Den ”orättvisa” livsförlängningen


Innan det fanns mobiltelefoner ringde folk från telefonkiosker. Bild från 1973.

”Orättvist” är det farligaste ordet i svenska språket.

Varför? Jo, uppfattningen att alla ska ha det exakt lika bra, annars är det orättvist sätter effektivt stopp för all utveckling.

Tänk ett samtal mellan två personer från, säg 1993:

”Mobiltelefoner är så dyra, bara de rika har råd med dem.”
”Ja, det är orättvist att bara de med pengar ska få lov att kommunicera med varandra var och när som helst.”
”De borde FÖRBJUDAS!”

I år beräknas det säljas 1,82 miljarder mobiltelefoner världen över. Mobiltelefonen har blivit ett viktigt kommunikationsverktyg för de allra fattigaste.

Tur att det där samtalet från 1993 aldrig blev verklighet.

Men liknande argument går nu att läsa på den ”liberala” tidningen Dagens Nyheters kultursidor. Hanna Fahl förfasar sig över att sökmotorjätten Google ger sig in i hälsobranschen (Calico) med det uttalade målet att förlänga människors liv.

Hanna vill inte att Google ska hjälpa människor leva längre. Det är orättvist att de första som har råd att köpa Calicos tjänster kommer att kunna (om de lyckas, ska tilläggas) leva ett hälsosamt liv längre än de som inte har råd.

Samtidigt rapporterar WHO att den förväntade medellivslängden globalt nu är 70 år. En fantastisk utveckling, möjliggjord av bl.a. teknisk utveckling som en gång bekostats av ”de rika”.

Nej, Hanna Fahl borde snarare bekymra sig över varför det bara är Google som gör denna satsning och inte ännu fler företag med stora resurser.

Hon borde bekymra sig över lagar och regleringar inom sjuk- och hälsovård som sätter stopp för nya, innovativa uppstickare som kan utmana de stora, tröga jättarna.

Problemet är inte att Google med startupföretaget Calico vill ”tackle aging and illness”. Problemet är att det inte finns 1000-tals andra startupföretag som gör det.

Bruttonationalmöjligheter igen

Läser ett inlägg av Fredrik Segerfeldt som handlar om hur Sverige idag jämförs med fattig-Sverige på 1800-talet. Nu ignorerar jag den politiska vinkeln och bara fokuserar på den här fakta-biten:

Drygt 150 år av ihållande ekonomisk tillväxt har gjort att svenskar i allmänhet har det 15 gånger bättre än då. Inte dubbelt så bra, inte tre gånger så bra, utan 15 gånger så bra. För att vara extra tydlig: Ja, det är inflationsjusterat. En genomsnittlig svensk kan idag konsumera 15 gånger mer än vad en genomsnittlig svensk kunde i slutet av 1800-talet.

Som jag skrev om i förra posten om BNM, BruttoNationalMöjligheter, nog är det så att våra möjligheter idag är större och fler än vad enkom BNP kan mäta?

En person i mitten av 1800-talet som har de finansiella möjligheter att konsumera 15 gånger mer än genomsnittet vid tidpunkten har ändå betydligt färre möjligheter än en genomsnittlig inkomsttagare idag. Hon saknar moderna kommunikationsmedel, transportmedel och hälsovård, för att nämna några exempel.

Livskvalitet är svårt att mäta. Kanske var hon lyckligare i sitt 1800-tal, men hennes möjlighetsmoln var definitivt mindre. Borde inte det synas i ett mått som mäter framsteg?

Bruttonationalmöjligheter (BNM)?

Detta är mer av en lös tanke än en skiftesspaning men jag har ett tag funderat på om inte bruttonationalprodukten (BNP) börjar bli mer eller mindre meningslöst som mått på välstånd. Andreas Cervenka skriver:

”Siffror från Storbritannien visar att bankernas utlåning 1964 motsvarade 46 procent av landets BNP. 2007 var siffran 497 (!) procent.”

Blir det inte en självblåsande ballong när pengar driver BNP-tillväxten? Vad hade BNP varit om inte lånetillväxten varit så sanslöst hög? Någon som kan förklara sambandet mellan lånetillväxt och BNP får gärna reda ut begreppen.

Samtidigt har vi tveklöst fått det bättre sedan 1964. Möjligheterna är långt större att resa, handla med andra länder, ta till sig kultur, utbilda sig osv. samtidigt som vi lever längre och är friskare.

