Månad: april 2008

Konstdöden – finns det en framtid för författande?

Många av oss när en dröm om att en dag bli författare. Den mest romantiska bild av en författare jag när är följande: En man i 60-årsåldern med minst 5-dagars skäggstubb. En skrivarstuga placerad intill en vassfylld vik på en ganska öde ö.
Mannen lutar sig över ett skrivbord som osar av dekadens; en välfylld konjakskupa, en myrriad av tillsynes oordnade papper och slutligen en nonchalant avkastad gubbkeps innehållandes en slarvigt hopbuntad paisleymönstrad sidenscarf.
Skrivbordets dekadens är en ofrånkomlig spegelbild av mannens kaotiska inre. Demonerna likt pappershögarna kämpar för att skapa lidelse och i sin tur kreativitet.

Vackert? Visst, men är det bilden av morgondagens författare? Finns det en möjlighet att man någon dag får förkroppsliga drömbilden eller tillhör den det lätt romantiserade förflutna?
I all ärlighet så är bilden knappast den typiska för dagens författare, men det till trots så delar de fortfarande de grundläggande dragen med denna bild tillskillnad från den dystopi IHT beskrev relativt nyligen.

Philip M. Parker är management professor vid INSEAD, en av Europas mest prestigefyllda handelsskolor, och världens mest utgivna författare med ofattbara 200 000 titlar.
Anledningen till att hans eget förlag har haft möjlighet att ge ut den smått löjliga mängden böcker under hans namn är inte enorma investeringar från någons sida, varken i tid eller pengar, utan en helt ny syn på författarskap.

Vad som möjliggjort professorns bragd är ett datorprogram som med hjälp av enorma mängder fritt tillgänglig indata samt ett antal parametrar som beskriver vad som är målet för algoritmen kan generera en bok.
Philip registrerar sedan verket med ISBN och ger ut det. ”Ger ut” i meningen att verket registreras på sajter som Amazon, men inte i meningen att den faktiskts trycks.
Böckerna är mycket smala, med titlar som Healthcare Services in Italy: A Strategic Entry Report, 1998 och Women’s Lingerie in Denmark: A Strategic Entry Report, 1996 tillhör det utgivna verkligen svanstippen på the long-tail och därmeds trycks böckerna on-demand.

I alla hederlighet så är knappast dagens nivå av artificell intelligens (AI) tillräcklig för att utan rejäl kvalitétsgranskning (och manuell korrigering) framställa något som är värt att betala för.
Det spännande är att han redan trots begränsningarna i de tekniska möjligheterna lyckats slagit mynt av detta, något som kanske i bästa fall kan leda till att mer kapital letar sig till AI-utveckling i denna mycket intressanta riktning.
Efter att ha sökt på Amazon.com så misstänker jag dessvärre att utsagan om hur texten genereras är väl raffinerad. Det framstår som att vad de främst ägnar sig åt är automatisk formatering av fritt tillgänglig text.
Vidare på ärlighetens väg så verkar det lite som om professorn slår mynt utav systemtrixeri då några av hans största kunder är institutioner som köper alla böcker om ett särskilt ämne, t ex ett universitetsbibliotek eller liknande. Den eventuella nyttan för de instutionerna kanske inte helt kan avskrivas, men nästan. Alla ’men’ till trots så är det fortfarande en lovande start för en ny industri.

Skönlitteraturen står inte heller oberörd av utvecklingen. Redan Aristoteles skrev i Ars Dramatica om hur en berättelse ser ut och vilka grundtyper som finns och fungerar.
I Hollywood har man idag kokat ner tidigare modeller till fyra huvudkategorier av berättelser som man sedan varierar.
Givet hela litteraturhistoriens mästerverk och bottennapp samt ett AI som kan skapa en abstrakt modell för historier, likt Aristoteles och Hollywood, så finns all möjlighet att lyckas plocka russinen ur kakan för att automatiskt baka nya russinkakor.
En apa kan ju som vi alla känner till skriva Shakespeare givet tillräckligt mycket tid och en skrivmaskin. Ett välfungerande AI ”skriver” för det första löjligt mycket snabbare än en apa utrustad med skrivmaskin, men dessutom kan AI:t ta inspiration och beslut baserade på Shakespeares tidigare verk och tidigare utfall av mänsklighetens nyckfulla smak.

