Reboot, intellektuell och fysisk egendom och äganderätt

Den fantastiska konferensen Reboot i Köpenhamn är slut. För elfte året i rad har prakticerande visionärer träffats och startat om (rebootat) sina hjärnor med nya intryck och idéer. Själv har jag varit där fyra gånger och det är alltid lika givande.

En sak som blir allt mer tydlig med konferensen, som har sitt ursprung i en grupp danska internetentusiaster, är vad Mikael Zackrisson också fångade upp: ”Det handlar ju inte om internet längre.”

Nej, frågorna om länkekonomin, open government, lättrörliga banker eller intellektuell äganderätt post-internet berör hela samhället.

Fast jag skulle vilja vända på det och säga att allt handlar om internet numera. Förstår man inte nätet så förstår man inte samhällsutvecklingen. Punkt.

På konferensen stod ett par hemmagjorda 3D-skrivare, alltså en skrivare som skriver ut föremål – exempelvis en annan skrivare som också kan skriva ut föremål. Här ser vi då ett av flera exempel på varför internettänkandet är fundamentalt för att förstå samhällsutvecklingen.

Varför? Vad har några skrangliga hemmabyggen till 3D-skrivare att göra med samhällsutvecklingen?

Jo, de pekar på ett signifikant skifte över till tidseran då alla artefakter vi använder oss av är blott information och instruktioner. Den totala automatiseringen av allt vi skapar. Priset för dessa 3D-skrivare är stadigt sjunkande och deras förmågor lika stadigt ökande. Vi kommer inom en inte allt för avlägsen framtid kunna återskapa vilket objekt som helst genom att ladda ned dess instruktioner, tillföra rätt ämnen och trycka på en knapp.

Med Bruce Sterlings ord: ”every object is a printout”.

Låt oss då ta ett par steg tillbaka och fundera över konsekvenserna av detta. Copyright tillkom som bekant för att ge skapare av intellektuella verk äganderätt över det de skapar. Idéer har ju egenskapen att de går att ”stjäla” eller kopiera utan att upphovsmannen förlorar sin kopia. Detta till skillnad från ett fysiskt föremål. Samtidigt har idéers spridning hållits tillbaka av att de krävt en fysisk bärare i form av t.ex. en bok. (Det har såklart gått att sprida idéer även människa till människa men spridningstakten har varit begränsad och risken för mutation av idéen hög.)

Intellektuell upphovsrätt är ett försök att objektifiera idéer, alltså att ge idéer egenskaper såsom de vore fysiska objekt. Man påtvingar begränsningar på idéen med syftet att göra ägarskap av idéen enklare.

Denna påtvingade begränsning är betydligt enklare när det krävs en fysisk bärare av idéen. Så länge man kontrollerar produktionen och distributionen av den fysiska bäraren (en bok, en CD-skiva etc.) så kontrollerar man också spridningen av idéen – man ”äger” idéen (boken, filmen, musikstycket…).

När man talar om ägarskap av idéer går det alltså inte att särskilja idéen från det fysiska föremålet som krävs för att sprida idéen – om ett sådant krävs. En idé bär i sådant fall på ett stort, tungt bagage som förbinder idéen med den fysiska världen och därmed också ger idéen fysiska egenskaper.

Den uppflammade debatten om upphovsrätt beror på att, tack vare internet, allt fler idéer håller på att frikopplas från den fysiska världen. Därmed försvinner också de fysiska egenskaper idéen artificiellt försatts med.

Idéen blir fri.

Idéen blir fri

Att detta händer med musik, böcker, filmer och TV-program är uppenbart men vad de hemmabyggda 3D-skrivarna på Reboot visar är att allt fler objekt i vår vardag kommer att frikopplas från sina fysiska bärare. Inte bara musik och film utan kläder, verktyg, elektronik, bilar, hus – ja även biologiska livsformer!

Tänk på det där en riktigt lång stund för det är förmodligen ett av 2000-talets viktigaste skiften.

