framtid

Vi är vad de (inte) mäter

Alexander funderar i veckans skifte på vilka mått vi använder för att mäta människans och samhällets utveckling. Osökt kommer jag på mig själv med att fundera på vad som händer om vi vänder på perspektivet, från samhället och medborgaren, objektet för mätningen, till staten, mätaren. Vad betyder olika mått för staten och hur definierar de statens roll gentemot medborgarna genom måtten?

I en tid då mättekniken har tagit oss in under huden på människan, in i såväl hennes hjärna som hjärta och ända in i hennes grundläggande DNA-byggstenar, måste vi fråga oss vad det är vi vill uppnå när vi mäter samhällets och människans utveckling? Vad har vi hittills ansett att tillväxt och ekonomiska mått har varit en indikator på? Handlar det om den enskilda människan lycka eller om samhällets totala välmående? Handlar det om individens tillstånd eller hennes möjlighet att påverka sitt tillstånd? Visst är frågorna relaterade, och visst är det enklare att förverkliga sina drömmar om man har det väl ställt och är vid god hälsa, men det förringar inte behovet av ett tydligt mål för mätningen.

Statens mått för framgång och utveckling, utifrån vilka den mäter sig mot andra stater och mot sin egen historia, är talande för dess relation till medborgarna. Antag att vi definierade ett biologiskt tillstånd som lycka och inkorporerade det i välfärdssamhället – vårs, skola, omsorg och lycka. Målet skulle förstås bli att hålla så många som möjligt ”lyckliga”, och diskussioner skulle säkerligen blossa upp kring lycko-gapet mellan olika grupper. Lösningen på problemet skulle kunna stavas lyckopiller och portioneras ut i daglig dos, fast dithän är det – förhoppningsvis – få som egentligen vill, eller? Föreställ dig motsvarande scenario för ”frihet”. Hur intimt kan det frihetsbegreppet bli – hur nära får de mäta, bygga politik, återkoppla, reformera och mäta igen – innan det förlorar sin egen innebörd? Om statens mått blir noggrannare blir också kraven på politiken mer omfattande och den faktiska politiken mycket mer intim.

I ett samhälle som stundom präglas av sin oproportionella och kontextbefriade övertro på det kvantitativa och på naturvetenskapens formelmetodik står vi inför ett vägskäl. Å ena sidan kan vi använda måtten för att tydligare definiera en kvantiativ jämlikhet mellan individer och med politik och måttens återkoppling försöka uppnå detta optimum. Å andra sidan kan vi använda de grova måtten – exempelvis BNP, hushållsinkomst, skolstatistik och sjukvårdsstatistik som återkoppling inte bara på politiken i sig utan också på vilken nivå statens ansvar ligger på.

Det kan verka inhumant att mäta människans tillstånd, väldstånd och utveckling utifrån så grova måttstockar, nästan som vore medborgarna robotar i vårt välfärdssamhälle. Men frågan är vad vi vill att politiken ska utgå ifrån, vad ska statens öga fokusera på att se? För egen del vill jag bli ”sedd” i termer av externa variabler utifrån vilka man kan säga något om mina möjligheter snarare än om mitt befintliga tillstånd.

Visst kan vi förändra måtten. Inte minst vore det intressant att kontrastera hushållsinkomst med hur mycket tid man faktiskt lägger på att erhålla inkomsten när tid allt mer kommer att konkurrera med pengar om lyxstatus. Vid vilken nivå väljer vi att arbeta mindre? Men den viktigaste frågan handlar till syvende og sidst om måttens mått. Hur nära vi mäter avgör i mångt och mycket den detaljnivå på vilken vi vill att politiska styrmedel ska påverka oss. Var går din gräns?

Med blicken mot nya drömmars horisont

Det råder ingen tvekan om att IT har etablerat sig på den politiska agendan, men det är klart oklart vad det kommer att innebära i framtiden. Vi tycks befinna oss mitt i ett generationsskifte – IT-frågorna har nått en transitionspunkt i vilken de öve

rgår från ett generellt, visionärt och drömskt utpoiskt tillstånd till förvisso stelare men också mer greppbara praktiska politiska frågeställningar. Det kommer att ta tid innan vi har formulerat de praktiska politiska frågorna, men likväl tycks vi befinna oss i ett IT-politiskt idéskifte. Det här betyder framförallt två saker:

1) Den IT-politiska debatten kommer att breddas, och aktörerna kommer att bli fler. Detta syntes tydligt under årets uplaga av Internetdagarna där tekniker, PR-konsulter, politiker, företagare och till och med Svenska Kyrkan minglade friskt och talade om det svenska informationssamhällets framtid. Detaljer kommer att börja spela roll, och fler särintressen kommer att påverka den tidigare nästan renodlat tekniska utvecklingen.

