Veckans skifte: den nya ekonomin

”Mom. I’m scared.” Foto av h.koppdelaney

Wow. Vilken vecka. Vilken helg. Vilken måndag!

Skiften.se är en blogg om förändringar i samhället pådrivna av teknikens utveckling, globaliseringen och människans vilja till förbättring. Men, vad vi betraktar just nu är ett skifte som kommer att ha minst lika stort inflytande på människors liv de kommande åren som den tekniska utvecklingen.

Det globala finansiella systemet befinner sig mitt i en hjärtattack.

Hjärtattacker får man efter alldeles för god tillgång på sådant som smakar gott för stunden men är dåligt för dig i längden. För de finansiella systemen har detta varit billiga krediter. Risk har varit för billigt.

När jag för några veckor sedan skrev:

Hösten kommer att bli mycket besvärlig […]. USAs ekonomi kommer att gå på knäna i januari. Förmodligen har ett antal banker tvingats slå igen med mycket allvarliga konsekvenser för ekonomin som följd.

…så trodde jag faktiskt inte det skulle bli så här illa.

Nu höjs röster ”mot kapitalismen”, mot nyliberalismen, men den mest marknadsliberala ~~senatorn~~ kongressledamoten av dem alla, Ron Paul, kan med högt huvud hålla följande anförande, starkt kritiskt mot $700 miljarders-bailouten:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YBVB1Uc0nko&hl=en&fs=1]

Nåväl. Andra får debattera de kortsiktiga konsekvenserna av måndagens nej i representanthuset. Den här bloggens uppgift är att blicka framåt. Att försöka finna de där lite större rörelserna, som inte alltid är uppenbara i bruset uppe vid ytan. Därför vill jag lyfta fram den nya ekonomin som veckans skifte.

Vad händer när dammet lagt sig? När blodet som forsar på gatorna (för att tala i finansiella termer) har stelnat?

Vilken värld kommer vi att vakna upp i när den här mardrömmen är över?

Den frågan får utgöra veckans skifte. Själv saknar jag just nu svar.

Uppdaterat: Hur ser morgondagens banker ut? Ökad transparens, enklare att använda och definitivt webbaserade. Mint.com är ett exempel. Färre anställda kan man nog också rätt säkert lägga till listan.

Uppdaterat 2: Expressens ledare om skiftet:

Det är nu inte bara föredettingar till ministrar som beskriver finanskrisen i USA som en vändpunkt. ”Det här innebär politikens renässans”, jublar vänsterinriktade Dagens Arena. ”Vi lever i slutet av en epok”, utropar Aftonbladet. Och statsvetaren Bo Rothstein skyller finanskrisen på att USA saknar ett välfärdssystem av nordiskt snitt.

Uppdaterat 3: Ett skifte som tydligen skett är att fler studenter sökt sig till IT istället för finans:

Av samma uppfattning är John Gallaugher, som är professor i data- och systemvetenskap på affärsskolan Carroll School of Management, på Boston College. Han har redan sett ett skifte i studenternas intressen och studieval:

– Studenterna både säger och skriver på våra kursforum att de vill gå kurser inom finansområdet, både på grund av ett intresse för it- och som en följd av oro över chanserna att få jobb i finanssektorn i framtiden, säger han.

Uppdaterat 4: En sorglig film, ett nyhetsinslag, från kreditkrossens spår i Kalifornien. Filmen ger en tydlig bild av att detta inte är en vanlig konjunkturnedgång. Vi kommer att få leva med konsekvenserna av kreditkrossen ett bra tag.

Därför förtjänar skiftet epitet Den Nya Ekonomin.

Uppdaterat 5: Det här är den första artikeln jag läser i svensk massmedia om risken för devalvering i Baltikum. En risk som förmodligen är betydligt mer påtaglig och konkret för svenska banker än kreditkrossen på Wall Street. Första gången jag läste om det här problemet var i juli när den här bloggposten dök upp någonstans i mitt bloggflöde (läs inte om du vill sova gott om nätterna).

Det kan alltså knappast vara något okänt för svenska ekonomijournalister. Eller? När jag läser den svenska nyhetsfloran kan man inte släppa känslan av att man inte riktigt får reda på allt. Att det finns någon dolt under ytan som inte bör komma ut p.g.a. risken för total panik. Kan också vara så att de s.k. experterna helt enkelt inte vet men då undrar jag varför jag ska lita på dem.

