Månad: oktober 2008

Veckans Skifte: e-romantik —’-,{@

Ibland kan det tyckas som om allting har försetts med prefixet e-, och ingenting verkar undkomma den framryckande digitaliseringen. Mestadels ligger dock fokus på produktion, marknader och näringsliv, emedan den individuella sfären lämnas märkligt oberörd i debatten, förutom när den kränks av spaningssugna lagstiftare förstås.  Men vad betyder egentligen digitaliseringen för oss personligen? Vad betyder det nya informationssamhället för, säg, romantiken?

I takt med en utvecklad och allt mer mångfacetterad kommunikationsinfrastruktur har villkoren för kontakt och samtal förändrats drastiskt. Från att historiskt inte ha kunnat kommunicera alls på distans, via brev, budbärare, telegram, och telefoner har nu flirtande par mobiltelefoner, chattkonton och facebook som i praktiken gör dem kontaktbara 24h/dygn. Detta förändrar förutsättningarna, dynamiken och interaktionen i nya relationer, och då inte minst romantiska relationer. Och vi kommunicerar inte bara mer, vi kommunicerar annorlunda!

Utöver ett otal optimeringsmotorer som dagligen matchar ihop tusentals männisnkor med varandra via intressen, värderingar och beskrivningar av drömpartnern – och ytterligare en kaskad av sociala nätverk för dejting – ser vi också romantiken leta sig in i mindre väntade format. ett småvärmande exempel på detta är giftemål i WoW:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=A9K-Mc3AZZU]

Överlever romantiken digitaliseringen och informationssamhället? Förändras den? Eller blir den starkare av att bevara sin struktur i en föränderlig omgivning? Vad händer med poesin, nedskriven på ett välvalt ark av lite finare kvalitet med lite grövre struktur? Mixbanden kanske lätt kan bytas mot youtubeklipp? Man kan gissa att riktiga rosor fortfarande slår talstreck och snabel-a, men är det också romantiskt att inte kommunicera? Förr var tystnad och väntan en naturlig del av kommunikationen mellan
möten, men idag behöver det inte vara det på samma vis. Frågan är om
väntan och tystnaden har ett värde i sig, och vilka uttryck det i så
fall tar sig i form av nya normer och beteenden?

Många är de som tror sig ha förstått och mästrat ”spelet” bakom kärlek och romantik, men ännu tycks ingen sådana teori vara mer än resultatet av lite väl starkt självförtroende från författarhåll. I någon mån har romantiken och kärleken det gemensamt med kreativiteten, att ett av begreppets mest centrala världen är dess obeskrivbarhet. Vi kan inte explicit definiera romantik, men vi vet när någonting är romantiskt.

Vill vi i framtiden paras ihop utifrån optimal matching för att spara tid, eller vill vi jaga och bli jagade på en fuzzy, analog marknad? Vill vi kanske designa vår egen artificiella dejt? Hur vill vi bli uppvaktade/uppvakta, och vad tycker vi är romantiskt imorgon? Vill vi ens ha romantiken kvar?

Jag vill nog ha romantiken kvar, och jag tror nog att poesi gör sig bättre på ett väl valt gammeldags pappersark än i ett chattfönster, men jag känner mig förvånansvärt och ovant konservativ och föråldrad i sammanhanget.

En drakes trendspaning

Jag var med om en spännande uppgift efter inbjudan av Magnus Lindkvist, som kan intressera läsarna på Skiften. Jag skulle vara drake på Konstfack i en kul och stimulerande panel. Studenterna var riktigt duktiga, och de missar de gjorde har jag sett i många andra sammanhang.

Det finns dock några andra saker jag tänkte kring när jag såg presentationerna, främst skiften i hur man i dag uppfattar presentationer.

Tankarna i de böcker som Erik Starck tog upp här på Skiften är ännu rätt okända. Tanken på superstjärnornas och supersäljarnas nedgång jämfört med långa svansen är inte riktigt här.

