Nätverk

Spotify är rätt ute. Rätt ute i det vilda!

Spotify släppte här om dagen libspotify, ett förkompilerat C-bibliotek, vilket gör det möjligt att bygga in Spotify-strömmar och sökningar i annan mjukvara. Det faktum att det är förkompilerat betyder att den ursprungliga källkoden inte är tillgänglig, men trots detta bör man se detta är det en mycket trevlig invit som skvallrar om Spotifys inställning. Det förklarar även varför de inte lagt ned mer arbete på sin klient än vad de gjort, jag menar varför utsätta sig för risken att få sin klient utkonkurrerad av en senare uppstickare när man är har den komperativa fördelen att vara tidigt ute med att ha de rättsliga bitarna på plats (typ). Nu har de möjlighet att bli Flickr för musik (bortsett från de geografiska begränsningarna med upphovsrätt); de saknar dock fortfarande en viktig komponent: att kunna tillföra innehåll, användarskapat innehåll.

En annan intressant detalj är att biblioteket än så länge enbart finns i en Linux version. Det säger något om kulturen, men det är också anmärkningsvärt eftersom det saknas en Linux-klient till Spotify. Linux-användare har hitintills fått använda sig av omvägen via Wine.
Detta gör troligen att vi inom ett par veckor (kanske någon månad) kommer ha den mest spännande Spotify-klienten exklusivt i Linux och BSD, troligen först genom att inkludera strömhanteringen i existerande program, så som iTunes-kopian Rhythmbox.

With the release of libspotify we hope to empower our users to build upon what we’ve started and come up with imaginative and innovative new ways of interacting with Spotify. There are hundreds of features that users have suggested to add to Spotify and by taking this step we hope to encourage the developer community to expand our service.

Mjukvaruutveckling by imaginative users. De var inte först, men de kommer inte heller vara de sista. Jag efterlyser sömlös integration med andra källor. Detta är ett spännande skifte!

Ang. e-government: Öppen källkod – en öppen väg till öppna standarder

År 2002 var jag på ett möte och försökte engagera mig i projektet Linux i Skolan. Känslan var då att det finns de inom skolverket som ville lyssna, lära och förstå – för att sedan utvärdera och eventuellt börja emigrera – så sakteliga…

Redan då fanns det en handfull med goda exempel på företag, myndigheter och skolor som helt eller delvis använde mjukvara baserad på öppen källkod. OpenOffice, Mozilla/Firefox, Linux, GIMP och så vidare…

Speciellt minns jag det norska projektet, SkoleLinux. En helt egen distribution anpassad för en skolmiljö. Jag gillade vid den tiden inte projektet som sådant. Jag var BSD-nörd, de använde Linux. Jag tyckte KDE var förbehållet smaklösa tyskar, de hade valt KDE. Och så vidare.
Det var trots allt detta upplyftande att det fanns! Det existerade pengar, intresse och det finns inte längre bort än ett par mil väster ut. Det bådade gott.

I perioder har man var och varannan dag kunnat läsa på Slashdot om att land W, X, Y och Z minsann skulle anamma öppen källkod som policy. Ibland var pingvinen aktuell främst p g a anti-amerikanism, som i Venezuela och på Kuba, men även i dessa fall är fungerande installationer.

Men i Sverige är det 7 år senare knappt mer än intet nytt på öppen källkods-fronten…

När Karl Sigfrid nästan låter lite förvånad över sin partikamrats konkreta svar, så kan det inte härledas till att partikamraten tagit kliv ut på oprövad mark. Tvärt om. Det börjar bli trångt på tåget. Öppna standarder är vägen framåt. Öppen källkod är ett beprövat sätt att ta några steg längs vägen, och sannerligen en ögon öppnare för vad det digitala samhället kommer att bära på.

