sverige

Sverige behöver mer nationalism – inte mindre

Hur stark är nationalismen i Sverige, egentligen?

Det är frågan jag funderar över efter att ha läst Funckes skiftespost.

Jag tror inte den är särskilt stark. Faktiskt.

Det har hänt mycket i Sverige på tämligen kort tid. 1972 introducerades den exotiska vitlöken i den svenska handeln. 1978 såldes olivolja fortfarande bara på Apoteket – som laxermedel. 1979 ansågs homosexualitet fortfarande vara en sjukdom.

Det är ett helt annat land som bara ligger 30 år borta. Är det detta nationalismen antas länga tillbaka till? Ett salt-och-peppar-land utan egen identitet. Vi ser t.o.m. ”osvenskt” som något positivt.

Sverige har inte varit i krig på flera hundra år. Vi har inga fädrar eller farfädrar som riskerat livet för sitt land. Vår nationella identitet har byggts med Lennart Hyland och Tre Kronor. När SVT för något år sedan gjorde en utredning om sin egen roll bland det allt bredare mediautbudet konstaterade utredningens ordförande Bengt K Johansson (s) att det breddade mediautrymmet:

…är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation.

Nu är vi post-Youtube med ett i det närmaste oändligt utbud av media. Vart tar vår gemensamma grund då vägen?

Just det.

Den löses upp.

Sverigedemokraternas framgångar tror jag har mindre med nationalism att göra och mer med förändrings- och främlingsrädsla. Ja, också det gamla vanliga politikermissnöjet, såklart.

Nej, jag tror faktiskt inte problemet är nationalism, kanske är det t.o.m. tvärtom så att vi borde vara mer nationalistiska? För är det inte så att vår nationella identitet är byggd på så lös sand att vi inte riktigt vet hur den ser ut?

Det är kanske detta som är problemet, inte nationalismen. Att vara stolt över sin kultur och sina värderingar kan väl inte vara negativt? Om det betraktas som negativt, då är det väl snarare själva kulturen och värderingarna man ska skämmas för?

Notera att en nationell identitet absolut inte behöver vara uteslutande eller främlingsfientlig. Tvärtom! Precis som ett starkt varumärke vill sprida sig själv till så många som möjligt kan en nationell identitet vara inbjudande och välkomnande för nya medlemmar. Men, då krävs det ett gott självförtroende och ett sådant kan bara komma från en stark identitet med starka grundvärderingar.

Prova gärna själv att slutföra denna mening: ”Jag är stolt över att vara svensk därför att…”

Det är svårt, eller hur?

Varför inte acceptera diagnosen: vi svenskar saknar en nation värd namnet.

Och det är ett problem som är betydligt större än parlamentarisk matematik.

Utmaning till läsarna och övriga skiftesskribenter: definiera ramarna för en modern, öppen, globaliserad, optimistisk nationalism. En nation du själv skulle vilja tillhöra.

Uppdaterat: är tvättstugan manifestationen av svenskarnas folksjäl?

IPRED, tekniken och medborgarskapet

Vad innebär det att vara svensk medborgare?

Många skulle säga att det har med den svenska kulturen att göra. Att fira midsommar. Att titta på Kalle Anka på julafton. Att njuta av kungabröllop och att klaga på vädret.

Sånt där som svenskar gör.

Men det stämmer inte riktigt. Grundbulten i det svenska medborgarskapet är att man följer och accepterar den svenska lagboken.

Fundera på detta i dessa dagar då Riksdagen klubbar genom IPRED-lagen och det fria utbytet av information står inför rätta. ”FRA-lagen” är redan i bruk.

Vad som händer då är att en ny generation växer upp som inte accepterar dessa lagar. Som använder tekniken för att komma runt lagarna.

Någon beskrev TPB-rättegången som en kamp mellan två logiska system: lagtexten och mjukvaran. Kanske är det också en kamp mellan två olika sorters medborgarskap.

Det ena till ett land, en nation, en flagga, ett kungahus.

Det andra till ett nätverk, en idé, en mjukvara. Eller, ja, till vad? För något är det, det där ännu svårdefinierade molnet som internet utgör. På väldigt många sätt likt ett samhälle. Utan gränser. Utan land. Utan flagga. Men likväl, ett samhälle.

Ett medborgarskap blir åtminstone svårt att skaffa sig. Internet saknar en sådan struktur.

Än så länge.

Idag klockan 16 patchas den svenska lagboken med en uppgradering som möjliggör det här. Tycker du som svensk medborgare att det är något du kan stå bakom med själ och hjärta?

Eller är det dags att byta system?

Veckans skifte: Innovera mera!?