Det är framförandet som gör talarens framgång, sade diktaren Goethe en gång i tiden. Det är fortfarande sant och idag har tekniken gjort skapandet av presentationer enklare än tidigare. Fast ibland är det för enkelt. Den enkla PowerPoint presentationen är inte att förakta i en tid när det är väldigt lätt att göra en spelfilm med avancerade ljudeffekter till sitt korta. Ofta så klaffar föredrag i dag inte just på grund av presentationstekniken. Det finns en trygghet i den, då vi alltmer sällan känner vår publik, och därför vill strukturera upp presentationerna. Fast om det inte fungerar är det inte värt det.

Ungdomar i dag har en helt annan attityd till upphovsrätt, copyright, loggor etc. Utan att gå vidare in på upphovsrättsfrågan så är det bara att konstatera att den tredje internetrevolutionen är här med full kraft.

Sedan så är det läge att varna för att idén om bred datainsamling och allomfattande identifieringssystem nog bör övervägas noggrannare om det inte finns alternativ. Den såg jag i många presentationer, och den finns tyvärr inte ut hos många företag heller.

Pingat på Intressant.se

Ang urbana rum: Det humana rummet

Alexander Funcke lyckas i veckans skifte binda samman en rad olika frågeställningar i ett uppfriskande helhetsperspektiv. Jag önskar emellertid snöa in mig lite mer på balansen mellan människans inverkan på rummet och rummets inverkan på människan.

Bruce E. Wexler, professor i psykiatri, utvecklar i sin nya bok Brain and Culture sambanden mellan de olika vetenskapliga ansatser som försöker utforska människans beteende, sinne och hjärna. Wexler noterar redan i inledningen till boken hur viktig amspelet mellan människan och hennes omgivning är. Nyfödda barn tar intryck av sin omgivning för att under sin uppväxt och fram tills dess att de är unga vuxna lära sig såväl naturliga funktioner som sociala normer. Wexler pekar vidare på hur unga vuxna genomgår en transition från att främst påverkas av sin omgivning till att främst påverka den. Vi låser oss mer i uppfattningar och värderingar (vi har svårare att lära oss nya saker, och när vi lär oss något ser processen annorlunda ut än den gjorde när vi var barn), och vi börjar projicera dessa värderingar på vår omgivning. Människan är den varelse på Jorden som mer än någon annan livsform påverkat och påverkar sin omgivning, och det är i ljuset av detta som Wexler gör en riktigt intressant observation:

”These human alterations in the shared social environment include physical structures, laws and other codes of behavior, food and clothes, spoken and written language, and music and other arts. In recent decades, children in Euro-American societies have been raised in almost entirely human-created environments. It is this ability to shape the environment that in turn shapes our brains that has allowed human adaptability and capability to develop at a much faster rate than is possible through alteration of the genetic code itself. This transgenerational shaping of brain function through culture also means that the processes that govern the evolution of societies and cultures have a great influence on how our individual brains and minds work.”

Ur Wexlers observation kan vi ställa oss flera frågor angående den urbana miljöns framtid. Är det exempelvis möjligt att människan drivs av en intern vilja att forma och förändra sin omgivning, och att stadens unga därför ser landet som en förändring från den naturliga miljön (staden) och därmed revolterar mot staden precis som urbaniseringen var en revolution mot landsbygden? Mer intressant är dock att fråga sig hur människans relation till omgivning tar sig uttryck i informationssamhället och i artificiella miljöer.

Internet är här intressant på flera vis, inte minst eftersom dess infrasturktur egentligen inte är spatial. Delvis erbjuder Internet varje individ lägre trösklar för att förändra omgivningen, men samtidigt erbjuder Nätet en liten skapande elit möjligheten att inte bara alterera sin omgivning, utan även att skapa den från grunden.

Att artificiella världar tar intryck av spatiala rum och grundläggande fysikaliska lagar  (även om brott mot sådana lagar är vanligt förekommande är de alltid distinkta och medvetna brott och inte effekten av försummelse eller en upplevd ickekorrelation mellan världarna) är för de flesta antagligen intuitivt tilltalande, eftersom det erbjuder en trygghetsram som vi känner igen och inom vilken vi sedan kan alternera och alterera efter smak och tycke. Det viktiga är att vi utgår från en norm som gör det möjligt för oss att definiera något sådant som ett regelbrott (ex. att upphäva gravitationen), så att vi kan relatera det artificiella till det empiriskt kända. Om vi inte talade om artificiella världar med ett språk som är lånat från den existens vi känner till, skulle vi då kunna bygga dessa världar?

