IPRED, tekniken och medborgarskapet

Vad innebär det att vara svensk medborgare?

Många skulle säga att det har med den svenska kulturen att göra. Att fira midsommar. Att titta på Kalle Anka på julafton. Att njuta av kungabröllop och att klaga på vädret.

Sånt där som svenskar gör.

Men det stämmer inte riktigt. Grundbulten i det svenska medborgarskapet är att man följer och accepterar den svenska lagboken.

Fundera på detta i dessa dagar då Riksdagen klubbar genom IPRED-lagen och det fria utbytet av information står inför rätta. ”FRA-lagen” är redan i bruk.

Vad som händer då är att en ny generation växer upp som inte accepterar dessa lagar. Som använder tekniken för att komma runt lagarna.

Någon beskrev TPB-rättegången som en kamp mellan två logiska system: lagtexten och mjukvaran. Kanske är det också en kamp mellan två olika sorters medborgarskap.

Det ena till ett land, en nation, en flagga, ett kungahus.

Det andra till ett nätverk, en idé, en mjukvara. Eller, ja, till vad? För något är det, det där ännu svårdefinierade molnet som internet utgör. På väldigt många sätt likt ett samhälle. Utan gränser. Utan land. Utan flagga. Men likväl, ett samhälle.

Ett medborgarskap blir åtminstone svårt att skaffa sig. Internet saknar en sådan struktur.

Än så länge.

Idag klockan 16 patchas den svenska lagboken med en uppgradering som möjliggör det här. Tycker du som svensk medborgare att det är något du kan stå bakom med själ och hjärta?

Eller är det dags att byta system?

Framtida idéströmningar: konfliktytor under 2000-talet

Det blev en extra lång vecka för det veckoskifte som Joakim Lundblad skrev innan jul. Så var det också ett ämne som krävde juluppehållets eftertanke: idéströmningar i framtiden.

Som Waldemar redan nämnt skrev jag en rapport åt tankesmedjan Eudoxa som behandlade ungefär samma ämne. Följande konfliktytor hade jag identifierat i rapporten som skrevs hösten 2006:

  • Passion vs trygghet.
  • Regionalism vs nationalism.
  • Infomationsanarki vs copyright.
  • Frihet vs skydd.
  • Transhumanism vs neo-luddism.
  • Technogaianism vs socialekologi.

Åtminstone vad det gäller informationsanarki och copyright har konflikten blivit tydlig under året som gick, då upphovsrättsindustrin och lagstiftarna trappar upp kampen mot fri kopiering av information. Frågan om frihet vs skydd är FRA-debattens kärna. I klimatfrågan är technogaianismen och socialekologi två tydliga motstridiga synsätt.

Den konfliktyta av ovanstående vi sett minst av (än så länge) är den om transhumanism och neoluddism. Här ryms frågor om människans värde och var det ligger. Detta är en konfliktyta som kommer att bränna till när genetiken börjar göra fotavtryck i samhället på allvar eller då gränsen mellan människa och maskin suddas ut. Den bottnar i frågan: vad är människan?

En frågeställning med ett enormt djup som kommer att kräva ideologisk klangbotten och eftertanke hos de styrande partierna.

Något säger mig dock att de kommer att bli precis lika överraskade när frågan plötsligt står på dagordningen som de blev över frågorna om infomationsanarki vs copyright eller frihet vs skydd. Politik är som bekant en reaktiv sysselsättning, inte proaktiv. Därför behövs Skiften.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kalles Ankas julafton och friheten att välja


3,2 miljoner svenskar delade den här synen häromdagen. Bild av bjornolsson.

Jultraditionen med Kalle Anka och hans vänner på julafton måste tillhöra en av de mer underliga i vårt rike.

Som med alla traditioner föddes den i en speciell kontext. För oss som var barn på 70- och 80-talet när TVn var väletablerad i vardagsrummets centrum men kabel- och satellitutbudet ännu inte spridit sig så var de tecknade filmerna med Musse Pigg, Långben och övriga en av årets höjdpunkter. Barnprogrammen på den här tiden bestod annars av tjeckiska dockfilmer, underliga mimare med bananböjelser och Staffan Westerbergs strumpor.