Är detta slutet för det mänskliga författandet som skönjas vid horisonten? Ett manifesterande utav den alltid lika fruktade ”konstdöden”?
Knappast den här gången heller… Konsten i sig är oftast viktigare för konstnären än för konsumenten och detta faktum är en absolut garant för konstens framtid så länge människor har en vilja att uttrycka sig.
Konsten ser dock ut att komma berikas av genererad konst, gen-konst.
Gen-konst kan med andra personers språkbruk beskrivas som en ”demokratisering” av konsten. En ny punkrevolution där alla kan skapa. Denna omgång med möjlighet till alla typer av uttryck och inte som under den förra revolutionen begränsad till det skräniga.
Ett konstnärskap med bedömandet i fokus istället för penseldrag. Spännande!

Snubblade över följande (mediokra) introduktion till Philips skapande i video form:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SkS5PkHQphY&hl=en]

Upphovsrätt för text och medieframtid

Det verkar som att onsdagen var upphovsrättsdiskussionens dag. I Uppsala debatterades ”Pirater och paragrafer – kan man äga en idé” med bland andra Oscar Swartz i panelen. I Stockholm fördes diskussionen kring ”Upphovsrätten år 2030” med bland andra Rasmus Fleischer och Niklas Lundblad.

Själv var jag i Göteborg och ledde en diskussion om ”Medier, upphovsrätt och fildelning” på Västra journalistförbundets distriktsårsmöte. Inte lika omfattande diskussioner och debatter som i de ovan nämnda arragemangen, men en klart intressant framtidsdiskussion.

Journalistförbundet var referensgrupp inför lagändringen om förbudet mot nedladdning som kom 2005. Som rätt upphovsrättsvurmande i allmänhet var de ändå emot en lagändring bl.a. eftersom de räknade med att lagen inte skulle gå att efterfölja.

I stället fanns oron över vad som händer med den ideella upphovsrätten, texter som förvanskas och signeras av annan avsändare och om det egentligen är värt att bekymra sig i hur en text publiceras när den väl är skriven och betald. Är läsarnas moral tillräckligt stor att de kommer bojkotta de typerna av texter, och orkar de leta sig tillbaka till originalkällan? Hur kommer medieklimatet se ut i framtiden, och kommer kvalitetsjournalistiken att överleva?

Svaret på den senare frågan vet vi inte. Betalningsviljan för nyheter på nätet är i dag minimal. Kanske av en anledning också, för om vi ska vilja betala för någonting bör det också finnas någonting värt att betala för.

Annonsmarknaden på nätet finns, men är även den fortfarande förhållandevis för låg för att driva en nyhetsredaktion i storlek som dagens. Redan i dag figurerar samma TT-spektrareportage på repeat i de lokala morgontidningarna. Det du en vecka kan läsa i smålandsposten kan du nästa vecka läsa i hallandsposten, och tvärt om. Den journalistiska mångfalden har minskat redan där. Men finns det egentligen skäl för någon oro? Eller är människor tillräckligt smarta och medvetna för att efterfråga journalistisk kvalité? Kommer upphovsrätten vara ett hinder, en förutsättning, eller ens vara relevant för att de verkshöjda texterna skall överleva?

De retoriska frågorna blir lätt många, och svaren är få. I takt med att världen krymper kommer den bli enklare att överblicka. I några fall kanske de journalistiska granskarna blir färre, men i längden kommer öppenheten ett allt digitalare samhälle för med sig, också innebära att vem som helst kan granska, samtidigt som urvalet över vad som är intressant och relevant blir allt mer raffinerat.

Upphovsrätten då? Så länge en text är digitalt publicerad öppet, finns det inget behov av vidare kopiering. Förutom den som finns redan i dag med rss-läsare, nyhetssamlare och liknande. Vill man ha betalt bör man med fördel se till att det fås innan en publicering, och sen får det digitala samhället spela sin roll. Slutna forum med nyheter som inte alla har tillgång till, kommer inte vara en faktor i ett mångfacetterat samhälle.

Digitala nomadsamhället- himmel eller helvete?

The Economist hade veckans stora scoop om hur vi alltmer närmar oss ett trådlöst kommunikationssamhälle där vi förändrar våra arbetsvanor, vårt sociala umgänge, stärker betydelsen av den tredje platsen borta från arbete och hem, vår kulturkonsumtion och blir digitala nomader.

