Månad: december 2008

Framtida idéströmningar: Med kulturen i framkant

I takt med att tekniken gått framåt har vi i spelens värld sett mer och mer realistiska modeller och avbildningar av verkligheten. Avancerad 3D-teknik närmar sig fotorealism. Liksom film som bara kräver dator, skådisar och en blåskärm till kuliss, kan snart spel ta plats i verklighetstrogna miljöer. Riktigt där är vi inte än när det gäller spel, men näst intill och på god väg.

Sida vid sida om det realismsträvande befinner sig motsatsen. Spelen som tar fiktionen på allvar och inte försöker utmåla världen som verklig. Grafiska stilar präglade av traditionella måleritekniker, där motivet snarare tjänar på att vara just fiktivt.

Post-postmodernism kommer någonting annat. I ett sekulärt analyserande vetenskapsnormativt samhälle finns det stor chans att fiktionen kommer ta större plats. Post-modernismens ständiga kritik, individualism och bidrag till ökad självkännedom och interagerande med omvärlden kan bana vägen till fiktionsromantiken. Vår egen definition av omvärld och samtid kommer spela störst roll, och interaktionen ha större betydelse. Gränsen mellan vad som är möjligt och vad som är teori förminskas, och visioner blir lika med status…

Kalles Ankas julafton och friheten att välja


3,2 miljoner svenskar delade den här synen häromdagen. Bild av bjornolsson.

Jultraditionen med Kalle Anka och hans vänner på julafton måste tillhöra en av de mer underliga i vårt rike.

Som med alla traditioner föddes den i en speciell kontext. För oss som var barn på 70- och 80-talet när TVn var väletablerad i vardagsrummets centrum men kabel- och satellitutbudet ännu inte spridit sig så var de tecknade filmerna med Musse Pigg, Långben och övriga en av årets höjdpunkter. Barnprogrammen på den här tiden bestod annars av tjeckiska dockfilmer, underliga mimare med bananböjelser och Staffan Westerbergs strumpor.

Kalle Ankas julafton var något annat. Det var inte bara tecknad film, det var riktig tecknad film. Från Disney!

Idag är det svårt att förstå hur exotiskt detta var i 80-talets Sverige. Vi som var barn då var svältfödda på tecknad film och sög i oss allt som var animerat med hull och hår. T.o.m. pausprogrammet Linus på linjen var lockande.

Inte konstigt då att dagens 30-plussare ser på Kalle Ankas julafton som ett heligt ögonblick i julfirandet. Det är nostalgi-TV till en tid då det fanns två TV-kanaler, hela familjen såg på TV samtidigt och det statliga TV-bolaget bjöd oss på tecknad underhållning av världsklass en hel timme om året! Det gällde verkligen att suga märgen ur den timmen så gott man kunde. Till och med julklapparna fick vänta på att Robin Hood och tjuren Ferdinand gjort sitt. Det var ett magiskt ögonblick.

Detta var knappt 20 år sedan.

20 år sedan!

Det har onekligen skett ett antal skiften sedan dess.

Dagens barn kan avnjuta ett enormt utbud pedagogiska och välgjorda program eller TV-spel från världens alla håll. Kalle Ankas magi har falnat. Statens kontroll över vår mediakonsumtion minskat. Vi kan titta på hur mycket tecknad film vi vill.

Men historien slutar inte där.

I Storbritannien förbereds nu ett förslag för total censur av internet. Endast av myndigheterna godkända sidor ska släppas genom.

När nu det fria internet står under direkt attack från regeringar världen runt, inklusive vår egen, är det ack så viktigt att komma ihåg hur politikerna bygger sin egen maktbas på kontrollen av media.

Bengt K Johansson (s), public service-utredningens ordföranden, uttrycker det tydligt och utan att skämmas:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

– Det ar ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Johansson.

Läs gärna det där citatet ett par gånger och inse hur lyckliga vi ska vara som kan avnjuta internets enorma utbud av information och underhållning utan inskränkningar. Det är en frihet vi aldrig får ta för given.

Förresten: grattis till Disney som får betalt för att visa reklam för sin senaste storfilm för 3,2 miljoner människor de sista 5 minuterna av programmet. ”Public service at your service.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppdaterat: Anders Mildner har gjort en liknande observation:

Genom att hålla svenskarna borta från den enorma produktionen av tecknade barnfilmer skapades en tradition som satte sig så hårt i folksjälen att julprogrammet fortfarande är ett av Svt:s mest populära.

