Saknaden av den attraktiva otillgängligheten

Erik Starck frågar i en tidigare post om olika ”anti-skiften”, dvs när ny teknik får negativa konsekvenser. Jag vill ta ett personligt n

egativt perspektiv och med den ansatsen belysa den ökade informationstillgängligheten.

Rasmus Fleischer skriver i Det postdigitala manifestet att en blanda-funktion i en musikspelare tappar sitt värde när antalet låtar ökar. Om all musik som skapats finns tillgänglig i spelaren kommer man aldrig att få lyssna på något som man vill lyssna på om man väljer att blanda allt material. Man tvingas därför in i ett aktivt val av musik. Samma typ av val måste göras vid alla de on demand-tjänster för film och tv som som blir allt vanligare på nätet.

Jag har själv vid flera tillfällen planerat att ta en lugn filmkväll. Jag har tittat igenom Voddlers arkiv, letat igenom hårddisken med alla filmer jag ännu inte sett, bläddrat runt bland titlarna på videotoppen men inte fastnat för något. Resultatet har blivit att jag zappat runt på TVn hela kvällen, eller småpysslat med onödiga saker och slösurfat tills det blivit dags att gå att lägga sig. Filmkvällen blev inte av för att jag inte kunde välja bland överflödet av film och tv.

I beteendepsykologiska studier har man visat att människan föredrar saker som är svåra att få tag på. Ett attraktivt objekt är förmodligen svårt att få tag på för att andra individer också tycker att det är attraktivt. Om många människor anser att något är bra är sannolikheten stor att det faktiskt är det också. Att något är svårt att få tag på har alltså varit en kvalitetsstämpel och att eftersträva detta har varit viktigt för vår överlevnad.

Överflödet av information gör att en av de viktigaste psykologiska signalerna om vad som är bra eller intressant försvinner. Det finns flera försök till lösningar som betygsättningar och automatiska tips men det finns ännu inget som pratar lika tydligt till vår psykologi som det gamla systemet med otillgänglighet.

Mediaexplotioner är icke-linjära

Erik tar upp singulariteten i veckans skifte. Att se framtiden som exponentiell (eller ännu bättre: icke-linjär) istället för linjär.

Kanske är media och nätet ett av de största bevisen på att linjära tankesätt inte fungerar i längden. Upphovsrätten är utformad efter fysiska kopior, som följt ett någorlunda linjärt spår, medan digitaliseringen ger plats åt explosioner av kultur, media och digitalt spirande liv. Antalet informationskällor, publicister och kanaler för människor att nå ut, är nästintill oändliga, och i takt med att varje reform når ut till en bredare massa exploderar nästa form av värde.

Det är fortfarande svårt att se vilket forskarspår som slår igenom. Kanske kommer vi aldrig få AI på det sätt som siencefictionförfattarna såg det. Kanske kommer det något annat som fyller samma funktion. Framtiden kommer alltid vara oklar, och ja, det bästa är sannolikt att göra det bästa av nuet…

Tevens ersättare är redan här!

TV ligger på sitt yttersta, den tanken delas av Johanna och Joakim. Erik, Alexander och Anna ser fortsättningar in i internet eran. Jag avrundar veckans skifte med att utvecklingen inte bara rör sig mot att yngre generationer sitter och tittar på TV på sin laptop. Utvecklingen går mot att introducera ett nytt medium som tar televisionens plats.

Webb-TV växer och vållar strid.

Tiden för Tjockskärms-TV är förbi, steget från platt-TV till projektor kan bli kort. Fortfarande är plattskärms-tv lite för dyrt och bökigt, det gör bytet lättare nu när projektorspriserna går ned. Dessutom bygger alltfler om datorn till TV.

Nu finns 90 procent av sändningarna i USA lagligt tillgängliga en dag efter sändning och kostaden är bara för bredbandsabonnemanget.