Kalle Ankas julafton var något annat. Det var inte bara tecknad film, det var riktig tecknad film. Från Disney!

Idag är det svårt att förstå hur exotiskt detta var i 80-talets Sverige. Vi som var barn då var svältfödda på tecknad film och sög i oss allt som var animerat med hull och hår. T.o.m. pausprogrammet Linus på linjen var lockande.

Inte konstigt då att dagens 30-plussare ser på Kalle Ankas julafton som ett heligt ögonblick i julfirandet. Det är nostalgi-TV till en tid då det fanns två TV-kanaler, hela familjen såg på TV samtidigt och det statliga TV-bolaget bjöd oss på tecknad underhållning av världsklass en hel timme om året! Det gällde verkligen att suga märgen ur den timmen så gott man kunde. Till och med julklapparna fick vänta på att Robin Hood och tjuren Ferdinand gjort sitt. Det var ett magiskt ögonblick.

Detta var knappt 20 år sedan.

20 år sedan!

Det har onekligen skett ett antal skiften sedan dess.

Dagens barn kan avnjuta ett enormt utbud pedagogiska och välgjorda program eller TV-spel från världens alla håll. Kalle Ankas magi har falnat. Statens kontroll över vår mediakonsumtion minskat. Vi kan titta på hur mycket tecknad film vi vill.

Men historien slutar inte där.

I Storbritannien förbereds nu ett förslag för total censur av internet. Endast av myndigheterna godkända sidor ska släppas genom.

När nu det fria internet står under direkt attack från regeringar världen runt, inklusive vår egen, är det ack så viktigt att komma ihåg hur politikerna bygger sin egen maktbas på kontrollen av media.

Bengt K Johansson (s), public service-utredningens ordföranden, uttrycker det tydligt och utan att skämmas:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

Det ar ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Johansson.

Läs gärna det där citatet ett par gånger och inse hur lyckliga vi ska vara som kan avnjuta internets enorma utbud av information och underhållning utan inskränkningar. Det är en frihet vi aldrig får ta för given.

Förresten: grattis till Disney som får betalt för att visa reklam för sin senaste storfilm för 3,2 miljoner människor de sista 5 minuterna av programmet. ”Public service at your service.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppdaterat: Anders Mildner har gjort en liknande observation:

Genom att hålla svenskarna borta från den enorma produktionen av tecknade barnfilmer skapades en tradition som satte sig så hårt i folksjälen att julprogrammet fortfarande är ett av Svt:s mest populära.

Sårbara kids och anarki- den digitala generationen

Intressanta svar från Erik Starck och Alexander Fucke.

Det fick mig att tänka till än en gång. Lite grann så vänder jag mig mot talet om den digitala generationen och att de skall skyddas. Det är förstås en förenkling att tala om en ”digital generation”. Praktiskt, men som gör det svårt att se hur enhetligheten är mindre än tidigare (se Den mobila generationen). Jag lyssnade för någon vecka sedan på en presentation i Rosenbad av Medierådet om Ungar & Medier, ofta så är det sociala problem som läggs på datorernas och internets konto. När jag lyssnade på presentationen av boken Alexandramannen: en berättelse om vår tids största nätsexhärva, fick jag känslan att det snarare handlade om att tjejerna varit utsatta och utelämnade av de vuxna från första början. Författaren Katia Wager beskrev sitt eget föräldraskap till sina barn i den digitala generationen. Hon var insatt, kunnig och kunde diskutera och förklara för sina barn vad som var bra och dåligt. Klass, mer än generation, som avgörande faktor? Det är mycket för föräldrar att hålla reda på, som när datamiljön övergår till något som går in i den reella världen. Funkeys, leksaksdjur som kopplar ihop onlinespel och fysisk docka, är ett ett steg i den riktningen.