Gröna, sköna nya kläder för Miljöpartiet

Vart är den gröna rörelsen på väg? Det är ett viktigt skifte på gång i samhället när den ändrar riktning.

Nyligen hade jag en debatt med Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet de Gröna på Newsmill. Eriksson skrev en artikel om att rädsla hindrar forskare från att vara med i samhällsdebatten.

Det är ju verkligen en ny tid. Jag svarade Eriksson i politiskt motstånd hindrar forskare i samhällsdebatten. Bra att Eriksson uppmanar forskarna att tala om sina frågor, men nog har den gröna rörelsen varit med att få forskarna att huka bakom skrivbordet?

Då känns Christer Sanne som en mer välbekant röst med konsumtionskritik i finanskrisens spår och inför julens köpfest. Fast jag vet inte om rösterna från Sanne och den gröna tankesmedjan Cogito får ett så stort genomslag internt eller om Birger Schlaug verkligen har en poäng i att partiet går tillbaka till sina rötter. Dagens mp är annorlunda.

Det är inte längre riktigt den vildvuxna organisationen där kongressen kunde ge partiledningen bassning långt in på 2000-talet, att språkrören måste avgå från sina poster efter 2011 är ett arv av de direktdemokratiska drag som mp hade från starten. Den interndemokratin var ett av de drag jag fann mest sympatiskt med Miljöpartiet. I dag tolkas detta som partipolitisk osäkerhet.

Kampen mellan ”fundis” och ”realos” i svenska Miljöpartiet har varit jämnare än hos Die Grünen i Tyskland. Men realisterna vann trots allt mot fundamentalisterna. Jag märkte den förändringen när jag skrev om stamcellsfrågan i Sverige och vilken inställning och handling Miljöpartiet tog. Det blev inte mycket av den debatten, där alla var för stamcellsforskning utom kristdemokraterna.

Miljöpartiet var njugga men nog också för att partiet förhandlade om politiken just då med socialdemokratiska regeringen Göran Persson och inte ville spilla krut i den frågan.

Så har man för regeringsalternativet skull blivit tvungen att släppa gamla frågor. Bland annat fick man ändra sin inställning till EU, och njuggt gå med på ett ja till EU. Det föll sig ändå naturligt, partiet har varit närmare EU än gräsrötterna. Det har varit en paradox att man varit för klimatpolitik i Bryssel och att överstatligt införa sexköpslagen i hela Europa, samtidigt som man sagt att Sverige skall utträda ur Europeiska Unionen.

Jag tror inte att den oro som Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism uttrycker om att de brutalt osköna krafterna skall komma fram besannas. Det är inte ”fundamentalisterna” som kommer tillbaka. De stod för det moraliska i ideologin, om att just ta fram alternativet till konsumtionssamhället, men…

Många politiker tycker att det är svårt tala om samhällsfrågor med utgångspunkt från ideologi och moral. Det är lättare att vara för en åtgärd för att den ”har stöd i forskningen” än att den är ”rätt”. Då blir forskningen mer politiserad än tidigare.

Så realisterna kan vara problematiska också, de moraliserar vetenskapen istället.

Pingat på Intressant

Ang. Idéströmningar: Syntetiska strömningar

Post-modernism är något som man med lite vilja kan se som en direkt anti-tes till modernismens strikt vetenskapliga syn på världen. Givet detta och med hjälp av ett par Heglianska glasögon (av en version som ser bortom Preussen) kan man skönja en dialektisk syntes av dessa strömningar, men vad skulle denna syntes utgöras av? Neuroromantik? Neurorenässans?
Det faktum att den så tacksamt ofalsiferbara dialektiken alltid kan dra till med en efterkonstruktion gör tyvärr inte den mer behjälplig nu när vi skall speja framåt. Den låter oss blått se vad vi vill…

Med fortsatt välvillighet kan man tala om de evolutionära förklaringsmodellerna av kultur och idéer som en formalisering av den Heglianska tanken om dialektik. Formalisera i meningen att göra den positivistiskt falsifierbar. Plötsligt kräver dess resultat mer än en axelryckning i reaktion, men blev också svårare att hämta rättfärdiganden från.
Jag antar att boken som Waldemar Ingdahl refererar till, Freedom Evolves, har med detta att göra. Den har i vart fall lagts till på min önskelista inför jul.