Som vanligt gäller det alltså att leta i bloggosfären om man vill få de ärliga och raka åsikterna. Det är inte alltid webbmolnet har rätt men för det mesta finns en inbyggd kontrollmekanism som faktiskt till stor del saknas i gammelmedia. Det gäller bara att läsa allt på ett kritiskt sätt.

Det finns en trend mot ökad transparens som jag hoppas och tror blir förstärkt av den här krisen. Det gäller inte bara mot banker och politiker utan även mot journalister – och självklart bloggare.

Uppdaterat 6: Magnus Lindqvist skriver om 10 skiften som krisen för med sig.

Läs även andra bloggares åsikter om börskrasch, bailout, nya ekonomin, ekonomi, finans, wall street, framtiden

Ang. Makt, smak och artefakter: Högljudda klackar

Joakim Lundblad frågar i veckans skifte, om artefakter kan ha makt, och mina tankar går genast till en statussymbol som de senaste åren fått allt mer uppmärksamhet, nämligen skon.

Allt eftersom vi i kalla Sverige lärt känna Sex And The City-feminismen och de mäktiga manhattan-kvinnorna genom tv-serier (inte bara själva SATC) och film har mode och makt blivit synonymer. Dräkter behöver inte vara tråkiga, och kvinnor behöver inte längre se ut som män för att förflytta sig på karriärsstegen.

Ett par högklackade skor signalerar flera saker, och även om det finns undantag, gäller regeln att ju högre och smalare klacken är, desto mer makt och status sitter bärarinnan på.

En hög smal klack kräver att bäraren håller skorna inomhus, vilket kräver antingen skobyte vid dörren eller frekventa taxiresor. En hög smal klack kräver även än dyr sko, för ska man vistas tio centimeter över marken, behövs någon form av komfort. Skavsårsplåster, silikoninlägg (för skon, inte foten) och omklackningar är omtankar som krävs för daglig användning.

Högklackade skor låter bäraren ta plats i ett rum. Högljudda tramp bryter mot stereotypen om den tysta timida kvinnan, och högljudda klackar ber inte om ursäkt. Samtidigt ger en hög klack lite extra längd till en kort person, och det blir lite svårare att ignorera en klackbärande kvinna än en som valt fotriktiga diton.

Höga skor med högljudda klackar är i allra största grad en maktfaktor och statussymbol. Den kombinerar praktisk betydelse med estetisk, och även om skomodet kommer förändras, lär den högljudda klacken bestå. Fotriktiga skor kommer alltid vara lite tråkigare.

Ang. Makt, smak och artefakter: Länge leve snobberiet

Joakim Lundblad lyfter i veckans skifte fram frågan om en artefakt kan ha makt eller smak.

Svaret bör kanske vara att artefakten i sig själva aldrig bär på egenskaper som makt eller smak.
Om man inte avser en funktionell egenskap, så som att en glass eller ett mode-magazine minsann har en smak och att ett vapen de facto kan ge makt.
Men om mode-magazinet eller vapnet inte uppfattas för sina funktionella egenskaper hos betraktaren har artefakten inga sådana egenskaper. Tänk: Pennkniv.
Det är istället artefakten betraktad i ett givet sammanhang och relativt betraktaren som den kan betingas med en identitetsbyggande egenskap, som i sin tur kan ge artefakten både makt och smak.

Ibland byts sammanhangen ut fort. En medial storm i ett vatten glass angående klimatförändringar gjorde det tidigare så lyxiga flaskvattnet Evian till en i många läger hatad produkt.
En vit T-shirt med Tomas Ledin kan om den uppfattas som ironisk ge cred-poäng och därmed visa på smak, men kan också om den till exempel kombineras med ett osäkert leende passera som ett artefakt som avser visa på uppriktig idol-dyrkan. I det senare fallet kommer omgivningen att anta att personen ifråga är befriad från smak och insikt i de rådande sociala normerna.

Den eventuella smaken, eller makten i artefakten är således inte enbart relativ betraktarens värderingar, utan även betraktarens uppfattning om artefaktens ägares uppsåt.

Vi kan med hjälp av artefakt försöka kommunicera att vi tillhör en elit av något slag—ett förfarande som ofta kallas snobberi.
Inte sällan handlar snobberi om dekadens, men dekadens i en Svensson-mening, det vill säga slöseri, snarare än omfamnande av ormgropar och opiater.

Och som Johan Hakelius beklagade sig i en intervju med Veckan Affärer:
”Den enda snobbismen som värderas är den omvända. Och det är den enda tråkiga snobbismen.”

