fra

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Appropå vansinne

Jag delar Johannas analys av vansinnesdåd—de går inte att stoppa. Tyvärr.

Men, I ett stort öppet dynamiskt samhälle så är vansinnet en i evolutionärmening oduglig mutation. I takt med att systemet går emot det totalitära, kanske genom avlyssning, kanske genom paternalism och kanske motiverat med en rädsla för just det vansinniga, så blir samhället mer och mer känsligt för det vansinniga.

En vansinnig psykopat utrustad med ett digitalt-stetoskop mot Internets backbone-routrar (FRA), en kollektiv pekpinne (Folhälsoinstitutet) eller en smal ”Hitler-mustasch” (NSDAP) kan dock vara en ”lyckad” mutation i sitt kontext.
Mutationen premieras då var dag för—sin känslokalla natur, sin förmåga till manipulation eller bara rent och slätt för sitt vansinne.

De, med eller utan psykopatiska drag, som vill skydda oss från vansinnet har en av de omänskligaste vapen i sin arsenal. Själva förklarandet av någon som vansinnig.
Få saker har missbrukats av såväl demokratiska som icke-demokratiska stater så pass mycket under 1900-talet som gränsen för vansinne. Homosexualitet, anti-sovjetiska tendenser, drogbruk, missbruk, depression, med mera, med mera.
Många har symptomen varit som av ibland politiska eller rent av rashygieniska anledningar rättfärdigat sättandet av oskyldiga i karantän. Tvångsintagande, med sitt obligatoriska neddrogande kan ses som botemedlet. Ibland kryddat med sterilisering.

Det vansinnigaste man kan göra för att bemöta vansinne är att försöka låta staten kväsa det med nolltolerans för ögonen.

Den som verkligen är vansinnig är ett offer för sin natur och man kan inte mer än hoppas att han eller hon kan hitta en livssituation som passar. Jag har svårt att acceptera att en passiv kort livstid på en psykriatrisk klinik är det uppenbara svaret för de flesta offren av denna typ eller deras omgivning.

Nu är inte det här en enkel fråga och den håller egentligen inte för att sammanfattas med en enkel lösning. Varje patients situation är den andra olik. Men!
Jag tror passiviteten hos de inskrivna på psykiatrin är ett hot. Ett första steg skulle kanske kunna vara att introducera arbetslinjen för psykiatrins patienter?

Uppdatering:
Av en slump sprang jag på Ingemar Sundströms rapport ”Thomas Szasz och psykiatrin”, som tar en titt med ideologiska glasögon på hur det står till med den svenska psykiatrin och hur regeringens psykatrisattsning och Milton-utredning står sig. Intressant läsning!

Dessutom skrivs det på DN Debatt och SvD om avskaffandet av lagen om psykvård istället för fängelse. Det är ett steg i rätt riktning, att se de psykiskt sjuka som individer, med samma rättigheter och skyldigheter.
De talar även om att utöka möjligheterna till tvångsvård—det är inte utan att man räds en större godtycklighet.

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Måste det finnas ett skydd?

Erik Starck efterfrågar vad alternativet till FRA egentligen är. Med utgångspunkt i att ett samhälle behöver skydd mot cyberangrepp, vansinnesdåd och infrastruktur, efterfrågas konkreta förslag på vad alternativet till allmän övervakning och FRA egentligen är. Erik föreslår ett starkare hemvärn och civilsamhälle, men nämner balansgången mellan ett effektivt civilsamhälle, och ett angiverisamhälle. I bland är skillnaden hårfin.

Jag vill i stället frågasätta om vi verkligen behöver några skyddsmekanismer som ens är i närheten av vad FRA är.

Vansinnesdåd hör till det vi inte kan skydda oss ifrån. Kanske kan man förebygga dem genom att ha ett så bra samhällsklimat som möjligt, se till att våra barn växer upp i bra miljöer, och strypa tillgången till vapen. Det är å andra sidan åtgärder som förebygger det mesta. Vad FRA skulle kunna göra åt skolskjutningar, bombade fordon eller psykfall med yxa är minimalt, om än något.

Hot mot vår infrastruktur skulle FRA möjligen kunna avvärja, i alla fall i de fall FRA skulle få nys om dem. När det gäller känslig infrastruktur finns det få lösningar förutom att göra den så stark som möjligt. Visst kan man lägga resurser på att försöka snappa upp potentiella hot, men om man inte vill ha ett Minority Report-samhälle, behöver resurserna ligga på att se till att vår infrastruktur klarar både en ordentlig Gudrun, som en attack från förbannade hackare.

