Blir det bättre än så här? På sätt och vis är Kraftwerk redan odödliga, och vad musik anbelangar kan vi nog lugnt konstatera att det krävs ett mindre mirakel för att överträffa låtar som The Robots, The Model, My Home Computer, Pocket Calculator och så förstås Man Machine. Men Kraftwerk är även ett odödligt mått, en temperaturmätare om man så vill, för robotikens framväxt. Det mottagande, och de reflektioner, Kraftwerks robotutopier väcker, känns allt mer närbelägna och onekligen är de mer realistiska idag än vad de var när bandet först dök upp. Jag ser fram emot när vi får se det här, med småjazzande och skapande robotar. Det blir ett skifte att minnas.
Månad: april 2008
Utrymme för namn
När en generation namnger nästa generation av människor verkar de inte försöka hitta unika namn till sina avkommor, utan snarare namn som inte sticker ut, men som kanske ger ”rätt känsla”. Det kanske knyter an till en tradition, släkting, vän eller varför inte en kändis.
I andra namnrymder (namespaces) är unikheten viktigare. En sådan namnrymd är Internets domänsystem, DNS-rymden. IHT skrev här om dagen om hur domain tasting har blivit ett problem då många av de ”vettiga” namnen för organisationer är upptagna av ”cybersquatters”, men detta systemtrixeri är inte det ursprungliga problemet, men det hjälper till att aktualisera det egentliga.
För när det bara kan finnas ett mariacatering.com, ett happycatering.com, o s v i hela världen och ett miljontal(?) glada Marior varav några driver cateringföretag så slutar det med att företag döps till rena nonsens-ord istället för namn som knyter an till den faktiska verksamheten med ”rätt känsla”.
Domänproblematiken, både med och utan ”cybersquatters”, har en analogi i världen utanför Internet: varumärken.
Varumärken (och bolagsnamn) har så länge de existerat alltid lidit av samma problem, men eftersom världen utanför Internet är uppdelad i statsbildningar och inte sällan i än mindre geografiska enheter där unikheten är garanterad upplever vi inte problematiken lika ofta.
Problemet på Internet och i förlängningen även i världen utanför har dock en mycket naturlig lösning: Förtroendenätverk (s k web of trust).
Idéen med förtroendenätverk är enkel och fullkomligt analog med hur det faktiskt fungerar i världen utanför Internet. De flesta av oss har förtroende för vissa personer och organisationer; och givet att de går i god för att någon annan aktör är vad hon utger sig för att vara så litar vi på det.
Detta personliga nätverk av förtroende kan sedan kompletteras utav relativt pålitliga företag specialiserade på detta. Idag tillför Google ett visst mått av trovärdighet till de första träffarna på en given sökning, men om Google i framtiden gav en möjlighet att mer formellt registrera en verksamhet kan de (och deras konkurrenter) upprätta en förtroendekedja (jmf. PKI) som man då får möjlighet att komplettera sitt personliga förtroendenätverk med.
Givet denna utveckling så finns det ingen anledning att manuellt surfa till en explicit domän (eller URL) och därmed förlorar domänen sitt värde.
Åter till världen utanför Internet. Eftersom varumärkesskyddet är en immateriellrätt, ett av staten skyddat monopol, så är det svårt att rättfärdiga det med annat än utilitaristiska argument. Även om man skulle tycka om utilitaristiska argumentet så kräver de de facto att den positiva inverkan överväger den negativa; och om förtroendenätverken blir en viktig del av morgondagen så är frågan om det positiva verkligen kommer väga över mycket aktuell.
Kanske kommer även ett utilitaristiskt existensberättigande för varumärkesskydd saknas en morgon.
Skifte: 200’000’000’000 timmar per år från TV till webben
Två poster på rad om Clay Shirky men hans skiftesobservation av TV och webben är värd en länk:
And television watching? Two hundred billion hours, in the U.S. alone, every year. Put another way, now that we have a unit, that’s 2,000 Wikipedia projects a year spent watching television. Or put still another way, in the U.S., we spend 100 million hours every weekend, just watching the ads.