Titta dig omkring och betrakta objekten i din närhet, inte bara som en sammanhållen enhet utan som två distinkta delar: den fysiska manifestationen och den icke-fysiska idéen. Fundera på vad som händer när alla objekt i vår vardag frikopplar fysiken från idéen.

När alla föremål blott blir utskrifter. Alla!

Just nu befinner vi oss i brytpunkten mellan den tid då idéer och den fysiska bäraren av idéen var samma sak och den tid då detta är två skilda ting. Film och musik är bara början. Inte undra på att det uppstår konflikter. Det är verkligen två fundamentalt olika system.

Så, vill du förstå – inte bara internet – utan samhällsutvecklingen i stort så föreslår jag ett besök på Reboot 12 nästa år. Tills dess kan du titta genom arkivet av filmer av föredragen från föregående år.

Uppdaterat: så här ser 3D-skrivaren som var på Reboot ut:

Foto: Bruce Sterling.

IPRED, tekniken och medborgarskapet

Vad innebär det att vara svensk medborgare?

Många skulle säga att det har med den svenska kulturen att göra. Att fira midsommar. Att titta på Kalle Anka på julafton. Att njuta av kungabröllop och att klaga på vädret.

Sånt där som svenskar gör.

Men det stämmer inte riktigt. Grundbulten i det svenska medborgarskapet är att man följer och accepterar den svenska lagboken.

Fundera på detta i dessa dagar då Riksdagen klubbar genom IPRED-lagen och det fria utbytet av information står inför rätta. ”FRA-lagen” är redan i bruk.

Vad som händer då är att en ny generation växer upp som inte accepterar dessa lagar. Som använder tekniken för att komma runt lagarna.

Någon beskrev TPB-rättegången som en kamp mellan två logiska system: lagtexten och mjukvaran. Kanske är det också en kamp mellan två olika sorters medborgarskap.

Det ena till ett land, en nation, en flagga, ett kungahus.

Det andra till ett nätverk, en idé, en mjukvara. Eller, ja, till vad? För något är det, det där ännu svårdefinierade molnet som internet utgör. På väldigt många sätt likt ett samhälle. Utan gränser. Utan land. Utan flagga. Men likväl, ett samhälle.

Ett medborgarskap blir åtminstone svårt att skaffa sig. Internet saknar en sådan struktur.

Än så länge.

Idag klockan 16 patchas den svenska lagboken med en uppgradering som möjliggör det här. Tycker du som svensk medborgare att det är något du kan stå bakom med själ och hjärta?

Eller är det dags att byta system?

Framtida idéströmningar: konfliktytor under 2000-talet

Det blev en extra lång vecka för det veckoskifte som Joakim Lundblad skrev innan jul. Så var det också ett ämne som krävde juluppehållets eftertanke: idéströmningar i framtiden.

Som Waldemar redan nämnt skrev jag en rapport åt tankesmedjan Eudoxa som behandlade ungefär samma ämne. Följande konfliktytor hade jag identifierat i rapporten som skrevs hösten 2006:

  • Passion vs trygghet.
  • Regionalism vs nationalism.
  • Infomationsanarki vs copyright.
  • Frihet vs skydd.
  • Transhumanism vs neo-luddism.
  • Technogaianism vs socialekologi.

Åtminstone vad det gäller informationsanarki och copyright har konflikten blivit tydlig under året som gick, då upphovsrättsindustrin och lagstiftarna trappar upp kampen mot fri kopiering av information. Frågan om frihet vs skydd är FRA-debattens kärna. I klimatfrågan är technogaianismen och socialekologi två tydliga motstridiga synsätt.

Den konfliktyta av ovanstående vi sett minst av (än så länge) är den om transhumanism och neoluddism. Här ryms frågor om människans värde och var det ligger. Detta är en konfliktyta som kommer att bränna till när genetiken börjar göra fotavtryck i samhället på allvar eller då gränsen mellan människa och maskin suddas ut. Den bottnar i frågan: vad är människan?

En frågeställning med ett enormt djup som kommer att kräva ideologisk klangbotten och eftertanke hos de styrande partierna.