Det är en mycket tilltalande bild The Economist visar av detta nomadsamhälle, där nya möjligheter ges av den ständiga uppkopplingen.

Det kommer det nog att bli en debatt om baksidorna, och då inte bara den välkända debatten om problemen med att vi tillbringar mer tid online. Computer Sweden skrev nyligen om Jonathan Zittrains bok ”The Future of the Internet and How to Stop It” (se vidare i Iphone kan döda Internet av Martin Wallström). Där återges kritiken från Zittrain att friheten som finns inbyggd i PC:n blir låst till åtkomstverktyg som kontrolleras av nätverken.

Valfrihet ger hälsa

En sak jag är stolt över, är att ha gett ut Bart Maddens bok Fler valmöjligheter ger bättre hälsa på svenska.

Det är en bok som beskriver ett spännande skifte inom medicinen. Madden beskriver hur vi i dag kan börja att överväga risker hos läkemedel på ett mer konstruktivt sätt. Dagens mycket stela godkännandeprocesser innebär problem för läkemedel att komma ut till patienterna, vi ser dock inte det lidande det innebär att inte få tillgång läkemedel lika tydligt som när någon drabbas av att ett skadligt läkemedel godkänts.

Därför har vi i dag en stel process som innebär ”allt eller inget” modellen. Antingen får läkemedelsföretagen sitt medel godkänt, eller så är det bara att gå tillbaka till ruta ett och förlora pengar. Det ger en långt mer konservativ läkemedelsbransch än den skulle behöva vara. Jag och Bart skrev nyligen om några av fördelarna med en mer flexibel godkännandeprocess.

Vi är på väg in i en motsägelsefull situation, där de tekniska möjligheterna ökar i snabbare takt, men förmågan att implementera dem i den nuvarande sjukvården är konstant eller till och med avtagande. IT i vården och biotekniken har stora möjligheter att förbättra mångas livskvalitet, men strikt reglerade och stela sjukvårdssystem är långsamma med att ta till sig dem. Ibland beror det på att regelverket blir osäkert var innovationerna hör hemma, är till exempel vävnadsodling ett läkemedel, ett transplantat, ett verktyg eller något annat. Ibland är det regulatoriska problem (som i kritiken av pipeline ovan) eller organisatoriska som hur kedjan mellan diagnos och behandling för medicinsk 3D- visualisering, nätverkad e-hälsa och multidisciplinära läkarteam.

Några av dessa skiften beskrev jag, Anders Sandberg och Alexander Sanchez i rapporten Tekniken befriar kroppen som kan laddas ned från Health Consumer Powerhouse hemsida.

Hur vi förbereder oss för skiften gör stor skillnad. Kanske slår cyberkirurgin igenom, kanske får vi som patienter äganderätten till vår elektroniska journal, kanske blir vi fria att välja experimentella läkemedel som Bart Madden föreslår. Om skiftet har varit medvetet och har underbyggts, så antas förändringarna också bättre. Sedan spelar det förstås roll för oss som enskilda när vi får våra behandlingar. Det spelar inte så stor roll att få den botande behandlingen först om åtta år då den godkänts och implementerats, om man behöver den nu för att överleva.

Det statiska och dynamiska värdet av kunskap

Jag hade idag en mycket givande diskussion med en vän med bakgrund i system-, medie- och kommunikationsvetenskap. Vi kom att prata om värdet av kunskap och hur en slående paroll tycks vara att utvecklingen i Asien orsakar ett minskat kunskapsvärde vilket bör skapa oro. Jag tror inte att detta är fallet, och jag ska lägga fram ett par tankar kring varför jag håller den uppfattningen.

Först och främst bör man noga betrakta ordet kunskap. Om ordet ges en statisk innebörd (ex. värdet av att kunna skriva text i en ordbehandlare eller använda en mobiltelefon) så stämmer det att kunskapsvärdet sjunker ju fler som besitter kunskapen ifråga. Om begreppet kunskap istället ges en dynamisk och diversifierad innebörd kan man istället säga att kunskapsmängden i världen ökar, och att värdet av en specifik kunskap karakteriserar dess förekomst. Denna åtskillnad påminner mycket om frågan kring huruvida en globaliserad ekonomi är ett nollsummespel eller inte, och på samma sätt går det att se hur den totala mängden kunskap faktiskt ökar. Det är dock viktigt att notera att någon som besitter sällsynt kunskap inte per definition och besitter all vanligt förekommande kunskap, vilket föranleder nästa aspekt.