Läs även andra bloggares åsikter om tv, clay shirky, webben
Bokrecension: ”Here comes everybody”, Clay Shirky
Den innehåller inte så mycket nytt, Clay Shirkys bok om sociala medier: ”Here comes everybody”. Åtminstone inte om man läst de andra ”måste-böckerna” i genren: Chris Andersons Long Tail, James Surowieckis Wisdom of Crowds eller Malcolm Gladwells The Tipping Point för att nämna några. Nej, bokens styrka är snarare i sammanfattandet.
Utvecklingen på området går så pass fort att det faktiskt kan behövas minst en bok om året som sammanfattar de tankar och idéer som just för tillfället är som starkast. Snart kommer Chris Andersons uppföljare till Long Tail, om freeconomics, gratisekonomin och Wired-kollegan Jeff Howe jobbar på en bok om crowdsourcing som också kan vara värd att läsa för att förstå de skiften som sker just nu.
Vad är det då Shirky sammanfattar i sin bok?
En stor del av boken handlar om journalistikens roll i web 2.0-erans tidevarv. Vem är egentligen journalist? Vilken roll har journalistiken i ett samhälle där vem som helst kan publicera sina tankar? Vilka privilegier ska ha en journalist ha i ett sådant samhälle? Sydsvenskans Anders Mildner har sammanfattat frågeställningarna ur ett svenskt perspektiv här.
En annan central del av boken berör vad som utmärker en fungerande icke-hierarkisk (bara delvis sant, alla organisationer har en hierarki men nätverksorganisationer är åtminstone inte pyramidformade) organisation. (Undertiteln till boken är för övrigt ”The Power of Organizing Without Organizations”.) Shirkys slutsats är att organisationer som den som driver t.ex. Wikipedia framåt drivs av dels hängivna anhängare, en sammanhållande kultur samt själva verktyget (mjukvaran) som utgör tjänsten och sätter dess begränsningar.
Fredrik Wass uttrycker det något annorlunda på sin blogg:
Den sociala valutans kurs beräknas inte i kronor och ören. Den mäts i kärlek och vänskap.
Det är exempelvis en hängiven kärlek till idéen Wikipedia som får hela uppslagsverket att fungera.
Detta missar många företag som, ivriga att hänga med i de senaste trenderna, slänger upp bloggar eller wikisar för sina anställda eller sina kunder. Men, utan kärleken, utan den där viljan att bidra av ingen annan anledning än ren lust, kommer dessa försök falla platt i bästa fall och vandaliseras grovt i värsta fall.
För att lyckas måste ett företag plocka av sig den formella corporate- masken och bli mänskligt. Bara så väcker man lusten att bidra. Bara så väcks kärleken.
För många företag är detta ett enormt skifte. Därför bör man läsa Shirky. Å plocka av sig masken.
Läs även andra bloggares åsikter om clay shirky, shirky, here comes everybody, web 2.0, social media, böcker
Roman skriven i Google Earth
The 21 steps är en thriller skriven av Charles Cumming i Google Earth.
Man följer huvudpersonens inblandning i ett underligt fall som tar honom från London till Edinburgh utefter utlagda rutter i Google Earths kartor. Det är en intressant blandning av verklighet och fiktion. Nu upplevs handlingen lite långsammare en den faktiskt är, då tar tid att gå mellan punkterna för handlingen, vilket är synd.
Men möjligheterna för att kunna vidareutveckla konceptet är intressanta. Med högre upplösningar, och kanske bilder av verkliga miljöer kan fiktionen ta en ny klickbar form. Det skall bli spännande att se vart Penguin tar konceptet i framtiden.