Där kan man dra gränsen och se att föräldrar oftast är bäst för sina barn, och att det definitivt som Fucke skriver, inte är det bästa att ta in europeiska institutioner för att standardisera nätmiljön. Då syns nog inte de svagaste återigen. Men, skulle det inte finnas utrymme för ett stöd, för utbildning om den nya datormiljön också? Självklart har det civila samhället och kulturen en roll att spela, även om det finns ett avstånd. Dataspel är en kultur, och som samhällsföreteelse har den setts som för isolerad. Kanske är det i gemenskapen online som bättre förståelse kan spridas till nya och oerfarna användare. Här behövs mer av diskussioner om hur communities ordnas, och vad som ger välfungerande communities. Fast den debatten kommer kanske att föras mer online bland ungdomarna själva.

Waldemar Ingdahl utvecklar sina tankar i Corren.

Pingat på Intressant

Klyftorna definierar vem vi är

Waldemar låter veckans skifte handla om den digitala generationen och generationsklyftan den för med sig.

Hur länge har det funnits generationsklyftor? Lika länge som det funnits generationer och en levande kultur som utvecklas. För att en klyfta ska uppstå måste det ske en rörelse framåt – ett skifte. Klyftan och skiftet hör samman som fotavtrycket och skon i rörelsen framåt. Sådana rörelser är ofta drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. Tryckpressen, radion och TVn har alla lett till sociala rörelser. Internet är en mer disruptiv teknologi än samtliga andra, så klyftan bör bli därefter.

Vidare, även om FRA- och IPRED-debatten varit hätsk i Sverige är det i länder som snabbt gått från bonde- till informationssamhälle som klyftan kommer att ge störst avtryck. Kina, Indien m.fl. har sina största revolutioner framför sig och dessa kommer att drivas av en flodvåg av kommunikationsteknik.

Dessutom, nu sker flera stora generationsskiften: 80-talisterna, som vuxit upp med mobiltelefoner och internet tar sig ut i arbetslivet och samhällsdebatten samtidigt som 40-talisterna, den rika efterkrigsgenerationen, äntrar pensionsåldern. Deras krav på en gyllene ålderdom är större än tidigare generationers.

Varje generation tar med sig sina skiften på sin resa genom livet. Det är dessa skiften och dess klyftor – skillnader jämfört med andra generationer – som blir varje generations signum.

Vi är de skiften vi genomlever.

Wiretapping Sweden – filmen om FRA-lagen

Se filmen här. Bl.a. intervjuas Skiftesskribenten Waldemar Ingdahl.

För bara ett fåtal år sedan hade en film som denna inte gått att sprida utan att sändas via TV. Enbart de med tillgång till en dyr TV-kanal hade kunnat sända filmen. Det är denna öppenhet som är så otroligt viktig och värd att försvara.

Bara vetskapen om att allt man gör på nätet kan övervakas av en statlig myndighet kan dämpa öppenheten. Samtalet dör. Rädslan tar över.

Där vill vi inte hamna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ang. Det sista partiet: Vem bryr sig egentligen om bloggarna?

Att bloggarna skulle vara det sista partiet med makt över den ack så viktiga mobiliseringsvariabeln förutsätter att bloggarna har ett enormt genomslag.
Något som de verkligen har haft i frågan om FRA, men det är en isolerad fråga och kanske inte den mest typiska. De flesta frågor delar bloggosfären och väljarbasen. FRA-frågan gjorde det inte.

Det är trots allt en begränsad del av väljarbasen som följer med i den politiska debatten och en än mer begränsad som läser politiska bloggar.
Här tar pratarna, som Joakim nämnt, rollen som länk mellan de som tagit del av information och de som inte prioriterat att göra det.
Men det faktum att pratarna genom den sfäriska bloggmegafonen plötsligt har potential att nå många fler betyder tyvärr inte att fler kan tänka sig att prioritera ett förkovrande i den aktuella politiska verkligheten—de klassiska pratarna är därmed fortfarande viktigare.

Jag tror att FRA-lagen hade mött betydande motstånd även utan bloggosfären, den tredje statsmaktens oförmåga att lyfta frågan förens det nästan var försent till trots. Troligtvis inte med samma kraft, men kanske tillräckligt.
Vidare tror jag likt Johanna att bloggosfären inte kan påverka mobiliseringsfaktorn i någon kreativ riktning, men tydligen positiv destruktion. I politiken behövs det alternativ och inte bara brist på mobilisering för de dåliga alternativen.