Oro baserad på en global kunskapsökning är i sig irrationell, eftersom medvetenheten om denna kunskapsökning i sig innebär en ny kunskap vilken katalyserar nya frågor som i sin tur leder till ytterligare ny kunskap. Oron måste då ta sin grund i tanken om att det finns en ändlig tårta som ska delas upp, men så synes ju inte vara fallet. Om man tittar på Sverige idag, kan man lätt notera att viss kunskap blivit så vanlig att vi ”glömt bort den”, exempelvis hur man använder en mobiltelefon eller en dator. Detta beror på att kunskapen integrerats i våra liv i övrigt och blivit en naturlig del av vår vardag. Denna iakttagelse bör dock väcka en gammal bekant fråga om huruvida korvstoppningsundervisning i ämneskunskaper verkligen är den utbildningsform som bäst svarar mot de kunskaper vi finner nytta av i Sverige idag?

Jämförelseanalysen med de framväxande kunskapsmarknaderna i Asien är lurig, därför att det är en jämförelse mellan bekant och obekant förändring. Utvecklinge i Indien kan kännas igen från en liknande process som Sverige och många andra länder genomgått. Om jämförelsen stannar här kan man lätt notera att Indien går igenom denna process snabbare än vad många andra länder har gjort, men är detta egentligen så konstigt? Den utveckling som sker i Indien kan dra nytta och katalyseras av de länder som redan genomgått liknande processer. Vad som däremot är svårare att se är den utveckling som sker i exempelvis Sverige, och detta beror inte bara på hemmablindhet. Sverige ligger i framkant i flera avseenden, och den typ av utveckling vi då upplever motsvarar inte i lika stor grad något vi tidigare sett och kan jämföra med. David Bohm skriver i sin utmärkta bok On Creativity om värdet av originalitet för kreativitet och noterar:

”One prerequisite for originality is clearly that a person shall not be inclined to impose his preconceptions on the fact as he sees it. Rather, he must be able to learn something new, even if this means that the ideas and notions that are comfortable or dear to him may be overturned”

Ett annat exempel belyses delvis av Johan Norberg, som i sin bok När människan skapade världen noterar människans behov av att lösa problem och övervinna utmaningar i det intresse som finns för datorspel, vars reella syfte är mindre åtråvärt än den abstrakta utmaningen. Det är även värt att notera att datorspelsmarknadens framväxt inte svarat mot ett överlevnadsbehov så mycket som ett nytt behov som växt fram i takt med den utveckling vi upplevt.

En tanke om kreativitet är att människan inte kan skapa något nytt, utan begränsas till att kombinera det befintliga på nya vis ( det är enligt teorin därför aliens och moster ofta antar blandformer med mänskliga och djuriska drag). Om så är fallet, så kan det vara svårt att känna igen, uppfatta och mäta en kreativ utveckling, emedan det är desto lättare att känna igen utvecklingsprocesser som liknar dem man sett tidigare.

Mot bakgrund av detta kan jag inte känna annat än hopp och lite smådrömsk salighet över kunskapstillväxten i världen.

Skiftet på Skatteverket

Internetframsyn
Sveriges telekominfrastruktur-elit samlad

Nyss hemkommen från IVAs presentation av sin rapport Internetframsyn. Den försöker beskriva vad Sverige behöver göra för att kunna bli den ledande (inte ”en ledande”) internetnationen 2015.

Skiftesspaningarna gav tämligen låg utdelning under de tre timmarna. Infrastrukturminister Åsa Torstensson inledde med ett anförande där hon åtminstone tydliggjorde att hon som politiker helst skulle hålla sig borta från marknaden. Däremot återkom frågan om hur man ska få 100% täckning för internet i Sverige (idag är det 99.7%) flera gånger under eftermiddagen. Det var tydligt att man såg internet som ett demokratiskt instrument som alla borde ha tillgång till. De fyra operatörerna på plats gjorde det dock klart att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart för någon av dem att dra en fiberkabel ut till en stuga ute på fjället.