Det finns en *möjlighetstillväxt* (BNM) som är frikopplad från den ekonomiska tillväxten och snarare driven av den tekniska (och kulturella) utvecklingen än något annat. Svårare att mäta, men definitivt greppbar.

Som sagt, detta är bara en tanke, men det vore intressant att höra läsarnas och övriga skiftesskribenternas reaktioner på tanken.

Uppdaterat: en bra artikel som ställer frågan om hur rik man är 2016 jämfört med världens rikaste person 1916, John D Rockefeller.

Skånes skifte

”Skåne är utan tvekan väl positionerat för att kunna bli en av OECDs mest konkurrenskraftiga regioner.” Så lyder en av de sammanfattande meningarna i  OECDs regionala studie av Skåne som publicerades i förra veckan. Men, för det finns såklart ett ”men”. Anställningssiffrorna är låga, liksom produktiviteten. Detta hänger delvis samman med det strukturella skiftet där vi går från tillverkning till ett tjänstesamhälle. Delvis hänger det också samman med den stora inflyttningen till regionen. Utbildningsnivån är hög men det finns samtidigt alltför många personer (16%) med endast grundskoleutbildning. Det finns policies för integrationen av invandrare men i realiteten fungerar de inte lika bra. Antalet företag som startas är högt men startups tenderar att stanna i växten och blir sällan till större företag. Skåne är ledande när det gäller insatser på innovationsområdet men man behöver konkretisera målen och bli bättre på att följa upp hur det går för att ha faktabaserade beslutsunderlag för framtida satsningar. Innovationsstrategin bör löpa i två spår, säger OECD, ett teknikdrivet och ett som fokuserar på att vidga basen för innovationer och stärka dess genomslagskraft. Vi behöver en bättre matchning mellan utbildning och arbetsgivarnas efterfrågan. Vi behöver också bättre tillvarata möjligheterna med gränsöverskridande kluster- och innovationsarbete och samordning över sektorerna och i Öresundsregionen. Vad säger ni? Jag tror att Skiftesskribenterna och även läsarna har en och annan mer konkret idé som bidrar till att lyfta Skåne.

Postmodernismen, au revoir

Postmodernismen: vad var det? Lever vi i postmodernismen eller har samtiden skiftat bort från den?

Det ligger en viss ironi i att skriva ett retrospektiv på postmodernismen, särskilt som ingen verkar veta riktigt när den började eller slutade. Den kunde vara så väl Blade Runner som Max Headroom, filosofi och performancekonst, Grace Jones såväl som Madonna i en salig blandning.

Postmodernismen påverkade konst, dans, filosofi, historieforskning, språkvetenskap, litteratur, arkitektur och musik och i början var postmodernismen inte bara en ironisk gest som var beroende av förlagan. Det plockade i sär alla konsensus om vad en viss företeelse skulle vara och innehålla.

Filosofiskt var postmodernismen problematisk. Påverkad av Martin Heideggers Seinsfrage och av att Gilles Deleuze ställde Friedrich Nietzsche på huvudet för att få Nietzsche att filosofera med hammaren.

Kanske bör postmodernismen ses som just en samling kritiska och retoriska praktiker, en verktygslåda för att betrakta världen som Foucault kallade sina idéer. Det drog undan marken för modernismens grundstenar av identitet, historiskt framåtskridande och epistemisk visshet. Maktstrukturer måste omvärderas och inte bara accepteras, men vi kan inte särskilja oss från de krav och identiteter som dessa strukturer förmedlar till oss.

Jean-François Lyotard använde Ludwig Wittgensteins idé om språkspelet, att olika grupper använder språket på olika sätt, vilket i sin tur kan leda till att deras världsåskådning kan se väldigt olika ut. Begreppet sanning ser olika ut för en domare och en filosof, en luffare och en polis. Det finns inte en enda åskådning som är giltig för alla.

Postmodernismen har åstadkommit många goda förändringar. Utan den hade inte internet varit möjligt att förstå konceptuellt. De sociala ramarna hade varit än trängre.

Det som drog undan fötterna för postmodernismen var att denna upplösning, som jag tog upp i Surrealism: simulacra och simulation, inte sågs som en start för att bygga upp nya tankar. Många av de postmoderna tänkarna är fortfarande husgudar på våra universitet, och att de just är husgudar är en del av problemet.