Konsumenten ställer höga krav: titta när jag vill, jag vill kunna ladda ned och titta på bussen, det skall vara gratis och helst utan reklam. Kabelavgift blir svår att motivera. Förhoppningen från 1990-talet att TV på internet bara var ett komplement till den vanliga teven kommer på skam. Det kommer att bli konflikt kring betalningen, går det att ta betalt för nyheter eller är nyheter inte en handelsvara längre?

Det går för alla att se SVT-program med hjälp av någon teknik, så betalningen kan inte grundas på det.

Om public service skall finnas kvar måste den förändras- vilket public service gör redan.

Kolla på när Axel Gordh Humlesjö från Sveriges Television skapar kanalen om EU-valet! Inslagen är inte det viktiga, utan att ingen har kunnat se intervjuerna på TV! De finns uppe på en YouTube-kanal som SVT startat.

Specialen om EU-valet visade att videosajter som YouTube och Vimeo kan användas långt mer kreativt än till bara korta klipp. Det är inte återsändningar, det är material bara för nätet.

Videosajter kan ge en vettig konkurrens till sändningarna från digital-TV. Sända långfilmer och andra program blir svårt med upphovsrätten, och kabelbolagen har börjat sätt press på mediaföretagen att begränsa materialet.

Streaming, om den kan göras mobil kan nog ta över från nedladdningen. Streamingtjänster kan göras enklare. Det finns ett gap mellan exklusiva torrenttrackers med strikta moderatorer som Whaffles.fm och Bitmetv och äldre torrenttrackers som Pirate Bay som kräver speciell mjukvara och sortering.

TV-bolagen har varit mer anpassningsbara än skivbranschen och tidningsbranschen med att följa med tittarna till nya plattformar, Hulu ägs av mediabolag och får då material att visa. Fast många länder har mindre kräm i sitt bredband än vi i Sverige, modem är fortfarande vanligt, och när det ändras så kommer samma problem.

Reklamen får problem på nätet. När ett klipp visas från TV4 Play eller annan webb-tv är reklamklippet några få sekunder, och tittarna ser kanske på bara en fjärdedel av den reklamtid de såg på TV-apparaten. Sponsorpengarna växer, men är endast en bråkdel av reklamen. Program går från tiotusentals tittare till bara tusentals tittare, hur skall programproduktionen finansieras?

Hylands hörna är en svunnen epok.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bKNujDlhX60]

Vi bör vara oroliga för risken att samhället tappar en stor grupp människor som iallafall tittade på SVT Aktuellt och läste Katrineholms-Kuriren och inte kan eller vill följa med ut i den digitala världen.

Den goda sidan är att programmen blir mer intima och mer interaktiva med sin publik. Filmen Blair Witch Project var bara början, och serien Lonelygirl15 var det första steget ut i en svindlande värld. Det är en logisk utveckling av TV-trenden från dyra dramer till billigare talkshows. Det blir program bara gjorda för dig, och som ofta involverar tittarna i programmets skapande som Gemini Division och den World of Warcraft inspirerade serien The Guild.

Fast det här känns ju inte som TV längre! Det verkar vara ett nytt medium med andra sätt att kommunicera på och med andra konventioner än etermedia hade. Risken finns att svenska media inte hängt på, och att förändringen kan gå mycket hastigt!

Intressant

TV: Framåt, bakåt och hit-och-dit

Television. Vart är TV-tittandet på väg, undrar Waldemar i veckans skifte. När jag gick i gymnasiet var rasten efter biologi-timmen den stunden i veckan då alla diskuterade gårdagens avsnitt av Beverly Hills 90 210. (Hur dagens unga konsumerar media beskriver Gustav här.) I våras skapade mina internetbekanta kanaler på mikrobloggar (Jaiku, Bloggy) för att diskutera melodifestivalen, i realtid. Tv:ns funktion som snackis ska inte underskattas.