Kroppen som statusobjekt

Joakim Lundblad tar upp plattskärms-TV som artefakt, och konstaterar att när statsministern gav bort en i present till kronprinsessan Victoria så var den lite väl medelklass.

Det har alltid funnits statusprylar, ett föremål som kommunicerar att ägaren eller givaren är något förnäm. Kläder som man inte kan arbeta i, rustningar som enbart varit dekorativa, klockor som lätt går sönder.

Till det hör förstås en dekadent flärd, men det gamla klassiska katolska dramat En förlorad värld (Brideshead Revisited) känns ganska främmande. Prylarna och den tillhörande eleganta dekadensen ger inte tillfredsställelse.

Kanske inspiration från kläderna på Charles Ryder och Sebastian Flyte kommer i nästa klädeskollektion, men riktigt samma statusmarkör som tidigare är inte dekadensen.

Plattskärms-TV ses som en symbol för konsumtion, men i dag så vill vi ha alltmer exklusiva, unika varor. TV-apparaten kan vara dyr, men den är för massproducerad, och kopplar dessutom inte till den interaktivitet som de digitala medierna för in i samhället.

Vi kanske kan läsa om Madame Pompadour och hennes utsvävningar (som vi uppfattar det, iallafall) i Herman Lindqvists bok men vi skulle nog inte riktigt se dagens motsvarighet till peruker och puder som status. Det är lite Gianni Versace över det, vi får samma utifrånblick på den tidens flärd, men kan inte koppla det till den aktiva livsstil som vi i dag för. Inte ha tidsbrist och inte stressa blir mer status, men det är fortfarande exklusivt att vara sysselsatt.

90-talet var den naturliga konsumtionens årtionde, där ekologisk konsumtion var status. Ekologisk mat hypas av media, men det är fortfarande en nischmarknad. Frågan är om det går att utöka den så mycket mer, då varorna blir dyrare i handeln. Det kan förbli statuskonsumtion.

Rätt livsstil då? Yawns- Young and Wealthy (but) Normal har omtalats sedan i fjol. Det går mot den mer immateriella trend vi sett, men kan vara för komplex kanske för att visa upp?

Om jag får plocka en vinnare som är unik, dyrbar och full av symbolik- då är det den egna kroppen. Kroppen som statusartefakt. Vi har sett trenden komma sedan 20-25 år, men med dess koppling till förbättrande medicin så är vi fortfarande i skiftets början.

Vad uttrycker mer makt och smak än makten över sig själv?

Pingat på Intressant

Veckans skifte: Makt, smak och artefakter

Veckans skifte är inte så mycket en spaning in i framtiden som en tillbakablick med tillhörande framtidsfrågor.

När regeringen för en tid sedan slog sina kloka huvuden ihop för att köpa en födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria blev resultatet en platt-TV. Känslorna är många, men de flesta åsikterna pekar i enhetlig riktning mot en enda typfråga: Vad har hänt med konstverken, titlarna, slotten och kulturarven?

Genom tiderna har presenter mellan statsöverhuvuden och betydelsefulla profiler varit fysiska uttryck för maktbalanser och hedersbetygelser. Presenterna, eller artefakterna, förkroppsligar maktbalanser och förmögenhetssymboler och har alltid blivit en värderad del av såväl nationalhistoria som folksjäl.

Vad är det då som kännetecknat en värdig present? Några förslag är:

Unikitet
Dyrbarhet
Symbolism

Somliga skulle kanske hävda att platt-TV:n hade varit en helt acceptabel gåva, om den istället varit inbyggd i ett exklusivt handtillverkat hölje av samtida svensk trädesign. Unikiteten är kanske det främsta viset att signalera respekt och förmögenhet samtidigt som gåvan bekräftar makt över den respekten och förmögenheten. Frågan är hururvida gåvoartefakten är frusen i tiden, eller om någon typ av nyutvecklad eller högteknologisk gåva hade kunnat uppfylla allmänhetens (och prinsessans) förväntningar?

Platt-TV:ns dyrbarhet står inte i förhållande till ett slott, men samtidigt är det inte osannolikt att det hela hade varit en icke-nyhet som presenten istället varit ett par unika specialtillverkade silverljusstakar för samma värde.

Vidare kan man fråga sig vad platt-TV:n symboliserar. Per Gudmundsson påstår att den symboliserar medelklass. Det är kanske framförallt här skon klämmer. Om syftet med gåvan är att bekräfta en avsevärd maktbalans och uppvisa förmögenhet så fyller en medelklass-TV rollen mindre bra. Kanske är hela händelsen i sig ett tecken på att kungahuset och andra ickemeritokratiska auktoriteter håller på att gå ur tiden i takt med att en generation av nyttomaximerande individualister. Å andra sidan är frågan i så fall vilka det är som klagar på platt-TV-gåvan om ingen egentligen bryr sig?