Något säger mig dock att de kommer att bli precis lika överraskade när frågan plötsligt står på dagordningen som de blev över frågorna om infomationsanarki vs copyright eller frihet vs skydd. Politik är som bekant en reaktiv sysselsättning, inte proaktiv. Därför behövs Skiften.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kalles Ankas julafton och friheten att välja


3,2 miljoner svenskar delade den här synen häromdagen. Bild av bjornolsson.

Jultraditionen med Kalle Anka och hans vänner på julafton måste tillhöra en av de mer underliga i vårt rike.

Som med alla traditioner föddes den i en speciell kontext. För oss som var barn på 70- och 80-talet när TVn var väletablerad i vardagsrummets centrum men kabel- och satellitutbudet ännu inte spridit sig så var de tecknade filmerna med Musse Pigg, Långben och övriga en av årets höjdpunkter. Barnprogrammen på den här tiden bestod annars av tjeckiska dockfilmer, underliga mimare med bananböjelser och Staffan Westerbergs strumpor.

Kalle Ankas julafton var något annat. Det var inte bara tecknad film, det var riktig tecknad film. Från Disney!

Idag är det svårt att förstå hur exotiskt detta var i 80-talets Sverige. Vi som var barn då var svältfödda på tecknad film och sög i oss allt som var animerat med hull och hår. T.o.m. pausprogrammet Linus på linjen var lockande.

Inte konstigt då att dagens 30-plussare ser på Kalle Ankas julafton som ett heligt ögonblick i julfirandet. Det är nostalgi-TV till en tid då det fanns två TV-kanaler, hela familjen såg på TV samtidigt och det statliga TV-bolaget bjöd oss på tecknad underhållning av världsklass en hel timme om året! Det gällde verkligen att suga märgen ur den timmen så gott man kunde. Till och med julklapparna fick vänta på att Robin Hood och tjuren Ferdinand gjort sitt. Det var ett magiskt ögonblick.

Detta var knappt 20 år sedan.

20 år sedan!

Det har onekligen skett ett antal skiften sedan dess.

Dagens barn kan avnjuta ett enormt utbud pedagogiska och välgjorda program eller TV-spel från världens alla håll. Kalle Ankas magi har falnat. Statens kontroll över vår mediakonsumtion minskat. Vi kan titta på hur mycket tecknad film vi vill.

Men historien slutar inte där.

I Storbritannien förbereds nu ett förslag för total censur av internet. Endast av myndigheterna godkända sidor ska släppas genom.

När nu det fria internet står under direkt attack från regeringar världen runt, inklusive vår egen, är det ack så viktigt att komma ihåg hur politikerna bygger sin egen maktbas på kontrollen av media.

Bengt K Johansson (s), public service-utredningens ordföranden, uttrycker det tydligt och utan att skämmas:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

Det ar ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Johansson.

Läs gärna det där citatet ett par gånger och inse hur lyckliga vi ska vara som kan avnjuta internets enorma utbud av information och underhållning utan inskränkningar. Det är en frihet vi aldrig får ta för given.

Förresten: grattis till Disney som får betalt för att visa reklam för sin senaste storfilm för 3,2 miljoner människor de sista 5 minuterna av programmet. ”Public service at your service.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppdaterat: Anders Mildner har gjort en liknande observation:

Genom att hålla svenskarna borta från den enorma produktionen av tecknade barnfilmer skapades en tradition som satte sig så hårt i folksjälen att julprogrammet fortfarande är ett av Svt:s mest populära.

Beatrice Ask tror att internet är en lekplats

Förra veckans skifte handlade som bekant om den digitala generationen. Att internet skapat en generationsklyfta blir extra tydligt när man läser vad justitieminister Beatrice Ask sagt angående IPRED i Aktuellt igår:

”Nu ska branscherna och vuxna se till att vi får ordning på det här.”

Detta citat är väldigt talande för ministerns syn på internet och fildelning. Det är tydligen något ungdomsohyfs som regeringen nu ska rätta till med en ny lag.