Johanna och Erik menar att tv fortsätter att vara relevant främst för händelser och evenemang med bred publik och aktualitetsvärde, såsom idrottsevenemang, valvakor mm och jag är beredd att hålla med. Mängden tv-tittande kommenterade Alexander (östgötar ser mest på tv etc), med en blinkning åt medvetna Stockholmare.

Ur Jean-Philippe Toussaints roman ”TV” (1997):

Varje gång som jag den dagen hade talat om för någon att jag hade slutat titta på TV, antingen det var för Delon tidigare på eftermiddagen eller nu för John, så hade de sagt att inte de heller tittade på den. Eller något ditåt. När det kom till kritan var det tydligen ingen som tittade på TV (förutom jag, förstås).

Jag har periodvis levt utan tv, men i likhet med Erik tror jag inte på tv:ns snara död. Som jag ser det har TV:n utvecklats ungefär som telefonen. Från början högtidligt, exklusivt, för att sedan erövra var mans hem, med inte bara en utan flera apparater. När den trådlösa telefonen kom försvann behovet att ha så många, i synnerhet som mobiltelefonanvändningen också ökade. Somliga gjorde sig av med den fasta telefonen och nöjde sig med mobilen, många andra har gärna kvar den fasta. Detsamma gäller tv:n. Vissa nöjer sig med datorn, andra har kvar tv:n oavsett hur mycket eller lite de tittar. Somliga har apparaten bara för att spela tv-spel. Jaja, ni vet allt det där. Hursomhelst, jag tror inte att tv:n är död, eller kommer att dö inom den närmaste framtiden. Däremot har tv-hallåan överlevt sig själv och undrar hur länge till kanalerna har råd med denna personliga och informativa men ändå så anonyma och intetsägande paus mellan programmen? Kommer vi att vara villiga att betala för att slippa reklam? Om det nu hjälpte. Men Radiotjänsts landsplåga Tack för att du betalat din tv-avgift gör det hela till ett moment 22.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Ru5os1Hng_Q]

På vilken typ av program tittar vi om några år? Hur ser kanalerna ut? Erik gör en passning till undertecknad och frågar hur berättartekniken förändras?
Man kan generalisera till tre typer av mediekonsumtion:
Framåtlutad – nischad, präglad av specialintressen;
Bakåtlutad – man vill bli underhållen och komma bort från vardagen;
På väg – en mobil användare, kan ha mobiltelefon eller sitta med laptop/dvd-spelare t ex på tåget.

De flesta fenomen utvecklas samtidigt åt två håll: bredd (då tänker jag kanaler som vill tilltala så bred publik som möjligt) och djup/mer nischat. Kabel-tv var väl tänkt att ge tittare ett större utbud men jag hör om hyreshus där utbuden förändras så att man byter ut BBC, Arte och franska TV5 mot extra sportkanaler, utöver Eurosport som redan ingick i utbudet. Systemet är nog inte tillräckligt ”customized” för hyresgästerna. Vidare tror jag att de flesta kanaler kommer att underordnas programmen förutom några stora och då är det inte kanaler utan mediehus, dit skulle jag t ex räkna BBC. Visst finns det tv-produktioner men i mångt och mycket är det medieproduktioner: en tv-serie, webbsida, en film, en bok, klipp, en platta – ett varumärke som skapas och stärks. Att en kanal har ett starkt varumärke är viktigt främst för att få annonsörer, men eftersom det är en hård kamp om de hoppande tittarna blir det istället andra former av annonsering som växer, såsom sponsring och produktplacering, med fokus på programmen och dess stjärnor.

Jag kikade på tittartoppen. Juli är inte den mest representativa månaden för tv-tittande men den senaste tv-toppen såg ut såhär. Sommarunderhållning och så några klassiska serier. I april månad toppades listan av Antikmagasinet, Så ska det låta och Robinson. Sedan Berg flyttar in som jag ser som den moderna tappningen av den gamla succén « Här är ditt liv », som Oldsberg ska blåsa liv i på mer traditionellt vis i höst. Vi får se hur det blir. Dokusåporna har inte minskat publikens längtan efter autencitet, snarare tvärtom.