Innovation innebär att göra saker annorlunda. (Från latinets innovare, förnyelse.)

Året 2009 har utnämnts till Year of Creativity and Innovation inom EU. Extra finansiella medel har tillskjutits för att främja innovation, men det tycks än så länge komma i bakgrunden av finanskrisen och ansträngningarna för att hålla uppe gamla strukturer. Vad gör vi för att göra saker annorlunda?

Support excellence in science to attract industry and for “creative system disruption”.

Redan 2006 i rapporten Creating an Innovative Europe konstaterade Esko Aho och hans team att det krävs ett systemskifte för att stärka innovation i Europa. Utöver att fortsätta att arbeta enligt Lissabonagendan skulle EU satsa extra på:

  1. En innovationsvänlig marknad för de europeiska företagen.

  2. Ökad produktivitet inom forskning och utveckling och ökade resurser till vetenskap, industriell FoU samt till kopplingen mellan vetenskap och industri.

  3. Kraftigt förbättrad rörlighet för arbetskraft, riskkapital, samt rörlighet för kunskap över befintliga strukturer.

I OECD:s etablerade definition (Oslo-manualen, 2005) talar man om innovation inte bara när det gäller produkter, utan även om innovation i processer, innovation i sättet att nå marknader och även i organisationen av en verksamhet.

Allt som oftast är det kanske så att teknologisk innovation är drivande och i dess kölvatten följer innovation i tjänster, processer etc. Eftersom tjänstemarknaden står för 70% av BNP och 2/3 av anställningarna inom EU så arbetar man på att fördjupa kunskapen kring innovation i tjänster. 

I allt högre grad sker innovation utanför företagens väggar i samarbete med leverantörer och kunder. Begreppet “open innovation” myntades av Chesbrough  i boken ”Open Innovation: The New Imperative for Creating and Profiting from Technology” (2003).

Enligt en nyligen publicerad OECD-rapport om Kinas innovationssystem har Kina satt mål beträffande forskning och utveckling som kommer att kräva att man ökar resurserna till FoU med 10-15% per år de närmaste tio åren.

Veckans skifte undrar: Var skulle du i första hand lägga resurser för att främja innovation i Sverige och hur motiverar du den prioriteringen?

Ang TPB: Vad betyder rättegången för företagandet?

Sverige är ett märkligt land. Enligt forskning från bl a tyskland är Sverige en av de starkaste innovationsnationerna i världen, samtidigt är entreprenörskapet ett ständigt ämne för oroliga diskussioner och företagandet lämnar mycket i övrigt att önska. Många tänker ännu på Sverige som en stark företagarkultur, men ofta handlar det om varma minnen från de fornstora dagar då exempelvis Ericsson såg dagens ljus.

Vad är det då som gör att en stark innovationskultur inte omsätts i en proportionerlig företagandekultur? Mycket av forskningen pekar på behovet av en starkare produktifieringsprocess.

Omsatt i mer praktiska ordalag har vi i Sverige en mängd bra idéer, men vi omsätter dem inte i produkter. Med begreppet produkt får vi inte begränsa oss till att tala om fysiska objekt. Den svenska ekonomin transformeras, och för att få en heltäckande bild måste vi tala om såväl fysiska produkter som tjänster och den växande tjänsteekonomin.

Sverige utpekas även som en ledande IT-nation, och sammantaget med en stark innovationskultur bådar detta väl för nyföretagande inom mjukvaru- och tjänstesektorn. Eller?

Företagande i allmänhet och entreprenörskap i synnerhet handlar om att hitta brister i det befintliga och möjligheter som fyller ut och kompenserar dessa brister på ett för någon efterfrågemängd tillfredställande vis. På sätt och vis kan man säga att entreprenörskapet har till uppgift att konfrontera den befintliga marknaden och utmana rådande affärsmodeller. Det är precis detta som Joseph Schumpeter ger uttryck för när han myntar uttrycket kreativ förstörelse. I lju

set av detta tillkommer ännu en dimension till den redan röriga rättegången mot The Pirate Bay.

TPB-rättegången har på ett mycket olyckligt sätt kommit att ställa frågor om upphovsrätten och Internet i skuggan av frågor om bevarandet av ett nu de nu dominerande affärsmodellerna för kulturproduktion. En andra effekt av rättegången och den kringliggande processen är att signalera till IT-entreprenörer att det inte räcker att anpassa sin egen verksamhet till rådande lagstiftning, utan att även ansvaret för hur tjänsten nyttjas ligger på entreprenörens axlar. Kort sagt blir tjänsteleverantörer ansvariga för vad konsumenter använder tjänsterna till (vi går här inte in på den vidare innebörden för Internet som fenomen).