2) Det finns både utrymme för och behov av nya visionärer. Många av de riktigt tidiga visionärerna står nu vid vägs ände. Somliga kommer att övergå i att arbeta med de praktiska frågor som följer av förankringen av de tidigare visionerna, och andra kommer att försöka sig på nya visioner. Framförallt är det hög tid för nya visioner och nya röster och systembyggare att inta scenen. Vilka ska dessa nya röster bli?

I veckans skifte vill jag be mina belästa och kluriga medskribenter att sondera terrängen i jakten på Internets och IT-politikens nya evangelister och visionärer, med avseende på såväl det nya IT-politiska landskapet som de nya horisonter vi nu har att blicka mot. Vilka är de? Eller hör visionerna hemma någonannanstans nu kanske?

Vems Visbyagenda?

Jag har tillsammans med Stefan Görling och  Nina Wormbs startat projektet Our Visby Agenda för att lyfta diskussionen om framtidens IT-politik inför Visbyagendakonferensen i början på november.

En stor det av underlaget inför konferensen är en rapport som utgår från och lyfter fram ”Det Gröna Kunskapssamhället”  som vore det en ikeamöbelritning över framtiden. I min meing är rapporten är i många fall undermålig i sin problemformulering och otydlig i sitt budskap, men framförallt är den grundläggande frågan om vad som bör ingå i en agenda för framtidens europeiska IT-politik en långt mycket svårare fråga än vad underlaget idag låter påskina. Vi måste lyfta diskussionen bortom floskelorgierna. Vad är, och vad är inte IT-politik? Och när vi vet vad som är IT-politik, hur konkretiserar vi då det till politiska mål och åtgärder i en agenda?

Jag vill passa på att lyfta visbyagendan som veckans skifte, och helt kort fråga alla läsare och till mina kluriga medskribenter: Vad borde ingå i en agenda för framtidens europeiska IT-politik?

00-talet: Obeskrivbart

I termer av skifteskarakteristika har 00-talet inte kommit att betyda vad många trodde att det skulle betyda, men på sätt och vis har det gjort det ändå.

Ett skifte består av en disruptiv förändring som påverkar vår framtida grundläggande syn på hur saker och ting hänger ihop, men det är inte allt. Ett skifte omfattar även en retrospektiv eller introspektiv granskning av hur vår värld så som vi uppfattat den hittills kommer att förändras om vi förändrar vårt framtida förhållningssätt till den i enlighet med någon särskild skiftesspaning.

00-talet har inte inneburit de många framtidsspaningar som man drömde om när man under 1900-talet spelade in filmer och skrev böcker om det avlägsna 2000-talet. Med detta inte sagt att de senaste nio åren varit skifteslösa, långt därifrån. Jag tror att det vi ser när vi blickar bakåt är en ungefär nio år lång förankringprocess av skiften. Vi har tidigare här på Skiftesbloggen återbesökt och resonerat kring åtminstone John Perry Barlows vid det här laget gamla text ”An Economy of Ideas”, och Barlow är långt ifrån ensam om att återaktualiseras idag.

Många av de för sin tid extrema framtidsspaningar som kom under 1980- och 1990-talet beskriver de första skiftesspaningarna av sådana skiften som först idag är inne i en förankringsprocess. Och det är de extrema framtidsvisionerna – extrema i den bemärkelsen att de är grundliga och anstränger sig för att frigöra sig från allt sådant som tycks det minsta förgängligt –   som bäst spänner upp och bereder en idédiskussion inom sitt område. Det är lätt att i efterhand hitta profeter som beskrivit en viss händelse eller ”förutspått” någon oväntad utveckling, men det är inte det detta handlar om. Det här handlar om hur intellektuell debatt kring extrema idéperspektiv inte så mycket förutspår som förbereder för den samhällsdebatt som ett faktisk skifte för med sig och förser den med relevanta begrepp.