Ett av de omtalade, eller kanske jag ska säga kritikerrosade, programmen på sistone har varit In treatment, en lågmäld serie som går 5 dagar i veckan och följer en psykologs mottagning där varje patient har sin dag, förutom fredagen som är vikt för terapeutens reflektioner. Ideal sändningstid skulle ha varit 21.30, men nu blev det kl 19 eftersom ”det var den enda tidslott som fanns ledig måndag-fredag.” Great. De kunde lika gärna lagt ut det på SVT Play direkt.

Våga släppa taget om valrörelsen?

I dag var jag hos Moderaterna och lyssnade på deras strategi för sociala medier inför Europavalet Per Schlingmann, Maria Thyni och Pär Henriksson berättade om Moderaternas satsning, mycket intressant som uppföljning till det tal Schlingmann höll i Almedalen år 2008. Det är ett enormt skifte som omskakar partierna och hur de kommunicerar med medborgarna. Det är en tid mellan den gamla trianguleringsmodellen och att gripa den feta svansen.

Oscar Swartz skriver att Moderaterna i kampanjen har ett unket uppifrånperspektiv. Att dricka liberalt skriver att partiprogrammen måste öppnas upp, open source politics. Tekniken i sig är inte främsta frågan.

Jag träffade Mary X. Jensen från Minamoderatakarameller på mötet och talade lite med henne om bl.a. vikten att synas som politisk kandidat.

Är det bra att öppna den partipolitiska koden? Tänker inte främst på att kandidater och sympatisörer kan säga dumma saker i partiets namn, men det svåra arbetet är att kombinera ett genomarbetat budskap med en öppen plattform. Det är ett svårt arbete för kampanjskaparna, som Schlingmann korrekt påpekade, att motivera och locka alla i kampanjen att följa den linje partiledningen tagit fram.

Amelia Andersdotter är kandidat för Piratpartiet till Europaparlamentet. Amelia utökar Piratpartiets politik till nya områden. Det får man ju säga är riktigt intressant, oavsett vad man tycker om politikens innehåll. Fast i ett så tight ihophållet parti som Piratpartiet är gränsen för open source snävare, både i vilka politikområden som kan tas upp och hur de enskilda kandidaterna kan vika av mot partilinjen. Piratpartiets linje bygger ju på att partidisciplinen måste vara massiv när partiet förhandlar i alla andra frågor förutom integritet och upphovsrätt.

Moderaterna och Piratpartiet är exempel som pekar på hur svårt politiskt kampanjarbete håller på att bli. Det går inte att styra som tidigare, det har gått fram, men att släppa all riktning innebär andra problem inte minst demokratiska. Det är ett skifte inte bara för gammelpartier och gammelmedia.

Uppdatering: Pär Henriksson på Moderaterna håller ett intressant tal om valrörelsen och tekniken

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Xp4I4zob2ck]

Intressant

Ang E-Demokrati: Ur nätmedborgarens perspektiv – konvergens och randvillkor

Frågor om e-demokrati och e-förvaltning har krupit in under samhällets fernissa. Istället för en explosiv digital revolution tycks vi se början på en långsam, institutionell strukturomvandling. För att försöka överblicka e-förvaltningens, och därmed i någon mån e-demokratins framtid finns det framför allt två viktiga observationer jag tror man bör göra.

Till att örja med skulle jag vilja vända på frågeformuleringen, och istället för e-förvaltning prata om e-medborgarskap. Genom att utgå från nätmedborgrens perspektiv tillåter vi oss även att se e-förvaltningen i relation till en större helhet.

För det andra tror jag inte främst att utvecklingen av e-demokrati på det hela taget handlar om att lägga till, utan att ta bort någonting. Kontrollen.