Den riktigt stora frågan är förstås i vilken grad dessa världar är en del av, eller till och med hela, vår omgivning. Kommer framtida generationer att färgas av digitala världar precis som dagens unga färgas av den urbana miljön? Studier av bunden rationalitet har visat starka tendenser till samband mellan människors beslutsfattande och den omgivning de befinner sig i, och om så är fallet är det även rimligt att tänka sig att urbana miljöer skiljer sig från vildmarken i detta avseende. Men vad händer när människan närmar sig den punkt där hon till fullo kontrollerar sin omgivning ( i en artificiell värld). Blir hon då oförmögen att fatta konsekventa beslut, eller blir hon istället fullständigt rationell?

Det urbana rummet: Florida och staden

Framtidens ekonomiska geografi, är temat för Alexander Funcke när han frågar om vilken roll geografin kommer att spela i framtiden. Johanna Nylander ser att småstaden kan hävda sig, utifrån utvecklingen i Malmö och mobila regioner.

Då kommer vi till att diskutera professor Richard Florida och hans tankar om den kreativa klassen. Visst kan man ha en del betänkligheter med Richard Florida och hans budskap. Hans tankar är ganska så Marx-inspirerade (en kreativ klass som äger sin tids viktigaste resurs blir exploaterad av en administrativ klass som håller kvar samhället i en industriell era genom en allians med en tjänsteklass, som fruktar för sina jobb och bidrag, hmmm). Många har tagit upp hans tankar om kulturen, jag har också mina betänkligheter när det gäller Floridas syn på universiteten och deras roll i samhället.

Florida har fått kritik i Sverige efter sitt besök för något år sedan, det har varnats om en Richard Florida-sjuka där ivriga kommunalråd har spenderat pengar på kultur och trendiga grannskap utan att tänka på vilken nytta pengarna gör. Tanken verkar vara att man tror att resultaten, en trendig kreativ klass, kommer att ge upphovet, en god tillväxt och affärsmiljö.

Tydligen så är Sverige ett utmärkt exempel på en kreativ miljö enligt Florida. Jag kan inte säga att Florida och hans böcker riktigt känts utmärkande för Sverige.

Kreativ miljö i Berlin? Alibi för förfall? Kannst du das Funky Business fühlen?

Nu har han kommit med en ny bok Who’s your city? Vad kan vi lära av den? Vi har sett en hel del förändringar i hur folk väljer att bo och arbeta de senaste åren, även om det funnits en backlash. Florida vill peka på att tekniken har lett oss till att dra oss till mega-regioner där just en viss typ av kreativitet fokuseras för en bransch. Dessa mega-regioner står för 17% av världens befolkning, men för hela 66% av BNP och 85% av all innovation. Världen är knappast platt som ju Thomas Friedman påstår utan full av berg och dalar, där det finns kommandohöjder. Dit, till olika kluster med olika specialisering, söker sig olika grupper i den kreativa klassen. Koncentrationen av talang och kreativitet dit går också allt snabbare.

För att lyckas, måste du befinna dig på en viss plats, för där kan du göra de rätta kopplingarna, få de rätta kontakterna och finna den rätt infrastrukturen. Tillsammans med val av yrke och partner är din bostadsort det viktigaste valet i ditt liv.

Visst, jag tycker att Florida har en del bra poänger mot Thomas Friedman, platsen spelar roll. Floridas problem är dock att klustren kan bli för lika varandra. Är det så bra för ett ungt, nyskapande företag att ligga i Silicon Valley att det är värt de höga kostnaderna? En softwaretillverkare till i Silicon Valley får problemet att de mer etablerade i samma bransch har fått upp priserna och kostnaderna i området.