Magkänslan när man talar om idéströmning är att det egentligen är ett felaktigt uttryck, eller i vart fall aldrig bör användas i singular när man talar om hela världen. Detta sagt så har västvärlden gått igenom olika stadier där kultur och idéer inspirerats starkt av enskilda identifierbara strömningar. Andra strömningar fanns med all säkerhet parallellt, dels i andra delar av världen, och dels i olika delar av samhället. Det fanns bara inte plats för dem på den historiska scenen.
Vill man driva tesen att de relativt sammanhållna idéströmningarnas tid är förbi, så är det enkelt att peka på distributionsmöjligheterna då, och de samma nu. Hela förekomsten av ”the long tail”-fenomenet gör för idéerna vad de gjort för publicisterna, öppnar för det smala och annorlunda.

Tänker man sig en evolutionär process där olika kulturella, och idéer stöts och blöts i konkurrens om medlemmar mellan olika sociala sammanhang, då kan man se hur den evolutionära processen med hjälp av konkurrensen leder utvecklingen mot en förbättring. Förbättringen riskerar dock att fastna i en typ av lokalt maximum.

För att ta sig ur ett lokalt maximum behövs de stora mutationerna. Det är ofta här skiften i idéströmningar kommer in, som de stora lyckade mutationerna.

Mutationer kommer inte tillstånd om inte experimentlustan finns och tillåts. Den idé-pluralism som råder idag är mycket sannolikt större än någonsin tidigare.
Det finns alltså anledning att ifrågasätta idéströmningarnas framtida betydelse som begrepp, men också anledning att glädjas över anledningen till detta ifrågasättande.

Morgondagens idéströmningar

Vad är det för idéer som kommer att påverka kultur, politik, teknik och samhälle? Waldemar Ingdahl spanar brett på Joakim Lundblads skifte.

Först så kan postmodernismen finnas kvar. Det är en kritik av en äldre framstegstanke, som fortfarande finns kvar inom tekniken och naturvetenskapen. De tekniska framstegen ifrågasätts om de kommer att också göra mänskligheten bättre och leda till sociala framsteg. Det är dessutom något tveksam vad vi avser med postmodernism, skrev en välvillig tolkning av Foucault, Derrida, Lyotard och de andra tänkarna här.

Intressant nog en återuppståndelse för fackföreningsrörelsen, som Nicklas Lundblad skrivit om:

Fackföreningarnas renässans är närmast garanterad så länge som de socialt rörliga tvingas till dem i brist på andra infrastrukturer i vårt samhälle. En av det liberala Sveriges kanske angelägnaste uppgifter – inte minst för integrationen – är att i näringslivet skapa en alternativ social infrastruktur för klassresor och social rörlighet.

Debatten mellan gamla hårda gröna element och en mer förnyelsevänlig grön rörelse kommer, nu när vi alla blivit gröna. Kanske för att vi nu förstår mer hur djur och natur fungerar.

Den rätt platta debatten mellan upphovsrättsförespråkare och det som vagt kallats pirater (båda grupperna har kraftigt avvikande intressen och idéer internt) går mot någon sorts infosocialister och någon sorts infoliberaler.

Joakim Lundblad har en diskussion om neurovetenskapens genombrott i samhället, politiken och kulturen. Det har Joakim rätt i, jag skrev i TCS Daily om att vi snart skulle leva i hjärnans årtionde. Visst, vi bör hålla i åtanke att människan är ett komplext, mångfacetterat fenomen. Som i debatten vi hade på Skiften om neuroestetiken som vetenskap. För att förstå hjärnans funktion bör vi dels definiera vad vi vill ha ut i slutändan och där blir en neuroetisk debatt viktig. Den debatten måste få växa gradvis, istället för att anordna en stor konferens som i Asilomar (vilket skedde för kunskapen om våra gener).

Så, är det rimligt att tala om idéströmningar? Det finns mycket av inneboende determinism i hur våra hjärnor fungerar, som bestäms av en evolutionär interaktion mellan oss själva och omvärlden. Frågan är hur mycket denna insikt har en praktisk påverkan på våra liv, då komplexiteten i hjärnans funktion hindrar oss från att till fullo veta hur vi kommer att agera. Det är när varseblir som vi kan bli medvetna om vårt sinne. Då tror jag att vi får en god början till neuroetisk ansats att ställa in det neuropolitisk mikroskopet efter. Som Daniel C. Dennett argumenterade för i sin bok Freedom Evolves finns det hel del frihet att diskutera om, även i deterministiska system.

Och det behövs, dagens politiska osäkerhet inför neuropolitiken är oroande.

PS. Läs om ämnet av nya idéströmningar rapporten som Erik Starck skrev för tankesmedjan Eudoxa om Den nya politiken samt om biologiska ramar för politiken i Politikens biologiska gränser av Anders Edwardsson.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Morgondagens idéströmningar

Konst, filosofi, litteratur, arkitektur, musik och vetenskap har till och med idag präglats av en rad olika idéströmningar, men hur ser framtiden ut?