På samma sätt som Barlow, och andra med honom, förutspått Internets och informationssamhällets inverkan på upphovsrätten och handeln med informationsprodukter har åtminstone två andra tänkare på varsitt mycket individuellt vis beskrivit eller berört en förändring som kan sägas kappsla in alla andra pågående skiften i tysthet – språket. Donna Haraway (A Manifesto for Cyborgs: Science, technology,a nd Soacialist Feminism in the 1980s) och Sandy Stone (Will The Real Body Please Stand Up? Boundary Stories About Virtual Cultures) beskriver båda utifrån ett mer eller mindre könsidentitetsorienterat perspektiv (detta var innan genusvetenskapen ironiserade sönder identitetsbegreppet och alla försök att studera detsamma) hur informationssamhället – i synnerhet Internet – låter tidigare distinkta begrepp kollidera och flyta ihop.  Deras argumentation berör inte enbart könsidentiteter, utan tar särskilt sikte på hur gränsen mellan natur och teknik respektive mellan organism och maskin suddas ut. Det hela porträtteras väl av ett citat som Stone använder från Haraways text:

”In short, the certainty of what counts as nature – a source of insight and a promise of innocence – is undermined, probably fatally”

Utan att dra några slutsatser i denna post om könens upplösande i cyberrymden, kan vi ändå ta till vara på Haraways och senare Stones observation om språkets och begreppens oförmåga att utvecklas med vår syn på verkligheten. Det uppstår friktioner när vedertagna begrepp – begrepp vi hittills varit övertygade om att vi är överens om – plötsligt luckras upp därför att något grundläggande antagande om dem revideras eller helt upphör.

Om det är någonting som sammanfattar 00-talet så är det att förankringen av ett fundamentalt språkskifte har inletts. Vi har sett flera andra skiften förankras i debatten – inte minst fildelningsfrågan. Men vad som sammanfattar 00-talet är den utmaning vi ställts inför när våra vedertagna begrepp har tagits ifrån oss och vi står å ena sidan stumma utan lämpliga ord att beskriva vår värld och vår syn på den med, och å andra sidan vilt gestikulerande och tjattrande var och en med sina egna begrepp och beskrivningar.

Det är detta som gör att vi hittills inte har kunnat diskutera informationssamhällets moral – vi har inga gemensamma begrepp att utgå ifrån. Men det är också detta som ligger till grund för vår osäkerhet inför hur vi ska se på krig med terrorister – de är inte en krigande nation, men samtidigt är de inte civila och vi kan inte kategoriskt längre hänvisa till varje fiende som ren och skär ondska. Kanske är alla terrorister goda, kanske är Internet förkastligt och kanske är det moraliskt med targeted killings, men för att kunna enas om elelr ens diskutera det måste vi – en kritisk massa av debatten – finna gemensamma begrepp som vi i dialog kan väga och mäta utifrån.

Ang. Fabrikerna: Det livslånga lärandet – på gott och ont

Som svar på Annas fråga om gamla skiftens effekter ur och påverkan på ett managementperspektiv återvänder jag till mina tidigare funderingar kring ett utbildningsskifte – eller ett skifte i hur vi förhåller oss till kunskap. I bilden av det liberala informationssamhället kan man ana möjligheten till en utveckling som delvis består i en återgång till ett distribuerat utbildningssystem med lärlingsplatser och arbetsplatsutbildning, men som dessutom sätter kunskapsverktygen i händerna på individerna snarare än någon extern institution- vare sig det handlar om arbetsgivare eller skolsystem (Det kan noteras att jag helt sympatiserar med Hayeks syn på det reella behovet av en gemensam grundläggande skolgång, vad som behandlas här är allt som följer efter en sådan).

Idag består det förlovade livslånga lärandet av en grundskola på löpande band och var arbetsgivares ansvar att organisera och styra kompetensutveckling för sin egen vinning och individens utveckling. I den ordningen. I en decentraliserad kunskapskultur skulle det livslånga lärandet inte längre vara någon fager drömtillvaro, utan en konkurrensutsatt marknad som kräver någonting av individen. Vad som hittills varit tomma politiserade ord om ett livslångt lärande skulle troligtvis bli en reell nödvändighet. Samtidigt implicerar informationssamhällets kärnvärden att trösklarna för att tillgodogöra sig kunskap och utbyta erfarenheter skulle vara betydligt lägre än vad de är idag. Du skulle helt enkelt själv behöva ta ansvar för din utveckling, och avgöra hur den ska se ut och gå till för att vara konkurrenskraftig inom områden som du värderar och prioriterar.

Resultatet skulle med all sannolikhet bli både bra och dåligt mätt med dagens måttstock. Å ena sidan skulle kunskapen bli mer lättillgänglig, men kunskapsnivån mellan individer skulle också präglas av en större variation och mångfald, som i sin tur skulle innebära både för- och nackdelar för den enskilde individen i varje given situation.