Han rankar staden San Francisco som pensionärvänligast i USA. Det är en trevlig stad, jag tyckte mycket om den när jag besökt den. Men pensionärsvänligt…? Det är höga priser i staden, om man inte fått tag i en hyresreglerad lägenhet (det är svårt), och den ungdomliga befolkningen gör att det finns få tjänster för äldre i staden.

Det är två exempel på att Florida ofta använder den kreativa klassen som ett för snävt begrepp. Visst kan de löna sig för ett ungt startup företag att söka sig till ett mindre etablerat område för att få utrymme att växa, och fler äldre har haft kreativa yrken än att man tillhör den mest trendkänsliga kärnan.

Ett annat påpekande är ju att Mega-regionerna ju faktiskt är rika regioner, med mycket befintlig infrastruktur, handel, entreprenörsskap etc sedan tidigare. Då drar de även till sig nya branscher, och Florida får det bakvänt. Han talar om mega-regioner som skapas av de kreativa näringarna. Exempelvis Stockholm drar ju nytta av det svenska samhällets starka centralisering för att dra till sig nya branscher. Det är inte alltid att Stockholm är bäst för en ny bransch, men vinner ändå.

Florida och Friedman är läsvärda, men de missar en nivå som påverkar påverkar både den platta världen och den kreativa regionen enormt mycket. Utan den pusselbiten så blir nog förståelsen av det urbana rummet ofullständig. Vilken den pusselbiten är? Fortsättning följer…

Pingat på Intressant

Det urbana rummet och framtidens resa


Den urbana örnen. Frihet i staden. Foto av gaspi.

Veckans skifte handlar om det urbana rummet. Människans flytt in mot storstäderna är en av 1900-talets kraftigaste trender. Nyligen passerades en gräns då mer än 50% av jordens befolkning bor i storstäder.

Städernas dragningskraft är inte så konstig i ett postindustriellt samhälle, där såväl livstids anställning och guldklocka som bondesamhällets årstidsrytm är saker från det förgångna. Istället bildas det möjlighetsmoln av förändring där människor samlas.

Men, vi står nu inför ett energiskifte som kommer att innebär oljeepokens slut och början på en grönare och billigare energiproduktion. Addera till detta den ökande bandbredden på internet och dess förmåga att skicka sinnesintryck till i praktiken ingen kostnad till vilken plats som helst på jorden och behovet att fysiskt behöva bosätta sig nära andra människor kan komma att upplösas.

Istället för staden som ett kluster av hus och vägar kan framtidens städer bli virtuella mötesplatser. Azeroth hittar du inte i någon resebyrås broschyr men denna plats har 11 miljoner invånare.

Det fysiska mötet är och kommer att vara överlägset det virtuella ännu ett tag. Så länge så är fallet är det resandets kostnad i tid, komfort och energi som kommer att avgöra stadens omfång. Vi som väntar på den flygande bilen har fått vänta länge.

Själv bor jag gärna på landet. Naturen har sin egen lockelse men dragningskraften i stadens valmöjligheter är än så länge starkare. En människa behöver ett hem, en fast punkt. Men vi vill också vara fria, resa, uppleva och bo på jordens alla hörn.

Denna dragkamp mellan trygghet och ständigt sökande efter fler möjligheter blir en sann utmaning för framtidens stadsplanerare. Mitt hopp står fortfarande till den flygande bilen så att jag kan bo på en plats där själen finner ro och leva på en plats där den kan ströva fritt.

Varför nöja sig med det bara det ena?

Uppdaterat: när verkligheten processas av en dator innan den presenteras kan man göra så här:

En ny funktion i Ciscos Telepresence-utbud är möjligheten att översätta ett talat språk i realtid.

Ytterligare ett exempel på att det virtuella rummet kan vara överlägset det fysiska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bloggning mot lågkonjunktur

Spenderar lördagen tillsammans med några bloggare i en blogg-aktion mot lågkonjunkturen. Följ utvecklingen bl.a. här, här, här, här, här eller här.

