan nog rent av upplevas som trasslig av de som försöker skriva om den.

Jag misstänker att just detta är orsaken till Görlings trassel. Stora delar av samhällskoden måste skrivas om. Den tillverkades i en annan tid.


Lättrörlig vs storskalig utvecklingsprocess. Foto av Hiddenloop.

Kanske är det dags för juridiken att ta intryck av samma agila, lättrörliga utvecklingsmodeller som de flesta internettjänster är byggda med? En lagbok som alla kan förstå, med kraftigt reducerad komplexitet – 30 sidor max. Nej, 10! Ett agile manifesto för en modern juridik: det vore ett välkommet skifte!