I boken Digital Citizenship: The Internet, Society and Participation motiveras det digitala medborgarskapet inte av sitt nyhetsvärde eller tekniken som sådan. Istället läggs tonvikten vid den effekt informationstekniken har på befintliga institutioner, samt den grad till vilken tekniken har integrerats i samhället. Det går helt enkelt inte att särskilja tekniken från medborgarskapets grundstenar så som de formulerades av våra klassiska tänkare längre.

IT har sänkt trösklarna för deltagande både i termer av att tillgängliggöra information, och att möjliggöra egen informationsproduktion. Det är en färdigtuggad sanning – men vad säger den oss egentligen? Vad förändras?

En intutitiv, men likväl negligerad sanning är att samordningsrollen konkurrensutsätts i och med att informationen blir tillgänglig för alla att ta del av, alterera och sprida.

Detta innebär i sin tur att en av de politiska partiernas fundamentala uppgifter görs allmän. Inledningsvis reagerade alla partier mot denna utveckling genom att dra öronen till sig, stänga dörrarna, eltejpa fönsterkarmarna och dra ned persiennerna. Så småningom kom man dock på, medan man kurade där inne i bunkern, att de där användarna, de som inte höll sig passiva, de är både en del av och ett redskap för den demokrati de flesta av oss faktiskt vill värna. Som ett led i den insikten har vi nu bloggande riksdagsledamöter och en twittrande riksdag, men förhoppningsvis är detta bara början på en större transparensprocess och omdaning av den traditionella partistrukturen.

Det digitala medborgarskapet förändrar även hur opinionsbildare måste tänka på och förhålla sig till information och informationsflöden.Det handlar inte längre om att konkurrera om uppmärksamheten i en envägskommunikation, utan istället om att skapa relationer, erbjuda utrymme och ge incitament för en kontinuerlig konversation.

En lika utsatt, men aningen mer uppmärksammad förändring äger rum på tidningsredaktionerna, där man så sakteliga kommmit fram till att läsaren inte längre håller sig så passiv som man varit van vid.

Till en början verkar nätet och nätmedborgarna helt enkelt bara ställa till det i den gamla bekanta vardagen. Från fönstret på en eller annan tidningsredaktion är det säkerligen ett ihållande intryck, men i det allra flesta fall stannar det inte vid svårigheterna.

Såväl tidningar som opinionsbildare, och i längden även myndigheter och politiska partier börjar upptäcka att de aktiva användarna är en tillgång för den egna verksamheten, och så sakteliga börjar dessa institutioner omformas för att ta tillvarata denna nya resurs. Omstruktureringen innebär dock även att institutionerna blir mer beroende av de individer som utnyttjar och passerar igenom dem. Institutionerna rör sig alltså ifrån det klassiska, statiska institutionsbegreppet, och mot något nytt och dynamiskt. Något delvis okänt.

Vad e-förvaltning och e-demokrati, precis som opinionsbildning och media inom den närmaste framtiden egentligen kommer att handla om är viljan att – eller rädslan för att – släppa kontrollen. När våra partier blir transparenta, våra tidningar anpassningsbara och våra opinionsbildare interaktiva (och förstås alla permutationer av de tre) kommer vi se en förändrad och förstärkt demokratiinstitution.

Kanske är den viktigaste insikten så här långt att begrepp som e-förvaltning inte kommer att hålla det digitala medborgarskapet uppdelat mellan fack som media, opinionsbildare och myndigheter. Ur den digitala medborgaen perspektiv hänger allting ihop och bör vara öppet.

Det riktigt spännande är att ingen kommer veta exakt hur den digitala demokratin fungerar eller vad dess innersta syfte är. Istället för kontroll av kommer vi att få nöja oss med att tala om randvillkor för demokratin.

Disperfektion, informationsflöden och makthierarkier

Johanna gör en skiftesspaning om disperfektion. Alltså att vi i transparensens och twittrandets tidevarv lägger mindre vikt vid att uppehålla ett ”perfekt” yttre och istället exponerar oss själva som de icke-perfekta människor vi är.