Uppdaterat: Judith Wolst skriver om 80-talisterna och lågkonjunkturen:

Hur kommer vi 80-talister att hantera en “finanskris”? Vi missade den förra “it-bubblan” och är vana vid att kunna välja och vraka bland intressanta uppdrag. Eller har vi kanske ett annat perspektiv på en kommande (rådande) kris?

Uppdaterat 2: Carl-Johan Sveningsson har emigrerat till Estland och ger en annorlunda bild av läget än svenska journalister:

I consider this so poor reporting I almost have to wear my spin goggles in order not to go completely blind.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

USA är mer centraliserat

Partisekreterarna i Alliansen: Per Schlingmann (m), Anders Flanking (c), Erik Ullenhag (fp) och Lennart Sjögren (kd) slår in på en ny linje i Svenska Dagbladet Brännpunkt. Man kommer att för den politiska kommunikationen inför valet 2010 att titta mer på USA och valkampanjen från Barack Obama.

Det finns skillnader mellan Sverige och USA. Jag kom att tänka på det när jag lyssnade på Per Schlingmann och Moderaterna berättade om sin nya kommunikationsstrategi på seminarium i Almedalen.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Det betyder dock inte att man skall lämna en helt öppen plattform, särskilt om man faktiskt vill ha in högnivåbloggare med vilka man kan utbyta massiva mängder hits. Då behövs det en viss höjd i bloggandet, som på de amerikanska siterna. Frågorna om ”vad” man skall säga och ”hur” kan mycket väl hänga ihop.

FRA-debatten är värd att ta vara på som lärdom för hur man med väl utbyggda strukturer kan försöka utlösa egna FRA-stormar. Sådana stormar kräver trots allt man gjort ett gediget förarbete som sedan spinner vidare. Det är svårare än tidigare, men det betyder inte att inte går. I det ingår att lyssna, men upp till en viss punkt. Meningen är ju trots allt att göra detta för övertyga människor om partiets idéer, för att få förtroendet att vinna valet.

Pingat på Intressant.se

Lunch with Vinton Cerf: the question I never asked

I had the good fortune to attend a lunch today with none other than Google Chief Internet Evangelist, Dr. Vinton Cerf. Dr. Cerf is in Sweden to speak at the Internetdagarna conference but he managed to squeeze in a lunch with a few bloggers, researchers and journalists.

The father of the internet turned out to be a humble gentleman with an intellectual curiosity I wish I have a fraction of at the age of 65.

Actually, I wish I had it at 32! Google is very fortunate.

The discussion lasted about 2 hours and covered a range of subjects, including the struggle between an open internet/society (can you really pick them apart nowadays?) and crime prevention, machine learning, young peoples use of the internet and the meaning of life (we didn’t really sort that last one out, though).

Dr. Cerf started the discussion by introducing the thinking behind the architecture of the net that he and Robert Kahn used when constructing the core components of what is now called the internet back in the 70s. It was an architecture based on openness and collaboration. There was no central component controlling the nodes of the network, it was distributed and in a sense organic, growing node by node.

In fact, I would argue that this idea really is the internet. Not the ethernet, TCP/IP, HTTP-protocols or any of the other acronyms. The internet is an idea. The rest are just implementation details.

That’s why you can’t kill it.

The discussion turned to openness and authenticity to prevent fraud and spam. There’s an interesting link between the need for authenticity and identification, the loss of ways to be anonymous, privacy and personal integrity that unfortunately wasn’t explored further.

There’s one question I wanted to ask Dr Cerf that I never got to.

I would like to know the IQ of the internet.

Or, well, not really the internet itself, but rather how the internet affects the ability of society to solve problems. How it affects the intelligence of individuals.

Computers and the internet is a tool for the mind. As such, the primary purpose of that tool is to extend the capabilities of the human brain. Some years ago I proposed the IA Turing Test.

Unlike the original AI Turing Test, this test does not test the intellectual capability of a machine but how a machine can augment the intellectual capability of a man. The test is simple: you sit outside two rooms with closed doors. In one of the rooms is an expert in a certain subject. In the other room is a layman in the same subject, but with access to the internet.

