Månad: september 2008

Ang. Flytande demokrati: Riktiga personval

Alexander Funcke skriver om det flytande begreppet demokrati, och beskriver ett system som värmer en liberal själ i hjärtat. I princip får alla vara med och rösta, och alla får någon sorts ansvar. Kanske är det ett system som går att realisera bland en liten grupp människor, tex. i en kommun.

Problemet med den flytande demokratin är realiserandet av beslut. Praktisk politik kräver oftast kompromissande, och med nio miljoner människor, har jag svårt att tro att det finns förslag som skulle röstas igenom.

Vad jag skulle vilja se inom en betydligt närmare framtid är renodlade personval och ett slopande av valkretsarna.

I dag är riksdagspolitkerna bundna till sin valkrets, och det demokratiska systemet bygger på att de representerar olika delar av landet. Det kanske var en bra poäng när möten mellan politiker och väljare främst skedde IRL, men en något förlegad anledning idag. Dessutom borde inte frågor av regional karaktär alls avhandlas på riksnivå, utan fixas lokalt.

Med renodlade personval hade riksdagkandidaterna själva fått bestämma om de ville vara del av en lista, eller stå som helt oberoende. Den som röstar hade varit tvungen att kryssa för att rösten skulle räknas (men ev. listor kunde eventuellt få tillgodoräkna sig rösterna för de som inte blev invalda), och både väljare och kandidat hade fått engagera sig lite mera och ta sitt ansvar.

Troligen skulle en lokalt väl förankrad politiker fortsätta ta sig in i riksdagen tack vare ett starkt lokalt stöd, men det hade inte längre varit nödvändigt. Liksom hade partiernas interna listplaceringar sumpats totalt till förmån för väljarens åsikter.

Kanske skulle en och annan ”kändis” ta sig in bara pga. sitt kändisskap, men å andra sidan fick Linda Rosings parti ett försumbart antal röster förra valet.

Med starka personval får dessutom kandidaterna större mandat att handla efter sin egen övertygelse, och partipiskor som i FRA-omröstningen hade varit svårare att försvara. För att inte tala om att det faktiskt hade varit en praktiskt genomförbar idé, som inte behöver ligga så långt fram i tiden…

Wiretapping Sweden – filmen om FRA-lagen

Se filmen här. Bl.a. intervjuas Skiftesskribenten Waldemar Ingdahl.

För bara ett fåtal år sedan hade en film som denna inte gått att sprida utan att sändas via TV. Enbart de med tillgång till en dyr TV-kanal hade kunnat sända filmen. Det är denna öppenhet som är så otroligt viktig och värd att försvara.

Bara vetskapen om att allt man gör på nätet kan övervakas av en statlig myndighet kan dämpa öppenheten. Samtalet dör. Rädslan tar över.

Där vill vi inte hamna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Veckans skifte: Det flytande begreppet demokrati

Igår sköljde FRA-vågen ånyo över oss. Det är inte utan att man blir påmind om att det finns skäl att fundera över vår demokrati. FRA-frågan tjänar väl som exempel för att motivera både personvalsystem och författningsdomstol, men skall reformerna stanna där? Och, kanske är det än intressantare vad finns det för möjligheter imorgon?

När jag arbetade med att designa och utveckla en brandvägg med möjligheter att delegera ansvarsområden mellan administratörsgrupper (RBAC), så kom jag att tänka på konceptet delegerande demokrati. En sådan självklar tanke måste ju ha utforskats tänkte jag och lämnade det hela där hän.

För ett par år sedan googlade jag mig runt på nätet efter något liknande och dök då mycket riktigt på konceptet, som verkar vara ett typiskt exempel på en avkomma från ett paradigmatiskt system, det vill säga Internet och dess teknik.

Det ”officiella” namnet verkar vara flytande demokrati. Jag kommer att redogöra för min smak av det flytande som ännu inte kontaminerats av kloka insikter från andra. (Det visar sig visst att Sverige har varit framstående inom flytande demokrati, genom demoex och Mikael Nordfors. Denna post kanske är skåpmat för många, men i så fall, känn er påminda!)

Flytande demokrati kan beskrivas på två sätt beroende på publikens preferenser. Antingen är det, en representativ demokrati som kan undvika att medborgarna vaknar upp och det är 1984,
eller så är det, en direkt demokrati där man löst problemen kring skalbarhet och medborgarnas ignorans.

