Författare: Martin Nygren

Är generation-Y för ung för Columbi ägg?

Columbi ägg brukar man kalla en situation där en lösning eller ett svar känns självklart när det väl blir känt, och det får bli bakgrunden till diskussionen. Vi vet alla att informationsutbytet hela tiden går snabbare och att diskussionerna om immateriella rättigheter blir fler och viktigare. Jag tänkte dock lämna fildelnings- och mjukvarupatentsdebatten och istället dyka ner i en av utkanterna av immaterialrätten.

Vi börjar med några exempel på övertramp i den immaterialrättsliga utkanten. Exempel ett, skålstölden. Enligt klassisk etikett är det personen som föreslår en skål som bestämmer vad det ska skålas för, ”Skål för brudparet”, ”En skål för det vackra vädret” eller vad det nu kan vara. Jag har dock varit på många tillställningar där andra skålande gäster inte nöjt sig med den föreslagna skålen utan velat ändra, alternativt addera till skålföremålet.

A: Skål för fosterlandet!
B: Och för att vi får behålla hälsan!
C: Nej, för att våren är här…

Det andra exemplet kallar vi eventstölden, ett annat oförskämt immaterialrättsligt intrång. Säg att du känner för att gå på bio till helgen och skickar ett meddelande till dina närmsta vänner med frågan ”Vill ni gå på bio med mig på fredag?”. Jag har vid allt för många tillfällen iakttagit svar av typen ”Åhh, så trevligt, men kan vi inte gå nästa vecka istället” från en person, ”Kan vi inte gå på teater på lördagen istället?” från en annan person och ”Det låter jättetrevligt, men kan vi inte ta en after work på torsdag? istället?”. Märk här att den ursprungliga frågan inte var ”Ska vi hitta på något snart?” utan en direkt fråga om ett redan tänkt event. De svarande deltagarna försöker här åka snålskjuts på inbjudarens företagsamhet och ersätta eventet med ett eget.

Mitt tredje exempel är inte en ”stöld” som de tidigare utan kan ses som motsatsen, ett hävdande av äganderätt till en upplevelse. Jag bevistade nyligen en fest/event på en offentlig plats men där det fanns en tydlig arrangör. Efter att ha fotat en del av händelsen blev jag ombedd att inte publicera någon av bilderna för att arrangören ansåg sig ha någon form av tolkningsföreträde för hur eventet visas upp efteråt.

Tre exempel på intrång där människor anser sig ha någon speciell rätt att bestämma. Kan det vara så att vi är för vana att få vara med och bestämma att vi glömmer bort att det även implicerar att andra också får säga sitt? Man kan då fråga sig om detta bara gäller den curlade y-generationen eller om man även kan se det hos alla som är uppväxta med MBL, konsensusbeslut och du-reformen. Skålstölden och eventstölden är två exempel på en en Columbi ägg-attityd jag oftare tycker mig kunna se i olika sammanhang, en idé om att alla har samma rätt till all information så snart den är yttrad. Det tredje exemplet känns lika fel, fast från andra hållet; ett försök att krampaktigt hålla sig fast vid sin föreställning av världen.

Konservativa kläder

Det finns ett område som är väldigt konservativt när det gäller att anamma ny teknik. Jag tänker på kläder och mode. Det har hänt mycket inom klädesteknologin sedan människan först började tillverka kläder men vi använder fortfarande knappar, snören, opraktiska material och klädesplagg som inte är särskilt praktiska. Inom vissa områden kan man se att tekniken verkligen används och det är inom idrott och friluftsliv. Jag har själv det senaste inom kompressionsmaterial när jag löptränar, och vattentäta hörlurar som är specialanpassade för just löpning. Jag vet att det ligger mycket forskning och teknik bakom de kläder och den utrustning jag använder när jag tränar.

