Månad: september 2009

Böckers framtid eller läsandets?

Bokmässan är över, och förutom att återigen ha suttit på ett av alla överfulla tåg mot Göteborg med en konduktör som tyckte att vi skulle kramas, har jag inga egna intryck av kulturens egen rockfestival.

Anna frågar i veckans skifte om bokbranschens framtid. Det uråldriga mediet står inför digitalisering och potentiella förändringar, branschen är orolig, och ingen vet riktigt vad som är på väg att hända.

Utan att på något sätt säga att jag är representativ i mitt bokkonsumerande tänkte jag börja mitt resonemang just där. Som liten slukade jag böcker och älskade fantasins värld. Som äldre har jag en lite för stor bokhylla med alldeles för mycket böcker i som jag har flyttat runt land och rike några för många gånger.

Det största som ändrat sig är att jag läser betydligt mer sällan. Inte för att jag inte har intresset. Bokens värld är fortfarande fantastisk, utan snarare för att jag inte hittar tiden. Inte ens stilla tågresor blir lästid längre med laptop, eluttag och mobilt bredband vart jag än far, och som passiv avkoppling förefaller sträcktittande på teveserier vara ett mer givande alternativ.

Trots det känns bokens värde fortfarande ligga i att den är fysisk. Ljudböcker fångar inte koncentrationen, och om man är digital och uppkopplad blir sträckläsandet snabbt enformigt och ointressant. Böcker är inte bara nostalgisk lukt, utan praktiska just för att de fungerar i all sin enkelhet, beständiga och fysiska.

Kanske kommer vi inte se något större skifte för boken, utan bara för läsningen. Kanske kommer inte ens den förändras nämnvärt, och kanske finns det en anledning till att boken har överlevt i flera hundra år.

En sak är jag rätt säker på; så länge det finns nioåriga bokslukare som letar tegelstenar i bibliotekshyllorna, kommer pappersboken att överleva under i alla fall en livstid till.

Bokbranschen inifrån

Vad säger bokförlagen själva om förändringarna som Anna tar upp? På Bok- och biblioteksmässan i Göteborg  intervjuar jag Johan Hammarström, förlagschef på Bokförlaget h:ström- Text och Kultur som bl.a. gett ut titlarna Att hata allt mänskligt liv av Nikanor Teratologen och Sammanflöden av Jonas Sjöstedt.

Vad anser du om e-boksläsarna och läsplattorna som presenteras här i Göteborg? Är de framtiden eller är pocketboken fortfarande bättre?

Jag är övertygad om att eböckerna kommer att slå stort och brett så snart läsplattorna finns i hemmen. Jag tror att det kommer att vara studenter som i första hand kommer att gå i bräschen för en sådan ”revolution” – så snart kurslitteratur och studiemedel finns digitalt och de mer avancerade läsplattorna sjunker i pris, kommer dagens studenter att satsa på digitala utgåvor framför tryckta. Inte bara för att digitala utgåvor kommer att vara billigare, utan för att de dessutom kommer att vara lättare att hantera och arbeta med i studiesyfte. Och när läsplattorna faktiskt ligger där hemma och människor blivit vana att använda dem, kommer de att bli nyttjade även till skönlitteratur och andra typer av böcker än just kurslitteraturen.

Är SMS-böcker och iPhone-applikationer värda att pröva för förlagen?

Det är intressanta företeelser som ”happenings” och marknadsföring för böcker, men knappast något som på allvar kan konkurrera med vare sig den tryckta boken eller eboken.

Kommer samverkan att bli vanligare mellan mindre förlag?

Ja. Kanske inte någon utökad samverkan när det gäller enskilda utgivningar, men samverkan på annat håll, exempelvis inom marknadsföring. Utvecklingen inom eboken kommer att göra det billigare och enklare för mindre förlag att producera böcker, men det kommer att bli än viktigare att faktiskt lyckas nå ut med dem.

Vilken förändring kommer att vara viktigast inom tio års tid?