Kärnan i de två tilltalande beskrivningarna är delegerandet. Varje person i valmanskåren har en röst, och om man väljer att delta i den demokratiska processen har man två alternativ:
1. Man kan när som helst (och inte blott vart fjärde år) delegera sin röst till sin representant—medborgare eller grupp.
2. Man kan direkt rösta i varje votering.
(Vidare finns egentligen inget som hindrar att man kategoriserar besluten och delegerar beslutsrätten inom olika kategorier till olika personer, även om kategoriseringen i sig i så fall skulle vara problematisk.)

En medborgare är just vad det låter som. Det betyder att en medborgare inte behöver kandidera för att vara möjlig att delegera till. Medborgare kan dock välja att kandidera och i fall de gör det kommer alla kandidatens beslut att bli offentliga redan innan voteringen är slutförd. Det betyder att de som delegerat till kandidaten har en chans att ta avstånd från kandidaten i en enskild voteringen. All delegering kommer att vara hemlig och ingen medborgare kommer veta om hur många som han eller hon förfogar över.

En grupp är en samling av individer, tänk t ex parti, som gemensamt kommer fram till en linje som skall följas. Modellen behöver egentligen inte grupper, men de kan kanske rättfärdigas som ett stabilare alternativ till att delegera till enskilda medborgare. Vilket kanske kan attrahera de som inte avser uppdatera sin delegering ofta.

Precis som i dag så är en outnyttjad röst ett delegerande av makten till de som faktiskt utnyttjat sin rösträtt. I det flytande demokratiska systemet så kan en outnyttjad röst beskrivas som en delegation av sin rösträtt till en grupp som innehåller hela befolkningen.

Detta betyder t ex att jag kunde delegera min röst till Fredrick Federley, precis som jag gjort, men om han med gråten i halsen kommit på dåliga tankar så kan jag ta tillbaka min rösträtt och välja det jag tror på—eller rent av delegera min röst till någon annan. En av de mest intressanta aspekterna är att person A i brist på intresse och tid kan delegera till någon som A verkligen litar på, den kloka kollegan på andra sidan fikabordet, mamma eller kanske grannen som alltid är så trevlig och idérik. Kollegan, mamma eller grannen, låt han eller hon kallas B, behöver inte själva ta ställning i varje votering. B kan i sin tur delegera sin, As, och eventuella andra röster, till någon som B litar på, säg C, och så vidare. Detta betyder att C har minst tre röster, nämligen As, Bs och sin egen i varje votering, men inför varje votering kan B ta sina två röster och antingen rösta själv eller delegera åt någon annan. Och även A kan avvika.

Modellen bildar alltså en skog av delegationsträd där alla träd slutar i att en medborgare eller grupp deltar i voteringen med kraft av antalet noder i trädet. Snyggt!

En modell som är inkluderande, deliberativ och som bör stävja public choice tendenser och aldrig göra den enskilda medborgaren helt maktlös. Kan det vara nått?

Ang. Framtidens framtid: Dystopi och utopi

Waldemar Ingdahl frågar sig på den här bloggen ifall vi skall se den animerade filmen Wall-E som en renodlad dystopi, eller ifall vår inställning till tekniken håller på att förändras.

Wall-E beskriver en konsumtionssamhällesdystopi, utmålar sopberg som överfyllt hela jordgloben till den grad att människan till slut fått ge sig ut i rymden där alla förvandlas till tjocka apatiska skumgubbar, där de maskinerna till slut nästan tar över den fria viljan.

Kanske visar filmen på någon sorts ökad teknikskepsis i takt med att ekotrenden blir allt större och det riktas allvarliga krav på att vi skall sluta röra oss lika mycket i rum som tidigare. Samtidigt visar allt runt omkring filmen det motsatta.

Filmens animationer finns till tack vare högteknologi och är skapade tack vare datorer och 3d-program. Besöker du närmsta leksaksaffär kan du hitta mängder av kringprodukter inspirerade av filmen, och den nya tekniken i filmen utmålas som mer hållbar än den gamla.

Samtidigt växer sig superhjältestrenden sig fast i Hollywood, ofta med högteknologi på de godas sida. Filmer som IronMan och The Dark Knight är snarast en orgie i tekniska framsteg, där det i den senare är skurken som står för de enkla medlen. Människan som ond varelse hamnar i centrum och det är snarast maktmissbruk och maktfullkomlighet som tillhör det dåliga, än konsumtion och teknologi.