Denna omogna och naiva syn på nätet skulle gå att le åt om det inte var Sveriges justitieminister som stod för den. Jag rekommenderar daglig läsning av Skiften.se för ministern! Fast börja med den här.

Finns det några andra skrifter någon läsare kan rekommendera åt ministern? Internet, grundkurs 1A?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Johanna Nylander debatterar fildelning


Alexander Bard vid en tidigare paneldebatt. Foto av mig.

I morgon, torsdag, arrangerar Folkpartiet en hearing med paneldebatt om fildelning. I panelen sitter skiftesskribent Johanna Nylander tillsammans med Alexander Bard, artist och debattör, Christoffer Sundberg, vd Avalanche Studios, Eva Dahlgren, artist, Erik Josefsson, internetaktivist och Jon Karlung, vd Bahnhof.

Hearingen pågår mellan 13:30 och 16:00 i Andrakammarsalen, Riksdagen. Mer information här. Det blir garanterat en intressant och underhållande diskussion!

Uppdaterat: Anna Troberg livebloggar från Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Sårbara kids och anarki- den digitala generationen

Intressanta svar från Erik Starck och Alexander Fucke.

Det fick mig att tänka till än en gång. Lite grann så vänder jag mig mot talet om den digitala generationen och att de skall skyddas. Det är förstås en förenkling att tala om en ”digital generation”. Praktiskt, men som gör det svårt att se hur enhetligheten är mindre än tidigare (se Den mobila generationen). Jag lyssnade för någon vecka sedan på en presentation i Rosenbad av Medierådet om Ungar & Medier, ofta så är det sociala problem som läggs på datorernas och internets konto. När jag lyssnade på presentationen av boken Alexandramannen: en berättelse om vår tids största nätsexhärva, fick jag känslan att det snarare handlade om att tjejerna varit utsatta och utelämnade av de vuxna från första början. Författaren Katia Wager beskrev sitt eget föräldraskap till sina barn i den digitala generationen. Hon var insatt, kunnig och kunde diskutera och förklara för sina barn vad som var bra och dåligt. Klass, mer än generation, som avgörande faktor? Det är mycket för föräldrar att hålla reda på, som när datamiljön övergår till något som går in i den reella världen. Funkeys, leksaksdjur som kopplar ihop onlinespel och fysisk docka, är ett ett steg i den riktningen.

Där kan man dra gränsen och se att föräldrar oftast är bäst för sina barn, och att det definitivt som Fucke skriver, inte är det bästa att ta in europeiska institutioner för att standardisera nätmiljön. Då syns nog inte de svagaste återigen. Men, skulle det inte finnas utrymme för ett stöd, för utbildning om den nya datormiljön också? Självklart har det civila samhället och kulturen en roll att spela, även om det finns ett avstånd. Dataspel är en kultur, och som samhällsföreteelse har den setts som för isolerad. Kanske är det i gemenskapen online som bättre förståelse kan spridas till nya och oerfarna användare. Här behövs mer av diskussioner om hur communities ordnas, och vad som ger välfungerande communities. Fast den debatten kommer kanske att föras mer online bland ungdomarna själva.

Waldemar Ingdahl utvecklar sina tankar i Corren.

Pingat på Intressant

Klyftorna definierar vem vi är

Waldemar låter veckans skifte handla om den digitala generationen och generationsklyftan den för med sig.

Hur länge har det funnits generationsklyftor? Lika länge som det funnits generationer och en levande kultur som utvecklas. För att en klyfta ska uppstå måste det ske en rörelse framåt – ett skifte. Klyftan och skiftet hör samman som fotavtrycket och skon i rörelsen framåt. Sådana rörelser är ofta drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. Tryckpressen, radion och TVn har alla lett till sociala rörelser. Internet är en mer disruptiv teknologi än samtliga andra, så klyftan bör bli därefter.

Vidare, även om FRA- och IPRED-debatten varit hätsk i Sverige är det i länder som snabbt gått från bonde- till informationssamhälle som klyftan kommer att ge störst avtryck. Kina, Indien m.fl. har sina största revolutioner framför sig och dessa kommer att drivas av en flodvåg av kommunikationsteknik.

