Framtidens skola

Framtidens skola är det ämne Johanna valt som veckans skifte, vilket innebär att alla vi som skriver på den här bloggen kommer att posta ett inlägg i ämnet.

Det är ett väl valt ämne som det finns mycket att skriva om. Vårt nuvarande skolväsende har flera fundamentala brister. För att inleda mitt svar och belysa vilka dessa brister är lånar jag Sir Ken Robinson TED-talk från 2006 om kreativitet, som finns att beskåda här. Det berör ämnet utbildning och kreativitet.

Ett citat:

”Education is meant to take us in to the future we can’t grasp.”

Lyssna gärna på hela eller åtminstone runt den 16:e minuten då Ken pratar om Gillian Lynne, världsberömd balettdansös och koreograf som hade stora problem i skolan som ung. Hon fick höra att hon hade koncentrationssvårigheter. Att hon inte kunde sitta still. Att hon var sjuk.

När hon egentligen bara var en dansare.

Den 7-åring som börjar skolan idag går i pension 2067. Hur många skiften kommer att ha skett innan dess? Hur många skiften, så fundamentala att hela samhällen omvälvs? Hur många yrkesroller kommer att ha kommit och gått innan denna 7-åring fyller 65?

Hur väl uppfyller vårt nuvarande utbildningssystem det löfte som Sir Ken utlyser? Att föra oss in i framtiden. Att förbereda oss för det som komma skall.

Framtiden tillhör den högra hjärnhalvan. Eller snarare: kombinationen av höger och vänster. Att kunna kombinera estetik och praktik. Att göra vackra och funktionella saker.

Framtiden tillhör också de passionerade talangerna. Att låta människor utveckla sina egna talanger och växa som individer hör framtidens skola till. Under min egen skoltid var individen ett skällsord. Skolans mål var att producera elever som presterade mer eller mindre likadant. Detta är industrialismens och massproduktionens logik. Låt oss begrava den i 1900-talet där den hör hemma.

Howard Gardner talar om sju olika sorters intelligens. Såsom musikalitet eller som i Gillian Lynnes fall, dansen, kroppskoordinationen.

Tyvärr är vårt nuvarande skattesystem också programmerat enligt industrialismens logik så det är oerhört svårt att skaffa sig en försörjning genom att skapa sådant som människor, enskilda individer, blir lyckliga av. Ett rot-avdrag för kulturarbetare? Varför inte?

Till sist måste synen på skolan som något man ägnar sig åt enbart i början av livet ändras. Att ständigt lära sig nytt, att ständigt växa som individ, att under hela livet lära – det tillhör framtidens skola.

Mer av höger hjärnhalva och resten av kroppen. Mer av lärande under hela livet. Mer individ och mindre kollektiv. Låt detta bli framtidens skola.

Storebror bakom katedern i framtidens skola

Är det storebror från 1984 som tar över efter flumskolans Farbror Barbro eller pluggskolans Caligula från Hets? Elevers integritet och säkerhet blir en allt hetare politisk fråga, fast egentligen handlar det om vilka värderingar skolan vilar på.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=clHfc-WsM_g]

Debatten om skolan skrämmer många. Det verkar inte finnas resurser, ingen tid eller eftertanke. Ibland ges intrycket att vi debatterar alla skolor från mallen av problemskolan, och det är en annorlunda debatt. Johanna diskuterar det nya förslaget till skollag och frågar om framtidens skola.

Striderna kring skolan blir särskilt hårda då skolan länge har varit en enhetsskola där myndigheterna antingen driver skolorna själva eller haft strikta regleringar om vad som är tillåtet. Alternativen har varit sällsynta. Allt eller inget för pedagogiska teorier.

Här är datoriseringen av skolan viktig. Fortfarande är informationstekniken eftersatt, det går sex kommunala elever per  dator och att tre av fyra kommunala grundskolelärare delar dator med sina kollegor, även om det finns intressanta exempel på satsning som i exempelvis Haparanda.

Hur integreras dock tekniken i elevernas vardag? I en skola som har svårt med värdegrunden finns risken att man går från etik och kontakt till att lösa problem med lagar och regler. Det kan även närsynt uppfattas som billigare.

Schoolsoft utvecklar intressanta tjänster för den uppkopplade skolan.Läxorna som barnen får läggs upp på nätet, lektionerna loggas med elevernas närvaro så att föräldrarna kan övervaka skolk

Det är förstås inte fel med den här typen av öppenhet på nätet eller att företag tillverkar dessa tjänster, tvärtom kan öppenheten vara en mycket bra utveckling. Det som är viktigast är beställarens specifikationer, att skolan och föräldrar och barnen tänker igenom hur systemen skall utformas. Här står en strid om vilka idéer som finns bakom undervisningen, och faran är att den brist på förtroende som finns i samhället drabbar även skolan.

Datainspektionen har reagerat på kamerorna och övervakningen i skolan, men vissa lärare har protesterat då de säger sig ha mist tryggheten på arbetsplatsen. Problemet är att eleverna också kan rikta sina mobilkameror mot lärare och personal. Mobbning av lärare via YouTube är inte acceptabelt men är ett tecken på en problematisk kultur som eleverna tagit till sig om IT och integritet. Elevernas filmande skulle kunna vara mycket konstruktivt för skolan under rätt former.

Skolan skall inte bara skall överföra och gestalta kunskap, utan också ge eleverna en skolning i demokrati och livsföringen (för att tala om idéer från Erik Homburger Erikson och John Dewey som ligger till grund för den svenska skolan). För närvarande är det en enhetlig skola som eleverna får gå. Därför är det extra viktigt med mångfald och tolerans och att bygga gemensamma.