Det är kanske lite typiskt Sverige att när vi frågar oss hur vi ska bli den ledande internetnationen i världen så ägnar vi mycket tid åt att fundera över hur alla ska kunna vara med inklusive de 0,3% hushåll som bor i en stuga mitt ute i skogen men mindre tid åt hur man faktiskt blir världsbäst på internet. Vad det nu betyder.

Nåväl. Ett tydligt skifte gick åtminstone att frambringa. Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand pratade om framgångarna med elektroniska deklarationer och han menade att det var dags att börja tänka på de elektroniska dokumenten som det normala och pappersdokumenten som det onormala.

Detta är ett stort steg framåt för att digitalisera den svenska byråkratiflottan. Det signalerar en disruptiv tidpunkt, ett tankeskifte. Det som var normalt igår är onormalt idag. I ett land med så pass stor offentlig sektor som Sverige har, men där min patientjournal måste skrivas ut på papper och matas in för hand om jag byter vårdcentral finns mycket kvar att göra (det är nämligen förbjudet för olika vårdgivare att utbyta information med varandra elektroniskt!). Skatteverkets tankeskifte är ett steg på vägen.

Mats Sjöstrand ville för övrigt även att elektroniska adresser skulle ingå i folkbokföringen. En intressant utvidgning av statens kartläggning av ditt liv och leverne om det blir verklighet. Men det får bli en annan post.

Uppdaterat: Oscar Swartz var också där.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Amerikanska bilar får inte säljas i Kina

Anledningen? Ingen bensindriven bil tillverkad i USA når upp till de stränga kinesiska riktlinjerna för miljöfarliga utsläpp.

Om detta kan man läsa i The Toronto Star:

No gasoline-powered car assembled in North America would meet China’s current fuel-efficiency standard.

Artikeln handlar om det stora gröna språnget som Kina genomför. Vidare:

”[…] it is doing far more than Canada, the U.S. or just about any other place to clean up its act. It has begun to impose regulations and targets for car emissions, renewable fuels, carbon storage, forest renewal, energy efficiency and industrial pollution. It’s investing heavily in new technologies, including ”clean” coal and alternative power sources. In many ways it’s putting us to shame.”

På tiden, kanske man kan säga, och Kina gör det heller inte av några andra anledningar än rent självintresse. Man vill som land gå med vinst och tjäna pengar. Dålig miljö är dåliga affärer:

This summer’s Olympics provided an immediate jolt. China doesn’t want foul air to spoil its coming-out extravaganza.

On top of that, pollution is taking a terrible health toll: It’s among the country’s leading causes of death. Climate change threatens to eliminate glaciers on the Tibetan Plateau that are the major source of water for China and much of Asia. Freak storms have unleashed death and economic destruction.

The car efficiency standards were inspired by looming fuel shortages and the soaring price of oil, which China must import.

Detta, om något, visar hur viktigt det är att fortsätta sträva mot öppenhet och att idka handel med fattigare länder. Bara så kan de ha råd att rena utsläpp och skapa en bättre närmiljö, vilket också gynnar planeten som helhet.

Klimatforskaren Erland Källén berättar om mängder av svart sot som släpps ut från utvecklingsländer där mat ofta lagas över en öppen eld:

I industriländerna har man kommit tillrätta med en del av de här utsläppen med ny teknik. Idag kommer den största delen av de svarta kolpartiklarna från u-länder, där man ofta lagar mat över öppen eld och värmer upp sina hus med ved eller kol, utan att ha något partikelfilter i skorstenen.

Kolpartiklarna kan spela en mycket stor roll vad gäller uppvärmningen av planeten:

Utsläpp av svarta kolpartiklar har en betydligt större effekt på uppvärmningen av klimatet än vad forskare hittills har trott, visar en ny studie. Bland annat kan partikelutsläppen vara en starkt bidragande orsak till att glaciärerna i Himalaya smälter, säger Erland Källén, klimatforskare vid Stockholms Universitet.

Låt se här nu… Kina är en grön förebild och det kan vara de fattigaste av fattiga som orsakar den globala värmehöjningen när de eldar för att laga mat eller hålla sig varma (tänk på det nästa gång någon ber dig släcka ljuset för att rädda världen). I båda fallen är det handel, välstånd, kapitalism och teknisk utveckling som är vägen framåt.