Postmodernismen försöker alltjämt hålla världen i sitt grepp, men hur går det egentligen? Hittills har det postmoderna konceptet mer eller mindre hållit sig vid liv genom att definiera sig som en metamotpol, en motpol till vilken definition man än försöker ge begreppet. Följdaktligen väcker postmodernitetsbegreppet ett brett spektrum av, oftast, starka känslor. Frågan är om postmodernismens tid är över, och i så fall vad som kommer härnäst?

Veckans skifte handlar – helt enkelt men ändå långt därifrån –  om att blicka in i framtiden med avseende på litteratur, filosofi, kultur, konst och kanske datalogi för att söka nästa generella idéströmningsparadigm. Som inledning skulle jag vilja ge två förslag på sådana idéströmningar:

  • Neuroromantiken
  • Neurorenässansen

Prefixet neuro känns centralt eftersom vi i takt med att vi förstår allt mer om hjärnan också förstår mer om hur människan upplever och uppfattar sin omgivning samt vad som egentligen är det unikt mänskliga (om något?).

Neuroromantiken målar upp en framtid i vilken vår förstårelse av hjärnan har givit oss en klar bild av vårt tänkande, och därmed även en ny gräns för vad som är mänskligt och vad i förstår. Bortom dessa gränser frodas en rekombinatorisk motsvarighet till fantasi kring och romantisering av det nu känt okända.

Neurorenässansen lägger ett större fokus vid pånyttfödelsen och erövrandet av av intellektet. Ur vår förståelse för den mänskliga hjärnan växer en strävan att välja sitt tänkande och att shoppa kunskap, i stora och breda mängder, efter eget tycke. Som effekt av detta utbreder sig en strikt kvantifiering av tidigare kvalitativa ämnen. Filmvetenskap reduceras kanske till en fråga om vad filmskapares hjärnor går igenom när filmer skapas, samt vad åskådares hjärnor utsätts för när de ser filmer. Vissa vetenskapsriktningar upphör måhända helt när de inkorporeras i en mer generell förståelse av vår neurala uppfattning av och interaktion med omgivningen.

Var är våra idéer på väg? Eller är det kanske helt meningslöst att tala om ett begrepp som idéströmningar i en framtid i vilken vi sakta närmar oss förståelsen av hjärnan, och med den kanske även förståelsen av självaste idéen?

Ang amatörer och nätgenerationen: Individuellt tänkande utifrån kollektiv kunskap

Varje skifte bär med sig nödvändiga semantiska förändringar, utan vilka det blir svårt eller tillochmed omöjligt att diskutera det faktiska skiftet och dess effekter.

Alexander Funcke belyser i sin skiftesspaning förhållandet mellan experten och amatören, och hur detta förhållande kommit att förändras inte minst som en effekt av ett allt starkare informationssamhälle. Funcke frågar sig om vi i framtiden rör oss mot en generaliserings- eller specialiseringstrend, men jag skulle vilja påstå att frågan är delvis felställd. Tidigare lyfter Waldemar Ingdahl i sin skiftesspaning fram Nätgenerationen, och jag tror att dessa två skiftesspaningar har någonting mycket viktigt gemensamt.

Specialisten och generalisten kan tyckas vitt åtskiljda, men de har ändå gemensamt att de utgår från en distinkt och självständig kunksapsbrare. Vad Funckes skifte kan komma att erbjuda oss är en utveckling mot integrerade kunskapsbärare, kollaboratörer.

Kollaboratörer och kollaboration utgör ett av Nätgenerationens kärnvärden, och det har kommit att färga hur Nätgenerationen ser på information, och därmed även alla marknaden som hanterar information. Sett ur gårdagens, eller som i fallet med upphovsrätten 1800-talets, perspektiv ägnar sig Nätgenerationen åt stöld och digitalt lösdriveri, men det är inte vad Nätgenerationen ser. De samarbetar och delar. Frågan är om man längre kan fråga sig vem som vet vad eller har vilken information?

Till skillnad från specialisten och generalisten har den enskilde kollaboratören inte en avgränsad, självständig mängd kunskap. Istället är denne en del av ett nät, eller ett moln, av dynamisk kunskap som uppstår i växelspelet mellan flera kollaboratörer. Naturligvis har varje individuell kollaboratör i varje stund en viss mängd kunskap, men vad som är intressant är att denna information för sig själv är lösryckt, fragmental och beroende av kollaboration för att kunna förstås i någon större helhet. Vår bild av generalisten och specialisten är ändå att den kunskap de bestitter utgör en förståelig helhet i sig själv, men så behöver inte vara fallet för kollaboratören.

