skyddsnät

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: En förtroendefråga

Finns det hot mot vårt samhälle som kräver övervakning? Vilka är alternativen till FRA-lagen, frågade Erik Starck.

Det finns anledning att först vara kritisk mot många intiativ, ofta är det fråga om att vanliga polisiära metoder hade kunnat lyckas. Sedan behövs nog en debatt om vår informationsidentitet, snarare än vår integritet- jag utarbetar detta i en artikel i Svensk Linje nummer 3, 2007.

Alice Miles skrev en mycket intressant krönika i The Times.
Det är en fråga om den dolda spaningen, spaningen som inte behöver stå till svars.
It is the covert surveillance that has got everybody’s goat. And the reason that covert surveillance annoys people is that we have become paranoid. We assume that Britain is filled with petty, vindictive bureaucrats with hidden powers over our lives, who are ”out to get us”.
There is a coalescence of outrage around rubbish spies and bin taxes, around distant bureaucracy and speed cameras and parking fines; around the myriad ways that the State can intrude upon one’s life without warning and force you to pay to make it go away again. And never be forced to explain itself.
När det dessutom finns en glidning i vad som övervakningen används till så minskar förtroendet. Storbritanniens lagstiftning gav år 2000 bara 9 organisationer rätt att utföra övervakning, i dag har 786 statliga myndigheter och verk tillstånd att göra det. Det svenska PKU-registret började som ett forskningsregister, men i dag så ökar kraven på att det skall användas som ett allmänt DNA-register.
Kanske behövs nya typer av organisationer, fristående sådana, för att återvinna förtroendet. Ett sådant exempel är registrering. Den registrering av som föreslagits av europaparlamentarikern Marianne Mikko är fel, men ett tankeexperiment skulle vara att registrera sitt nym hos en fristående organisation, inte kopplat till din person men som kontrollerar till alias.
Det skulle göra att vi använder oss mer av autentifiering än identifiering. Autentifiering sker när vi t.ex. använder ett lånekort på biblioteket. Bibliotekarien kopplar oss samman med information för ett specifikt syfte- att se om vi kan låna en bok på det biblioteket- utan att bibliotekarien får tillgång till alla andra ovidkommande data om oss. Just sådana begränsade autentifieringar borde lägga en viktig grund för att ge individen kontroll över vilken information man vill kommunicera.
För skydd kommer vi att behöva, särskilt genom att enskildas massförstörelseförmåga ökas. Automatisering är inte i sig fel, bara den konstrueras rätt.
Pingat på Intressant.se

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Måste det finnas ett skydd?

Erik Starck efterfrågar vad alternativet till FRA egentligen är. Med utgångspunkt i att ett samhälle behöver skydd mot cyberangrepp, vansinnesdåd och infrastruktur, efterfrågas konkreta förslag på vad alternativet till allmän övervakning och FRA egentligen är. Erik föreslår ett starkare hemvärn och civilsamhälle, men nämner balansgången mellan ett effektivt civilsamhälle, och ett angiverisamhälle. I bland är skillnaden hårfin.

Jag vill i stället frågasätta om vi verkligen behöver några skyddsmekanismer som ens är i närheten av vad FRA är.

Vansinnesdåd hör till det vi inte kan skydda oss ifrån. Kanske kan man förebygga dem genom att ha ett så bra samhällsklimat som möjligt, se till att våra barn växer upp i bra miljöer, och strypa tillgången till vapen. Det är å andra sidan åtgärder som förebygger det mesta. Vad FRA skulle kunna göra åt skolskjutningar, bombade fordon eller psykfall med yxa är minimalt, om än något.

Hot mot vår infrastruktur skulle FRA möjligen kunna avvärja, i alla fall i de fall FRA skulle få nys om dem. När det gäller känslig infrastruktur finns det få lösningar förutom att göra den så stark som möjligt. Visst kan man lägga resurser på att försöka snappa upp potentiella hot, men om man inte vill ha ett Minority Report-samhälle, behöver resurserna ligga på att se till att vår infrastruktur klarar både en ordentlig Gudrun, som en attack från förbannade hackare.

Cyberangreppen blir om möjligt ännu svårare att avvärja. Det kommer alltid finnas personer som kan överlista FRA:s datorsystem, eller vilket annat datorsystem också för den delen. När det gäller cyberangrepp kan dessutom för många regleringar kring nätet vara farligt. För vad händer om illasinnade hackare skulle ta sig in i FRA:s system, snappa upp internetleverantörernas lagrade data om surf, mail och chatt, eller tar sig in direkt bland kommunikationen vid eventuella krypteringsförbud.

Förutom ett och annat virtuellt bankrån finns det mycket lite på nätet som faktiskt är skadligt utan att vara det i den fysiska världen. Kanske är det egentligen så att det inte alltid måste finnas skydd och regleringar i den digitala världen, utan att vi alla måste vara ansvarstagande och skapa våra egna skyddsnät.