Slutligen, om man, precis som jag, är (*host*, var) intellektuellt handikappad och inte känner sin Max Weber så kan man ta sig i genom detta nedkokade koncentrat för att få en påminnelse och/eller överblick.

Ang. Interaktiva medborgare: I Almedalen dör den svenska demokratin

Var talet som Olof Palme höll från ett lastbilsflak vid Kruttornet 1968 början till slutet för den svenska demokratin?

Ja, om vi med ”den svenska demokratin” avser den modell som Sverige styrs efter i dag. Men kanske för att istället öppna för en deliberativ demokrati, för skapandet av verkliga offentligheter och för det interaktiva medborgarskapet. Det är en revolution som inte står den svenska parlamentarismens genombrott efter i betydelse.

I Sverige har politikerna inte haft den betydelsefulla makten. Grunden har istället legat på en ingenjörs- och experttro, där man ansåg att ett alltmer tekniskt avancerat samhälle krävde att experter tog över beslutsfattandet för att formulera, exekvera, mäta och utvärdera de optimala utfallen av politiken. Processen initierades, som Mauricio Rojas påpekat av arbetsgivarsidan (och med att IVA förde över taylorismen till Sverige) och genom att inkludera särintressen i processen kunde den vinna styrka. Man kunde snabbt samla alla som hade relevans vid ett bord, eller i en enda liten svensk småstads innerstad, för att fatta beslut. Det fanns vissa särintressen som t.ex. SAF, LO, LRF som ansågs vara ”neutrala”, ”objektiva” och vars positioner sågs som värnande om det allmänna bästa. I praktiken var det en demokrati där endast somliga var inbjudna. De relevanta tjänstemännen samtalade med de relevanta tjänstemännen i särintressena. För att tala med näringslivet behövde finansmininster Gunnar Sträng bara ringa ett telefonsamtal. När man talar om ”68” bör man tänka på att många av de stora segrarna vanns senare, när de tidigare unga radikalerna gjorde ”marschen genom institutionerna” och införde en aktivistisk statsadministration.

Modellen tjänar fortfarande som grund för den svenska demokratin, och innefattade nya områden inom framryckande områden som t.ex. gender- och identity politics och IT-branschen. Det är en av anledningarna till varför FRA-lagen är så intensiv, den rymmer en debatt om något betydligt större, hela informationssamhällets grundläggande politik.

Det tar sin tid att ändra, och att ändra systemet var nog inte Olof Palmes avsikt. Till början var det bara Palme som höll tal i Almedalen. Först 1975 bröts detta med att Lars Werner (vpk) höll tal och Gösta Bohman (m) breddade genom sitt tal 1976. Almedalen var fortsatt sluten, alla partier deltog först på 90-talet. Industriförbundet och Företagarna höll de första seminarierna som partierna stod bakom 1997. År 1998 hölls 6 seminarier, 2008 hölls 662 seminarier. När mer än 6000 personer deltog i Almedalen så har något hänt. Andra samtal än enbart det som den teknisk-administrativa agendan förespråkar kan komma in, och mycket riktigt minskade antalet deltagande politiker i år. Motsättningar är inte den stora faran som skall undvikas, motsättningar är en inbjudan till dialog och förståelse.

Nu är det ju inte bara att en bred ansamling av politiker och lobbyister på en som är den förutsättningen för ett interaktivt medborgarskap, men det förebådar faktiskt mer öppna processer. Politikerveckan i Almedalen 365 dagar om året. Två exempel från Almedalen belyser detta.

Per Schlingmann och Pär Henriksson berättade om moderaternas nya kommunikationsstrategi. Den är framsynt i denna brytningstid, där man jämställer bloggosfären med media. Bloggarna påverkar media i större utsträckning. Man har tittat på USA och finska Samlingspartiets valkampanj 2007 och vill skapa förutsättningar för att aktivera sig, inspirera och sätta upp micro-targets.