Om man istället tittar på de klassiska kläderna: de kläder som används på fester, på arbetsplatsen, under shoppingrundan etcetera, är modet oerhört teknikkonservativt. Kostymen jag har på mig på arbetstid är vävd på samma sätt som när Spinning Jenny först visade sig, vilken i sin tur bara automatiserade vad som gjorts manuellt under många århundraden. Jag har skor som jag är mycket nöjd med: randsydda brittiska oxfords som börjar bli riktigt bekväma och som jag hoppas kunna använda i många år framöver, men de är inte särskilt praktiska. De ska putsas ett par gånger i veckan, lädersulan mår inte jättebra av vatten och de är inget man springer (till bussen) längre sträckor i direkt. Jag kan även tillägga att den vita linnekostym som används under sommarhalvåret inte är det mest praktiska sommarplagget.

Anledningen till att vi väljer kläder som inte är bekväma, är svåra att sköta och som skrynklar sig är enkel och tydlig – status. Genom att ha skor som det inte går att gå i (högklackade sandaletter) visar man att man är en person som inte behöver vara ute och traska, man står i en bar och smuttar på en drink istället. På sin höjd går man en kortare sträcka till taxin som väntar. En arbetskostym i Super 200 ull visar att man är en person som inte behöver arbeta så mycket, det skulle kostymen aldrig tåla. Det visar även att man har råd med kostymer >50000 sek att arbeta i samt att kemtvättskostnader inte är något problem. Jag bär alltid min dator i en ganska opraktisk axelväska, jag vet att en ryggsäck är bättre för mina axlar, men ärligt talat… hur skulle det se ut med en ryggsäck över en svart trenchcoat?

Det finns idag väldigt mycket trevlig teknik som skulle göra livet enklare och mer behagligt. Det finns kraftigt reflekterande fibrer som kan vävas in i ytterplagg och som inte ändrar utseendet på plagget men som gör att det syns i trafiken. Det finns nanomaterial som inte blir smutsiga eller suger åt sig vatten, funktionsmaterial som andas mm. En del tekniker har faktiskt börjat smyga sig in på sina ställen, till exempel är fibrerna i finare bomullskvaliteter väldigt ofta behandlade för att inte skrynkla, men det är långt kvar till en teknikintresserad modekultur.

Nu till frågan, eller skiftet. Kommer vi att få se en förändring i attityden mot kläder?

Kommer funktion någonsin att sättas framför konservatism? Varför är det så svårt för klädesskapare att börja plocka in lite av de praktiska detaljerna i de klassiska plaggen? Kommer cykelhjälmen att användas trots att den sabbar frisyren? Kommer axelväskorna till de tunga datorerna att bytas ut mot mer praktiska diton? Vad tror ni, kommer det att bli ett skifte eller är statushävdandet allt för viktigt?

Ett agilt Europa

Waldemar Ingdahl frågar vad som kommer att hända med Europa och den europeiska unionen efter vårens kreditkris.

Olli Rehn, EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, sade i en intervju[1] med BBC att Europa behöver vara mer lättrörligt (agile). Den agila ansatsen har när det gäller projektstyrningsmetoder blivit allt vanligare sedan dess intåg 2001 när det agila manifestet skrevs under. Den agila metodiken togs fram för mjukvaruutveckling för att hantera en förändrande kravbild, minska byråkrati och i slutändan ge kunden en bättre produkt.

Den agila mjukvaruutvecklingen har utvecklats under det senaste decenniet och ett antal olika metodiker har tagits fram. Alla bygger dock på samma grundvärderingar som togs fram i det agila manifestet:

  1. Individer och samspel framför metoder, processer och verktyg.
  2. Körbar programvara framför omfattande dokumentation.
  3. Kundsamarbete framför kontraktsförhandlingar.
  4. Anpassning till förändring framför att följa en statisk plan.

De agila metodikerna förespråkar kortare och fler utvecklingscykler till skillnad från de tidigare processerna som bara hade en enda lång utvecklingscykel. Detta leder bland annat till att designbeslut fattas under hela utvecklingsperioden istället för bara före utvecklingsperioden. Många beslut fattas därför när det finns en betydligt större förståelse för systemet och projektet än vad som finns i början.