Vad ett sådant här skifte skulle innebära ur ett managementperspektiv är svårt att föreställa sig i detalj, men om vi utgår ifrån en övergång från ett produktsamhälle till ett tjänstesamhälle finns det vissa trender som tycks sannolika. Framförallt tror jag att det kommer uppstå ett nödvändighetskrav på företagskulturer att uppmuntra och möjliggöra kontinuerlig och icke styrd utbildning och kunskapsdiffusion inom företaget – man vet helt enkelt inte riktigt vad det är bra om medarbetarna lär sig men man vet att det är bra att de lär sig något nytt.

Vi kommer behöva fler dialoger – ständigt pågående dialoger – mellan medarbetarna inom varje företag. Från en maskin rör vi oss mot ett distribuerat nätverk med självständiga enheter. Från bilfabrik till terroristceller, eller moln. Det som ger ett sådant företag ett övertag är dels cellerna – de enskilda individerna med sin kompetens och förmåga – men också nätverket i form av interaktionen och kunskapsutbytet mellan cellerna. Typexemplet på en sådan här struktur är alumninätverken inom de flesta stora Managementkonsultfirmor, där alumnerna utgör expertis och erfarenhet i omloppsbana runt den löpande verksamheten.

Det riktigt kompetenta samhället, liksom det riktigt kompetenta företaget, är inte det där alla deltagare har en lika hög och likadan utbildning, utan det där individerna gemensamt täcker in en mer fullständig kunskapsbild och problemlösningsansats som utgörs av summan av individuella val, reflektioner och insikter som nåtts som en del av en personlig investering snarare än en obligatorisk eller styrd process.

Ang. Grön ideologi: Målet – undergång med människan i fokus

Samtidigt som den gröna ideologin går en spännande framtid till mötes återstår ännu en fråga: Vad gör den gröna ideologin spännande för oss?

Vad är syftet med en grön ideologi, vad gör den viktig för oss? Det intuitiva svaret – miljön – är nödvändigt men långt ifrån tillräckligt fundament att bygga ett sammanhängande ideologiskt system på. Miljön är ett tillämpningsområde snarare än en princip. Så vilka skulle de gröna principerna i framtiden kunna vara?

En möjlig grundläggande princip vore att all politisk styrning, oavsett hur liberal eller auktoritär den är ska utgå från och anpassa sig till miljöns bästa i första hand. Detta är en princip som lyser igenom i delar av dagens gröna rörelse, och den är högst bekymmersam. Ett politiskt ideologiskt system som ställer miljön över människorna – de individer som politiken avser att samordna och vars rättigheter den ska värna – kommer oaktat sina goda ambitioner att bli auktoritärt eftersom det prioriterar värder av den befintliga miljön före människoöden. Detta är förstås resultatet av en princip dragen till vägs ände, men det är först när vi betraktar en princips extrempunkter som vi kan se vilka karaktärsdrag den riskerar att anta i det långa loppet.

Som alternativ till den förra principen, som idag lider en oroande brist på konkurrens, skulle man kunna formulera en princip som utgår från människans situation – en människovänlig miljövänlighet. En sådan princip skulle se miljön som en tungt vägande faktor som påverkar människans situation på Jorden. Säkerligen en prioriterad, eller till och med essentiell faktor, men likväl en faktor bland andra. Människan skulle inte vara till för miljön, men miljön skulle i viss mån faktiskt vara till för människan.

Vårt förhållande till miljön är ofta gravt förenklat, och emellanåt lyser en viss snedhybris igenom när det blir tydligt att en del debattörer faktiskt utgår från att människan misshandlar och är på väg att förgöra jorden. Oliver Morton, redaktör för tidsskriften Nature, svarar på frågan What is your Dangerous Idea? i boken med samma namn (från Edge, World Question Center), och skriver helt krasst – The Earth is not in Peril:

“The earth doesn’t need ice caps or permafrost or any particular sea level. Such things come and go, and rise and fall as a matter of course. The planet’s living systems adapt and flourish, sometimes in a ways that that provides negative feedback, occasionally with positive feedback that amplifies the change. A Planet that made it through the massive biochemical unpleasantness of the late Permian is in little danger from a doubling (or even quintupling) of the very low carbon dioxide level that preceded the Industrial Revolution, or from the loss of a lot of forests and reefs, or from the demise of half its species, or the thinning of its ozone layer at high altitudes.  None of this is to say that we, as people, should not worry about global change; we should worry a lot. Climate change may not hurt the planet, but it hurts people.”