Den allmänna utvecklingen inom branschen mot alltmer slätstrukna bokhandlare med dålig bredd i sortimentet har under de senaste åren och kommer under de närmaste åren att vara den mest ödesdigra förändringen för många förlag med en ambitiös utgivning. Internetbokhandelns långa svans kommer att bli alltmer viktig och detta kommer också att cementera internetbokhandelns övertag. När sedan den digitala boken kommer att slå igenom i de breda lagren är det frågan vilken typ av fysiska bokhandlare vi kommer att ha kvar. Här har antikvariaten en viktig roll att spela i framtiden och kommer antagligen vara de fysiska bokhandlare som bäst klarar både ”hotet” från internetbokhandeln och ”hotet” med de digitala eböckerna.

Vad tror ni? Har Johan rätt?

Intressant

Berättandets och bokens framtid

Lagom till bokmässan lyfter Anna fram bokens framtid som veckans skifte. Precis som musik-, film och TV-industrin står bok-industrin inför ett pågående skifte.

Så, vad är en tänkbar utveckling för vår käre vän, boken?

Finns det ett värde i det nakna skriftspråket som är tillräckligt för att boken ska klara av att stå emot konvergensen när kusinerna film och TV svetsas samman och blir interaktiva TV-spel?

Låt oss finfördela bokens beståndsdelar och analysera dem var för sig.

  • Skriftspråket lär inte försvinna i första taget. Om 10 år kommer vi fortfarande att använda alfabetet för att forma ord, meningar och berättelser.
  • Berättarkonsten försvinner inte heller. Tvärtom, att kunna förmedla en gripande historia är viktigare än någonsin. Däremot kanske det skrivna berättandet kan utvecklas i nya riktningar när det inte längre hålls fånget av…
  • papper. Bokens format innebär begränsningar som i sin tur kontrollerar själva berättandet.

    • Kommer vi att få se spännande innovationer inom berättarkonsten när historierna släpps fria från tryckpressarnas tyngd? Eller är det måhända så att det linjära berättandet helt enkelt är den bästa formen för att skapa en historia som biter sig fast?

    Om så är fallet är inte boken hotad.

    Fast pappret klarar vi oss utan.

    Eller? Värt att hålla ögonen på: On Demand Books som säljer en boktryckarmaskin tänkt att fungera ungefär som en automat som kan skriva ut vilken bok som helst på någon minut:

    Library quality paperbacks at low cost, identical to factory made books, printed direct from digital files for the reader in minutes, serving a radically decentralized world-wide multilingual marketplace.

    Kanske är det bokhandlarna snarare än pappret vi klarar oss utan.

Läsandets framtid

Idag startar årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg och jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att ta upp de pågående skiftena i bokbranschen. (Allt om bokmässan skall för övrigt finnas på den här länken.) För 10 år sedan läste jag en universitetskurs i Electronic Publishing i England och kunde med lätthet föreställa mig en tillvaro där man använde elektroniska böcker, inte minst för facklitteratur inom juridik och medicin, där innehållet ständigt kunde vara uppdaterat. Just det scenariot har inte fallit in, även om vi använder datorer, minilaptops och smartphones för tillgång till fakta i databaser och på internet. Enligt en alldeles färsk undersökning från tidskriften Svensk Bokhandel har 8% läst en digital bok det senaste året. En lika stor andel säger sig vara intresserade av Spotify som en distributionskanal för ljudböcker. Själva läsandet har under det senaste decenniet boomat i pocketformat. Ljudboken har påbörjat sin erövring av folks hjärtan. Nu lanseras e-bokläsaren Kindle i Europa, och läsplattan Nuut. Google scannar in böcker. Och författarna själva publicerar litterära manifest i DN. Om de inte lägger ut hela böcker på nätet. Vilket kanske är lika bra det eftersom bokhandlarna inte vill ha dem.
Eva Ström, Sydsvenska Dagbladet:

Bokhandlarna vill inte vara bibliotek, och biblioteken knappt heller. Internet har förändrat bokbranschen.

Veckans skifte gäller läsandet och bokbranschen. Hur ser det ut om ytterligare 10 år? Läsandet, förlagsvärlden och bokbranschen? Visar den norska bokbranschen rätt väg in i den digitala framtiden?

Expertisen

Waldemar Ingdahl tar i veckans skifte upp mycket intressanta frågor kring experter och beslutsfattande.