Per Schlingmann berättar om moderaternas intressanta strategi för nya medier på restaurang Friheten i Visby

Moderaterna vill vara lika seriösa online som offline, med den närvaro och interaktivitet som krävs, och kunna ge respons inom en dag. Det är modigt av Schlingmann att sätta upp nätet som navet i kommande valkampanjer och framallt att vara medveten om att man då behöver släppa varumärket ”modernaterna” fritt. Det återstår att se hur långt det kan genomföras, då det kan bli mycket svårt med hur partiernas kommunikation sett ut hittills. Tidigare har man köpt medieplats, nu måste man skapa bra content, och det är en större utmaning.

Moderaterna kommer att utse en pressansvarig för bloggarna och ge dem lika stor vikt gammelmedia. Vissa nyheter kan bli exklusiva för bloggarna. Man kopplar ihop medlemssystemet med webbsidan, vilket ger individualiserad information till medlemmen (det skulle man vara först i Europa med) och nya verktyg för undersökningar bland sympatisörerna. Det kan ge ett mycket större stöd för kandidater, som inte längre hamnar i valstugans bryderi att behöva kunna halvdant svara på frågor om alla politikområden, utan kan hålla sig till de som de kan och har störst intresse för, och utbyta information från webben om resten.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Ett tecken på det var en debatt i Almedalen mellan Dick Erixon och Leo Lagerkrantz Är ytan det nya djupet? Det handlade om den gamla konflikten om yta och djup, och distinktionen mellan det privata och det personliga, men pekade även på den förestående fragmentiseringen.

Vi får i dag läsa mycket om medieetablissemangets interna referenser och personliga händelser. Det är ett arv från MSMs tidigare dominans, när Viggo Caling åt lunch med Katrine Kielos så var det en begivenhet i sig, där vi förutsattes stå i givakt inför den höga grad av initiering och kontaktnät som journalisten hade.

Som en utvikning kan påpekas att objektivitetsidealet kom relativt sent. Sveriges nationsbärande tidning Dagens Nyheter startades av att Rudolf Wall hade tagit stort intryck av sin samtids amerikanska yellow press och sänkte priset och ändrade innehållet, så att dagstidningen blev en vana även för mindre bemedlade.

De interna referenserna borde angå oss alla som läsare, då det fanns en distinkt medieelit, och mycket av bloggkändisskrivandet är en svans på detta. Men i dag så har vi alltmer olika intressesfärer där vi rör oss, och Blondinbella angår inte alla utan bara en undergrupp. Jämför det med det breda genomslag som exempelvis en av Blondinbellas långväga föregångare, Maria-Pia Boëthius, hade på sin tid inom både politik och kultur. Då blir den politiska kommunikation mycket mer viktig att rikta in rätt. Moderaternas satsning är ambitiös, och övervinner man svårigheterna, så har man skaffat sig ett viktigt försprång före alla andra partier.

Självklart behöver också den interaktive medborgaren en hel del andra lösningar för att kunna existera på ett vettigt sätt. Den estniska cyberdemokratin har börjat att uppmärksammas lite i Sverige, men oftast som bara som att man kan lägga en virtuell valsedel. Då vore den ju lite banal, det viktigaste är återkopplingen- att medborgarna kan gå in och påverka i rätt skede av den politiska processen. Tänk om bloggosfären hade sparkat igång sin bloggbävning medan FRA-lagen var ute på remiss? Det hade kunnat ske i cyberdemokratin.

Sammanfattningsvis är det interaktiva medborgarskapet på väg. Frågan är hur lång tid det tar, hur omfattande det kan/tillåts bli, vilka dess positiva och negativa effekter blir, särskilt som det är ett steg bort från evidensbaserad politik mot värderingsbaserad politik. Det tar från den expertis som i dag har stor tyngd och hackar många institutioner.

Den svenska demokratin som vi kände den dör nog, bland annat genom Almedalen, men vi kan få en öppnare och kanske mer sympatisk demokrati i dess spår. Intressant nog, är kanske slutsatsen att den utvecklingen kan leda till att vi får mer politik i Sverige.

Pingat på Intressant.se

Ang. Interaktiva medborgare: Informismen och Utkvisitionen


Inkvisitionens glada gossar i form av Monty Python.