Cyberangreppen blir om möjligt ännu svårare att avvärja. Det kommer alltid finnas personer som kan överlista FRA:s datorsystem, eller vilket annat datorsystem också för den delen. När det gäller cyberangrepp kan dessutom för många regleringar kring nätet vara farligt. För vad händer om illasinnade hackare skulle ta sig in i FRA:s system, snappa upp internetleverantörernas lagrade data om surf, mail och chatt, eller tar sig in direkt bland kommunikationen vid eventuella krypteringsförbud.

Förutom ett och annat virtuellt bankrån finns det mycket lite på nätet som faktiskt är skadligt utan att vara det i den fysiska världen. Kanske är det egentligen så att det inte alltid måste finnas skydd och regleringar i den digitala världen, utan att vi alla måste vara ansvarstagande och skapa våra egna skyddsnät.

Veckans skifte: Nätverkssamhällets skyddsmekanismer och Hemvärnet 2.0

FRA-frågan biter sig fast i den svenska politiska debatten som en svåråtkomlig fästing. Om den inte klingar av fram emot hösten kan den mycket väl växa till den här 4-årsperiodens viktigaste fråga.

Vem hade kunnat tro det i den förra valdebatten som handlade om jobb, jobb, jobb, Göran Perssons bufflighet och – visstja – ett dataintrång också.

Frågan har flera liv då den har så många klangbottnar. Därför är den svår för regeringen att ta livet av. Framför allt blottar den ett kulturskifte mellan de som i allt högre grad lever sina liv på nätet och de som på sin höjd betalar räkningar och bokar en teaterbiljett då och då. Förespråkarna menar att lagen blott gör signalspaningen ”teknikneutral”. Kritikerna talar om ett Stasi-samhälle. Är det över huvud taget möjligt att mötas någonstans på mitten? Dragkampen mellan säkerhet och privatliv kan komma att bli lång och svettig.

Det har skrivits mycket mot FRA-lagen på denna bloggen och andra, men en sak som lyser med sin frånvaro i kritiken är konkreta förslag på alternativ.

För hur illa man än tycker om det allseende, statliga ögat, så återstår det faktum att samhället behöver skyddsmekanismer av det slag som FRA utger sig för att vara. Skydd mot vansinnesdåd såväl som mot cyberangrepp mot infrastruktur.

Den tekniska utvecklingen för med sig mycket gott, men den möjliggör också massförstörelse till en allt lägre kostnad. Precis som all annan teknisk utveckling är priset för massförstörelse sjunkande, vare sig den sker i form av ett av människohand skapat virus, en cyberattack på samhällets infrastruktur eller som en konsekvens av att allt fler nationer får tillgång till atomvapen. Eller varför inte i form några kartongknivar inne i en fulltankad 747:a?

Ett skrämmande exempel kommer från Finland. Pekka-Eric Auvinen var en okänd finsk tonåring tills han bestämde sig för att skjuta ihjäl alla som kom i hans väg på sin skola.

Auvinen var formad av en djupt människofientlig filosofi. På Wikipedia-sidan om honom syns han med en pistol i handen och en t-shirt med texten ”humanity is overrated”. Vad skulle han ha gjort med de möjligheter som öppnar sig med genetic engineering till konsumentpris.

Tanken är otäck, minst sagt.

Så, om en allseende maskin styrd av staten är det ena alternativet och risken för vansinnesdåd av enorma proportioner det andra, var ska samhällets skyddsmekanismer då befinna sig?

Ett alternativ kan vara att modernisera Hemvärnet.

Du tänker antagligen på något överviktiga gubbar i gröna kläder som leker soldater på Åsa-Nisse-vis när du hör ordet, men idéen med ett hemvärn är att skydda och stötta civilsamhället vid kriser. Ett modernt hemvärn skulle kunna hjälpa företag och myndigheter skydda sig mot cyberangrepp. Ett hemvärn är djupare rotat i civilsamhället än den övriga försvarsmakten och kan fungera som känselspröt för att fånga upp möjliga obehagligheter (även om angiverisamhället är ett otrevligt tredje alternativ till de två andra).

Skulle detta ”Hemvärnet 2.0” kunna bli den skyddsmekanism som samhället trots allt behöver? Hellre FRO än FRA?

Eller finns det andra skyddsmekanismer för ett modernt, hyperuppkopplat och accelererande samhälle som vårt?