Den rastlösa välfärdsmänniskan
Staffan Burenstam Linder var en på sin tid mycket uppmärksammad ekonom i offentligheten, kanske mer utomlands än i Sverige, som sedan skulle bli handelsminister, en av arkitekterna bakom moderaternas liberal omsvängning och rektor på Handelshögskolan. Det var hans bok The harried leasure class som vann honom mycket berömmelse 1970. Den svenska utgåvan Den rastlösa välfärdsmänniskan återutgavs nyligen.
Boken har kallats ”ständigt aktuell”, och jag kan förstå det. Säger den oss något i dag?
Burenstam Linder observerar sin tids, den senindustriella kapitalismens skifte. Boken har sin samtids dystra ton, och är väl läsvärd bara för att pejla hur långt faktiskt liberala tänkare rört sig sedan det sena 60-talet.
Teknikens framsteg gör att vi får fler och fler prylar, men vi får inte mer tid att använda alla dessa nya prylar på. Wokpannan ligger oanvänd sedan tiden den var årets julklapp, det exklusiva schackbrädet spelas det aldrig ett parti på och alla de fina funktionerna på senaste mobiltelefonen blir inte använda.
Istället blir vi rastlösa och stressade, särskilt vissa högavlönade grupper med stora ansvarsområden. Det är alltid avslappningen, kontemplationen och det fria umgänget som får ta skada till förmån för konsumtionen då priset på tiden det tar att konsumera ökar.
En ökad konsumtion ger minskande ökningar av välbefinnandet, alltfler av våra behov blir tillfredsställda men våra möjligheter att avnjuta vad vi har minskar.
Känns det igen? Burenstam Linder var en av de första som tog upp de tankar som cirkulerade i samhället då. Burenstam Linder var liberal, och därför poängterade han att det är individen som måste bestämma över tidsanvändningen och att det därför behövdes färre ekonomiska restriktioner. Vi borde styra tiden, inte styras av den. Samtiden talade dock mer om att det skulle finnas ett konsumtionsmaximum, en punkt där nya investeringar inte gav avkastning och alla behov tillfredsställda. Ur det kom den rödgröna konsumtionskritiken, att det borde finnas en optimal konsumtionsnivå där vi borde lägga hela samhället. Mycket ofta sades denna konsumtionsnivå, ligga långt under samtidens.
Det tidstypiska visar sig när Burenstam Linder skrev boken var samhället inne i ett skifte, som han säkert kände av då han skrev boken vid Yale. Den högkapitalistiska industrins arbeten handlade om att göra mer av samma saker med de fasta rutiner som hörde därtill. Stabilitet och kontroll var möjliga. När dessa upplöstes under 70-talet av ökad globalisering och ett skifte till intensiv innovation- det började handla om att göra nya saker.
Redan David Riesman hade observerat tidigare i Den Ensamma massan att skiftet hade en sidoeffekt att många människor gärna visade upp i de skiftande strukturerna att fortfarande var viktiga genom att poängtera sin tidsbrist. Ständig nåbarhet var status, för då fanns det ju några som alltid behövde nå dig. Det som hänt sedan 60-talet är att fler människor och yrkesgrupper har kommit in i den situation som Burenstam Linder beskrev, och därför upplever samma stress.
Under 60-talet så vidgades horisonterna för vad det goda livet kunde vara. Nu fanns möjligheten att göra sin grej, istället för att bara leva för att arbeta. Därför är Burenstam Linders bok viktig att läsa som ett tidsdokument, och för att förstå grunderna för mycket av vår samtids debatt, men den väcker också frågor om hur mycket samhället och våra livsstilar har ändrats och diversifierats på snart 40 år. De frågorna pekar ut ett lika stort skifte i vår livsstil som Burenstam Linder gjorde då.