Mortons utläggning belyser med all önskvärd tydlighet vikten av ett ha ett förhållningssätt till miljön och en miljöpolitik som inte ursäktar utan snarare utgår ifrån människan och hennes behov och situation. Det är närmast det som skiljer den gröna ideologin från andra ideologiska tankeströmningar idag. De historiska ideologierna utgår ifrån människan (må det vara som individ eller kollektiv, men ändock), emedan miljörörelsen alltjämt utgår från en statisk bild av hur miljön bör vara och se ut. För att miljöfrågor ska kunna utgöra en del av en större ideologisk hållning måste de kunna integreras i det ideologiska landskapet, och för att kunna integreras måste de kunna formuleras utifrån människan i någon form.

Min förhoppning för en sund och relevant miljöpolitik år 2030 är att den gröna rörelsen som distinkt politisk inriktning har gått under. Jag hoppas innerligt att den helt har upplösts och att miljöfrågor formulerade utifrån ett människovänligt perspektiv på ett naturligt vis har kunnat utmana, utveckla och integreras i hela det poltiska och ideologiska landskapet. På så vis vore det närmast besynnerligt för en ideologi att inte kunna förhålla sig till miljöfrågor. Min ideala miljöpolitik för år 2030 har gått under med människan i fokus.

Ang. Grön ideologi: Grön information, att remixa granar och optimera skogar

Något som på senare tid har uppmärksammats är informationsteknikens klimatpåverkan, och man kan exempelvis läsa om hur många gram koldioxid en Googlesökning genererar. Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur många gram koldioxid som går åt för att rapportera om dessa googlegram, och troligtvis skulle man strax upptäcka att jakten på grammen egentligen inte leder till något speciellt konstruktivt. Å andra sidan skulle man kunna fråga sig hur grönt informationssamhället är, eller snarare hur det gröna informationssamhället egentligen ser ut?

Det intuitiva svaret står förstås att finna i molnet (bland annat), som utöver sina många andra lovande egenskaper också möjliggör en resurseffektivare och därmed miljövänligare IT-infrastruktur. Men låt oss gå ett par, eller i ärlighetens namn rätt många, steg längre och fråga oss vad informationssamhällets innersta väsen skulle kunna betyda för, och hur det skulle kunna förändra vår bild av, miljöpolitiken.

Informationssamhället som begrepp handlar i grunden om dynamik, relationer och relativa förhållanden. Information frigör sig från objekt och format, får ett förändrat värde relativt sin omgivning och blir en del av det flöde av konversationer som den allt mer tröskelbefriade kommunikationen har förvandlats till. Men framförallt är allting öppet för förändring på ett hittills oöverträffat och unikt vis. Vad betyder detta för miljöpolitiken?

En av de fundamentala retoriska förankringspunkterna i vilken miljöpolitik som helst är relationen till det naturliga. Det är allt som oftast det naturliga människan förmanas att utgå från / återgå till / värna. Men vad är egentligen naturligt? Det är om man tänker efter närmast hyckleri att tala om orörda, naturliga områden i någon absolut mening. Även om ett område lämnas fysiskt orört är det fortfarande en del av samma ekosystem som närliggande radhusområden, industrier och shoppingcenter.

Det finns idag inga av människor orörda naturområden. Betyder det att det inte finns någonting naturligt kvar? Ja, under förutsättning att människan anses onaturlig betyder det precis just detta, men att exkludera människan från det naturliga är å andra sidan ett inte helt oproblematiskt ställningstagande (vilket i och för sig inte hindrar många från att argumentera utifrån sådana premisser även om de inte säger det rätt ut).

Begreppet naturligt och dess relation till vår miljö gör sig helt enkelt inte så väl som statiskt. Kanske borde vi snarare betrakta det naturliga som ett förändringsflöde som begränsas utifrån ett större systems (ekosystemets) förmåga att robust anpassa sig till förändringarna?

När vi så bestämt oss för en definition av det naturliga – alldeles oavsett hur denna definition ser ut – uppstår snart en rad spännande följdfrågor som avgör hur det aggregerade miljöbegreppet kommer att se ut. Är det vi tycker är naturligt nu fortfarande naturligt om vi återskapar det artificiellt med en sådan precision att vi inte kan skilja det från orginalet? Och digitalt?