Uppdaterat: Piratpartiets Rick Falkvinges svar på den här frågeställningen kan för övrigt läsas här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ang. Informationssamhället: De arga mobbarnas seger?

Joakim Lundblad inledde veckans tema med en positiv artikel om informationssamhällets decentraliserande effekt där han pekar på att vi nu håller effekterna av informationstekniken på att bli synliga bortom ”the early adopters” den tidiga informationsaristokratin. Vi är inne i den tredje informationsrevolutionens konsolideringsprocess. Konsolideringar är viktiga men naturligtvis inte så innovativa faser. Det är konsolideringarna som gör att man kan gå vidare till nya innovationsfaser. Hur skall vi använda det här? Borde det vi gör nu ändras eller skrotas? Vad funkar, vad funkar inte? Vad har det för effekter? Vad bör det ha för effekter?

Det gör analysen svårare för en bransch som präglats av ”wow, dude, cool!” och det kontinuerliga öppnandet av nya fält, vilket Anders Mildner tog upp i Sydsvenskan från sina intryck på Reboot.

Konsolideringarna går i en annan riktning än tidigare. Johannes Forssberg påpekar i Vem vill adda Raj-Raj? att den syn som partier, PR-firmor och företag tagit till sig om Web 2.0 stöter på patrull. De sociala effekterna Web 2.0 verkar inte främja styrning från en central punkt utan mot att nätet mer liknar ett decentraliserat system av lokala noder, lokala flugor, lokala relevansgrupper som kan sammanstråla ibland till större styrka. Det finns inte en kraft bakom FRA-motståndet, som skulle bjudas in till samtal och neutraliseras genom att företrädarna kan ingå i korporativa kommissioner. Det finns flera olika motstånd.

Sådana självständiga system har skapat rädsla och misstänksamhet hittills, när de anats. I dag så förs större krav fram på kontroll, som t.ex. av virtuella världar. I ett samhälle som tidigare präglats av
av att det är lätt att finna ”vem som står bakom” blir frågor om marknadsföring, politik, kommunikation svårare och mer komplicerade.

Notera att skiften inte bara har goda konsekvenser. Bara för att äldre centralistiska lösningar som censur, blockeringar, registreringar som kränker integriteten inte fungerar så bör vi ändå ha en debatt om hur olika nätkulturerna kan hållas i ett bra och öppet skick.

Wikipedia är ett bra sådant exempel, som fått kritik för bias i sin editorkultur. Där uttryckte jag min oro i Expressen för att om man inte tar upp den decentraliserade contentkulturens avigsidor så kommer en långt skadligare motreaktion. Wikipedia är ett alldeles för bra projekt, tack vare Jimbo Wales öppna grund i katallaxi, för att det skall behöva drabbas av tillslutande lagar och regleringar.

Det är i vissa sammanhang för lätt för trollen att ta över diskussioner. Blir Clay Shirkys glada vision förstörd av arga mobbar?

Här är Against the Machine: Being Human in the Age of the Electronic Mob av Lee Siegel intressant. Ja, Siegel är gnällig och har en närmast bitter ton mot de sociala medierna. Han talar om registrering och att pseudonymer måste bort. Han är själv en illustration på några av problemen inom sociala medier genom sin skandal som sock puppet. Men frågan är relevant; hur undviker vi att en egalitär, självuttryckande, antihierarkisk, icke-exklusivt internet standardiserar sina användare (eller delkulturer av dem)? Det finns ”bad seeds” ute på nätet, och bara för att vi tolererar dem behöver vi inte acceptera dem. Vad gör vi åt nätmobbning? Hur bedömmer vi vad som är sanning bäst? Hur undviker vi att neddumning sprider sig och blir dominant på nätet?

Decentraliserade lösningar fungerar bäst, och det ställer oss inför det svåra problemet att odla en god kultur. Skiftet som informationssamhällets decentralisering ställer inför är att vi måste ta tagit i våra värderingar kring teknikens användning.

Pingat på Intressant.se

Ang. integritet: FRA-lagen ger inte FRA tillräckligt med befogenheter!


När man hör de som är negativa till FRA-lagen tala så är det ofta rejäla överdrifter kring vad den aktuella lagen faktiskt innebär.
Man väljer att formulera sig så att den oinsatte tror att det som kommer ske är något som motsvarar att all post kan komma att läsas. 1984, Lex Orwell, Stasi, KGB, osv. Avsikten med det aktuella förslaget är långt därifrån.