Johanna Nylanders inlägg om den interaktiva medborgaren lockar fram många tankar. Parallellen till den kvinnliga frigörelsen får mig att fundera över vad som är informationssamhällets motsvarighet till feminismen. En rörelse vars syfte är att bräcka loss tankemönster från industrialismen och föra vårt kollektiva medvetande in i 2000-talet. En rörelse med rötterna i årtalet 1999 snarare än 1968.

Ordet informism dyker upp i skallen.

En snabb googling visar att någon annan redan tänkt på ordet. Det visar sig att ingen mindre än Piratpartiets vice ordförande Christian Engström bollat med ordet som ett sätt att förklara Piratpartiets ideologi.

Hm. Två hjärnor, (ungefär) samma tanke. Kanske finns det ett litet frö där.

FRA-debatten (som inte ger sig) visar på kulturskiftet som skett. Mer än 70% av Sveriges ungdomar säger att FRA-lagen kommer att påverka deras val 2010. ”De gamla” talar om teknikneutral lagstiftning och förstår inte ens problemet.

Så, vad göra?

Hur frigör man den interaktiva medborgaren?

En informismrörelse kan te sig på många sätt. Kanske är Cory Doctorow något på spåren när han efterlyser en anti-rörelse till inkvisitionenutkvisitionen:

In a talk with Cory Doctorow he imagined that it would need an almost missionary fervor, something like the Inquisition (which largely destroyed knowledge) in reverse, a crusade of open sharing, or as Cory dubbed it, the Outquisition.

Varken böcker eller behåar ska brännas i en sådan rörelse. Nej, tvärtom handlar det om att skapa, frigöra, kopiera och dela med sig.

Att bli politiskt interaktiv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: En förtroendefråga

Finns det hot mot vårt samhälle som kräver övervakning? Vilka är alternativen till FRA-lagen, frågade Erik Starck.

Det finns anledning att först vara kritisk mot många intiativ, ofta är det fråga om att vanliga polisiära metoder hade kunnat lyckas. Sedan behövs nog en debatt om vår informationsidentitet, snarare än vår integritet- jag utarbetar detta i en artikel i Svensk Linje nummer 3, 2007.

Alice Miles skrev en mycket intressant krönika i The Times.
Det är en fråga om den dolda spaningen, spaningen som inte behöver stå till svars.
It is the covert surveillance that has got everybody’s goat. And the reason that covert surveillance annoys people is that we have become paranoid. We assume that Britain is filled with petty, vindictive bureaucrats with hidden powers over our lives, who are ”out to get us”.
There is a coalescence of outrage around rubbish spies and bin taxes, around distant bureaucracy and speed cameras and parking fines; around the myriad ways that the State can intrude upon one’s life without warning and force you to pay to make it go away again. And never be forced to explain itself.
När det dessutom finns en glidning i vad som övervakningen används till så minskar förtroendet. Storbritanniens lagstiftning gav år 2000 bara 9 organisationer rätt att utföra övervakning, i dag har 786 statliga myndigheter och verk tillstånd att göra det. Det svenska PKU-registret började som ett forskningsregister, men i dag så ökar kraven på att det skall användas som ett allmänt DNA-register.
Kanske behövs nya typer av organisationer, fristående sådana, för att återvinna förtroendet. Ett sådant exempel är registrering. Den registrering av som föreslagits av europaparlamentarikern Marianne Mikko är fel, men ett tankeexperiment skulle vara att registrera sitt nym hos en fristående organisation, inte kopplat till din person men som kontrollerar till alias.
Det skulle göra att vi använder oss mer av autentifiering än identifiering. Autentifiering sker när vi t.ex. använder ett lånekort på biblioteket. Bibliotekarien kopplar oss samman med information för ett specifikt syfte- att se om vi kan låna en bok på det biblioteket- utan att bibliotekarien får tillgång till alla andra ovidkommande data om oss. Just sådana begränsade autentifieringar borde lägga en viktig grund för att ge individen kontroll över vilken information man vill kommunicera.
För skydd kommer vi att behöva, särskilt genom att enskildas massförstörelseförmåga ökas. Automatisering är inte i sig fel, bara den konstrueras rätt.
Pingat på Intressant.se