Om informationssamhällets människa lär sig att utvinna informationen om det naturliga så att hon när som helst kan återskapa det, vilken roll spelar då växthusgaser och klimathot i hennes vardag? Miljöpolitiken blir då närmast en allokeringspolitisk diskussion om var man ska upprätta sådana naturresurser – optimerade genmodifierade skogar och grönområden – som kan balansera de optimala industriområdena. Den gröna informationen separeras från det fysiska, gröna och ärligt talat rätt träiga formatet.

Visst kommer man fortfarande – och i säkerligen i större utsträckning än idag – tala om energieffektivisering och efffektivisering av resursförbrukning, men de hot man idag talar om blir då helt enkelt balanserande indikatorer som politiken ska förhålla sig till utifrån andra prioriteringar. Vi skyddar och bevarar inte, vi nyproducerar och utvecklar. Frågan vi kanske behöver ställa oss är om en skogs estetiska värden ska få ge vika för dess effektivitetsgrad, dvs ska vi välja fula modifierade träd med större koldioxidupptagningsförmåga framför den mer traditionella, och rätt mysiga, skog 1.0?

Det gröna informationssamhället ställer enorma krav på både miljö och människor, inte minst eftersom det kräver att vetenskap och forskning inte hålls tillbaka av oro för förändring eller missriktat värn av ett föråldrat, statiskt och i någon mening falskt naturlighetsbegrepp.

Ang Grön ideologi: Valet mellan problem och mål

Den gröna ideologiska florans utveckling befinner sig i en transitionsfas, och det finns ännu många olika vägar för den att går. Kanske kommer den inte att välja en, utan flera vägar, med en splittring och polarisering som följd. En av de kanske viktigaste ställningstaganden idag står mellan det beskyddande problemorienterade och det utvecklande målorienterade.

Idag består en överhängande del av den gröna retoriken av varningar, löften om botgörelse och beskydd från yttre hot. Hela argumentationen har tendenser mot och drag av en utdragen kriskommunikation av astronomiska drag. Den typen av budskap gör sig väl för att väcka uppmärksamhet och opinionsbilda – på kort sikt. För att grundlägga ett intellektuellt och utvecklande ideologiskt samtal krävs däremot mer än varningar och olycksbådande tecken på horisonten. Ett intellektuellt miljömedvetet ideologiskt samtal kan inte vila på en grund av nära förestående undergång. Dessa apokalypsens söner och döttrar komemr ständigt att reducera sig själv till andra intressens alibin och bihang.

Å andra sidan – vilket Waldemar också hänvisar till i sitt svar – ser vi konturerna av en framtidspositiv miljörörelse, grundad i ett intellektuellt och ideologiskt samtal som utgår från vår förmåga till förändring snarare än våra potentiella svagheter. En sådan ansats tar sig en aktiv snarare än en reaktiv roll, och kan existera oberoende av andra ideologier eftersom den är målorienterad och inte problemorienterad.

Om Miljörörelsen väljer att konvergera till ett problemorienterat spår så kommer den troligtvis att bli en naturlig förlängning av andra politiska partier och ideologier. I den svenska traditionen har den tidigare fått rollen av alibi för en interventionistisk och reglerande socialdemokrati. Och man får inte glömma bort att andra etablerade intressen alltid kan ha nytta av ett yttre hot som de kan anamma och erbjuda sina specifika lösningar på.

Om de gröna intellektuella istället väljer en aktörsroll och en målorienterad ansats kan en grön ideologi mycket väl komma att utgöra en generatiosnskiftning inom någon annan ideologisk strömning. Grundat på de erfarenheter och den vetenskap som vuxit fram ur en lång ideologisk evolution skulle gröna tänkare kunna revidera och formulera en modernare konservatism, en mer upplyst socialism eller kanske kanske rent av en remixad liberalism med ett nytt förhållningssätt till publika varor.

Som en följd av detta blir det intressant att fråga sig var den gröna ideologin skulle finna den bästa jorden att gro i. Det är lätt att sortera de gröna till vänster på den svenska politiska skalan, men är det verkligen så definitivt som det kan verka? På vänstersidan blir de gröna ambitionerna begränsade till ett problemorienterat perspektiv, och det bästa man kan hoppas på är att hålla tillbaka vad man identifierar som dåliga utvecklingar. Ett målorienterat grönt tänkande skulle inom ett marknadsekonomiskt förankrat perspektiv istället kunna värna och sträva mot positiva utvecklingar. Den gröna intellektuella rörelsen skulel mycket väl kunna öppna upp och utveckla det svenska politika landksapet bortom den tvådimensionella höger/vänsterskalan. Om man exempelvis introducerar den i andra sammahang populära höger/vänster- respektive liberala/auktoritära politiska kompassen erbjuds man ett annorlunda perspektiv. En grön ideologi skulle mycket kunna utveckla de befintliga ideologiska hållningarna i det svenska idéklimatet, men den skulle även kunna utvidga landskapet genom att introducera en för oss hittills obekant vänsterlibertarianism.