Å andra sidan, de som är positiva till FRA-lagen talar mest i tungor. Tungan formar inte sällan orden: ansvar, säkerhet och nya hot.

Om man försöker sig på att hamra ut de ord som uttalas tydligt så väcks ett par frågor, som i olika utsträckning har behandlats.
Vilka är egentligen de nya typen av hot? Och hur skiljer de sig? För vad innebär egentligen FRA-lagen—rent praktiskt?
Låt oss anta att det nya hotet är det som varit på tapeten sedan hösten 2001, terrorism—då skiljer det sig de nya hotet på uppenbara vis från den klassiska ”ryssen”.

När politikerna försöker sig på att tala om vad FRA egentligen skall göra med trafiken som skall passera deras superdator så talar de om sökord eller sökbegrepp.
Men hur ska FRA kunna utnyttja denna sökning för att möta de nya hoten?

Det korta svaret är: det kan de inte. Det längre svaret är att givet alla lätthanterliga tekniker som finns för kryptering, anonymisering och distribuering är det befängt att man skulle kunna
knyta en person till en given dataöverföring. Vidare är det lika befängt att en presumtiv terrorist eller annan aktör kring ett nytt typ av hot skulle kommunicera utan kryptering (Och i fall FRA faktiskt kan dekryptera effektivt. Oj! Vilket scoop Allan råkade(?) avslöja).
Svaret är som sagt: det kan de inte.

Investeringarna som krävs för att spegla all trafik till en hemlig bunker är, som så ofta när det gäller skattefinansierade företelser, inte försumbara. Det handlar säkerligen om minst ett par 100-tal miljoner. Hur många 007-agenter får man inte för den slanten?
Men om vi antar att 007-agenter är en företelse som hör till den dramatiserade filmens värld, hur kan vi ändra FRA-lagen så att den faktiskt stävjer de fruktade nya hoten?

Det är nu de kalla kårarna börjar gå längs ryggraden. Det är nämligen hit vi kan komma att hamna—utan att faktiskt ändra någon lag.
FRA har tidigare visat att de kan ta egna initiativ som inte behöver utsättas för denna allmänna belysning som FRA-lagen fått, eller ens respektera existerande lagar och förordningar.
Vad FRA-lagen innebär är nämligen att en infrastruktur skapas där förutsättningarna finns för en implementering av övervakning som konvergerar emot 1984, Statsi och KGB.

För hur skulle en fungerande övervakning fungera om den var riktad emot de s k nya hoten?
Ett exempel är enorma grafer över vilka maskiner som kommunicerar med vilka. Samt dumper av data från dessa maskiner. Vi har mängder av exempel på hur folk har terrorstämplats på enormt
lösa boliner och detta kan leda till att alla som kommunicerar med någon som någonsin kommunicerat med någon som kommunicerat med en av dessa misstänkta kan komma att övervakas.

Det finns något som kallas Six-degrees-of-seperation. Kanske klarar sig Kevin Bacon från att bli övervakad. Kanske inte. Betydligt större chans är att du kan komma att bli övervakad.
Det är i och med detta FRA-lagen kan komma att bli effektiv och det är i och med detta som FRA-lagen faktiskt förtjänar att benämnas Lex Orwell.

FRA-lagen är i den form som föreslås idag för tandlös för att ha ett existensberättigande, men den öppnar samtidigt dörren för en framtida mer eller mindre tyst övergång till ett förfarande med sylvassa tänder som kan komma att ta en tugga av både de hotande och de hotade och därmed bli ett hot i sig.

Om eller kanske snarare när världens nationer öppnar dörren för denna utveckling kommer vi behöva se på brevhemligheter på samma sätt som man en gång gjorde i DDR. Idag har vi dock en mer rättvis spridning av information kring kryptografi (tror jag) än under Statsis glansdagar. Detta försprång kan komma att leda till att vi när detta blir påtaglig verklighet kan upprätta end-to-end krypterade anslutningar över virtuella nät-topologier i nästan allt vårt meddelande och surfande. Ett stort skifte som även skyddar oss emot ovälkommen övervakning från icke-statliga övervakare som ISPer eller av valfri organisation köpta hackare.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Pingat på Intressant.se

Övervaka FRA

Veckans skifte handlar om övervakning

Ett problem med 2000-talets övervakning är att den oftast passas in i 1900-talets översyn. Det blir en parlamentarisk kommitté eller ett statligt verk som skall genomföra översyn. Det räcker inte.

