Befogad framtidspessimism

Brist på framtidstro? Efter att den ekonomiska krisen slagit till har det nog tagit loven av många människor. Inget alternativ ses till kapitalismen, men inte heller till det system vi ser i dag.

Ekonomiska problem kan vara nog för att bli nedstämd, men för att tappa framtidstron behövs också att man inte ser alternativ på andra områden heller.

Därför vill jag provocera läsarna med några framtidspessimistiska påståenden. Var är de rätt och var är de fel?

Informationstekniken gick från kreativitetshöjare till kostnadsminimerare. En digital klyfta öppnades i samhället. Fri kultur blev till nollbudgetkultur.

Globaliseringen gick från att lyfta indierna till svenska löner och arbetsförhållanden till att svenskar skall jobba för indiska löner och arbetsförhållanden. Detta höll kanske i högkonjunktur, men outsourcing kunde inte hålla kvalitetsnivån och när återkallandet av indiska jobb börjar har man rustat ned kompetensen i Sverige.

Kunskapssamhället och det livslånga lärandet hölls tillbaka för en mycket stel linje av skolgång i 25 år eller mer- arbete i 300 knyck- omöjlig på arbetsmarknaden vid 35. Elakt, men jag önskar den här artikeln i Alba om kunskapssamhällets kulturrevolution kändes mindre främmande idag

Politiskt ser vi fortfarande partier som försöker att tilltala en alltmer homogen medelklass om att deras vård-skola-omsorg program ger trygghet och säkerhet. Det smala politiska spektrumet lockar fram teknokrati med kostnadseffektivitet förutom vid panikslagna åtgärdsbatterier.

Nanoteknik visade sig för svår att dra nytta av, särskilt som man inte kunde enas om vad termen nanoteknik ens betydde.

Biotekniken var för kontroversiell, och kan bara introduceras bakvägen inom medicinen. Det ger konservativa användningar, som dessutom blir för dyra.

RFID diskuterades inte, och tillverkarna och standardiserarna byggde upp inte upp den efter konsumenternas önskemål.

Tron på ”silver bullets” inom säkerhet på nätet leder till att man förlitar sig på ett fåtal lösningar. En dag hinner Microsoft inte få ut rätt patch tillräckligt snabbt…

För negativt? Ja, det är för negativt, men det finns en varning i att vårt samhälle börjar allt oftare att välja de stängda lösningarna.

Anders Sandberg diskuterade detta i en artikel i Liberal Debatt Kampen om framtiden för några år sedan, profetior kan bli självuppfyllande

Den stora utmaningen är att kunna föreställa sig möjliga framtider bättre. Det duger inte att uppmana till optimism om det är svårt att tänka sig något att vara optimistisk om. Oavsett vilka våra grundvärderingar än är, så har vi nytta av mer avancerade och mindre enkelspåriga framtidsvisioner. De framtider vi föreställer oss kommer de att missleda oss om de hänger upp sig på skräckscenarion, är oförutsägbara och komplexa eller inte tar hänsyn till samspelet mellan olika ting.

Pingat på Intressant

Den döende framtidstron

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YpKbO6O3O3M&hl=en&fs=1]
Hans Rosling talar om tillståndet i världen: det blir bättre. Mycket bättre!

Julledigheten bjöd på mycket läsning. En av böckerna jag hann läsa mellan glöggdrickandet och tomtebesöken var Fredrik Häréns Vad som händer i världen och varför det är viktigt att förstå. Boken är tänkt som en väckarklocka för ett Sverige som ännu inte upptäckt den fantastiska utveckling som skett i världen och hur utvecklingsländerna just utvecklas samtidigt som i-länderna står stilla (relativt sett).

Industriland har blivit inbromsningsland.

Att fattiga länder blir rikare är självklart något man enbart kan se positivt på. Mer oroväckande är de redan rika ländernas syn på framtiden. Härén skriver:

”Frågan man svenskar om det tror att Sverige kommer att vara ett bättre land i morgon än det är idag svarar mindre än 30 procent ja.”

70% av svenskarna tror alltså att vi får det sämre i framtiden! I det närmaste katastrofala siffror.

Även företagen deppar. I lågkonjunkturens spår är det naturligt att företag blir mer pessimistiska. Men i tillväxtekonomierna är framtidstron ändå stark:

Sverige har ett balansmått, andelen positiva minus negativa företag, på minus 40, den svagaste siffran hittills. I Indien och Brasilien är motsvarande siffror plus 83 respektive 50. Andra länder med optimistiska företag är Filippinerna, Sydafrika, Botswana, Vietnam och Kina.

Ett land utan framtidstro är ett land utan hopp. Hur har det blivit så här illa? Vad är det som suger hoppet ur människan i välfärdsstaten i ett av jordens rikaste länder?

Jag bläddrar i boken Glädjerapporten av Bosse Angelöw. Sida efter sida med positiva nyheter om vår värld. Människor blir allt friskare, lever längre. Antalet krigshärdar i världen minskar. Fattigdomen minskar. Havsörnarna och gråsälarna i Östersjön blir allt fler. Exemplen är många. Jag klickar mig runt på Gapminder.org. Ännu fler exempel: det blir bättre i världen. T.o.m. i Afrika ljusnar det.

Men svenskarna, de står utan hopp.

Varför?

Denna fråga får vara veckans skifte.

Uppdaterat: Svenska företag mest pessimistiska.

Uppdaterat: Sanna Rayman tipsar om en bloggpost av Susanna Birgersson om den framväxande individualismen och ungas välmående:

Unga i västvärlden mår dåligt! Ja inte alla förstås, men väldigt många fler än för 50 år sedan. WHO liksom Folkhälsoinstitutet bekräftar detta. Av och till hör man en lite slentrianmässig förklaring som lägger skulden på den ökade individualismen. En rapport från Timbro slår fast att så är inte fallet. Snarare är det bristen på individualism som är orsaken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,