Vänsterskribenten Anders R Olsson recenserar nyliberale Nicklas Lundblad
I dagens Sydsvenskan kan man läsa något så ovanligt som en recension av en doktorsavhandling. Det är Anders R Olsson som har läst Nicklas Lundblads (för övrigt skiftesskribent Joakim Lundblads bror) doktorsavhandling vid namn ”Law in a Noise Society”.
Några saker slår mig när jag läser recensionen och de har inget alls att göra med Dr Lundblads mycket intressanta avhandling om brussamhället.
För det första, höger/vänsterskalan är stark och en stor del av recensionen handlar om hur vänsteroerienterade Anders R Olsson tar avstånd från Lundblad för att den sistnämnde startat en tidning som kan klassificeras som ”nyliberal” (cappuccino-liberal?). Det är som om han inte kan låta bli att äcklas och fascineras på samma gång. Han skriver bl.a.:
Från min position på den politiska vänsterkanten ter sig Lundblad som något mycket ovanligt: en nyliberal med genuint intressanta budskap.
Det är väldigt ovanligt att en journalist skriver ut sin politiska ståndpunkt (som inte nödvändigtvis måste vara en riktning på höger/vänsterskalan) vilket gör att man normalt måste utgå från sina fördomar när man vill förstå hur någon skriver i en tidning (dvs ”alla journalister är vänster”). På nätet är det å andra sidan kotym att sammanfatta ens egen syn på saker och ting om man skriver en blogg.
Tänk om fler journalister kunde följa i Olssons spår och berätta mer om hur de själva ser på världen. Jag vill nämligen veta mer om journalisterna som skapar vår världsbild via media: jag vill veta mer om dem som personer. Trovärdighet i ett brussamhälle kommer inte från att vara objektiv utan från att vara ärlig.
Den andra saken som slår mig är hur Dr Lundblads nya roll som policy manager på Google lyfts fram. Google är ju det företag som just nu bäst plockar ut relevans ur bruset. Det ger dem en enorm makt och eftersom de agerar i brus-landet internet är nationella gränser, lagar och regler något de får behandla som en sidoeffekt av sin storlek snarare än deras geografiska position. Google är på sätt och vis internets medelpunkt. Sökmotorns räckvidd på många sätt synonymt med internets gränser. Finns man inte inte i Googles databas så finns man inte.
Därmed får en policy manager på detta antibrus-företag ganska stor makt. Om Google ändrar sin policy har det en betydligt större global påverkan än om t.ex. en svensk minister inför en ny lag.
Därför borde du också läsa Dr Lundblads avhandling. Den finns här. Dock verkar inte den slutgiltiga versionen finnas upplagd. Jag tror minnsann att skiftesskribent Joakim får ta och utöva lite utpressning mot sin nyliberale bror. 🙂 Jodå, den finns där.
(For the record: jag har bidragit med en text till Magasinet Neo och Nicklas var vänlig nog att tacka mig i förordet till sin avhandling för min mycket blygsamma insats som kritisk läsare av ett utkast.)
Uppdaterat: läs även Anders Mildners funderingar kring journalismens roll när alla blivit journalister här.
Läs även andra bloggares åsikter om google, sydsvenskan, nicklas lundblad, anders r olsson, media, journalister
Framtidens debatt
Det var debatt om debatten på Publicistklubben i måndags, med bl.a. Olle Lidbom från Vassa eggen.
Internet och bloggosfärens intåg är fortfarande ovant att diskuteras, till en början var debatten inriktad på att främst debattera Sveriges Television Debatt och DN Debatt (ingen förträdare närvarade) om hur den första var för skrikig och konfrontativ och den andra för mycket av maktens megafon där debatter snarast stannar upp istället för att gå vidare.
Som motvikt sattes Sveriges Radio Ring P1, där diskussionen kom in på problemet med att mota främst rasistiska åsikter från de lyssnare som ringer in till programmet.