Anders Sandberg diskuterar frågan om när övervakning är okej. Det finns legitima skäl till övervakning, att det bör finnas krav på effektivitet och översyn för att beivra missbruk.

Sandberg tar dock upp en ovanlig syn. Intrång i privatlivet måste balanseras en lika stor eller större ökning av öppenhet och högre krav av redovisningsbarhet vid ansvariga myndigheter.

Om FRA får läsa min aktivitet på internet, så bör all internetaktivitet för FRA också avlyssnas genom ett förbiseende organisation för att kontrollera den. Det här brukar man i Sverige vifta bort med offentlighetsprincipen, men den visar sig inte vara tillräcklig, det behövs en verklig maktdelning och tillräknelighet. Precis som framväxten av digitala medier har gjort traditionell informationsinsamling lättare, kan den också göra det lättare att hålla människor ansvariga. Som tidigare påpekat har ett av de områden som berörts minst av informationsteknikens intåg i samhället varit politiken och statsförvaltningen.

Den traditionella idén om tillsynsmyndigheter helt enkelt måste uppdateras för en tid då makt och tillräknelighet är svårare att separera.

Pingat på Intressant.se

Så lärde jag mig att älska Storebror

Veckans skifte handlar om övervakning

I George Orwells berömda roman 1984 finns en numer klassisk syn där huvudperson avkrävs sin kärlek till den framtida Stalinkopian ”Storebror”. Fruktan vill inte makten ha, för det implicerar att motstånd mot den ens skulle vara möjlig.

Makten finns inte riktigt på samma sätt som tidigare centraliserad hos en aktör. Orwell beskrev ett 40-tal där klyftan mellan KGB, CIA, SÄPO, det militärindustriella komplexet och den vanlige medborgaren var väldigt stor. De stora organisationerna har haft tillgång till liknande tekniker länge, skiftet är att nu fler av oss också har det.

Debatten om FRA-lagen landar lite enkelt kring avvägningen mellan integritet och säkerhet i samhället tenderar att hamna i gamla vedertagna positioner.

Etikerna undviker att vara normativa i sina uttalanden, och har föreslagit ramar för att bedöma övervakningen som bra eller dålig – inte som acceptabel eller oacceptabel. Deras plats har i stället fyllts av debattörer som varnar för att vi nu träder in i ett dystopiskt övervakningssamhälle, men ofta utan att föreslå vad som kan göras åt det eller uppmärksamma de nya säkerhetsproblem i samhället som faktiskt bör lösas. Statsmakten har intagit en tämligen enkelspårig syn, att intrång i den personliga integriteten ibland är nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning och därför bör ske.

FRA-lagen är inte bra som den utformats, om vilket jag skrivit i Kvällsposten idag. Den är vag, den brister i demokratisk insyn, det fördyrar för operatörerna vilket konsumenterna får betala för och det pressar in informationssamhället i en paranoid tanke som skadar yttrandefrihet och innovation.

Men det är inte alltför ovanligt för hur lagar ofta i Sverige. Det bästa vore att regeringen drar tillbaka sin proposition… men för att ta ett nytt grepp om frågan.

Vi är nog överraskade av både hur viktigt informationstekniken har blivit, av hur vår riksdag faktiskt har blivit kraftigt dominerad av regeringen (vilket grundlagen faktiskt haft som tanke i folksuveräniteten), och hur plötsligt vi kunde dra nytta av sociala mediers styrka.

Integritet är inget man får av lagar och regler, utan det är ett tillstånd av kontroll som upplevs subjektivt av individer. Även ett repressivt samhälle kan skapa strikta regleringar för övervakning – mer reglering är ofta goda nyheter för reglerare, administratörer och övervakare, men inte nödvändigtvis för medborgarna. Ett samhälle som försöker skapa metoder för redovisningsbarhet begränsar övergrepp och formare snabbare en dynamisk balans mellan samhälle och informationsteknik. Nödstopp av tekniken är inte bra, kommer ni ihåg debatten kring PUL?

För det här gäller inte bara vad en myndighet gör eller vad polis och säkerhetstjänst vill göra. Vårt samhälle är alltmer beroende av att vi lämnar elektroniska spår. Där är spårbarhet något positivt.