Mot bakgrund av allt detta känns inte en grön konservatism lika osannolik längre, och inte heller lika ovälkommen.

Veckans Skifte: Grönt var det nya svarta, men sen då?

Den har rört sig från marginalen till det politiska landskapets mittpunkt, och det finns många starka åsikter om varför, huruvida det är bra eller ej, och vad man ska göra åt det. men en sak är säker. Miljöpolitiken har evolverat.

Miljöpolitiken var en gång en arg, och inte sällan lite kemiskt behjälpt, hippie som helt enkelt inte tyckte om utveckling. Låt oss kalla det ett tonårsuppror. För somliga är upproret inte över än, men miljöpolitiken har utvecklats. Den har genomgått en etableringsfas under vilken den började formuleras och synas tydligare i partiprogrammen, och nu har den fått en omdebatterad solokarriär i form av klimathotet. Men sen då?

Klimathotet gjorde en apokalyptisk succé i dagspress och nyhetsflöden som just ett hot. Andra nyheter vinklades ut klimathotsperspektiv och det skulle väl inte förvåna någon om det går att finna åtminstone fem självtest med titlar som ”Hur klimathotad är du?” i pressarkiven från de senaste åren. Sedan hände någonting. Frågorna blev fler och begrepp som klimatsmart, cleantech, grön energi, energieffektivisering och grön [insert here] gjorde entre. Miljöpolitiken gick från solostjärna på löpsedlarna till integrerad faktor i en bredare debatt. Grönt blev det nya svarta.

Under hela den här debatten tog forskare och forskning en anmärkningsvärd plats i dagspress för att berätta vad som visat sig var sant och inte sant i en viss undersökning. Relationen mellan forskning, samhällsdebatt och politik förändrades väldigt hastigt och blev i vissa avseenden lite skakig i mötet mellan nygammal politik och nya forskningsämnen. Få skulle kunna förklara vad en klimatforskare egentligen är, men de syns lite överallt. Är det en meteorolog och debattör, eller är det en matematiker som forskar i komplexa system och kaosteori? Spelar det någon roll?

Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur allmänhetens relation till och förtroende för forskare påverkas av den ofta medialt sminkade rapporteringen av forskningsresultat. Med en kort nyhetscykel och tillspetsade rubriker ökar onekligen risken för olyckliga förenklingar och missförstånd. På samma vis kan man fråga sig hur forskarens roll förändras. Det finns klara tendenser till att forskare, inte minst inom miljörelaterade vetenskaper,  drar sig för att delta i samhällsdebatten för att de är rädda för att deras roll och forskning ska påverkas negativt. Andra forskare ser det som en möjlighet att uttrycka och få gehör för sin egen åsikt, och hur ska de då förhålla sig till forskningsresultat?

Att politiker med jämna mellanrum får på sig hybrishatten och tror sig vara experter på både det ena och det andra är ingenting nytt, men vad händer om politiker blir forskare och forskare blir politiker?

Miljöfrågorna har gått från flum, till politik, vidare till hot, via kris och är uppenbart på väg någonstans. Men var?

Det är egentligen rätt intuitivt att politiken bör förhålla sig till vår omedelbara omgivning, och då inte minst planeten Tellus och dess miljö. Men hur ska det förhållandet se ut, och vilka värden ska en sund miljöpolitik utgå ifrån? Miljöpolitiken, och då inte minst klimatfrågan, är också ett smärtsamt tydligt bevis för att det håller på att hända någonting i relationen mellan forskning och politik, mellan forskare och politiker. Vilken roll spelar egentligen forskningen?

Veckans skifte ställer två mycket breda frågor:

  1. Vad är miljöpolitik år 2030? Vad borde det vara?
  2. Hur ser relationen mellan politik och forskning ut då?

P.S. Det är nog lika tryggt som trist att påstå att miljöpolitiken använts till och för mycket annat än just miljövänlighet, men låt oss här fokusera på just den politik som avser att utifrån några givna grundläggande värderingar etablera ett konsekvent förhållningssätt till vår miljö och omgivning. D.S.