Vi människor är inte så rationella som vi tror. Flera exempel, tex på förankring och effekten av förväntningar, tas upp av beteendeekonomen Dan Ariely i Predictably Irrational . Visst är statistik och datorprogram utmärkta beslutsstöd. Med dem kan exempelvis statliga handläggare få upp sina case med en indikation på preliminärt beslut som de snabbt kan klicka igenom och sedan ägna desto mer tid åt mer komplicerade ärenden. Men det kommer fortfarande att krävas att någon designar systemen och väljer vilka parametrar i statistiken som ska tas med och hur dessa bör viktas, framing etc.

Enligt Business Week är marknaden för business intelligence på uppåtgående. I artikeln Business Intelligence Software’s Time is Now hänvisar de bl.a. till en studie från Accenture.

[…] according to an Accenture (ACN) survey of 250 executives that was released in December. In it, about 57% of companies said they don’t have a beneficial, consistently updated, companywide analytical capability, and 72% are working to increase their company’s use of business analytics. Today, only 60% of major decisions are based on analytics, according to the survey, while 40% are based on intuition.

Apropå att expert brukade vara någon med erfarenhet: Filosofiska rummet i SR P1 sände i våras några program om praktisk kunskap där de bl.a. tog upp problematiken i att man tagit fram rutiner och checklistor för att säkerställa kvalitet exempelvis i vården så har det medfört att personalen inte längre får chans att lära sig av sina misstag och förvärva erfarenheter, det vill säga att man har skapat en artificiell kvalitet som spricker i sömmarna när verkligheten avviker från standardmallen.

Turing-testet, IA-versionen

Turings test för att avgöra huruvida en maskin är intelligent (som en människa) eller ej är välkänt. Det går ut på att ställa frågor som en maskin och en människa ska svara på. En bedömare ska sedan avgöra vem som är ”riktig” människa.

Än så länge har ingen maskin (artificiell intelligens, AI) passerat testet.

För något år sedan skrev jag i Magasinet Neo om en variant på testet: IA Turing-testet.

IA står för Intelligence Augmentation eller Amplification och handlar om att förstärka intellektet med tekniska hjälpmedel. Sådana hjälpmedel har människan använt sedan man tog sina första stapplande steg på savannen och började kommunicera med varandra. Språket är kanske den första IA-teknologin vi lär oss.

Med IA Turing-testet är det en mänsklig expert som prövas istället för en maskin. Två individer, den ena expert inom ett visst område och den andra novis inom samma område, men beskaffad med all möjlig teknisk utrustning som finns och kan hjälpa till med att svara på frågorna.

Genom att kommunicera med de två individerna via en dator och en chat ska en utomstående bedömare kunna avgöra vem som är den riktiga experten.

Innan internet fanns skulle en sådan övning vara en enkel match för experten, men som Waldemars skiftespost påpekar blir skillnaden allt mindre. Novisen kan med nätets och andra verktygs hjälp svara på allt mer komplicerade frågor.

Vän av ordning kan påpeka att novisen inte har riktig kunskap, att man blott simulerar, låtsas – som att fuska på proven. Men är inte skillnaden blott filosofisk? Om man betraktar människan och hennes verktyg som ett enda slutet system, ja då spelar det faktiskt ingen roll om svaren man spottar ur sig kommer från 10 års läkarstudier eller en 5 sekunders Google-sökning, så länge man kan lita på resultatet!

Jag tror IA Turing-testet visar en mer realistisk bild av teknikutvecklingen än AI Turing-testet. Maskinerna är verktyg som skapas av oss för att skapa värde i våra liv. De ska förstärka oss, göra oss bättre. Som de alltid har gjort.

Testet visar också på teknikens möjligheter att plana ut skillnader mellan människor, något som brukar uppskattas i den politiska debatten.

Som diskussionen under Waldemars post visar finns en risk inbyggd i denna utveckling:

När maskinerna fattar besluten riskerar vi få beslut som ingen fattar.

Det går dock såklart att vända på detta också: med teknikens hjälp kan fler människor på egen hand kunna utvärdera sådant som tidigare enbart en utbildad elit kunde ägna sig åt.

Finns det olika sorters expertskap och kunnande, där en viss sort är bättre skyddad mot denna utveckling än någon annan? Så är definitivt fallet, det finns redan gott om exempel på kunskapsyrken som automatiserats borts. Vilka är bäst skyddade? Ja, det får bli en annan bloggpost. Vad tycker du, kära läsare? Hur ser framtidens expert ut?