Kanske visar även Wall-E på en högteknologiserad utopisk framtid efter dystopin, att det finns problem att lösa, och att obetänksamhet kan få konsekvenser.

Framtider: Framtiden finns inom oss – och den kommer allt snabbare

Framtiden, i form av det där drömska tidslandskapet precis innan horisonten skymmer sikten, har alltid varit ganska långt borta. Den har känts avlägsen och abstrakt. På 50-talet var framtiden atomens, på 60-talet blev det rymden och under min uppväxt på 80-talet var framtiden det där som hände efter katastrofen. Efter kärnvapenkriget, som skulle komma – inte om utan när.

Så är ju också framtiden, nästan per definiton, annorlunda. ”I framtiden kommer vi att…” är en klassisk inledning på en tidningsartikel om någon ny teknologi eller upptäckt.

Något måste ha hänt mellan nu och framtiden för att det ska räknas som just framtid. Om vi beter oss, klär oss, rör oss och lever på samma sätt och har precis samma värderingar – ja, då är det ingen framtid.

Något måste ha förändrats.

I nästan alla framtidsvisioner är det människans omgivning som förändras, men faktum är att en person från, säg 1950-talet, som fick uppleva vår nutid förmodligen tämligen snabbt skulle lära sig både internet och mobiltelefoner. Däremot skulle vår kultur och vårt beteende verka oerhört främmande. Synen på kvinnans roll i samhället, familj och arbete skulle te sig som… ja, science fiction.

När vi blickar framåt får vi inte glömma oss själva. Det är lektion nummer ett.

Lektion nummer två handlar om hastigheten med vilken dessa förändringar sker.

Hur många politiska omvärldsbevakare kunde förutse FRA-frågans kraft? Det saknades knappast ledtrådar, inte minst dataintrångsskandalen under valrörelsen eller för den delen intrången i Aftonbladets annonssystem i januari i år. Då avslöjades lösenord som också fungerade för vissa personers email.

Pliktskyldigt skrevs några artiklar om hur man skyddar sina privata email men föga anade man då att den personliga integriteten skulle komma att bli en av årets största politiska frågor. (Ja, vissa anade det såklart 😉 )

Det finns självklart fler sådana här omstöpande disruptiva tidpunkter dolda i dagens nyhetsflöde. De kommer att komma allt tätare och det enda sättet att vara förberedd är att ständigt spana och ifrågasätta den rådande strukturen. Politiker utan fast ideologisk mark att stå på kommer att ha svårt att hänga med i förändringarna.

Det går inte att triangulera sig genom en revolution.

Ett enkelt sätt att vara något mer förberedd är såklart att addera den här till ditt RSS-flöde.

Ang. Framtidens framtider: Är det sannolikt att det är drag i framtiden?

Trots att det finns överuppräkneligt många sätt att beskriva framtiden, så kan man med lite vilja tycka sig kunna abstrahera vissa drag i de möjliga beskrivningarna.

Det är därför lätt att på ren slentrian dra till med en specifik utopisk, eller dystopisk, beskrivning av framtidens framtid. Vidare är extrapoleringen som man ofta använder för att blicka ut i framtiden en, ur rent sannolikhetsteoretiskt perspektiv, tveksam verksamhet.

Det faktum att sannolikheten att ha fel när man spejar ut i framtiden är mycket hög är något som inte stoppat folk, undertecknad inkluderad, från att komma med just vågade spådomar.
Men att sedan extrapolera en framtida framtid utifrån en uppfattning om en extrapolerad framtid har en närmast obefintlig sannolikhet att ligga nära sanningen.

Detta sagt, så tror jag att framtidens framtid kommer vara mycket lik dagens ur ett rent meta-perspektiv.
Det vill säga framtidens framtid kommer inspireras av det teknologiska framsteg som är på modet för dagen. Kryddat med enorm entusiasm, eller mer vanligen med mer eller mindre skarp skepticism. Helt enkelt polerad för att spegla den åsikt om den teknologiska utvecklingen som författaren hyser—och därmed troligen gränsande till just någon from av utopi eller dystopi.

Det vore kul om eventuella genombrott i kampen mot t ex cancer kunde leda till skildringar av ett samhälle där människor lever i flera tusen år (utöver bibeln). Denna typ av titel kanske redan existerar?