Samtidigt som många reagerar intuitivt negativt till regeringens dumburksinsats, bör man betänka att lika många skulle känna sig rätt obekväma om paret Reinfeldt syntes på stadens gator i krona och diadem. Nog är artefakter konceptuellt laddade, men till vilken grad och med vad?

Langdon Winner frågar sig om artefakter har politik, och kanske måste vi på samma vis fråga oss: Har artefakter smak? Eller: har artefakter makt?

Regeringen gjorde rätt

I dag beslutade regeringen att inte ge några nya miljarder i stöd till bredbandsutbyggnad i glesbygden. Finansminister Anders Borg gör nog rätt i budget.

Nej, det är inte för att det inte behövs nya satsningar på IT. Nej, det är inte för att jag tycker att inte skall finnas IT i glesbygden. Tvärtom så har många bra beslut fattats i glesbygden.

Det är snarare effekten av när jag lyssnade på ett seminarium i Almedalen om den utredning centerpartisten Åke Hedén gjorde om bredbandsstödet. Hedén låg nära Björn Rosengrens gamla planer, som främst ledde till utbyggnad av ADSL, men nu har vi börjat kommat nära gränsen vad man kan få ut av den gamla koppartråden från Telia.

Det talades om tre miljarder, vilket inte verkade troligt ens då. Gissningarna låg på något hundratal miljoner och uppskjutet beslut.

Nu står vi inför ett teknikskifte, och ett beslut som skulle ha gällt fram till år 2013 hade varit för kortsiktigt. Det hade funnits risk att staten fastnat i att behöva uppgradera vartannat år. Jag undrar också om statens roll i dessa infrastruktursatsningar bredbandsnätet, där det också kommer att bli tal om tjänster som staten skall finansiera.

Nu gäller det att börja diskutera långsiktigare lösningar.

Pingat på Intressant.se

Ang. Flytande demokrati: Varför demokrati?

Vad är poängen med demokrati? Alla beslut går långsamare och den enskilde individens röst får aldrig fullt genomslag, så vad är demokrati för oss? En kompromiss.

Modern demokrati är ett system som genom sin representationsstruktur låter alla vara med utan att någon får bestämma. Demokratins praktiska värde handlar inte så mycket om vad den ger som vad den förhindrar. Som styrskick kan demokratin ses som en avvägning mellan individuellt inflytande och effektivitet – Antingen röstar alla om allting och systemet belastas mer, eller så överlåts beslutsmandatet till en enda person som kan effektivisera beslutsgången efter egen förmåga och kompetens. Risken är förstås att genomsnittsmedborgaren får väldigt lite att säga till om och att den demokratiske diktatorn helt enkelt avskaffar de institutioner som i teorin ändå skulle göra det möjligt för medborgarna att avsätta henne/honom.

Riktigt intressant vore det däremot att gå ett steg längre och fråga sig om avvägningen mellan medborgarinflytande och effektivitet är föråldrad? Den liberala representativa demokratin har blomstrat i det industriella och postindustriella samhället, men varför övervägs det inte ens huruvida det är en god struktur för informationssamhället eller ej? Så kallad E-government, eller E-förvaltning, är en tydlig indikator på vilka möjligheter som ligger i informationssamhällets infrastruktur. Demokratin har aldrig varit oproblematisk, men kanske kan vissa tidigare problem, så som individens ansvar för att tillsakansa sig tillräcklig information för beslutsunderlag (I såväl direkt som representativ demokrati) ses ur nya perspektiv med hjälp av communitys, epost, prediction markets och bloggosfärer.

Oavsett demokratins natur och form bör man minnas att hela det samhälle som omfattas av den även växelverkar med, förlitar sig på och försöker dra nytta av det system den utgör. En flytande demokrati som svarar snabbare mot folopinionen kommer också kräva mer tid i form av informationsinslamling och behandling från hela näringslivet, föreningslivet och även gemene medborgare.

