Den 8:e mars i år var en speciell dag för mig. Inte för att det var den internationella kvinnodagen utan för att det var första gången jag fick se en bild av mitt ännu ofödda barn (vårt första) på ultraljudsmottagningen i Solna.
Alla föräldrar för
står känslan av att för första gången se denna varelse som tidigare bara varit en idé, en dröm, plötsligt ha en kropp, armar och ben. Det känns overkligt – och fantastiskt.
Samtidigt fick vi veta (efter att ha frågat) könet på barnet. Samma fråga ställs i ultraljudsmottagningar världen över – men det är inte alltid beskedet mottags med lycka, vilket en skrämmande artikel The Economist gör oss påmind om. Titeln på artikeln ”Gendercide” – könsmassmord.
Kostnaden för ett ultraljud är så lågt som $12, det har blivit en utbredd teknologi som t.o.m. den fattigaste kan betala för. Resultatet är förödande – för de av fel kön. 1990 beräknades det att antalet flickebarn som ”försvunnit” p.g.a. ultraljudets information är över 100 miljoner. Idag är siffran förmodligen långt högre. Det har lett fram till befolkningar med osedvanligt hög andel pojkar – något som med största sannolikhet kommer att leda till konflikter och svårigheter när pojkar från 90-talet blir män.
Den här bloggen handlar om skiften – förändringar i samhället oftast drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. För det mesta innebär dessa nya möjligheter något positivt. Ibland inte. Detta får vara veckans skifte – en öppen fråga till läsare och medkrönikörer: ultraljudet är bara början på vad vi kan veta – och ändra – på våra ofödda barn. Är vi redo för den makten? Vad kommer vi i så fall att välja bort? Vilka andra exempel på ”anti-skiften” finns det?
Det är helt vansinne att man väljer bort flickor.
Min personliga åsikt är att de som vill borde kunna få veta barnets kön men endast efter V 22 då man inte längre får göra abort. Då skulle man nog komma tillrätta med en hel del av dessa fullständigt vansinniga aborter
Lina: jo men nu gällde detta delar av världen där inte svensk lag gäller.
Har också hört att det finns svenska landsting som av princip inte talar om barnets kön. Vet ej om det stämmer.
Man ska dock notera att trenden kan vända, vilket t.ex. Sydkorea är ett exempel på.
I västvärlden tenderar könsselektion att motiveras av ”gender balancing”, att garantera att man får både pojkar och flickor, snarare än bara pojkar. Detta tycks dessutom oftare leda till att man väljer flickor än pojkar. Kultur spelar uppenbarligen en stor roll.
Om man håller starkt på Julian Savulescu’s ”principle of procreative beneficience” (att man moraliskt sett bör försöka skaffa barn som har de bästa livschanserna) så finns det ju en del som talar för att man bara borde skaffa flickor eftersom de har längre liv, bättre hälsa osv. Julian är villig att ”bite the bullet” om detta, vilket irriterade den besökande etiker som trodde han hade hittat ett bra reductio ad absurdum av hans princip 🙂
Rent allmänt är föräldrar rätt försiktiga och sensibla när det gäller information och modifikation av sina barn. Problemet är att mycken policy om reproteknik sätts upp baserad på vad någon skruvad förälder skulle kunna tänkas vilja och göra. Så istället för att sätta upp regler för att hindra dåliga bruk försöker man hindra alla från att bruka tekniken. Vilket lär fallera, eftersom metoder för gentester och mer avancerad reproteknik verkar bli både billiga och portabla. När föräldrar själva kan testa kön oavsett vad socialstyrelsen och landstinget tycker så blir deras regler irrelevanta.
Hej Erik
Är könsobalanser i samhället så farliga, egentligen? Jag utvecklar frågan om abort, ultraljud och könsfördelning hos Voltaire.