Vid jul tog jag upp att vi i många fall gärna lämnar digitala fotspår och faktiskt tycker att det är bra att informationen om oss sammanställs av någon. Det är bekvämt, det ger mig många nya tjänster och förbättrar värdet av varor och tjänster som fanns tidigare. Visst, man brukar säga att bekvämlighet betalas med frihet och anonymitet, men egentligen borde man få både och- utan att behöva tvingas välja. Svaret ligger i tekniken.

Vi kommer också att behöva ta en debatt om samhällets skyddsmekanismer, hur skyddar vi egentligen oss mot de högst reella hot som terror och vansinnesdåd medför?

Så det kanske är att vi kommer att behöva en ”storebror” bara storbror blir klart och tydligt definierad och kontrollerad. Samt själv övervakad av en mängd småbröder- i det kommer kanske det mest positiva från bloggbävningen

Pingat på Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nationerna tornar upp en molnfri cyberrymd

När man surfar omkring i det s k cyberspace är det lätt att få lite utopi-vibbar. Det mesta är fritt och det cybernetiska civilsamhället tar hand om det oönskade med väl avvägda nypor. Men, det är som så ofta med utopier; inte hela sanningen.

Klart är att den gamla nationalstaternas klåfingriga våldsmonopol inte gör sig påmint—så ofta. Men håller detta på att ändras? Har det som inte skulle kunna hända redan inträffat?
Cyberspace gjorde nationen obsolete—hette det.

Men hur ser det egentligen ut? Och vad är tendensen?
När jag placerar innehåll på Internet, oavsett av dess natur, reflekterar jag mycket sällan över inom vilket lands gränser servern befinner sig.

Denna utopiska frihetskänsla är dessvärre falsk. I USA har vi Patriotic Act, i Sverige har vi snart FRA-lagen och i Kina The Great Chinese Wall som ”don’t be evil” Google har hjälpt till att resa.

Frågor man bör ställa sig är: Vilka storebröder ser dig? Tystar dig? Kanske beslagtar från dig?

Redan idag förbjuds Kanadas statliga verk och myndigheter att lagra information utanför dess gränser. Detta i och med Patriotic Act i USA som innebär en relativt godtycklig nivå av övervakning. Artikeln fortsätter och ifrågasätter om detta kan omöjliggöra internationell Cloud computing inom USA (”Cloud computing” är tekniken att sprida ut beräkningar eller lagring över ett ”moln” av datorer spridda över exempelvis Internet—ett möjligt framtida skifte).

Ytterligare en stillsam reflektion över FRA-förslaget ordineras.

Update:
Senaste numret av the Economist nämner att banknätverket SWIFT har koncentrerat sina servrar till Schweiz av samma anledning. Detta är alltså inte en problemanalys isolerad i huvudet på ett par kanadensiska byråkrater.

Statens lagring inte säkrare än någon annans

Idag är det deklarationsdags och jag kan se att ”Nu har 3 366 795 personer deklarerat elektroniskt” på Skatteverkets hemsida. Samtidigt är den kritiserade s.k. FRA-lagen på väg att klubbas genom i Sveriges Riksdag. Mycket data om oss svenskar lagras därmed på databaser administrerade av staten.

Nåväl. Staten måste ju administreras effektivt och det gör väl inget om några bovar avlyssnas. Eller?

Visst, låt oss förutsätta att intentionerna med lagringen är goda. Det innebär ändå en risk att lagra så mycket personuppgifter centralt. Hur säkra är egentligen databaserna som våra inkomstuppgifter och all vår kommunikation lagras i? Det finns minst tre sätt som uppgifterna kan komma på vift med.

Det första är gammal hederlig hacking, alltså att någon tar sig in i systemen obehörigt. Amerikanska NASA blev t.ex. nyligen hackat från Nigeria. Även FBI har råkat ut för intrång.

Det andra är ovarsamhet från anställda. En anställd på brittiska skattemyndigheten har lyckats bli av med CD-skivor innehållandes uppgifter om 25 miljoner brittiska medborgare!

Det tredje sättet är när staten själv ändrar på spelreglerna. Den förra vänsterregeringen i Italien lade upp inkomstuppgifter för 38 miljoner italienska skattebetalare på sin hemsida utan att först fråga om tillåtelse.

Det kan vara mer troligt att något av ovanstående inträffar än att det inte gör det. Hur allvarligt detta blir återstår att se, men ju större databas desto högre risk. De som förespråkar ökad statlig övervakning och en starkare stat har mycket att stå till svars för den dag hela Sveriges befolknings datatrafik, inklusive alla dina privata mail, eller personuppgifter ligger på Pirate Bay.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,