Visst saknas kompetens hos de lokala administratörerna. Det inlärningstrappsteg som en emigration innebär blir allt lägre, och idag är många av produkterna standard eller så lika standardprodukterna att man närmast kan betrakta det som en handikappanpassad tröskel.
Vad är det som trots detta gjort att Sverige är sent på bollen? Eller finns det försök att omfamna öppen källkod på det lokalare planet?

Men den viktigaste frågan är: vad händer nu?
Jag är optimist, för att inte säga determinist i detta fall. Survival of the fitest är ju en princip som brukar vara gångbar.

Man kan låsa tekniken men inte idéen

Waldemar lyfter fram internets framtid som veckans skifte. Är vi på väg mot ett mer slutet nät? Var internets öppna och okontrollerade barndom blott en fas i dess livscykel, en fas som obevekligen har ett slut?

Detta är en frihetsdragkamp som kommer att fortsätta långt in i detta århundrade. Men, en sak har åtminstone historien lärt oss: när en frihetsidé väl fått spridning i samhället är den mycket svår att stoppa.

Internet är inte bara ettor och nollor som skickas över stora avstånd. Internet är en idé. En insikt vårt samhälle som kollektiv organism uppnått.

Det är en idé som inte går att låsa in.

Ang. Framtidens internet: Facebook 2.0

Det talas ofta om datormoln, eller mjukvara som en service (SaaS) och man avser då referera till företelser som Google Apps eller det fluffiga begreppet ”Webb 2.0”.

Som Waldemar Ingdahl antyder lite provokativt i veckans skifte, så finns det anledning att fundera på implikationerna när man lämnar över kontrollen, och därmed även ens integritet, i en så stor grad till de som tillhandahåller applikationerna.

Förutom kontroll och integritets problem, finns även en inlåsningsrisk, som kan komma att förvärra de två tidigare. Inlåsningsfenomenet, som världen känner väl genom Microsoftsprodukter, är dock inte absolut. Öppna standarder och full kontroll är värden som fått många att överge eller i vart fall fundera på alternativ till den tidigare ofta enda vägens Microsoft.

En av de datormolns applikationer som har bredast användar bas är Facebook. Facebooks användaravtal har fått mycket kritik. Detta till trots är applikationen enormt populär, och anledningen är helt enkelt att efterfrågan av ett modulärt socialt nätverk finns.

Facebook är på många sätt en anti-tes till 90-talet lösning. D v s de heterogena och pinsamma personliga hemsidor (tänk: GIF-animationer). Facebook är dock centraliserat betydligt enklare att använda, och med mängder av smidiga funktioner för interaktion.

Jag tycker mig med hjälp av den närmast ofelbara dialektiken kunna skönja syntesen:
En renässans för den egna makten över innehållet. Konkurrenter till Facebook som implementerar motsvarande funktionalitet, men erbjuder den under andra avtal och med hjälp av öppna standarder.
Vilket öppnar för mer innovation och pluralism med flera aktörer och framför allt öppna implementationer.
Ett spontant socialt nätverk utan central makt. En applikation som befinner sig i ett moln som du kan sätta fingret på.

Veckans skifte: Låste vi internet?

Hur kommer framtidens internet att se ut? Det är en fråga som jag varit framme och nosat på med mina inlägg på Skiften tidigare.

Hur internet kommer att se ut är nämligen inte säkert, det finns inte en karta. I dag har vi ett i backspegeln förvånansvärt öppet internet. Särskilt när vi ser på vad som skulle ha kunnat vara de alternativa strukturerna.

Minitel startade i Frankrike på 80-talet. Det var ett datanät för allmänheten. Mycket av det som nu finns på webben fanns redan då på Minitel (eller Teletel som nätverket egentligen hette, Minitel var terminalen). Där kunde man bok biljetter, beställa på postorder några decennier för dotcoms kom på idén, skicka textmeddelanden och använda elektroniska anslagstavlor (vilket var mycket populärt för prostituerade att hitta kunder på). Det gick att göra elektroniska betalningar. De dumma terminalerna fick man gratis av post- och televerket, men man betalade för varje minuts användning.