Ang. Framtidens framtid. Fler kockar gör bättre soppa

I Historisk tidsskift, nr 3 1999, skriver professor Arne Kaijser om den institutionella utformningen av svenska infrasystem i artikeln ”Den hjälpsamma handen”. Oaktat hur man väljer att ställa sig tillKaijsers slutsatser är ansatsen i att studera de institutioner som uppstår i växelverkan mellan teknik och politik oerhört inspirerande. Kaijser menar att vissa system blir paradigmatiska, d v s att de bli drivande för hur politiken ser på efterkommande teknik. Idéen om paradigmatiska system beskriver väl utvecklingen av järnvgs-, telegraf-, telefon och elnät i Sverige, och på samma vis utgör industrisamhället kanske ett paradigmatiskt metasystem som vi utgår ifrån när vi idag försöker beskriva framtiden. Vidare möjliggör det institutionella perspektivet en tydligare analys av maktutövningen på ny teknik, och detta är i min mening en central fråga för hur vi bör se på framtiden.

Den tyske filosofen Hans Jonas, som ska ha blivit omnämnd som 1900-talets mest inflytelserika, helt okände filosof, menade att all teknik är maktutövning. Historiskt har ny teknik, och teknik i allmänhet, varit exklusiv, dyr och svårtillgänglig. Alltsedan Johan August Gripenstedt på 1800-talet argumenterade för byggandet av ett rikstäckande statligt järnvägsnät har dock tre viktiga förändringsproesser fått allt sörre genomslag:

  1. Användaren har kommit närmare tekniken, i och med att ny teknik blir allt billigare och lättillgänglig.
  2. Tekniken har blivit allt personligare, och idag utformas tekniken runt individen snarare än runt ett folk-eller nationsbegrepp.
  3. Användaren har blivit delaktig i teknikutvecklingen. Idag handlar det kanske mest om passiv delaktighet i form av tranaparents och insyn i teknikutvecklingen och makthavarnas agerande, men allt mer pekar mot ett ökande aktivt deltagande.

Dan Gillmor berättar i boken We the Media om hur användare på mycket kort tid plockar isär en nysläppt iPod-modell och rapporterar på Internet om gömda features och hur produkten kan förändras. En ökad delaktighet i teknik, och teknikutveckling, innebär ett maktskifte från ett fåstyre till en samplingkultur. En ny produkt som släpps på marknaden är alltså inte att betrakta som färdig, utan bara påbörjad.

Ur det institutionella perspektivet bygger utveckling av nya system på vilka system som är paradigmatiska för tillfället. Detta betyder att vi för att spekulera om framtiden bör utgå från industrisamhället och, mer lokalt, hur politiker och makthavare förhållit sig till exempelvis utbredningen av 3G-nät och Internet. Men det är alltså inte bara det paradigmatiska systemet som förändras och byts ut, utan även makthavarrollerna. Å ena sidan erbjuder den goda tillgången till teknik och information en större delaktighet och en utveckling mot en deltagarkultur, men å andra sidan jobbar de som tjänar på de nu rådande paradigmatiska systemen hårt för att bevara sin position.

Framtiden skulle kunna vara på väg från dimmig kristallkula till en gemensamt författad berättelse. Vedertagna utopier och dystopier framstår allt tydligare som extrempunkter i ett oändlig utfallsrum, och i takt med att författarna blir fler kan inte framtiden bli annat än rikare.

Veckans skifte: Framtidens framtid

Framtidsbilderna har varierat. När de första utopiska böckerna skrevs för 500 år sedan, så skildrade författare som Tommaso Campanella och Thomas More egentligen sin samtid och förlade platsen för sin utopi på en plats långt borta. Paleo-futurism kan lära oss mer om framtiden.

Vi präglas av framtidsbilden från industrisamhället, med dess överflöd utan slit eller dess fasansfulla alienation som motpoler. Till viss del ser vi informationssamhället som en konflikt mellan bredbandsjesus och nätkulturens mörka sidor. Vart går teknorealismen?

Skall vi se filmen Wall-e som en renodlad dystopi? Det hade vi entydigt gjort för 10-15 år sedan, eller är den ett tecken på att vår inställning till tekniken håller på att förändras?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UblUO0LjPUg&hl=en&fs=1]

Eller ser vi ett skifte mot att framtiden blir uppsplittrad, med många olika utvecklingar som kan ske samtidigt?

