Artefakter

Årets julklapp är en länk


Årets julklapp? Foto av residae.

Så skönt med ett veckans skifte som inte handlar om FRA eller demokratins utveckling. 🙂

Joakim Lundblad väljer istället att skriva om gåvor och artefakter och ställer frågan om vad en gåva symboliserar och var värdet i diverse artefakter egentligen finns.

Med tanke på att det under veckan passerades ett datum, 3 månader till julafton – gåvornas stora högtid, försöker jag mig på en Skiftesspaning att gissa vad som blir årets julklapp.

En kvalificerad, men rätt tråkig, gissning är att ultraportabla och billiga datorer som Asus EEE eller Acer Aspire One får den officiella titeln ”årets julklapp”.

Men nej, jag vill framhålla något annat, något mer talande för den tid vi lever i.

Därför blir det länken.

Vad är väl mer talande för vår tid än länken, den där som kopplar samman webbsidor, den som är dina friends på Facebook, din adressbok i telefonen, remixen av din låt eller dina flöden i RSS-läsaren.

Att länka till någon är att visa uppskattning. Det är ett ömsesidigt utbyte av trovärdighet och socialt kapital. Den som har flest inlänkar när man dör vinner.

Länkens betydelse kommer att växa i omfattning ju djupare in i nätverkssamhället vi tar oss. På framtidens arbets- eller datingmarknad är det inte pengar eller utseende utan inlänkar som spelar störst roll. Länkar är status. Länkar är makt.

Därför är länken årets julklapp.

Uppdaterat: Christian Rudolf på entreprenörsbloggen Disruptive fyller ut resonemanget.

Uppdaterat: tydligen är det en upplevelse som får titeln årets julklapp. Hm. Nåja. Länkar är billigare. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ang. Makt, smak och artefakter: Högljudda klackar

Joakim Lundblad frågar i veckans skifte, om artefakter kan ha makt, och mina tankar går genast till en statussymbol som de senaste åren fått allt mer uppmärksamhet, nämligen skon.

Allt eftersom vi i kalla Sverige lärt känna Sex And The City-feminismen och de mäktiga manhattan-kvinnorna genom tv-serier (inte bara själva SATC) och film har mode och makt blivit synonymer. Dräkter behöver inte vara tråkiga, och kvinnor behöver inte längre se ut som män för att förflytta sig på karriärsstegen.

Ett par högklackade skor signalerar flera saker, och även om det finns undantag, gäller regeln att ju högre och smalare klacken är, desto mer makt och status sitter bärarinnan på.

En hög smal klack kräver att bäraren håller skorna inomhus, vilket kräver antingen skobyte vid dörren eller frekventa taxiresor. En hög smal klack kräver även än dyr sko, för ska man vistas tio centimeter över marken, behövs någon form av komfort. Skavsårsplåster, silikoninlägg (för skon, inte foten) och omklackningar är omtankar som krävs för daglig användning.

Högklackade skor låter bäraren ta plats i ett rum. Högljudda tramp bryter mot stereotypen om den tysta timida kvinnan, och högljudda klackar ber inte om ursäkt. Samtidigt ger en hög klack lite extra längd till en kort person, och det blir lite svårare att ignorera en klackbärande kvinna än en som valt fotriktiga diton.

Höga skor med högljudda klackar är i allra största grad en maktfaktor och statussymbol. Den kombinerar praktisk betydelse med estetisk, och även om skomodet kommer förändras, lär den högljudda klacken bestå. Fotriktiga skor kommer alltid vara lite tråkigare.

Ang. Makt, smak och artefakter: Länge leve snobberiet

Joakim Lundblad lyfter i veckans skifte fram frågan om en artefakt kan ha makt eller smak.

Svaret bör kanske vara att artefakten i sig själva aldrig bär på egenskaper som makt eller smak.
Om man inte avser en funktionell egenskap, så som att en glass eller ett mode-magazine minsann har en smak och att ett vapen de facto kan ge makt.
Men om mode-magazinet eller vapnet inte uppfattas för sina funktionella egenskaper hos betraktaren har artefakten inga sådana egenskaper. Tänk: Pennkniv.
Det är istället artefakten betraktad i ett givet sammanhang och relativt betraktaren som den kan betingas med en identitetsbyggande egenskap, som i sin tur kan ge artefakten både makt och smak.

Ibland byts sammanhangen ut fort. En medial storm i ett vatten glass angående klimatförändringar gjorde det tidigare så lyxiga flaskvattnet Evian till en i många läger hatad produkt.
En vit T-shirt med Tomas Ledin kan om den uppfattas som ironisk ge cred-poäng och därmed visa på smak, men kan också om den till exempel kombineras med ett osäkert leende passera som ett artefakt som avser visa på uppriktig idol-dyrkan. I det senare fallet kommer omgivningen att anta att personen ifråga är befriad från smak och insikt i de rådande sociala normerna.

Den eventuella smaken, eller makten i artefakten är således inte enbart relativ betraktarens värderingar, utan även betraktarens uppfattning om artefaktens ägares uppsåt.

Vi kan med hjälp av artefakt försöka kommunicera att vi tillhör en elit av något slag—ett förfarande som ofta kallas snobberi.
Inte sällan handlar snobberi om dekadens, men dekadens i en Svensson-mening, det vill säga slöseri, snarare än omfamnande av ormgropar och opiater.