Många menar dock att de agila metoderna inte passar stora projekt eller när alla krav redan från början är klart definierade. Om man försöker applicera agila metoder på EU måste man även komma ihåg att de lättrörliga utvecklingsmodellerna är anpassade för projekt och inte verksamhetsstyrning. Hur som helst kommer här ett försök på ett agilt Europa.

I och med skapandet av den Europeiska Unionen med ett centraliserat styre har Europa blivit trögare och klumpigare, en utveckling som går tvärt emot vad som händer inom den privata sektorn med agila metoder och outsourcing, företagen ska bara satsa på sin kärnverksamhet. Betyder skillnaden att en union av länder styrs av helt andra regler än en union av projekt eller processer? Vi kan börja med att titta på det agila manifestets grundvärderingar.

1, 2 – De två första punkterna kan i mer generella termer sammanfattas med minskad byråkrati. Ett agilt europeiskt samarbete bör stimulera samspel mellan länder och individer och minska barriärer, men regler byråkrati och policyer bör hållas till ett minimum. Regler är givetvis viktiga, men de ska inte stå i vägen för samspelet.

3 – Kundsamarbete ur ett EU-perspektiv kan ses som interaktionen inom EU-parlamentet. En agil metodik föreslår mindre formalitet och en tydligare direkt påverkansväg, mindre centralstyrning och fler direkta samarbeten mellan intressenter.

4 – Anpassning till förändring var förmodligen vad Olli Rehn menade i intervjun. För att ett Europeiskt samarbete ska fungera måste det kunna anpassas och förändras för att hantera skiftningarna i samhällsklimatet.

Det är svårt att i en bloggpost göra en ordentlig djupdykning i ett agilt Europa och det finns många aspekter att titta på. Jag ställer mig dock bakom Olli Rehns förslag och ser fram emot EUs första sprint.

[1] – Podcast: ”BizDaily: The Euro Crisis”, BBC World Service, Business Daily (26 Maj 2010)

Informationssamhällets önskan om monopol

Informationssamhället och Nätet har nu utvecklats så pass långt att vissa kommersiella områden kan tas för givet. Jag tänker på de nätbaserade tjänster som handlar med någon typ av information. Exempel på dessa är Google, Spotify och Facebook. Dessa tre har gemensamt att de primärt är plattformar för informationsutbyte. Något annat de har gemensamt är att de fungerar bättre ju mer information de har tillgång till. En generell sökmotor blir bättre ju större del av all information som är sökbar. Ett nätbaserat community blir mer intressant för användarna om alla deras vänner redan finns där. En streamande musiktjänst blir mer attraktiv för lyssnarna om alla artister och all musik finns där.

En intressant aspekt med dessa informationstjänsteleverantörer är att incitamentsstrukturen fungerar likadant åt andra hållet. Det blir viktigare för informationsägare att deras information är sökbar för en sökmotor som används av många användare. En musiktjänst som har alla lyssnare blir mer attraktiv för artister att ansluta sig till. Informationstjänsterna fungerar som självförstärkande system och vi har hamnat i en situation där monopol eftersträvas av alla parter.

Jag vill nu fråga läsare och medskribenter vad ni tror om denna utveckling. Stämmer mitt resonemang? Vart är vi på väg? Vad finns det för fördelar och vad finns det för nackdelar?

Saknaden av den attraktiva otillgängligheten

Erik Starck frågar i en tidigare post om olika ”anti-skiften”, dvs när ny teknik får negativa konsekvenser. Jag vill ta ett personligt n

egativt perspektiv och med den ansatsen belysa den ökade informationstillgängligheten.

Rasmus Fleischer skriver i Det postdigitala manifestet att en blanda-funktion i en musikspelare tappar sitt värde när antalet låtar ökar. Om all musik som skapats finns tillgänglig i spelaren kommer man aldrig att få lyssna på något som man vill lyssna på om man väljer att blanda allt material. Man tvingas därför in i ett aktivt val av musik. Samma typ av val måste göras vid alla de on demand-tjänster för film och tv som som blir allt vanligare på nätet.