Ett nyauktoritärt bemötande från skolan avslöjar ibland att det inte finns tillräckligt mycket strategi för att bemöta de alltmer komplexa sociala problemen. Det samma gäller de rätt fantasilösa kraven på mer resurser.

Storebror, farbror Barbro och Ingmar Bergmans Caligula är karikatyrer, men kan illustrera problem. Storebror är inte lösningen på att farbror Barbro bara riktade in sig på det som sågs som praktiskt i elevernas liv eller katederdisciplinen från Caligula

Liberati och Piratpartiet har varit inne på liknande tankar. Är det dags för ett skolpolitiskt program?

Intressant

Ang. Fabrikerna: Det livslånga lärandet – på gott och ont

Som svar på Annas fråga om gamla skiftens effekter ur och påverkan på ett managementperspektiv återvänder jag till mina tidigare funderingar kring ett utbildningsskifte – eller ett skifte i hur vi förhåller oss till kunskap. I bilden av det liberala informationssamhället kan man ana möjligheten till en utveckling som delvis består i en återgång till ett distribuerat utbildningssystem med lärlingsplatser och arbetsplatsutbildning, men som dessutom sätter kunskapsverktygen i händerna på individerna snarare än någon extern institution- vare sig det handlar om arbetsgivare eller skolsystem (Det kan noteras att jag helt sympatiserar med Hayeks syn på det reella behovet av en gemensam grundläggande skolgång, vad som behandlas här är allt som följer efter en sådan).

Idag består det förlovade livslånga lärandet av en grundskola på löpande band och var arbetsgivares ansvar att organisera och styra kompetensutveckling för sin egen vinning och individens utveckling. I den ordningen. I en decentraliserad kunskapskultur skulle det livslånga lärandet inte längre vara någon fager drömtillvaro, utan en konkurrensutsatt marknad som kräver någonting av individen. Vad som hittills varit tomma politiserade ord om ett livslångt lärande skulle troligtvis bli en reell nödvändighet. Samtidigt implicerar informationssamhällets kärnvärden att trösklarna för att tillgodogöra sig kunskap och utbyta erfarenheter skulle vara betydligt lägre än vad de är idag. Du skulle helt enkelt själv behöva ta ansvar för din utveckling, och avgöra hur den ska se ut och gå till för att vara konkurrenskraftig inom områden som du värderar och prioriterar.

Resultatet skulle med all sannolikhet bli både bra och dåligt mätt med dagens måttstock. Å ena sidan skulle kunskapen bli mer lättillgänglig, men kunskapsnivån mellan individer skulle också präglas av en större variation och mångfald, som i sin tur skulle innebära både för- och nackdelar för den enskilde individen i varje given situation.

Vad ett sådant här skifte skulle innebära ur ett managementperspektiv är svårt att föreställa sig i detalj, men om vi utgår ifrån en övergång från ett produktsamhälle till ett tjänstesamhälle finns det vissa trender som tycks sannolika. Framförallt tror jag att det kommer uppstå ett nödvändighetskrav på företagskulturer att uppmuntra och möjliggöra kontinuerlig och icke styrd utbildning och kunskapsdiffusion inom företaget – man vet helt enkelt inte riktigt vad det är bra om medarbetarna lär sig men man vet att det är bra att de lär sig något nytt.

Vi kommer behöva fler dialoger – ständigt pågående dialoger – mellan medarbetarna inom varje företag. Från en maskin rör vi oss mot ett distribuerat nätverk med självständiga enheter. Från bilfabrik till terroristceller, eller moln. Det som ger ett sådant företag ett övertag är dels cellerna – de enskilda individerna med sin kompetens och förmåga – men också nätverket i form av interaktionen och kunskapsutbytet mellan cellerna. Typexemplet på en sådan här struktur är alumninätverken inom de flesta stora Managementkonsultfirmor, där alumnerna utgör expertis och erfarenhet i omloppsbana runt den löpande verksamheten.

Det riktigt kompetenta samhället, liksom det riktigt kompetenta företaget, är inte det där alla deltagare har en lika hög och likadan utbildning, utan det där individerna gemensamt täcker in en mer fullständig kunskapsbild och problemlösningsansats som utgörs av summan av individuella val, reflektioner och insikter som nåtts som en del av en personlig investering snarare än en obligatorisk eller styrd process.

Kreativa barn- är det önskvärt?

Den 13 mars besökte jag en föreläsning anordnad av Esbri

Professor Ingegerd Carlsson och filosofie doktor Farida Rasulzada vid Lunds universitet talade om kreativiteten.

Kreativitet är ofta något som får honnörsord, men seminariet tog upp att kreativitet kan vara både ont och gott. Det tar lång tid att utveckla och kännetecknas av lyhördhet, symboliserande förmåga, känslokontroll och förmåga att tänka i flera steg.

Baksidan är ofta lynnighet, passion kombinerat med en självkontroll (Carlsson tog renässanskonstnären Michelangelo som exempel).

Professor Carlsson påpekade att skolor ofta tar kreativiteten ur barnen. Både i USA och i Sverige har studier visat vad lärare anser vara egenskaper hos kreativa barn. Resultatet var: ärlighet, ansvarstagande, vänlighet och logisk förmåga. Det vill säga att man förväxlat kreativitet med att fungera väl i de fasta uppgifter som varit kännetecknande för skolans och de stora organisationernas arbete.

För att kunna producera mer av samma saker var skolans nuvarande utbildning fungerande, men för att kunna innovera- att se nya uppgifter och finna nya lösningar- så behövs förmågan att tänka kreativt. Där står vårt samhälle inför ett stort och svårt skifte. Det handlar om värderingar om kreativiten skall uppvärderas.