Och som Johan Hakelius beklagade sig i en intervju med Veckan Affärer:
”Den enda snobbismen som värderas är den omvända. Och det är den enda tråkiga snobbismen.”

Kroppen som statusobjekt

Joakim Lundblad tar upp plattskärms-TV som artefakt, och konstaterar att när statsministern gav bort en i present till kronprinsessan Victoria så var den lite väl medelklass.

Det har alltid funnits statusprylar, ett föremål som kommunicerar att ägaren eller givaren är något förnäm. Kläder som man inte kan arbeta i, rustningar som enbart varit dekorativa, klockor som lätt går sönder.

Till det hör förstås en dekadent flärd, men det gamla klassiska katolska dramat En förlorad värld (Brideshead Revisited) känns ganska främmande. Prylarna och den tillhörande eleganta dekadensen ger inte tillfredsställelse.

Kanske inspiration från kläderna på Charles Ryder och Sebastian Flyte kommer i nästa klädeskollektion, men riktigt samma statusmarkör som tidigare är inte dekadensen.

Plattskärms-TV ses som en symbol för konsumtion, men i dag så vill vi ha alltmer exklusiva, unika varor. TV-apparaten kan vara dyr, men den är för massproducerad, och kopplar dessutom inte till den interaktivitet som de digitala medierna för in i samhället.

Vi kanske kan läsa om Madame Pompadour och hennes utsvävningar (som vi uppfattar det, iallafall) i Herman Lindqvists bok men vi skulle nog inte riktigt se dagens motsvarighet till peruker och puder som status. Det är lite Gianni Versace över det, vi får samma utifrånblick på den tidens flärd, men kan inte koppla det till den aktiva livsstil som vi i dag för. Inte ha tidsbrist och inte stressa blir mer status, men det är fortfarande exklusivt att vara sysselsatt.

90-talet var den naturliga konsumtionens årtionde, där ekologisk konsumtion var status. Ekologisk mat hypas av media, men det är fortfarande en nischmarknad. Frågan är om det går att utöka den så mycket mer, då varorna blir dyrare i handeln. Det kan förbli statuskonsumtion.

Rätt livsstil då? Yawns- Young and Wealthy (but) Normal har omtalats sedan i fjol. Det går mot den mer immateriella trend vi sett, men kan vara för komplex kanske för att visa upp?

Om jag får plocka en vinnare som är unik, dyrbar och full av symbolik- då är det den egna kroppen. Kroppen som statusartefakt. Vi har sett trenden komma sedan 20-25 år, men med dess koppling till förbättrande medicin så är vi fortfarande i skiftets början.

Vad uttrycker mer makt och smak än makten över sig själv?

Pingat på Intressant

Veckans skifte: Makt, smak och artefakter

Veckans skifte är inte så mycket en spaning in i framtiden som en tillbakablick med tillhörande framtidsfrågor.

När regeringen för en tid sedan slog sina kloka huvuden ihop för att köpa en födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria blev resultatet en platt-TV. Känslorna är många, men de flesta åsikterna pekar i enhetlig riktning mot en enda typfråga: Vad har hänt med konstverken, titlarna, slotten och kulturarven?

Genom tiderna har presenter mellan statsöverhuvuden och betydelsefulla profiler varit fysiska uttryck för maktbalanser och hedersbetygelser. Presenterna, eller artefakterna, förkroppsligar maktbalanser och förmögenhetssymboler och har alltid blivit en värderad del av såväl nationalhistoria som folksjäl.

Vad är det då som kännetecknat en värdig present? Några förslag är:

  • Unikitet
  • Dyrbarhet
  • Symbolism

Somliga skulle kanske hävda att platt-TV:n hade varit en helt acceptabel gåva, om den istället varit inbyggd i ett exklusivt handtillverkat hölje av samtida svensk trädesign. Unikiteten är kanske det främsta viset att signalera respekt och förmögenhet samtidigt som gåvan bekräftar makt över den respekten och förmögenheten. Frågan är hururvida gåvoartefakten är frusen i tiden, eller om någon typ av nyutvecklad eller högteknologisk gåva hade kunnat uppfylla allmänhetens (och prinsessans) förväntningar?

Platt-TV:ns dyrbarhet står inte i förhållande till ett slott, men samtidigt är det inte osannolikt att det hela hade varit en icke-nyhet som presenten istället varit ett par unika specialtillverkade silverljusstakar för samma värde.

Vidare kan man fråga sig vad platt-TV:n symboliserar. Per Gudmundsson påstår att den symboliserar medelklass. Det är kanske framförallt här skon klämmer. Om syftet med gåvan är att bekräfta en avsevärd maktbalans och uppvisa förmögenhet så fyller en medelklass-TV rollen mindre bra. Kanske är hela händelsen i sig ett tecken på att kungahuset och andra ickemeritokratiska auktoriteter håller på att gå ur tiden i takt med att en generation av nyttomaximerande individualister. Å andra sidan är frågan i så fall vilka det är som klagar på platt-TV-gåvan om ingen egentligen bryr sig?

Samtidigt som många reagerar intuitivt negativt till regeringens dumburksinsats, bör man betänka att lika många skulle känna sig rätt obekväma om paret Reinfeldt syntes på stadens gator i krona och diadem. Nog är artefakter konceptuellt laddade, men till vilken grad och med vad?

Langdon Winner frågar sig om artefakter har politik, och kanske måste vi på samma vis fråga oss: Har artefakter smak? Eller: har artefakter makt?