Jag har själv vid flera tillfällen planerat att ta en lugn filmkväll. Jag har tittat igenom Voddlers arkiv, letat igenom hårddisken med alla filmer jag ännu inte sett, bläddrat runt bland titlarna på videotoppen men inte fastnat för något. Resultatet har blivit att jag zappat runt på TVn hela kvällen, eller småpysslat med onödiga saker och slösurfat tills det blivit dags att gå att lägga sig. Filmkvällen blev inte av för att jag inte kunde välja bland överflödet av film och tv.

I beteendepsykologiska studier har man visat att människan föredrar saker som är svåra att få tag på. Ett attraktivt objekt är förmodligen svårt att få tag på för att andra individer också tycker att det är attraktivt. Om många människor anser att något är bra är sannolikheten stor att det faktiskt är det också. Att något är svårt att få tag på har alltså varit en kvalitetsstämpel och att eftersträva detta har varit viktigt för vår överlevnad.

Överflödet av information gör att en av de viktigaste psykologiska signalerna om vad som är bra eller intressant försvinner. Det finns flera försök till lösningar som betygsättningar och automatiska tips men det finns ännu inget som pratar lika tydligt till vår psykologi som det gamla systemet med otillgänglighet.

Konsten att mäta rätt

I metrologin, läran om mätningar, beskrivs hur värdet på ett på förhand bestämt mått undersöks på ett vetenskapligt sätt. Det finns många verktyg i matematiken för att säkerställa korrektheten hos en mätning för att veta att det blivit rätt. Har län

gden på ett snöre mätts med en felmarginal på ett par nanometer och alla felkällor, antaganden och tillvägagångsätt noga redovisats spelar det dock ingen roll hur korrekt mätningen utfördes om man egentligen ville få svar på hur tjockt snöret var eller hur hårt man kunde dra i det innan det gick av. Konsten att mäta rätt sak är betydligt svårare och något som metrologin inte tar upp.

De mått vi använder mäter mycket sällan det vi faktiskt vill ta reda på, det är ofta för svårt. Istället hittar vi enklare mått som verkar korrelera bra med det vi faktiskt vill mäta. En badrumsvåg mäter inte en persons massa utan kraften som drar personen mot jorden, en analog klocka mäter inte tid utan antalet varv ett kugghjul snurrar.

Alexander Funcke skriver om problematiken med BNP och dess förmåga att mäta välstånd. Bruttonationalprodukten har alltid varit ett mått på samma sak och kommer att fortsätta vara det, om BNP lämpar sig som ett nyckeltal som ska maximeras är dock en annan fråga. För att kunna mäta hur ”bra” ett land är måste man först definiera vad ”bra” är, detta är oftast något som inte kan mätas. Steget efter bli att hitta ett antal faktorer (nyckeltal som går att mäta) som krävs för att ”braheten” ska uppnås och man håller tummarna hårt för att korrelationen mellan nyckeltalen och ”bra”-definition är tillräckligt stor.

Ett problem för den politiska diskursen idag är att alla mäter olika saker men att ingen definierar vad som är målet, vad vi anser är ”bra”, och hur måtten korrelerar mot målet. För att veta hur ett land ska sätta upp sina mål måste man veta vad de större målen är. Så vilka är de? Att den mänskliga befolkningen ska bli så stor som möjligt? Att den totala livslängden för mänskligheten på jorden ska vara så lång som möjligt? Att medellivslängden, eller kanske medianlivslängden, för människan ska vara så hög som möjligt? Att de människor som lever just nu ska vara så lyckliga som möjligt? Att vårt ekologiska fotavtryck ska vara så litet som möjligt? Att vi tillverkar så många saker som möjligt? Att så stor del av den nu levande befolkningen som möjligt mår så bra som möjligt? Att mänsklighetens totala mängd insamlade eurobonus-poäng blir så hög som möjligt? Innan vi vet vårt mål spelar det ingen roll vilka mått vi slänger oss med, de säger oss precis lika lite.