Experternas olika form av fortlevnad

För att behandla Waldemars skifte väljer jag att intressera mig för två typer av experter: utförare och beslutstagare.
I det första fallet är experten hotad av automatiseringen, men de absolut tacita kunskaperna kommer aldrig att gå ur mode. I den mån det överhuvudtaget finns något sådant. För enkelhetens skull blickar posten inte längre fram än att mänsklig heurestik endast finns hos människor.

Beslutstagaren är mer hotad. Ett beslut består av två delar. En mängd värderingar och en förutsägelse om vad konsekvensen av agerandet är.
Att en expert bär på värderingar är något som ofta förbises. Värderingarna antas komma från beställaren, men givetvis styr en experts värderingar. Om inte annat blott givet den selektionen av information experten gjort dessförinnan.

Experten är med andra ord olämplig för att arbeta mot givna värderingar—typexemplet är den statliga utredaren eller journalisten.
För den andra delen av beslutsprocessen är förutsägelsemarknader (prediction markets) utmanaren för att förstå konsekvenserna av val. Det finns starka argument och empiri för att experten även här ligger i underläge.

Professor Robin Hanson vid George Mason University har en kul modell för statsskick som gör denna uppdelning, Futarchy. Vars slogan är: ”Vote Values, But Bet Beliefs.”
Det går att kritisera uppdelningen, men den identifierar ändå regelbundenheter i beslutsfattningsprocessen.

Den förutsägande experten har varit hotad av förutsägelsemarknader, men på grund av marknadernas relativa omständighet är han ännu inte obsolet. Egentligen har jag mycket att skriva om just experterns eventuella roll i detta framöver.
Har klurat på en affärsidé relaterat till detta, men som jag åtminstone tillfälligt har övergivit. Den förtjänar dock ett bättre öde än ett havsverk till sammanfattning. Hoppas på att få återkomma till detta.

Vill man förändra världen måste man våga vara lite nördig!

Experten rör på sig, men varthän? Waldemar gör en skarpögd observation när han lyfter expertrollen i sin skiftesfråga – det händer någonting med experten, men ännu ser vi nog inte riktigt helheten. Jag skulle vilja avvika en smula från Waldemars ursprungliga spår och ägna lite uppmärksamhet åt expertrollen som sådan och experterna som aktörer.  The Economist – Intelligent Life : Twilight of the Polymaths(Specifik länk saknas, men köp tidningen, klart läsvärt artikel!) har i sitt senaste nummer belyst mångsysslarens tynande existens som marginaliseras av – just det – experterna. Samtidigt belyser Waldemar hur wise crowds och en öppen pågående konversation i medielandskapet utmanar experten. Så om experten har tagit livet av generalisten och sedan bragts om livet av en svåravgränsad bloggosfär – vad återstår då?

Jag tror inte att varken experter eller generalister är ett udöende släkte. För att förstå den förändring som nu observeras från flera olika håll tror jag vi måste fokusera på mer än själva experten så som vi känner henne idag.

Expertrollen skulle kunna beskrivas med tre attribut – en anmärkningsvärd kunskap inom något område, den miljö (en uppsättning förutsättningar) som experten verkar i och den funktion experten fyller. Expertens funktion har hittills ofta varit att representera folkets kloka inre röst i samhällsdebatten. Det har varit bekvämt, och säkerligen rätt mysigt också, att förlita sig på experter just för att de är, er…, experter. Den här bekvämligheten har tillåtit att experter bryter sig fria från sin ursprungliga expertiser och blir någon sorts gottochblandatintellektuella – vi vet att de en gång i tiden var anmärkningsvärda inom något ämne men vi kan inte minnas vilket och nu pendlar de mellan TV-sofforna för att kommentera allt från grisinfluensan till mellanösternkonflikten. Rätt nedslående kan man tycka, och det händer tyvärr inte bara i tv-sofforna…

Jag fick för några år sedan en tillsättning av en chefsposition med personalansvar på KTH motiverad med ”Han är ju faktiskt doktor i partikelfysik” (Fast det var inte partikelfysik, men ni vet hur det är. Det är inte hamstern i filmen som skrivit brevet…). Jaha. Va bra. Men vad vet han om ledarskap och personalfrågor? Expertrollen har kommit att bli någonting man erövrar inom ett ämne och som per automatik ger en legitimitet inom så gott som vad som helst.