Ang. Pengar: Två diskretiseringar och jakten på ett lagom

Pengarnas framtid är ointressant. Vad som är intressant är vad pengarna fyller för funktion, och hur behovet för den funktionen ser ut i framtiden.

Så vad är pengarnas funktion? Vi prövar oss på en förhållandevis grovkornig beskrivning. Pengar är en diskretisering, ett sätt för oss att enas om en gemensam enhet med vilken vi kan konkretisera våra olika preferenser och ställa dem i relation till varandra. Pengar översätter mitt gillande till ditt gillande och tillbaka igen. Pengar är också en diskretisering i form av valutor och valutaområden, som avgränsar och särskiljer större trender inom avgränsade populationer från varandra och ställer dem i relation till varandra. Vi har alltså två diskretiseringar:

  • Diskretisering av relativa preferenser mellan aktörer
  • Diskretisering av populationer av handlande aktörer med preferenser

På en lokal, isolerad och helt fysisk marknad är pengar den optimala lösningen för att möjliggöra och effektivisera byteshandel i flera led och med flera aktörer. På en global marknad blir det en smula knepigare, inte minst eftersom det uppstår en relation mellan flera lokala valutor, men pengarna fyller fortfarande sin funktion. Men vad händer när Nätet sänker de trösklar som tid och rum hittills utgjort, upphäver den fysiska knappheten och därmed påverkar randvillkoren på ansenliga delar av den underliggande byteshandeln?

En diskretisering är bara god i förhållande till det system inom vilken den uppstår. Om systemvillkoren förändras är det mycket möjligt att diskretiseringen påverkas, eller till och med blir otillräcklig. I pengarnas fall blir skillnader mellan valutor en störningssignal i en internationell kommunikation där det enda viktiga är vad man har tillgång till i detta nu. Frågan är om störningen är tillräcklig för att det ska uppstå incitament att hitta en annan lösning, och vad denna lösning i sådana fall skulle vara.

Det omedelbara svaret på den frågan är att det antagligen är enklare att förbigå störningen en gång för alla genom modifikationer i mediet än att konstruera en ny valutainstans. Däremot kommer troligtvis många informationsflöden i framtiden utväxlas genom kontinuerlig flödeshandel. Samtidigt kommer pengar fortfarande spela en central roll i våra lokalglobala vardagliga liv, helt enkelt därför att deras funktion där är mer eller mindre ostörd. Den första diskretiseringen tycks alltså mer eller mindre oberörd.

Men det betyder inte att ingenting har förändrats.

Ett globaliserat informationssamhälle öppnar upp för att ifrågasätta den andra diskretiseringen, implementeringen av valutaområden. Det är intuitivt uppenbart att valutaområden inte motsvarar någon explicit avgränsning i preferenser och värderingar inom populationerna som bevistar dem. Valutaområden har historiskt närmast förknippats med nationalstater, men så måste det inte nödvändigtvis fortsätta vara (Och upphör den kopplingen följer en rad fundamentala förändringar av politiska styrmedel och det politiska maktlandskapet).

Med en kontinuerlig och omedelbar global kommunikation och möjligheten att transportera varor och tjänster friktionsfritt (mer friktionsfritt än någonsin förut i varje fall) över hela världen blir det möjligt – och intressant – att fråga sig vad den optimala storleken för ett valutaområde egentligen är. I Sverige har vi hetskt debatterat Eurons och Kronans vara och icke vara, men varför skulle vi inskränka oss till enbart dessa två storlekar på områden?

I den ena extremänden har vi den globala, eller intergalaktiska, valutan. Den lösningen är troligen varken särskilt effektiv eller åtråvärd, men den skulle onekligen öppna upp för en ny och rätt bisarr tolkning av Marx planekonomi.

I den andra änden har vi privata valutor. den troligaste konsekvensen av privata valutor vore en migränpandemi orsakad av att varje individ talar sitt eget, eller en liten skaras, ekonomiska språk men inte intuitivt eller enkelt kan förstå andra. Privata valutor skulle bättre avspegla en individs eller liten grupps värdering av sin omgivning, men så mycket mer än så skulle de nog inte åstadkomma i förbättringsväg.

Den optimala storleken på ett valutaområde kan alltså antas ligga någonstans mellan dessa två extremer, men var? Och måste ett valutaområde vara geografiskt sammanhängande?