Den dumma terminalen var då bara ett tangentbord och en skärm, ingen egen processor eller minne (förutom för att förstå knapptryckningar och skärmsignaler). Minitel var en sådan succé att internet började introduceras i slutet av 90-talet i Frankrike, mot nio miljoner Minitelterminaler med 25 miljoner användare.

Faktiskt finns hela två miljoner terminaler för Minitel ute, och iallafall en miljon används fortfarande

Japan har länge sett som datateknikens hemland, men de var också långsamma på att utveckla nätet. Detta då det var bra mycket lättare för dem att utveckla föremål som innehöll renodlat funktionen. Istället för att köpa en jättedyr motsvarighet till den första hemdatorn för att skriva det komplicerade japanska skriftspråket så köpte man en Nintendo konsol och kunde börja spela direkt.

Dessa två datahistoriska alternativ hade inte varit för omöjliga att tänka som utmanare. Dock så fick vi de smarta, generella terminalerna där PC och internet gav användaren makten över funktionerna. Det var inte planerat att utvecklingen skulle gå så, men det fanns de som tog upp debatten och påvisade tydligt fördelarna. Jag anser att vi i längden vann mycket mer på den mer öppna miljön vi fick. Den blev långt mer innovativ, om än kanske mer komplicerad och mindre säker för användarna.

Är vi kanske på väg tillbaka till det slutna nätet och de dumma terminalerna? Är virtualiseringen slutet för vår kontroll av mjukvaran? Två frågor jag ser som något överdrivna, och som inte tar upp fördelarna, för dem finns ju. Men jag tar upp den kontroversiella sidan som ett skifte, då jag inte ser så mycket diskussioner. Det är en annorlunda debatt än den som förts i Sverige tidigare, som varit mycket mer av fysisk infrastruktur, och jag tror att det är nödvändigt att ta upp den nu.

Vi kanske får tid att diskutera detta tack vare finanskrisen, och att det inte verkar gå så bra för Google hittills.

Striderna om toppdomänerna fick lite uppmärksamhet för några år sedan, men den här debatten kan bli svårare.

Framtidens informationsstrukturer tas inte riktigt upp i politiken utan mest i inköparrollen och integrerat i andra verksamheter. Visst kan man lära sig på dataslöjden, men man måste först ha möjligheterna att arbeta öppet och fritt i miljön.

Så vad kan vi se för konkreta fördelar i den nya miljön? Är den så ”dum” som jag provokativt skildrat den? Vad ser vi för nackdelar? Var bör vi lägga tonvikten i skiftet?

Pingat på Intressant.se

Läs mer om internet, framtiden

Vems är datormolnet?

Computer Sweden skriver om att Jättarna bygger datormolnlabb

Intel, Yahoo och HP startar ett labb, för att forska om datormoln.

Mjukvaran skall bli open source och man tänker dela med sig.

OK det är Gartner stora trendspaning för i år, cloud computing där molnet är en via nätet tilldelad minnesresurs istället för en annan maskin. Det som tidigare var programvara blir tjänster ”Everything as a Service” EaaS. Det verkar som om det är en bit kvar innan serverhallen sugs upp i datormolnet, t.ex. får man betala för upptiden på EC2, men utvecklingen har gått framåt. Molnet av de ihoppkopplade servrarna kan sedan t.ex Amazon, HP eller Google administrera.

Fördelarna är mycket lockande, servrar används när de behövs, lägre investeringar i maskinvara, går att skala upp massivt, lägre energiåtgång och lättare åtgång som är oberoende av vilket verktyg du använder för access. Det torde vara särskilt lockande för mindre företag.

Jag kanske är miljöskadad av den senaste tidens debatt om integriteten, men ett aber jag kommer att tänka på är just att mer av min information hamnar utanför min kontroll med ökad virtualisering. Är detta en risk? Kan den designas bort?