Det är den äldre journalistiska diskursen, om förnuftsdebatten och i vilka sammanhang man kan släppa fram publiken. Bra var att argumentet kom fram att det är en ”publikproffsgrupp” som främst kommer fram när man skall vara mer folklig (snarast kanske rasistiska och provokativa åsikter blir överrepresenterade?).
Tyvärr togs inte den fråga som jag främst sökte svar på upp, nämligen kanske inte i åsikter som försvinner, utan om att hela ämnen hamnar i bakgrunden. Samspelet mellan debattdirigerande journalist och de makthavare och äldre grupper som deltar i mediernas debatt gör att rätt banala utvecklingar inom etablerade områden prioriteras till nackdel för ämnen som inte etablerats.
Den frågan är kanske mindre relevant i dag genom bloggarna. Där finns bättre möjligheter för nya ämnen att komma fram. Det finns strukturer även för bloggarna, som skulle vara värda att analysera. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om PK-debatten och uppmärksammar just kvällens tveksamhet mellan Ring P1:s lyssnardeltagande och bloggarnas utbytbara roller som sändare och mottagare. Bra skrivet av Hadley-Kamptz, även om jag uppfattar att grindvaktsfunktioner kvarstår på nätet, med mycket annan form än centraliserade redaktionella beslut. Nåväl, det sista bör utvecklas i en egen bloggpost senare.
Mötet med nätet hade öppnat upp, Sune Olofsson på Svenska Dagbladet Brännpunkt berättade att sidan kommer att göras om till 2009 där man öppnar upp för fler artiklar på nätet. Olle Lidbom påpekade att kommersiella intressen kommer mer in i samhällsdebatten, som Toyota som har egna debattfora. Det framkom att NY Times har öppnat upp för att man skall kunna köpa debattplats.
Det pekar på att samtalet öppnas upp, och liknar mer nätets, där ”lägereldens tid är förbi” som avgående PK-ordföranden Stig Fredrikson frågade. Kan det där bli en demokratiserad debatt där vi har fler medier, olika sorters debatter- både ”hög” och ”låg” som vi kan förflytta oss mellan, eller får vi en stratifierad debatt där deltagandereglerna sätts väldigt högt för att komma igenom bruset?
Ny skiftesskribent: Alexander Funcke
Klimatskeptisk gråskala
Den värsta klimatalarmismen har svalnat, åtminstone tillfälligt. Ibland blossar det dock upp en och annan storm i debatten. Ofta får man då intrycket av att det är en svartvit debatt där man antingen har sett ljuset och förstår problematiken eller anses som en halvtokig skeptiker som vägrar se sanningen.
Så enkelt är det naturligtvis inte.
Man kan vara skeptisk mot att temperaturen över huvud taget ökar.
Man kan vara skeptisk mot att en eventuell temperaturökning beror på människan.
Man kan vara skeptisk mot att skatter och regleringar är rätta sättet att åtgärda en eventuell temperaturökning som människan eventuellt åstadkommit.
Man kan vara skeptisk mot att just temperaturförändringarna skulle vara det viktigaste problemet att lösa för mänskligheten.
Man kan vara skeptisk mot att eventuella temperaturökningar skulle få särskilt negativa konsekvenser. Kyla är nämligen inte heller så bra. Fråga vilken mammut som helst.
Listan kan enkelt göras längre.
Är svartvitifieringen av komplexa frågor en konsekvens av massmediernas jakt på objektivitet? När man följer klimatdebatten på nätet uppvisar den det fulla spektrat av åsikter som spretar på alla möjliga håll. Precis som en debatt ska vara.
På tidningarnas löpsedlar är man däremot mer intresserade av att underbygga sin färdigpaketerade story. Nyanserna försvinner i tryckpressens kvarnar. Grått blir svart.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatet, media, politik
Tillägg: vill bara understryka att listan av saker man kan vara skeptisk mot ovan inte nödvändigtvis rimmar med mina egna åsikter. Den fungerar enbart som exempel på vidden av synsätt.