Den postmoderna tendensen kunde snarast bli totalitär. Om all konst ska vara filosofisk och all filosofi är politisk så blir idéerna mycket konfrontativa, delvis beroende på några av postmodernismens rötter. Den extatiska kapitalismen har en mörk sida. Många i första generationen förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte. En känsla av osäkerhet som definitivt är närvarande i de sociala mediernas värld.

Det är därför som vår samtid är så desperat sökande efter autenticiteten. Reklamfilmerna visar inte längre att jeansbyxorna gör dig till en rebell, utan att du blir en i gänget. Autenticitet är svårare att uppnå, för att postmodernismen visat på hur konstruerade våra begrepp är. Det borde inte vara så farligt att något är byggt av människan.

Är generation-Y för ung för Columbi ägg?

Columbi ägg brukar man kalla en situation där en lösning eller ett svar känns självklart när det väl blir känt, och det får bli bakgrunden till diskussionen. Vi vet alla att informationsutbytet hela tiden går snabbare och att diskussionerna om immateriella rättigheter blir fler och viktigare. Jag tänkte dock lämna fildelnings- och mjukvarupatentsdebatten och istället dyka ner i en av utkanterna av immaterialrätten.

Vi börjar med några exempel på övertramp i den immaterialrättsliga utkanten. Exempel ett, skålstölden. Enligt klassisk etikett är det personen som föreslår en skål som bestämmer vad det ska skålas för, ”Skål för brudparet”, ”En skål för det vackra vädret” eller vad det nu kan vara. Jag har dock varit på många tillställningar där andra skålande gäster inte nöjt sig med den föreslagna skålen utan velat ändra, alternativt addera till skålföremålet.

A: Skål för fosterlandet!
B: Och för att vi får behålla hälsan!
C: Nej, för att våren är här…

Det andra exemplet kallar vi eventstölden, ett annat oförskämt immaterialrättsligt intrång. Säg att du känner för att gå på bio till helgen och skickar ett meddelande till dina närmsta vänner med frågan ”Vill ni gå på bio med mig på fredag?”. Jag har vid allt för många tillfällen iakttagit svar av typen ”Åhh, så trevligt, men kan vi inte gå nästa vecka istället” från en person, ”Kan vi inte gå på teater på lördagen istället?” från en annan person och ”Det låter jättetrevligt, men kan vi inte ta en after work på torsdag? istället?”. Märk här att den ursprungliga frågan inte var ”Ska vi hitta på något snart?” utan en direkt fråga om ett redan tänkt event. De svarande deltagarna försöker här åka snålskjuts på inbjudarens företagsamhet och ersätta eventet med ett eget.

Mitt tredje exempel är inte en ”stöld” som de tidigare utan kan ses som motsatsen, ett hävdande av äganderätt till en upplevelse. Jag bevistade nyligen en fest/event på en offentlig plats men där det fanns en tydlig arrangör. Efter att ha fotat en del av händelsen blev jag ombedd att inte publicera någon av bilderna för att arrangören ansåg sig ha någon form av tolkningsföreträde för hur eventet visas upp efteråt.

Tre exempel på intrång där människor anser sig ha någon speciell rätt att bestämma. Kan det vara så att vi är för vana att få vara med och bestämma att vi glömmer bort att det även implicerar att andra också får säga sitt? Man kan då fråga sig om detta bara gäller den curlade y-generationen eller om man även kan se det hos alla som är uppväxta med MBL, konsensusbeslut och du-reformen. Skålstölden och eventstölden är två exempel på en en Columbi ägg-attityd jag oftare tycker mig kunna se i olika sammanhang, en idé om att alla har samma rätt till all information så snart den är yttrad. Det tredje exemplet känns lika fel, fast från andra hållet; ett försök att krampaktigt hålla sig fast vid sin föreställning av världen.

Är bailouts ofrånkomliga i en demokrati?

Man kan göra bedömningen att bailouts alltid är dåliga och alltid bör undvikas, men ändå kasta upp armarna i luften inför utmaningen. De som sitter vid makten när ”the shit hits the fan” har helt inget sätt att garantera att de inte kommer plöja skattebetalarnas pengar in i ett kraschande bankväsendet innan det händer. Ett ”too big to fail”’s alldeles egna tidsinkonsistensproblem.

Liknande problem föreligger vid konkurs av aktiebolag. I detta fall kan man i varje fall bestraffas om man varit oaktsam mot sina fodringsägare: näringsförbud. Analogt skulle man kunna tänka sig ett regeringsförbud. Man skulle kunna tänka sig det redan om man lämnar statskassan på minus. Partiet måste lägga ned, de ansvariga är personligen förbjudna att vara politiskt aktiva.