Pingat på Intressant

Ang. Apokalypsens svans: Dinosauriemänniskan

De små riskerna och farorna blir stora risker. Ta hygien som exempel. Vi är duktiga på att städa och tvätta händerna, blir inte sjuka lika ofta, men tappar försvaret mot skiten i hörnen och allergier utvecklas. Riskerna förflyttas, och så länge de stora katastroferna inte sker, finns det heller inte något problem. Människosläktet går hela tiden mot sin apokalyps, och utan domedagen i sikte, får vi heller ingen utveckling.

Kanske snuddar vi med mot det där med meningen med livet, om det går att övervinna alla faror, ge oss ut i rymden och fortsätta livet där den dagen vi dödat vår planet, eller om vi liksom dinousarierna kommer ruttna till stenfossiler som grävs upp av någon gasformad hyperintelligent varelse i blinkande neonfärger.

Antingen ger vi upp, går tillbaka till stenåldern, skapar bara faror och risker vi själva kan hantera och ser till så att var och än kan klara de basala livsbehoven, eller fortsätter vi utvecklingen, blir lite mer beroende av varandra och av teknikens framgång, och låter var och än få en lite längre livslängd, kanske på bekostnad av människans som art.

Klart är att när en risk blir utplånad kommer en annan. Kapplöpningen mellan risker och säkerhet har pågått sedan tidernas begynnelse, och kommer så fortsätta. Ont vs gott, yin vs yang, gud eller tomhet. Oavsett dinosauriefossilframtid eller himmelrike spelar riskerna en roll. Det är bara att leva med att allt kan gå åt helvete.

Ang. Apokalypsens svans: Saknaden av en gammal bekant

Anders Sandberg minst sagt inspirerande måndagspost har fått mig att fundera en hel del kring riskperceptionens historiska natur.

I takt med att uppfinningar har avlöst varandra, tekniska paradigm har kommit och gått och fantstiska idéer har lett till ännu mer fantastiska genombrott som gjort våra liv enklare, längre och rikare har vi tappat vår naurliga relation till risk. Vid en första anblick kan det verka som om vi byggt bort, eller kanske till och med eliminerat riskerna i våra liv, men riktigt så enkelt ska vi nog inte låta det vara. I studier av automation talar man om riskförskjutning, i betydelsen att de risker som förknippas med den mänskliga faktorn förflyttas till tekniken genom implementeringen (som gör av människor). Skillnaden mot det ickeautomatiserade fallet är att risken för enskilda olyckor kan göras mindre, men bara genom en avvägning mot en annan typ av risk. Automatiserade system sprids och implementeras över större områden än vad en enskild individ skulle kunna manövrera, vilket innebär att om en olycka inträffar på grund av någon brist i automationen, så blir konsekvenserna grövre och får större spridning. Man har alltså bytt en typ av risker och konsekvenser mot en annan, men man har på intet sätt gjort sig av med risken som fenomen.

Riskhanteringens utveckling har fört fokus från små risker med hög sannolikhet för olyckor men små konsekvenser, till stora risker med liten sannolikhet men omfattande konsekvenser. Ett starkt argument för EU som institution är dess fredsbevarande effekt, men ett sådant perspektiv bör för tydlighetens skull problematiseras med tanken på att om EU skulle dras in i en konflikt skulle konsekvenserna omfattande och omvälvande för en stor del av världen. Med detta inte sagt att det är bättre att ha en rad mindre mellanstatliga krig, men avvägningen mellan sannolikhet och konsekvens är långt ifrån trivial.

Mänskligheten har på intet sätt någonsin besuttit en perfekt riskperception, vilket tydligast kan exemplifieras med jämförelsen mellan risker förknippade med höga höjder och höga hastigheter.  Människor har lättare att förhålla sig till risker förknippade med höga höjder, än för risker som uppstår vid höga hastigheter. Vidare har människor svårt att bedöma och förhålla sig till abstrakta risker, vilket ofta förklaras med att konkreta risker är en stark del av vårt historiska, evlutionära arv, emedan abstrakta risker tidigare varit underordnade och först efter att civilisationen nått en viss mognad har kommit att spela en större roll.

Förutom att abstrakta risker ökat i betydelse i takt med att vi lever längre, mår bättre och inte oroar oss lika mycket dagligen för att bli uppätna av vilda djur, spelar vår uppfattning om vårt förhållande till risker en relevant roll för hur det förhållandet faktiskt ser ut. Den förmodligen största risken är i dagsläget att vi har låtit oss övertygas om såväl små som stora riskers försvinnande betydelse. För var risken en naturlig, om än inte alltid så angenäm, livskamrat för envar, men allt fler tycks ha tappat kontakten med sin gamle vän.