Your task is to find out in which room the expert is in. You can only communicate with the persons in the room using a chat client. The persons in the rooms may lie.

20 years ago the test would be simple. 10 years ago still quite simple. Today, probably still rather simple but the difference (I would guess) is decreasing. It is becoming easier to find answers to just about everything online or to use software to solve problems without expert knowledge. The computer and the internet is becoming ever more powerful as a tool for the mind.

It is becoming easier for the layman to be an expert. In everything!

I think that’s pretty cool.

I think that’s a major shift!

That’s why I would like to know the intelligence of the internet and the rate at which (Dr Cerf thinks) it is changing.

Why? Because it’s not the internet that is changing. It’s us.

All of us.

Together.

We, as a global society is changing and it’s a change driven by the mind tools we call computers or mobile phones or netbooks or cybernetic machines. We are so intertwined with these tools that it’s sometimes hard to tell them apart from us. They augment us. Extend us. That’s why they are also a part of us.

Oh well. Maybe next time.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ang. Framtidens urbana rum: Mobilitet och kommunikationer

Alexander Funcke frågar om hur det urbana rummet kommer se ut i framtiden. Själv har jag precis, efter att ha bott i både ett par mellanstora svenska städer och så långt ut på landet att inte ens googlekartorna kan identifiera rätt adress, flyttat till en storstadsregion, och bor i ett lagomt problemfyllt stadsdelsområde hyfsat nära stadskärnan.

Med tanke på att jag är ung, student och verksam inom kultur och media passar jag perfekt in i mallen för Richard Floridas teorier om den kreativa klassen. I samma stadsdel är 1,2% aktiva stimanslutna musiker och flera kulturprojekt satsas i området.

Tidigare i dag (och av en helt annan anledning) satt jag i ett möte på stadens stadsbyggnadskontor där en stadsplanerare och en arkitekt presenterade framtidsversioner för staden och konceptet med Malmö som kunskapsstad. Malmö är en av de kommuner som varmt tagit Floridas ideér till sitt hjärta, och menar att kunskapsstaden är det som skall ta över efter den nedrustade industrin. Samtidigt är det kommunala skatteutjämningssystemet, byggandet av Öresundsbron och uppförandet av högskolan de tre faktorer som främst lyfts fram som anledningar till att man vänt den negativa trend staden omgärdades av under slutet av förra seklet.

Stadsbyggnadskontorets framtidsvisioner handlar om en öppnare stad fylld med kreativa centrum. Kunskapscentrerade företag som placerar sig i centrum samtidigt som barnfamiljer flyttar till förortsliknande stadsdelar. Kollektivtrafiken spelar en stor roll, universitets- och kulturlivet, liksom stadsbyggnadskontorets åsikter om vilka värderingar ett företag skall ha. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, strömmar liknande visioner där miljöperspektivet fått en ännu större roll.

Hur framtidens stad kommer att se ut vet vare sig jag eller stadsbyggnadskontoret. Troligen är det något helt annat. Om städerna missar att ge företag bra villkor kommer arbetstillfällen att flytta ut, och även om ett pulserande kulturliv är lockande, finns det få som vill bo i en stadskärna och arbeta i en småstad en bra bit bort. Hur högteknologiga vi än är i framtiden kommer fysiskt avstånd fortfarande spela roll, i synnerhet när det gäller arbete, och så länge städer växer kommer bostadsbrist råda.

Kanske kommer fler personer flytta tillbaka till småstaden om kommunikationerna mellan småstad och storstad blir bättre. Kanske blir den röda stugan med vita knutar mer lockande än pakethusen i villaförorten, ju mer individualistiska vi blir. Kanske får vi större regioner där kommungränser suddas ut och blir formalia som sysslar med vård, skola, omsorg endast i anknytning till det absoluta närområdet. Om avståndsproblemet löses tappar centralt boende sin vikt och centrum blir mötesplatser med extra kommers och låga skattesatser som konkurrensfördel.

Kanske är det inte en kunskapsstad som behövs, utan mobila regioner, där de fasta punkterna tappar i betydelse till förmån för kommunikationerna emellan.