Detta får långtgående konsekvenser för alla de yrkesgrupper som bygger sin status på just perfektion. Journalistens hyllande av den perfekta objektiviteten. Artistens perfekta kreativa förmåga. Politikerns perfekta förmåga att fatta rätt beslut för flest människor. Det finns en rad yrkesgrupper som bygger hela sitt existensberättigande på att ha rätt. De lever på ett informationsmonopol och ett tolkningsföreträde. (Historien är som bekant full av sådana exempel.)

När information blir billigare att distribuera och kopiera bryts detta monopol ned. Andra kriterier ger inflytande: trovärdighet, ärlighet, att stå för ens åsikter (men vara beredd att ändra dem om man utsätts för rätt argument). Kort sagt, att vara mänsklig och icke-perfekt.

Gamla hyllade normer som objektivitet ersätts av ett mångfald av subjektiva åsikter som sorteras i en ständigt pågående utrensningsprocess där den med starkast argument och högst trovärdighet har lättast för att göra sig hörd. Ingens sanning blir allas sanning. Att påstå att man är objektiv är att påstå att man är perfekt.

Det är en lögn vi numera genomskådar. Kejsaren är naken och lika icke-perfekt som oss andra. Och det är bra.

Kalles Ankas julafton och friheten att välja


3,2 miljoner svenskar delade den här synen häromdagen. Bild av bjornolsson.

Jultraditionen med Kalle Anka och hans vänner på julafton måste tillhöra en av de mer underliga i vårt rike.

Som med alla traditioner föddes den i en speciell kontext. För oss som var barn på 70- och 80-talet när TVn var väletablerad i vardagsrummets centrum men kabel- och satellitutbudet ännu inte spridit sig så var de tecknade filmerna med Musse Pigg, Långben och övriga en av årets höjdpunkter. Barnprogrammen på den här tiden bestod annars av tjeckiska dockfilmer, underliga mimare med bananböjelser och Staffan Westerbergs strumpor.

Kalle Ankas julafton var något annat. Det var inte bara tecknad film, det var riktig tecknad film. Från Disney!

Idag är det svårt att förstå hur exotiskt detta var i 80-talets Sverige. Vi som var barn då var svältfödda på tecknad film och sög i oss allt som var animerat med hull och hår. T.o.m. pausprogrammet Linus på linjen var lockande.

Inte konstigt då att dagens 30-plussare ser på Kalle Ankas julafton som ett heligt ögonblick i julfirandet. Det är nostalgi-TV till en tid då det fanns två TV-kanaler, hela familjen såg på TV samtidigt och det statliga TV-bolaget bjöd oss på tecknad underhållning av världsklass en hel timme om året! Det gällde verkligen att suga märgen ur den timmen så gott man kunde. Till och med julklapparna fick vänta på att Robin Hood och tjuren Ferdinand gjort sitt. Det var ett magiskt ögonblick.

Detta var knappt 20 år sedan.

20 år sedan!

Det har onekligen skett ett antal skiften sedan dess.

Dagens barn kan avnjuta ett enormt utbud pedagogiska och välgjorda program eller TV-spel från världens alla håll. Kalle Ankas magi har falnat. Statens kontroll över vår mediakonsumtion minskat. Vi kan titta på hur mycket tecknad film vi vill.

Men historien slutar inte där.

I Storbritannien förbereds nu ett förslag för total censur av internet. Endast av myndigheterna godkända sidor ska släppas genom.

När nu det fria internet står under direkt attack från regeringar världen runt, inklusive vår egen, är det ack så viktigt att komma ihåg hur politikerna bygger sin egen maktbas på kontrollen av media.

Bengt K Johansson (s), public service-utredningens ordföranden, uttrycker det tydligt och utan att skämmas:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

Det ar ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Johansson.