Kollaboratören är inte en kugge i hjulet på en dystopisk kollektiv intelligens som utmanar individualismen, långt därifrån. Kollaboratören är i allra högsta grad individualistisk, men hon är en del av en kollektiv kunskapsbank som sträcker sig utöver någonting vi tidigare kunnat föreställa oss. Det är alltså inte tänkandet, utan kunskapen, som görs gemensam. Å ena sidan innebär kollaboratörens entre på scen nya möjligheter för varje individ att ta del av mer information än någonsin tidigare, men å andra sidan kan det även innebära att varje kollaboratör blir mer eller mindre  hjälplös, eller åtminstone kraftigt reducerade i sin kapacitet. om de kopplas ur sitt nät eller moln, eller om dessa avgränsas och regleras.

Amatör betyder älskare

When the moon hits your eye like a big pizza pie
That’s amore

Ordet amatör har samma rötter som amore. En amatör älskar det hon gör.

Nätbefolkningens hyllande av amatören är raka motsatsen till det gamla skråväsendet där enbart utvalda experter fick ägna sig åt en viss sysselsättning. Därmed exploderar utbudet och självklart blir också spännvidden av kvalitet större, på gott och ont. På nätet bedöms du helt och hållet efter vad du gör och inte vilken titel eller ställning du har.

When the world seems to shine like you’ve had too much wine
That’s amore

Verktygen för skapande blir samtidigt allt billigare. Precis som Alexander nämner i sin skiftespost finns 3D-skrivarna runt hörnet. Då växer den virtuella och den verkliga världen ihop ytterligare och gränsen mellan intellektuell egendom och fysisk blir än mer flytande.

When you dance down the street with a cloud at your feet
You’re in love

Skaparglädjen kommer att växa i takt med att möjligheterna blir större att vara kreativ och nå ut med sina alster till en allt lägre kostnad. Explosionen av kreativitet är inte som en blixtrande smäll utan som ett eskalerande vulkanutbrott.

Marken skakar under våra fötter men det är inte destruktionen utan snarare framväxandet av något nytt som orsakar vibrationerna.

Det är vibrationerna från den kreativa kraften hos miljontals amatörer som skapar – bygger, formar, sjunger, målar, skriver, talar, dansar, älskar, upprör, tycker och berättar.

Det är vibrationerna från lusten att skapa vi känner.

That’s amore!

(Texterna från klassikern That’s Amore av Dean Martin.)

Ang. Amatörerna: Kunskap är makt

Alexander Funcke sätter veckans skifte till hur de glada amatörerna är norm och får fotfäste i allt mer. Medborgarjournalistiken är det närmaste exemplet, men även hela Martin-Timell-andan, gör-det-själv-verkstaden och det självhushållande kollektivet ryms i att allt fler blir generaliserade.

Själv ser jag det som att kunskap är makt, och det verkliga skiftet består i att vi lättare kan inhämta kunskap. Martin-Timell-fixarna och black and decker-maskinerna bidrar kanske till ett par uteblivna arbetstillfällen för den proffessionella hantverkaren, men på sikt kommer vi också fråga efter mer avancerade tjänster. Om man dessutom vet hur lång tid det tar att tapetsera en vägg, mönsterpassa och ta sig kring element och eluttag, kan man lättare avgöra om det är tid och energi man vill göra själv, eller om det är dags att ringa proffset.

Samma makt får den sjuke som från början kan självdiagnosera sig och problemidentifiera och på så sätt få snabbare och effektivare hjälp hos en läkare. För många kan det säkerligen vara tryggare att veta vad infektionsnamnen står för, än att helt utelämnas åt läkarens bedömning.

Medborgarjournalistiken har på samma sätt vuxit fram som ett komplement till traditionell media. Pålästa läsare bidrar med information både till bloggare och journalister. Bloggare läser redaktionellt material och de på redaktionen läser bloggar. Några befinner sig i gränslandet och medverkar i båda former, och kanske blir innehållet tack vare det lite bättre. Samtidigt är bloggandet en del i av en kulturyttring där fler och fler blir kreatörer och definierar sina egna värden. En egendesignad väggmålning, scrapbooken och blandbandet är alla delar av ett individuellt skapande. Allt tack vare att med lite mer kunskap, får vi lite mera makt.