Något för framtiden? Möjligen en tanke värd att tänka klart i varje fall?

Musik som kulturskatt

För ett par veckor sedan tog jag upp skiften kring synen på musik och hur snabbt format blir utdaterade. Nu har de danska biblioteken startat en digital musiklånetjänst som under sommaren kommer vara öppen för alla med ett danskt lånekort (eller ett danskt personnummer). Tjänsten heter BibZoom och poängen är inte bara att erbjuda senaste madonnaskivan, utan att digitalisera kulturarvet.

Så här skriver de om tjänsten ”Kulturskatte”:

”Bibzoom Kulturskatte Redaktion byder dig adgang til en stor del digitaliseret materiale fra den danske kulturarv. Gå på skattejagt blandt 50.000 danske retro-reklamefilm, historiske radioreportager, taler af berømte danske personligheder, samt et digitalt dialektkort med optagelser af danskernes sprog i det tyvende århundrede.

Bemærk at der kun er adgang til reklamefilmene, hvis dit lokale bibliotek har købt adgang til Statsbibliotekets AV-pakke; en rettighedssaftale for danske folkebibliotekers brug af rettighedsbelagt lyd, billede og tv.”

Ligger det här inom ramen om vad bibliotek borde syssla med? Är det onödigt? Eller är det enda sättet att tillgängliggöra material som annars stängs in i rättighetssnåren?

Det rubbade tjänstesamhället

Mycket intressant skifte av Erik Starck om tjänstesamhället.

Produktion är fortfarande betydelsefull och många tjänster är integrerade i den, som Maria Ludvigson påpekar. Det nya är att vi inte uppmärksammar den på samma sätt genom att automatiserad och flexibel produktion behöver mindre personal på golvet. Många produkter som tillverkas idag är så exakta och standardiserade att det vara svårt för en människa att tillverka dem.

Roland Paulsen, sociolog vid Uppsala universitet, uppmärksammar i sin bok Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin hur mycket mindre behovet av arbete genom den tekniska utvecklingen någonsin har blivit. Sedan t.ex. 1970-talet har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats, fast det har inte lett till att vi arbetar hälften så lite.

Där kommer tjänstesamhället in, eller snarare att vårt samhälle kanske valde bort det. I början av 90-talet låg skiftet i faggorna. Robert Reich, vars bok The Work of Nations jag diskuterade på Sveriges Radio, ansåg att här behövdes mer universitetsstudier för att det var tjänsterna från symbolanalytikerna som skulle efterfrågas i framtiden.

Ekonomerna Lars Niklasson, Ingemar Ståhl, Kurt Wickman varnade vid tidpunkten för Ännu mera planekonomi? Vi behövde ett samhälle baserat på företagande inte på allt mer högskolestudier.

Idag ser vi att Reich vann, men tjänstesamhället är för dyrt. Erik Starck har rätt om skatterna men problemet är också att studierna är för dyra. Systemet bygger på att utbildning på universitetet ger jobb med så hög lön att utbildningen lönar sig. Lönerna kunde vara så höga när högre utbildning var ett än starkare skråväsende. Problemet är att i ett sådant system är status och befordringar kopplade till skråets behov och värderingar. Karriärvägen går dels genom allt mer specialiserade och teoritunga texter och dels genom att växla från forskning till att bli administration.

Därför finns nu inriktningen mot studier över internet på högskolorna, vilket inte minst illustreras av utvecklingen av Khan Academy. Fast problemet kvarstår pressen på de symbolanalytiska tjänsteyrkena förblir enormt hård, och resultatet kan bli mycket uppskakande för hela samhället mot slutet av årtiondet.

Du sköna nya värld – ekonomin efter kraschen

Som Waldemar Ingdahl var inne på i sitt inlägg om nya skiften gick luften lite ur den här bloggen strax efter finanskraschen del 1, 2008/2009.

Nu har detta säkert flera skäl. För mig heter ett av skälen Elsa, snart 2 år gammal. Men ändå. Något hände, inte bara i våra plånböcker utan även i våra framtidsoptimistiska hjärtan (och då syftar jag inte bara på den här bloggens skribenter utan hela samhället). ROT tog över. Rädsla. Osäkerhet. Tvivel.

Samtidigt är det i tider av kris det blir extra viktigt att förstå de skeenden som pågår i samhället. Jag har på Framtidstanken skrivit om disruptionsskuld dvs när nödvändiga förändringar vars tid har kommit skjuts upp av politiska beslut. Precis vad som händer när politikerna nu försöker ”krishantera” sig ur den oundvikliga kraschen.