Pingad på Intressant.se

Nationerna tornar upp en molnfri cyberrymd

När man surfar omkring i det s k cyberspace är det lätt att få lite utopi-vibbar. Det mesta är fritt och det cybernetiska civilsamhället tar hand om det oönskade med väl avvägda nypor. Men, det är som så ofta med utopier; inte hela sanningen.

Klart är att den gamla nationalstaternas klåfingriga våldsmonopol inte gör sig påmint—så ofta. Men håller detta på att ändras? Har det som inte skulle kunna hända redan inträffat?
Cyberspace gjorde nationen obsolete—hette det.

Men hur ser det egentligen ut? Och vad är tendensen?
När jag placerar innehåll på Internet, oavsett av dess natur, reflekterar jag mycket sällan över inom vilket lands gränser servern befinner sig.

Denna utopiska frihetskänsla är dessvärre falsk. I USA har vi Patriotic Act, i Sverige har vi snart FRA-lagen och i Kina The Great Chinese Wall som ”don’t be evil” Google har hjälpt till att resa.

Frågor man bör ställa sig är: Vilka storebröder ser dig? Tystar dig? Kanske beslagtar från dig?

Redan idag förbjuds Kanadas statliga verk och myndigheter att lagra information utanför dess gränser. Detta i och med Patriotic Act i USA som innebär en relativt godtycklig nivå av övervakning. Artikeln fortsätter och ifrågasätter om detta kan omöjliggöra internationell Cloud computing inom USA (”Cloud computing” är tekniken att sprida ut beräkningar eller lagring över ett ”moln” av datorer spridda över exempelvis Internet—ett möjligt framtida skifte).

Ytterligare en stillsam reflektion över FRA-förslaget ordineras.

Update:
Senaste numret av the Economist nämner att banknätverket SWIFT har koncentrerat sina servrar till Schweiz av samma anledning. Detta är alltså inte en problemanalys isolerad i huvudet på ett par kanadensiska byråkrater.

Utrymme för namn

När en generation namnger nästa generation av människor verkar de inte försöka hitta unika namn till sina avkommor, utan snarare namn som inte sticker ut, men som kanske ger ”rätt känsla”. Det kanske knyter an till en tradition, släkting, vän eller varför inte en kändis.

I andra namnrymder (namespaces) är unikheten viktigare. En sådan namnrymd är Internets domänsystem, DNS-rymden. IHT skrev här om dagen om hur domain tasting har blivit ett problem då många av de ”vettiga” namnen för organisationer är upptagna av ”cybersquatters”, men detta systemtrixeri är inte det ursprungliga problemet, men det hjälper till att aktualisera det egentliga.
För när det bara kan finnas ett mariacatering.com, ett happycatering.com, o s v i hela världen och ett miljontal(?) glada Marior varav några driver cateringföretag så slutar det med att företag döps till rena nonsens-ord istället för namn som knyter an till den faktiska verksamheten med ”rätt känsla”.

Domänproblematiken, både med och utan ”cybersquatters”, har en analogi i världen utanför Internet: varumärken.
Varumärken (och bolagsnamn) har så länge de existerat alltid lidit av samma problem, men eftersom världen utanför Internet är uppdelad i statsbildningar och inte sällan i än mindre geografiska enheter där unikheten är garanterad upplever vi inte problematiken lika ofta.

Problemet på Internet och i förlängningen även i världen utanför har dock en mycket naturlig lösning: Förtroendenätverk (s k web of trust).
Idéen med förtroendenätverk är enkel och fullkomligt analog med hur det faktiskt fungerar i världen utanför Internet. De flesta av oss har förtroende för vissa personer och organisationer; och givet att de går i god för att någon annan aktör är vad hon utger sig för att vara så litar vi på det.

Detta personliga nätverk av förtroende kan sedan kompletteras utav relativt pålitliga företag specialiserade på detta. Idag tillför Google ett visst mått av trovärdighet till de första träffarna på en given sökning, men om Google i framtiden gav en möjlighet att mer formellt registrera en verksamhet kan de (och deras konkurrenter) upprätta en förtroendekedja (jmf. PKI) som man då får möjlighet att komplettera sitt personliga förtroendenätverk med.
Givet denna utveckling så finns det ingen anledning att manuellt surfa till en explicit domän (eller URL) och därmed förlorar domänen sitt värde.

