[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YpKbO6O3O3M&hl=en&fs=1]
Hans Rosling talar om tillståndet i världen: det blir bättre. Mycket bättre!
Julledigheten bjöd på mycket läsning. En av böckerna jag hann läsa mellan glöggdrickandet och tomtebesöken var Fredrik Häréns ”Vad som händer i världen och varför det är viktigt att förstå”. Boken är tänkt som en väckarklocka för ett Sverige som ännu inte upptäckt den fantastiska utveckling som skett i världen och hur utvecklingsländerna just utvecklas samtidigt som i-länderna står stilla (relativt sett).
Industriland har blivit inbromsningsland.
Att fattiga länder blir rikare är självklart något man enbart kan se positivt på. Mer oroväckande är de redan rika ländernas syn på framtiden. Härén skriver:
”Frågan man svenskar om det tror att Sverige kommer att vara ett bättre land i morgon än det är idag svarar mindre än 30 procent ja.”
70% av svenskarna tror alltså att vi får det sämre i framtiden! I det närmaste katastrofala siffror.
Även företagen deppar. I lågkonjunkturens spår är det naturligt att företag blir mer pessimistiska. Men i tillväxtekonomierna är framtidstron ändå stark:
Sverige har ett balansmått, andelen positiva minus negativa företag, på minus 40, den svagaste siffran hittills. I Indien och Brasilien är motsvarande siffror plus 83 respektive 50. Andra länder med optimistiska företag är Filippinerna, Sydafrika, Botswana, Vietnam och Kina.
Ett land utan framtidstro är ett land utan hopp. Hur har det blivit så här illa? Vad är det som suger hoppet ur människan i välfärdsstaten i ett av jordens rikaste länder?
Jag bläddrar i boken Glädjerapporten av Bosse Angelöw. Sida efter sida med positiva nyheter om vår värld. Människor blir allt friskare, lever längre. Antalet krigshärdar i världen minskar. Fattigdomen minskar. Havsörnarna och gråsälarna i Östersjön blir allt fler. Exemplen är många. Jag klickar mig runt på Gapminder.org. Ännu fler exempel: det blir bättre i världen. T.o.m. i Afrika ljusnar det.
Men svenskarna, de står utan hopp.
Varför?
Denna fråga får vara veckans skifte.
Uppdaterat: Svenska företag mest pessimistiska.
Uppdaterat: Sanna Rayman tipsar om en bloggpost av Susanna Birgersson om den framväxande individualismen och ungas välmående:
Unga i västvärlden mår dåligt! Ja inte alla förstås, men väldigt många fler än för 50 år sedan. WHO liksom Folkhälsoinstitutet bekräftar detta. Av och till hör man en lite slentrianmässig förklaring som lägger skulden på den ökade individualismen. En rapport från Timbro slår fast att så är inte fallet. Snarare är det bristen på individualism som är orsaken.
Läs även andra bloggares åsikter om sverige, framtiden, framtidspessimism, optimism
Jag tror IT kraschen från 2000 sitter kvar i folks medvetande plus att vårt flaggskepp Ericsson nästan gjorde konkurs två år senare, inget fantastiskt har hånt sedan dess. Vi var tydligen bäst på något under en kort tid och nu är vi inte det längre. Idag är det också nattsvart globalt, recession, finansiella sektorns implosion, tillväxten sjunker också i tillväxtländer oavsett vad Roslings glädjebaromoeter visar (decoupling var bara en business floskel), real ekonomin kommer att bli markant sämre för människor under 2009, Volvo och SAAB är mycket illa ute och inga JAS sålde vi till Norge heller för den delen. 67% av alla PPM sparare ligger dessutom back, när man pratar om framtiden.
Nomen: fast den där undersökningen med 70% av svenskarna som ser dystert på framtiden måste ha gjorts en bra bit innan lågkonjunkturen.
Jag tror det är något långt mycket djupare än en konjunktursvacka. Vi har blivit ett nostalgiskt och stillasittande folk som drömmer om fornstora dar.
Addera till detta klimatpanik och den senaste fetmaskräcken och det är egentligen inte så konstigt att folk inte ser någon framtid.
Å, ja, många tigerekonomier har det jobbigt. Men det öppnas också möjligheter. Jag tror starkt på Afrika! Äntligen deras tur.