Grytan som nu återigen håller på att koka över innehåller inte bara obetalda räkningar från politiker utan även samhällsförändringar som borde ha skett men inte fått göra det. Billiga krediter har skyddat dinosaurier som borde ha utrotats för länge sedan. Därför kämpar man nu med en arbetslöshet som inte vill släppa. Disruptionsskulden biter sig fast.

Vad står det då på skuldesedeln? Vilka förändringar väntar på att förlösas när grytan nu inom kort kommer att koka över?

Jag tror att en modern, uppdaterad ekonomi i en värld av nästintill fullständig automatisering och globalisering behöver stå på tre ben.

Det första benet är tjänster.

Här får man ofta höra föraktfulla kommentarer om att ”vi kan ju inte alla klippa varandras hår”. Betrakta då följande graf som Mattias Östmar hittat i en Almega-rapport:

Detta gäller inte bara i Sverige. Sedan ett drygt decennium tillbaka har tjänstesektorn passerat jordbrukssektorn som störst arbetsgivare globalt. Behöver jag tillägga att jordbrukssektorn varit störst sedan… ja, alltid. Ett enormt skifte, alltså.

De allra flesta av oss kommer att arbeta i yrken där vi servar andra människor, exempelvis turism. Problemet är att vi har ett skattesystem konstruerat för industrisamhället där folk arbetar i fabriker åt stora arbetsgivare. Hög skatt på arbete för att för privatpersoner som ska köpa tjänster av andra privatpersoner blir skatte-effekterna rent horribla vilket hämmar utvecklingen. (RUT/ROT-avdragen är steg i rätt riktning men varför inte införa ett generellt tjänste-avdrag på samma summa som RUT- och ROT-avdragen?)

Det andra benet är snabbrörliga innovationsföretag, ”startups”. Detta är den disruptiva förändringsvågens förtrupper. De kan på kort tid omkullkasta stora, etablerade marknader och skapa enorma värden hos grundare och investerare. Det är startup-världen som bygger självkörande bilar, rymdfarkoster och nya sätt att finansiera sina drömmar.

Här saknar vi i Sverige, som jag varit inne på i tidigare inlägg, ett fungerande ekosystem för innovationsföretag. Framför allt behövs det fler investerare i tidiga faser, oftast privata så kallade ängelinvesterare. (Denna avsaknad av ekosystem gäller inte bara Sverige utan i allra högsta grad övriga Europa också).

Det tredje benet är vad man skulle kunna kalla ”super-brands”. Stora, globala varumärken som genom sitt mind share kan lansera produkter globalt, särskilt tillsammans med optimerade logistik-kedjor som snabbt kan anpassa sig till trender.

De här företagen kommer att utmanas kraftigt av automatiseringen, som när 3D-skrivaren blir konsumentprodukt, och kommer att tvingas välja mellan att gå uppåt (höga marginaler, låga volymer) eller nedåt (låga marginaler, höga volymer) i näringskedjan (så gott som endast Apple har, hittills, lyckats med båda samtidigt – höga volymer och marginaler).

Kanske blir svenska H&M en framtida personlig stilkonsulent (alltså ett tjänsteföretag) snarare än klädestillverkare, för att nämna ett exempel.

Sverige är redan duktigt på stora företag men utmaningen blir att behålla dem i landet samt att skapa nya. En mycket trolig trend är också att storföretaget som stor arbetsgivare också kommer att upphöra till förmån för en ”Hollywood-ekonomi” där människor jobbar i avgränsade projekt ungefär som filmbolag som gör filmer.

Så, för att summera ett alldeles för långt blogginlägg, 2000-talets ekonomi efter Kraschen kommer att stå på tre ben:

  • Tjänster, som den stora, breda massan kommer att arbeta med – men även vara köpare av.
  • Snabbrörliga innovationsföretag, startups, som får sitt syre från riskvilligt kapital.
  • Stora varumärken, super-brands, som arbetar i projektform, har stort ”mind share” och väl utvecklade logistik-kedjor.

Naturligtvis målat i så breda penseldrag som man kan göra i ett enda blogginlägg om ett så stort och komplext ämne. I kommande inlägg hoppas jag kunna fördjupa mig mer i vad exakt som kommer att vara efterfrågat i en tid av automatisering och överflöd. De gyllene förnödenheterna. Stay tuned.