Lite gammalt hederligt egenintresse verkar heller inte skada.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Optimistiska skiften

Magnus Lindkvist är en intressant trendspanare med egen blogg.

I tisdags höll han tal på Talarforum om optimistiska trender som han inledde med ett klipp från den klassiska TV-serien Jetsons

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DFbuulDiM_U&hl=en]

Det är familjen Flinta, ett 50-tal översatt till framtiden. Där såg Lindkvist ett av problemen med att se skiften- det är produkter och prylar som står i centrum för framtidsförutsägelser.

Där finns ingen förändring av kvinnans roll eller förvärvsarbete, inga skilsmässotrender eller samkönade relationer. Familjefar tjänar pengarna, och familjen gör av med dem.

Pappa George Jetson kommer vid ett fast klockslag till jobbet, där han börjar sin arbetsdag med att lägga upp fötterna på bordet. Han är en company man av klassiskt snitt som är långt borta från makten och därmed också dess övervakning (en stor skillnad mot dagens företag), men då inte heller har kontrollen över sina egna arbetsuppgifter så arbetar han inte heller särskilt självständigt utan just denna övervakning. Självständighet kommer med ansvar.

Osynliga trender är mer intressanta än synliga, sade Lindkvist. Problemet är att trender är antingen för långsamma för att uppfattas, eller så missar man snabba trender då individer och organisationer är fokuserade på sin nuvarande uppgift och inte lägger märke till det oväntade.

Trender är anekdoter om samtid och framtid, och de är särskilt viktigt för ledare att uppfatta dem. Ledare ska inte bara fatta beslut utan också ”make sense of the world” för sina medarbetare.

Det är svårt att skildra i media genom ”the bad news bias”. Det negativa kräver att man köper tidningen för att skydda sig. Förbättringar kräver inte samma snabba handling.

En trend är punkkapitalism. Från att på 60-talet ha varit ärvda har egendomar gått till att i dag vara förvärvade. Bilden av en kapitalist har gått från att vara Joakim von Anka eller någon punschdrickande fabrikör spelad av Ernst Günther till att bli vem som som helst.

Nåja, Lindkvist illustrerade med Madonna, och fru Ciccone Ritchie är kanske inte riktigt vem som helst. Framtidens entreprenör blir nog mer annorlunda och nyskapande än en entreprenör inom en så etablerad struktur som den senmoderna musik och underhållningsindustrin.

Poängen var tydligare i den språkskillnad han tog upp mellan engelskans ”make money” och svenskans ”tjäna pengar”. I svenskan verkar det finnas någon annan som betalar dig.

De låga inträdeskraven ger en ”alla kan spela” attityd, med en koppling från Lindkvist till punkmusikens attityd av ”färdighet är förtryck”.

Lindkvist pekade på några sådana trender som P2P-banking, 3D-printrar med avancerad CADCAM och att vårt samhälle fortfarande har en skola för Jetson-samhället samtidigt som företag hyr någon som tänker annorlunda rent-a-rebel.

Mikromarknader var en annan viktig trend Lindkvist tog upp genom den högre komplexiteten i populärkultur, matkultur o.s.v. öppnar för små nischer. Hans exempel var Mile High Atlanta, en firma med två plan för dig som vill gå med i 10000 metersklubben.

Slutligen tog Lindkvist upp Flynn-effekten. Flynn- effekten handlar om att rön påvisar att förbättrad utbildning och hälsa har ökat medel-IQ med 2,5 enheter per år (mellan 1952-1982 höjdes medel-IQ med 18 enheter hos i-länderna) pekar att intelligens inte är statiskt.

Sammanfattningsvis en mycket tänkvärd trendspaning av Magnus Lindkvist. Det var meningen att visa optimistiska skiften i ett underhållande format, det lyckades han med att ge några viktiga exempel på. Tyvärr fanns inte utrymme att ställa frågor, men några tankar tar jag upp här istället.