När nu vår uppfattning om experten ifrågasätts tror jag inte att det är ett symptom på experternas tynanade existens. Jag hoppas istället att det är ett tecken på expertisens återfödelse i en ny miljö med nya omständigheter som kräver en ny (eller kanske nygammal) funktion av experten. I takt med att fler kan delta i samhällsdebatten enklare behöver inte experterna vikariera som klok inre röst för för hela opinionen inom alla ämnesområden. Samtidigt som konversationerna i det nya medielandskapet växer och antar nya former skapas också nya utrymmen för och en ny efterfrågan på riktig expertis. Expertbegreppet har kommit att bli en smula urvattnat, men vad det egentligen handlar om och vad jag tror vi behöver är fler nördar. Med nörd avser jag inte något specifikt ämnesområde, det finns nördar inom alla områden, men till skillnad från gottoblandatintellektian känner de väl till sin egen domän och kan förhålla sig till den och vara ödmjuka för andras domäner. Nördarna uppfyller de ursprungliga ideal som vi har reserverat för den allt mer avlägsna experten, och de fyller den med bravur!

Den som vill slå igenom bruset och bedriva framgångsrik opinionsbildning idag ska inte hoppa på varenda förbaskade tåg som passerar ledarsidor, morgonsoffor eller nyhetssändningar. Istället ska man vara tydlig med vad man brinner för, hålla sig till det och visa varför man är bäst på just det man gör. Vill man förändra världen måste man våga vara nördig!

Experten som människa eller programvara

För 55 år sedan påpekade Hannah Arendt att auktoriteterna hade försvunnit. Är det ett av vår tids största misstag att tro att vi har slutat tro på auktoriteter? Vi kanske tror mindre på kungen, kyrkan och adeln men dagens auktoriteter är expertisen.

I ett modernt välfärdssamhälle antas ansvarstagande människor lyssna på experter och följa deras råd. Politiker vill gärna hänvisa till oberoende rapporter, eller deras politiks faktabaserade underlag. Experternas makt kan komma rätt nära individen och individens rättigheter, vi behöver inte tala om tvångssterliseringar så mycket som att Socialstyrelsen rekommenderade 6-8 brödskivor om dagen.

Veckans skifte handlar om experten i samhället hur vi fattar beslut.

 Traditionella experter har ännu stort inflytande, men ett nytt skifte verkar vara på väg?

Johan Bahlenberg och tidskriften Fokus kommer med en uppseendeväckande artikel efter de finansiella beslutsmodellernas krascher; Glöm doktorn fråga datorn. Det är smarta system som tas upp, statistiska modeller gör bättre förutsägelser än människor.

Ett alternativ till det smarta systemet verkar vara det distribuerade beslutsfattandet.

Vi kan se det i Juliagruppen, i den strukturomvandling  av partierna som att dricka liberalt beskriver (kolla deras intressanta prognos av valet 2010), i den roll som intellektuell agregator som Joakim Jardenberg uppfyller, eller i Our Visby Agenda av bland annat Joakim Lundblad.

Expert brukade betyda någon som har erfarenhet, rör det sig nu mot att det inte ens är en person? Mot att en datormodell eller ett nätverk tar över beslutsfattandet?

Vilka risker och fördelar kan vi se med utvecklingen?

Intressant

Evig ungdom

Alexander sätter veckans skifte till synen på ålder och åldrande. Vi når allt högre åldrar, samtidigt som samhället är fixerat vid ungdom och skönhet. Så ser det ut på ytan i alla fall.

Kanske är det inte så, utan kanske står vi inför ett skifte där ålder blir mer socialt okej. Det kan bero på att gammalt inte längre är lika med sjukdom. Jag tror det finns en annan faktor bakom, nämligen den kvinnliga frigörelsen.

Länge var skönhet och ungdom viktigt för kvinnors status. Fortplantningsförmåga och kvinnors enda livsuppgift som vandrande livmoder krävde att man som kvinna helst skulle vara i fertil ålder och se bra ut. På senare år har kvinnor blivit självförsörjande i allt större utsträckning, och ungdom är inte längre det enda som signalerar status.

Förr var det här ett undantag:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kFRuLFR91e4]