Åter till världen utanför Internet. Eftersom varumärkesskyddet är en immateriellrätt, ett av staten skyddat monopol, så är det svårt att rättfärdiga det med annat än utilitaristiska argument. Även om man skulle tycka om utilitaristiska argumentet så kräver de de facto att den positiva inverkan överväger den negativa; och om förtroendenätverken blir en viktig del av morgondagen så är frågan om det positiva verkligen kommer väga över mycket aktuell.

Kanske kommer även ett utilitaristiskt existensberättigande för varumärkesskydd saknas en morgon.

Vänsterskribenten Anders R Olsson recenserar nyliberale Nicklas Lundblad

I dagens Sydsvenskan kan man läsa något så ovanligt som en recension av en doktorsavhandling. Det är Anders R Olsson som har läst Nicklas Lundblads (för övrigt skiftesskribent Joakim Lundblads bror) doktorsavhandling vid namn ”Law in a Noise Society”.

Några saker slår mig när jag läser recensionen och de har inget alls att göra med Dr Lundblads mycket intressanta avhandling om brussamhället.

För det första, höger/vänsterskalan är stark och en stor del av recensionen handlar om hur vänsteroerienterade Anders R Olsson tar avstånd från Lundblad för att den sistnämnde startat en tidning som kan klassificeras som ”nyliberal” (cappuccino-liberal?). Det är som om han inte kan låta bli att äcklas och fascineras på samma gång. Han skriver bl.a.:

Från min position på den politiska vänsterkanten ter sig Lundblad som något mycket ovanligt: en nyliberal med genuint intressanta budskap.

Det är väldigt ovanligt att en journalist skriver ut sin politiska ståndpunkt (som inte nödvändigtvis måste vara en riktning på höger/vänsterskalan) vilket gör att man normalt måste utgå från sina fördomar när man vill förstå hur någon skriver i en tidning (dvs ”alla journalister är vänster”). På nätet är det å andra sidan kotym att sammanfatta ens egen syn på saker och ting om man skriver en blogg.

Tänk om fler journalister kunde följa i Olssons spår och berätta mer om hur de själva ser på världen. Jag vill nämligen veta mer om journalisterna som skapar vår världsbild via media: jag vill veta mer om dem som personer. Trovärdighet i ett brussamhälle kommer inte från att vara objektiv utan från att vara ärlig.

Den andra saken som slår mig är hur Dr Lundblads nya roll som policy manager på Google lyfts fram. Google är ju det företag som just nu bäst plockar ut relevans ur bruset. Det ger dem en enorm makt och eftersom de agerar i brus-landet internet är nationella gränser, lagar och regler något de får behandla som en sidoeffekt av sin storlek snarare än deras geografiska position. Google är på sätt och vis internets medelpunkt. Sökmotorns räckvidd på många sätt synonymt med internets gränser. Finns man inte inte i Googles databas så finns man inte.

Därmed får en policy manager på detta antibrus-företag ganska stor makt. Om Google ändrar sin policy har det en betydligt större global påverkan än om t.ex. en svensk minister inför en ny lag.

Därför borde du också läsa Dr Lundblads avhandling. Den finns här. Dock verkar inte den slutgiltiga versionen finnas upplagd. Jag tror minnsann att skiftesskribent Joakim får ta och utöva lite utpressning mot sin nyliberale bror. 🙂 Jodå, den finns där.

(For the record: jag har bidragit med en text till Magasinet Neo och Nicklas var vänlig nog att tacka mig i förordet till sin avhandling för min mycket blygsamma insats som kritisk läsare av ett utkast.)

Uppdaterat: läs även Anders Mildners funderingar kring journalismens roll när alla blivit journalister här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,