Dessutom, nu sker flera stora generationsskiften: 80-talisterna, som vuxit upp med mobiltelefoner och internet tar sig ut i arbetslivet och samhällsdebatten samtidigt som 40-talisterna, den rika efterkrigsgenerationen, äntrar pensionsåldern. Deras krav på en gyllene ålderdom är större än tidigare generationers.

Varje generation tar med sig sina skiften på sin resa genom livet. Det är dessa skiften och dess klyftor – skillnader jämfört med andra generationer – som blir varje generations signum.

Vi är de skiften vi genomlever.

IPRED: Rädsla och lösningar

Andra veckan av IPRED här på Skiften. Det är en akt till i den långa debatten om upphovsrätten. Som andra skiften går det gradvis. Tänk, för kanske 10 år sedan hade det nog inte varit en debatt med MUF-ordföranden Wykman eller kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag tror att debatten fortfarande är ny för många inom politiken, därav förändringar som inte faller i god jord av det tidigare förslaget.

Joakim Lundblad tittar in i framtiden och ser den romantiska konstnärsrollen, den store kreatören, glida in i en iterativ kultur. Mycket läsvärt, jag har några andra tankar kring detta på Newsmill, i det liknande ämnet om det behövs några journalister i bloggarnas tid.

Pingat på Intressant

Ang IPRED: Skaparen eller innehållet?

Traditionellt har skapandet av information tillskrivits enskilda skapare, som beskrivs som kreativa genier och begåvningar. Denna syn lever kvar i hur vi ser på upphovrätten idag och hur somliga menar att vi ska förhålla oss till informationsflöden i framtiden, men är den verkligen så korrekt att den förtjänar den tron den tycks vila alltför tryggt på?

Det skrivs och talas allt mer om den framväxande remixkulturen, om deltagarkultur och om användargenererat material, men hur förhåller sig dessa nya, eller nygamla,  fenomen till den klassiska synen på den ensamme, distinkte skaparen? Faktum är att nya informationskulturer egentligen belyser ett fenomen som är lika uråldrigt som det mänskliga skapandet, nämligen alterering genom inspiration. Genom att kombinera en ändlig mängd olika ting, idéer eller aspekter skapar vi nya ting, idéer och aspekter. Är det egentligen möjligt att påstå att någon upphovsman någonsin skapat någonting helt utan inspiration eller påverkan från en naturlig och/eller skapad omgivning?

Finns det gudomligt inspirerade och från världen frigjorda geniet överhuvudtaget? Som polariserande hypotes kan vi istället studera skapandet som någonting gemensamt, till skillnad från tillverkandet som är distinkt individuellt eller personrelaterat. Kanske är det så att goda teorier, lysande idéer och ny ansatser kommer till stånd genom en iterativ dialog som alla människor ägnar sig åt i utbytet med sin omgivning (såväl interaktionen med andra varelser som med döda ting)? Istället för att se artister som enskilda skapare av musik, skulle man kunna se dem som en del av den större generativ kultur?

Utifrån ett innehållsrelaterat perspektiv snarare än dagens artisters egna perspektiv tycks inte framtiden handla så mycket om konstens död, utan snarare om hur konsten likt en fågel fenix ska brinna upp och återfödas ur sin egen aska. Framtidens film och musik kanske till stor del produceras och inspireras av hela kulturer, och inte bara av några få självutnämnda kulturambassadörer. Stora talanger skulle i en sådan omgivning fortfarande skina igenom, men det skulle göra det för att tillräckligt många gillar dem snarare än för att de har ett tungt skiv- eller filmbolag i ryggen.

När vi talar om upphovsrätt, fildelning och underhållningsproduktion ska vi fokusera på innehållet, och inte på dess form eller vilka som idag producerar det innehållet. Bara det faktum att många idag aktivt tar avstånd från hur marknaden fungerar är ett tydligt tecken på att efterfrågan och historieboken skiljer sig åt, och facit finns inte i detta fall i historieboken…