Man skulle kunna dra en parallell till ett mer bekant och inövat system och fråga sig hur telefonin hade utvecklats i Sverige under 1900-talet om operatörerna hade haft ansvar för vad som sades under enskilda telefonsamtal. Telefonin underlättade säkerligen såväl hot som korruption och rent av bankrån.

Rättegångens fokus bör ligga på hur upphovsrätten regleras av rådande upphovsrättslagstiftning, om brott mot denna lagstiftning ägt rum samt i förlängningen om lagstiftningen behöver ses över för att värna de rättigheter den kom till för att värna. Istället har lagen blivit ett slarvigt sammansatt slagträ för en industri som vill konservera den marknad den verkar på.

Finns det en risk att en lagstiftning som strävar efter att olagligförklara tjänster som TPB även inhiberar nyföretagandet och den utvecklingspotential som man kan anta finns inneboende i ett av världens mer uppkopplade land och tillika en stark innovationsnation?

zp8497586rq

Befogad framtidspessimism

Brist på framtidstro? Efter att den ekonomiska krisen slagit till har det nog tagit loven av många människor. Inget alternativ ses till kapitalismen, men inte heller till det system vi ser i dag.

Ekonomiska problem kan vara nog för att bli nedstämd, men för att tappa framtidstron behövs också att man inte ser alternativ på andra områden heller.

Därför vill jag provocera läsarna med några framtidspessimistiska påståenden. Var är de rätt och var är de fel?

Informationstekniken gick från kreativitetshöjare till kostnadsminimerare. En digital klyfta öppnades i samhället. Fri kultur blev till nollbudgetkultur.

Globaliseringen gick från att lyfta indierna till svenska löner och arbetsförhållanden till att svenskar skall jobba för indiska löner och arbetsförhållanden. Detta höll kanske i högkonjunktur, men outsourcing kunde inte hålla kvalitetsnivån och när återkallandet av indiska jobb börjar har man rustat ned kompetensen i Sverige.

Kunskapssamhället och det livslånga lärandet hölls tillbaka för en mycket stel linje av skolgång i 25 år eller mer- arbete i 300 knyck- omöjlig på arbetsmarknaden vid 35. Elakt, men jag önskar den här artikeln i Alba om kunskapssamhällets kulturrevolution kändes mindre främmande idag

Politiskt ser vi fortfarande partier som försöker att tilltala en alltmer homogen medelklass om att deras vård-skola-omsorg program ger trygghet och säkerhet. Det smala politiska spektrumet lockar fram teknokrati med kostnadseffektivitet förutom vid panikslagna åtgärdsbatterier.

Nanoteknik visade sig för svår att dra nytta av, särskilt som man inte kunde enas om vad termen nanoteknik ens betydde.

Biotekniken var för kontroversiell, och kan bara introduceras bakvägen inom medicinen. Det ger konservativa användningar, som dessutom blir för dyra.

RFID diskuterades inte, och tillverkarna och standardiserarna byggde upp inte upp den efter konsumenternas önskemål.

Tron på ”silver bullets” inom säkerhet på nätet leder till att man förlitar sig på ett fåtal lösningar. En dag hinner Microsoft inte få ut rätt patch tillräckligt snabbt…

För negativt? Ja, det är för negativt, men det finns en varning i att vårt samhälle börjar allt oftare att välja de stängda lösningarna.

Anders Sandberg diskuterade detta i en artikel i Liberal Debatt Kampen om framtiden för några år sedan, profetior kan bli självuppfyllande

Den stora utmaningen är att kunna föreställa sig möjliga framtider bättre. Det duger inte att uppmana till optimism om det är svårt att tänka sig något att vara optimistisk om. Oavsett vilka våra grundvärderingar än är, så har vi nytta av mer avancerade och mindre enkelspåriga framtidsvisioner. De framtider vi föreställer oss kommer de att missleda oss om de hänger upp sig på skräckscenarion, är oförutsägbara och komplexa eller inte tar hänsyn till samspelet mellan olika ting.

Pingat på Intressant

Den döende framtidstron

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YpKbO6O3O3M&hl=en&fs=1]
Hans Rosling talar om tillståndet i världen: det blir bättre. Mycket bättre!

Julledigheten bjöd på mycket läsning. En av böckerna jag hann läsa mellan glöggdrickandet och tomtebesöken var Fredrik Häréns ”Vad som händer i världen och varför det är viktigt att förstå”. Boken är tänkt som en väckarklocka för ett Sverige som ännu inte upptäckt den fantastiska utveckling som skett i världen och hur utvecklingsländerna just utvecklas samtidigt som i-länderna står stilla (relativt sett).