Läs gärna det där citatet ett par gånger och inse hur lyckliga vi ska vara som kan avnjuta internets enorma utbud av information och underhållning utan inskränkningar. Det är en frihet vi aldrig får ta för given.

Förresten: grattis till Disney som får betalt för att visa reklam för sin senaste storfilm för 3,2 miljoner människor de sista 5 minuterna av programmet. ”Public service at your service.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppdaterat: Anders Mildner har gjort en liknande observation:

Genom att hålla svenskarna borta från den enorma produktionen av tecknade barnfilmer skapades en tradition som satte sig så hårt i folksjälen att julprogrammet fortfarande är ett av Svt:s mest populära.

Wiretapping Sweden – filmen om FRA-lagen

Se filmen här. Bl.a. intervjuas Skiftesskribenten Waldemar Ingdahl.

För bara ett fåtal år sedan hade en film som denna inte gått att sprida utan att sändas via TV. Enbart de med tillgång till en dyr TV-kanal hade kunnat sända filmen. Det är denna öppenhet som är så otroligt viktig och värd att försvara.

Bara vetskapen om att allt man gör på nätet kan övervakas av en statlig myndighet kan dämpa öppenheten. Samtalet dör. Rädslan tar över.

Där vill vi inte hamna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bokrecension: ”Here comes everybody”, Clay Shirky

Den innehåller inte så mycket nytt, Clay Shirkys bok om sociala medier: ”Here comes everybody”. Åtminstone inte om man läst de andra ”måste-böckerna” i genren: Chris Andersons Long Tail, James Surowieckis Wisdom of Crowds eller Malcolm Gladwells The Tipping Point för att nämna några. Nej, bokens styrka är snarare i sammanfattandet.

Utvecklingen på området går så pass fort att det faktiskt kan behövas minst en bok om året som sammanfattar de tankar och idéer som just för tillfället är som starkast. Snart kommer Chris Andersons uppföljare till Long Tail, om freeconomics, gratisekonomin och Wired-kollegan Jeff Howe jobbar på en bok om crowdsourcing som också kan vara värd att läsa för att förstå de skiften som sker just nu.

Vad är det då Shirky sammanfattar i sin bok?

En stor del av boken handlar om journalistikens roll i web 2.0-erans tidevarv. Vem är egentligen journalist? Vilken roll har journalistiken i ett samhälle där vem som helst kan publicera sina tankar? Vilka privilegier ska ha en journalist ha i ett sådant samhälle? Sydsvenskans Anders Mildner har sammanfattat frågeställningarna ur ett svenskt perspektiv här.

En annan central del av boken berör vad som utmärker en fungerande icke-hierarkisk (bara delvis sant, alla organisationer har en hierarki men nätverksorganisationer är åtminstone inte pyramidformade) organisation. (Undertiteln till boken är för övrigt ”The Power of Organizing Without Organizations”.) Shirkys slutsats är att organisationer som den som driver t.ex. Wikipedia framåt drivs av dels hängivna anhängare, en sammanhållande kultur samt själva verktyget (mjukvaran) som utgör tjänsten och sätter dess begränsningar.

Fredrik Wass uttrycker det något annorlunda på sin blogg:

Den sociala valutans kurs beräknas inte i kronor och ören. Den mäts i kärlek och vänskap.

Det är exempelvis en hängiven kärlek till idéen Wikipedia som får hela uppslagsverket att fungera.

Detta missar många företag som, ivriga att hänga med i de senaste trenderna, slänger upp bloggar eller wikisar för sina anställda eller sina kunder. Men, utan kärleken, utan den där viljan att bidra av ingen annan anledning än ren lust, kommer dessa försök falla platt i bästa fall och vandaliseras grovt i värsta fall.

För att lyckas måste ett företag plocka av sig den formella corporate- masken och bli mänskligt. Bara så väcker man lusten att bidra. Bara så väcks kärleken.

För många företag är detta ett enormt skifte. Därför bör man läsa Shirky. Å plocka av sig masken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,