Samhällen där pengar ärvs blir mer förvaltande och riskaversiva? Kanske, men de riktas främst mer in på extensiv tillväxt, att göra mer av samma saker. Vågar vi därför göra nya saker? Det är inte säkert, snarast kan man skönja en aversion mot risker. Innovativ tillväxt kräver andra faktorer också: ekonomiska, legala och sociala trender (vilka? Det håller jag på med ett material om). Annars får vi en extensiv tillväxt med lite mer pengar som bäst, och det är inte långsiktigt hållbart.

Sedan borde vi i Sverige vara oroliga över att dessa trender inte märks så mycket. Nyföretagandet är i botten, företagen är inte så punkiga, SMS-lån finns men är inte väl sedda. De företagare som finns måste anpassa sig till ett system som förutsätter arbetsgivare. Rent a pointy haired boss för att slippa F-skattesedeln. Rentarebel sidan i Sverige har varit under uppbyggnad länge, och jag undrar om konceptet verkligen slår här?

Slutligen vill jag lägga en demokratisk fråga på dessa skiften. Vi kan ställa hur demokratiska de är, men jag går med på att de öppnar för fler att delta. Frågan är också hur man får än fler att kunna få ta del av de optimistiska trenderna? Det finns det lyckligtvis handfasta exempel på.

Sedan kommer förstås dessa trender ställer upp nya frågeställningar. Exempelvis när det gäller Flynn-effekten så har vi förmodligen nått så långt vi kan med förbättringar av miljön hos oss, och därför kommer vi in på frågan om human enhancement och bioetiken. Vad händer med våra institutioner om vi släpper in tankar om punkkapitalism och microfacturing?

De här trenderna är delar av viktiga skiften. Lindkvist har rätt att vi måste släppa vårt fokus på produkter och prylar, men för att förstå hur de slår igenom behövs nog också en omvärldsanalys och ett vägande mot värderingar och samhällssyn.

Den förlorade utbildningsfrågan

Igår var jag på akademisammankomst vid Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA). Sammankomsten ordnades av IVAs studentråd, som hade valt temat ”Samverkan mellan studenter och näringslivet” för kvällen. Vi fick lyssna till företagsledare som talade sig varma om att lyfta in studenter i verksamheten och universitetslektor Sten Ekman från Mälardalens Högskola som pratade om hur tidigt studenter bör engageras och hur överskattade de abstrakta vetenskaperna är utan tillämpning.

På det hela taget var det ingenting som var direkt fel med de uppfattningar som förmedlades under kvällen, däremot kändes det hela väldigt förvirrat och framtiden lyste med sin frånvaro. Ekman belyste en viktg fråga när han utmanade den klassiska salundervisningen i matematik till fördel för ett integrerat lärande, men detta lämnades därhän som en radikal och ensam tanke mer än en egen fråga.

För det första tror jag att man ska skilja på samverkan mellan studenter och näringsliv, samt samverkan mellan utbildning och näringsliv. Det förra ordnas redan idag genom ett flertal studentorganisationer som arbetar med att skapa kontaktytor där företag kan informera om sin verksamhet och vilak karriärsmöjligheter de erbjuder. Det senare är en fråga om att integrera skarpa problemformuleringar i undervisningen och förankra den abstrakta kunskapen. Ur detta perspektiv var det en besvikelse att upptäcka att ingen av IVA-representanterna hade behagat belysa CDIO-projektet som arbetar internationellt med just dessa frågor. eftersom jag har arbetat både med CDIO och med den studentgrupps om arrangerar näringslivskontakt för Teknisk fysik på KTH är båda dessa problem välbekanta och i min vitt åtskiljda.

Vidare bör man skilja på direkt och indirekt samverkan mellan utbildning och näringsliv. Projekt och gästföreläsningar är direkta former av samverkan, medan interna projekt och problemlösningsuppgifter hämtade från interaktion med externa beställare är betydligt mer indirekta.

Sist men inte minst berördes inte ens begreppet ingenjör och dess innebörd, vilket under den följande middagen visade sig innebära att man mellan åtminstone två generationer talat om vitt skilda karakteristika.

Vid sidan om dessa kategoriseringsfrågor, som förvisso delvis tog själen ur kvällen, var det väldigt ledsamt att inte höra ens en ansats till ett framtidsperspektiv på de här frågorna. Utöver återinförandet av gymnasieingenjören och utbildningsomstruktureringar återstår ändå frågan om vilka ämnen olika yrkesgrupper behöver utbildning inom, samt hur denna utbildning bäst bedrivs. Utbildningsplaner, ämnesval och förhållningssätt till kunskap tycks enligt många vara tidlösa konstanter, något som både begränsar och skadar debatten om framtidens utbildning.