Om vi väljer att betrakta demokratin som en komplex avvägningsprocess, bör den också betraktas som känslig för förändringar i omgivningen. Det behöver inte betyda att den demokratiska strukturen kommer röra sig till någon extrempunkt, men kanske att en avvägning plötsligt nedprioriteras till fördel för en annan. Kanske bör vi istället för att tänka på demokrati som avvägningen mellan inflytande och effektivitet söka andra dimensioner i problemet. Ett inuitivt lockande alternativ vore kanske avvägningen mellan transparents och statligt inflytande (ju mer man gör, desto svårare är det att behålla transparentsen) eller mellan kostnad och kontroll (ju mer vi begär att en demokratisk stat ska göra, desto mer kommer den kosta i form av skattepengar, en kostnad som i sig utgör ett ofrivilligt kontrakt). Vilka andra avvägningar finns inbyggda i den jämvikt vi kommit att känna som demokrati?

Demokrati. Ständigt denna demokrati!

Alexander Funckes inlägg om den flytande demokratin lägger sig i ett pärlband av skiftestexter som försöker ifrågasätta och vidareutveckla demokratin, bl.a. min egen om personvalspartiet.

Just att kunna ifrågasätta även de mest grundläggande spelreglerna i samhället är i sig en viktig funktion inom demokratin. För nog handlar det om mer än bara folkstyre?

Demokrati är rätten att tycka vad man vill, flytta vart man vill, handla med vem man vill och arbeta åt vem man vill (som är beredd att betala såklart). Dessa aspekter av demokratin ser jag som betydligt viktigare än den kollektiva beslutsprocessen som så ofta hyllas som det bästa mänskligheten presterat.

Jag är inte alls lika övertygad om dess förträfflighet. Representativ demokrati som beslutsmekanism är en rätt usel kompromiss.

Demokrati borde handla mer om frihet och mindre om politik.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati

Det flytande begreppet demokrati

Demokratins natur har börjat diskuteras, Alexander tar upp en intressant idé, jag har tidigare uppmärksammat cyberdemokratin. Tyvärr verkar debatten tas upp av olika vaga begrepp, som multituden. Utmaningarna från ett moget informationssamhälle har tyvärr varit svåra att få grepp om.

Förändringar av demokratin kräver snarare viss fasthet. Som exempel

We who are oppressed love those who fight against oppression
and the oppressors…
Brothers and sisters, it is with great honor and privilege that I present to you the leader of the El Fatah revolution… From Libya, our brother Muhammar El Kahdafi.

Va!??? Khadaffi som demokratisk reformator?

Khadaffi vill upplösa alla ministerier, den libyska statens oljepengar skall fördelas direkt ut till folket. Det blir bara försvars-, säkerhets-, utrikes-, och energidepartementet kvar, allt annat blir medborgarnas ansvar inklusive utbildning och sjukvård. ”Så länge som pengarna administeras av staten så kommer det att finnas stöld och korruption”, sade Khadaffi och att revolutionens chefskonsult nu vidare utvecklar Jamahiriya

Har Khadaffi blivit anhängare av nattväktarstaten på senare år? Om dessa reformer går igenom verkar det vara en av de mest ambitiösa nedskalningarna av statens makt på länge.

Jag är nog skeptisk. Libyenkännaren George Joffe påpekar i en artikel i Financial Times att Khadaffi sedan han kom till makten 1969 har styrt genom ständiga omorganisationer. Det gör att konkurrenter till hans makt aldrig får en egen maktbas, hans egna befogenheter inom den libyska staten förblir flytande. Libyen borde vara ett rikt land, med outnyttjade reserver av olja för att åtminstone kunna ta sig upp till en levnadsstandard som länderna vid Persiska viken. Så har inte skett, Libyen är notoriskt odemokratiskt samt präglat av fattigdom och en klåfingrig byråkrati. IPRI-rapporten fann inte tillräckligt med data för att ranka Libyen. Mycket talande.

Kanske Khadaffi försöker bana väg för sonen reformerna som letts av sonen Seif al Islam Khadaffi, men mönstret överrensstämmer blott alltför väl med tidigare reformer.

För många fattigare länder handlar uppbyggande av demokrati och liberalism intressant nog om att stärka staten i vissa hänseenden. Hos oss i Sverige gäller det nog tydlighet i delegerandet, i att bygga upp institutioner som har fasta spelregler för maktdelning. Det har påpekat i tidningen Medborgarrätt av Hans Jensevik att vi i dag närmast har statsministerdiktatur.

Sedan har vi fått många nya idéer om sätt att kunna få in mer inflytande från medborgarna, varav det viktigaste nog kan vara reell insyn i hur beslut fattas så att vi hinner reagera tidigt. Först gäller dock att jämna ut demokratins spelplan genom att räta ut de veck av bristande ansvar, som farliga maktansamlingar kan gömma sig i.