Industriland har blivit inbromsningsland.

Att fattiga länder blir rikare är självklart något man enbart kan se positivt på. Mer oroväckande är de redan rika ländernas syn på framtiden. Härén skriver:

”Frågan man svenskar om det tror att Sverige kommer att vara ett bättre land i morgon än det är idag svarar mindre än 30 procent ja.”

70% av svenskarna tror alltså att vi får det sämre i framtiden! I det närmaste katastrofala siffror.

Även företagen deppar. I lågkonjunkturens spår är det naturligt att företag blir mer pessimistiska. Men i tillväxtekonomierna är framtidstron ändå stark:

Sverige har ett balansmått, andelen positiva minus negativa företag, på minus 40, den svagaste siffran hittills. I Indien och Brasilien är motsvarande siffror plus 83 respektive 50. Andra länder med optimistiska företag är Filippinerna, Sydafrika, Botswana, Vietnam och Kina.

Ett land utan framtidstro är ett land utan hopp. Hur har det blivit så här illa? Vad är det som suger hoppet ur människan i välfärdsstaten i ett av jordens rikaste länder?

Jag bläddrar i boken Glädjerapporten av Bosse Angelöw. Sida efter sida med positiva nyheter om vår värld. Människor blir allt friskare, lever längre. Antalet krigshärdar i världen minskar. Fattigdomen minskar. Havsörnarna och gråsälarna i Östersjön blir allt fler. Exemplen är många. Jag klickar mig runt på Gapminder.org. Ännu fler exempel: det blir bättre i världen. T.o.m. i Afrika ljusnar det.

Men svenskarna, de står utan hopp.

Varför?

Denna fråga får vara veckans skifte.

Uppdaterat: Svenska företag mest pessimistiska.

Uppdaterat: Sanna Rayman tipsar om en bloggpost av Susanna Birgersson om den framväxande individualismen och ungas välmående:

Unga i västvärlden mår dåligt! Ja inte alla förstås, men väldigt många fler än för 50 år sedan. WHO liksom Folkhälsoinstitutet bekräftar detta. Av och till hör man en lite slentrianmässig förklaring som lägger skulden på den ökade individualismen. En rapport från Timbro slår fast att så är inte fallet. Snarare är det bristen på individualism som är orsaken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skiftet på Skatteverket

Internetframsyn
Sveriges telekominfrastruktur-elit samlad

Nyss hemkommen från IVAs presentation av sin rapport Internetframsyn. Den försöker beskriva vad Sverige behöver göra för att kunna bli den ledande (inte ”en ledande”) internetnationen 2015.

Skiftesspaningarna gav tämligen låg utdelning under de tre timmarna. Infrastrukturminister Åsa Torstensson inledde med ett anförande där hon åtminstone tydliggjorde att hon som politiker helst skulle hålla sig borta från marknaden. Däremot återkom frågan om hur man ska få 100% täckning för internet i Sverige (idag är det 99.7%) flera gånger under eftermiddagen. Det var tydligt att man såg internet som ett demokratiskt instrument som alla borde ha tillgång till. De fyra operatörerna på plats gjorde det dock klart att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart för någon av dem att dra en fiberkabel ut till en stuga ute på fjället.

Det är kanske lite typiskt Sverige att när vi frågar oss hur vi ska bli den ledande internetnationen i världen så ägnar vi mycket tid åt att fundera över hur alla ska kunna vara med inklusive de 0,3% hushåll som bor i en stuga mitt ute i skogen men mindre tid åt hur man faktiskt blir världsbäst på internet. Vad det nu betyder.

Nåväl. Ett tydligt skifte gick åtminstone att frambringa. Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand pratade om framgångarna med elektroniska deklarationer och han menade att det var dags att börja tänka på de elektroniska dokumenten som det normala och pappersdokumenten som det onormala.

Detta är ett stort steg framåt för att digitalisera den svenska byråkratiflottan. Det signalerar en disruptiv tidpunkt, ett tankeskifte. Det som var normalt igår är onormalt idag. I ett land med så pass stor offentlig sektor som Sverige har, men där min patientjournal måste skrivas ut på papper och matas in för hand om jag byter vårdcentral finns mycket kvar att göra (det är nämligen förbjudet för olika vårdgivare att utbyta information med varandra elektroniskt!). Skatteverkets tankeskifte är ett steg på vägen.

Mats Sjöstrand ville för övrigt även att elektroniska adresser skulle ingå i folkbokföringen. En intressant utvidgning av statens kartläggning av ditt liv och leverne om det blir verklighet. Men det får bli en annan post.

Uppdaterat: Oscar Swartz var också där.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,