Med stor sannolikhet står vi inför ett stort skifte i utbildningsmarknaden, men alltför många tycks stå med ryggen mot själva skådespelet.

Framtidens dagstidning och myten om objektivitet

Dagens Nyheter bjuder på (OK, ”panikartat kastar på mig”) en månadsprenumeration av deras papperstidning mot att jag svarar på en enkät om morgondagens dagstidning.

Några citat från mina svar… på frågan ”Vad tycker du är det bästa med Dagens Nyheter?” svarar jag:

Ärligt talat har de här veckorna med er papperstidning varit en ögonöppnare. Det var nog 10 år sedan jag senast prenumererade på en dagstidning och jag inser hur lite jag behöver den.

Nätet är så överlägset på alla sätt och vis. Nyheterna är färska istället för gårdagens och jag kan följa världens bästa skribenter inom ämnen som intresserar mig [via min RSS-läsare]. Papperstidningen har ingen chans.

Vidare:

Jag är även skeptisk mot människor som påstår sig vara objektiva. Något sådant kan man självklart inte vara. Det är ett tillstånd som bara existerar bland sagorna på Journalisthögskolan. Däremot kan man vara ärlig och öppen med var man står så att jag som läsare själv kan ta ställning.

Jag kanske är lite väl taskig mot JMK men jag vill faktiskt bara lyfta fram ett problem som jag är rätt säker på att de är medvetna om: objektivitet finns inte. Det är som guldet vid regnbågens slut, man kan sträcka sig efter det, men man kommer aldrig någonsin att komma fram.

Objektivitet är som kvantmekanikens partiklar: man kan inte observera dem utan att påverka dem. Man kan aldrig ta sig själv ut ur ekvationen.

På 1900-talet, när kanalerna för massmedia var begränsade och produktion och distribution krävde stora investeringar, fanns det ett mervärde i detta strävande efter objektivitet. Det fanns ett ansvar hos de som rapporterade om nyheter för den breda massan. De hade ju tillgång till megafonerna som ingen annan kom åt. Myten om objektiviteten växte sig stark.

Detta lever kvar ännu t.ex. i dagens TV-soffor där objektivitet verkar innebära att man bjuder in en tok från vänsterkanten och en kuf från högerkanten. Sedan sitter den ”objektiva” journalisten i mitten och fördelar TV-tiden mellan de båda som en enväldig och moraliskt upphöjd domare.

Det hela är inget annat än ett skådespel. Charader. Jag blir som tittare grundlurad.

Samma känsla kan jag få av att läsa Dagens Nyheter. Om man bortser från papperstidningens inneboende begränsningar (som i sig är illa nog) är det denna känsla av skådespel som är dagstidningens största problem.

Man måste avmytifiera journalisten och den heliga objektiviteten. Ge mig människor som skriver. Var ärlig hellre än objektiv.

Bli mänsklig.

Uppdaterat: Johan Norberg tipsar om Joakim Nilssons debattartikel i Expressen idag:

”Genom kravet på objektivitet får, inte minst etermedierna, en orimlig arbetsuppgift. Då är det ärligare att låta svenska medier vara öppna med sina vinklingar och partsinlagor och inte behöva hymla när de ger information till svenska nyhetskonsumenter. En nyhetskanal som öppet profilerar sin nyhetsbevakning ger sina tittare eller lyssnare möjlighet att, mot bakgrund av kanalens profil, värdera den information man sänder ut.”

Uppdaterat 2: Hur objektiva är den tvångsfinansierade televisionens tyngsta nyhetsprogram? Gunnar Sandelin ger svaret idag på DN Debatt:

Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska ”vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven”

Objektivt? Opartiskt?

Från SVTs hemsida:

På senare tid har SVT använt uttrycket ”fri television” för att förklara ”public service”. Med fri menar vi inte gratis utan fri från inflytande från politiska och kommersiella krafter.

Det är helt OK att vinkla sina nyhetsinslag, men försök inte lura i mig att de är objektiva eller opartiska – särskilt inte om din verksamhet finansieras med tvång!