Ang. konservativa kläder: Silikonkuddar och polyester

Martin skriver om att status kring kläder och ny teknik sällan går hand i hand. Behöver kläder egentligen vara konservativa för att de ska signalera status? För något år sedan skrev jag här om högklackade skor som artefakter, och det är klart att de som något konservativt klädesplagg går hand i hand med Martins teorier.

Däremot håller jag inte med om att kläder och mode är särskilt teknikkonservativt per automatik. För även om högklackat i sig är status, är det tack vare silikonkuddar och utvecklingen av skavsårsplåster som det går att ha på sig de där skorna en längre tid. När det gäller damkläder finns det lika mycket kläder som andas och är enkla och smidiga, som krångligt med strykbehov. Status är precis lika mycket att packa lätt och ha en extra sommarklänning i handväskan, som att dra på sig en komplett kostym, och etiketten föredrar nästan den förra.

Välsydda kvinnokläder finns dessutom i de allra flesta prisklasser, ett resultat av kopior och utveckling på ett område som saknar upphovsrätt. Nanotekniken har kanske inte nått kläderna riktigt ordentligt än, men själv känner jag fler män än kvinnor som regelbundet använder strykjärn, kanske för att tekniken gått ett litet steg längre på modemarknaden för kvinnor, som nylonstrumpor, sömlösa behåar eller strykfria stretchmaterial. Eller av den enkla anledningen till att kvinnor traditionellt har fått ta hand om sina kläder själva och därför värdesatt funktion, framför männen som inte strukit sina egna skjortor genom historien.

Det är kanske där skillnaden mellan herr- och damkläder finns. Den arbetande mannen har haft en hemmafru vid sin sida som pysslade om kostymer och skjortor. Den framgångsrika kvinnan har behövt smarta smidiga lösningar för att kombinera rätt kläder till rätt tillfällen. I bästa fall har hon någon som hjälper henne med smink och hår. Och där kan man verkligen lyfta teknikens under; hudvårds- och kosmetikbranschen lever ju helt och hållet på nya ämnen, kombinationer och tekniska framsteg…

Konservativa kläder

Det finns ett område som är väldigt konservativt när det gäller att anamma ny teknik. Jag tänker på kläder och mode. Det har hänt mycket inom klädesteknologin sedan människan först började tillverka kläder men vi använder fortfarande knappar, snören, opraktiska material och klädesplagg som inte är särskilt praktiska. Inom vissa områden kan man se att tekniken verkligen används och det är inom idrott och friluftsliv. Jag har själv det senaste inom kompressionsmaterial när jag löptränar, och vattentäta hörlurar som är specialanpassade för just löpning. Jag vet att det ligger mycket forskning och teknik bakom de kläder och den utrustning jag använder när jag tränar.

Om man istället tittar på de klassiska kläderna: de kläder som används på fester, på arbetsplatsen, under shoppingrundan etcetera, är modet oerhört teknikkonservativt. Kostymen jag har på mig på arbetstid är vävd på samma sätt som när Spinning Jenny först visade sig, vilken i sin tur bara automatiserade vad som gjorts manuellt under många århundraden. Jag har skor som jag är mycket nöjd med: randsydda brittiska oxfords som börjar bli riktigt bekväma och som jag hoppas kunna använda i många år framöver, men de är inte särskilt praktiska. De ska putsas ett par gånger i veckan, lädersulan mår inte jättebra av vatten och de är inget man springer (till bussen) längre sträckor i direkt. Jag kan även tillägga att den vita linnekostym som används under sommarhalvåret inte är det mest praktiska sommarplagget.

Anledningen till att vi väljer kläder som inte är bekväma, är svåra att sköta och som skrynklar sig är enkel och tydlig – status. Genom att ha skor som det inte går att gå i (högklackade sandaletter) visar man att man är en person som inte behöver vara ute och traska, man står i en bar och smuttar på en drink istället. På sin höjd går man en kortare sträcka till taxin som väntar. En arbetskostym i Super 200 ull visar att man är en person som inte behöver arbeta så mycket, det skulle kostymen aldrig tåla. Det visar även att man har råd med kostymer >50000 sek att arbeta i samt att kemtvättskostnader inte är något problem. Jag bär alltid min dator i en ganska opraktisk axelväska, jag vet att en ryggsäck är bättre för mina axlar, men ärligt talat… hur skulle det se ut med en ryggsäck över en svart trenchcoat?

Det finns idag väldigt mycket trevlig teknik som skulle göra livet enklare och mer behagligt. Det finns kraftigt reflekterande fibrer som kan vävas in i ytterplagg och som inte ändrar utseendet på plagget men som gör att det syns i trafiken. Det finns nanomaterial som inte blir smutsiga eller suger åt sig vatten, funktionsmaterial som andas mm. En del tekniker har faktiskt börjat smyga sig in på sina ställen, till exempel är fibrerna i finare bomullskvaliteter väldigt ofta behandlade för att inte skrynkla, men det är långt kvar till en teknikintresserad modekultur.

Nu till frågan, eller skiftet. Kommer vi att få se en förändring i attityden mot kläder?

Kommer funktion någonsin att sättas framför konservatism? Varför är det så svårt för klädesskapare att börja plocka in lite av de praktiska detaljerna i de klassiska plaggen? Kommer cykelhjälmen att användas trots att den sabbar frisyren? Kommer axelväskorna till de tunga datorerna att bytas ut mot mer praktiska diton? Vad tror ni, kommer det att bli ett skifte eller är statushävdandet allt för viktigt?

Ang. Makt, smak och artefakter: Högljudda klackar

Joakim Lundblad frågar i veckans skifte, om artefakter kan ha makt, och mina tankar går genast till en statussymbol som de senaste åren fått allt mer uppmärksamhet, nämligen skon.

Allt eftersom vi i kalla Sverige lärt känna Sex And The City-feminismen och de mäktiga manhattan-kvinnorna genom tv-serier (inte bara själva SATC) och film har mode och makt blivit synonymer. Dräkter behöver inte vara tråkiga, och kvinnor behöver inte längre se ut som män för att förflytta sig på karriärsstegen.

Ett par högklackade skor signalerar flera saker, och även om det finns undantag, gäller regeln att ju högre och smalare klacken är, desto mer makt och status sitter bärarinnan på.

En hög smal klack kräver att bäraren håller skorna inomhus, vilket kräver antingen skobyte vid dörren eller frekventa taxiresor. En hög smal klack kräver även än dyr sko, för ska man vistas tio centimeter över marken, behövs någon form av komfort. Skavsårsplåster, silikoninlägg (för skon, inte foten) och omklackningar är omtankar som krävs för daglig användning.

Högklackade skor låter bäraren ta plats i ett rum. Högljudda tramp bryter mot stereotypen om den tysta timida kvinnan, och högljudda klackar ber inte om ursäkt. Samtidigt ger en hög klack lite extra längd till en kort person, och det blir lite svårare att ignorera en klackbärande kvinna än en som valt fotriktiga diton.

Höga skor med högljudda klackar är i allra största grad en maktfaktor och statussymbol. Den kombinerar praktisk betydelse med estetisk, och även om skomodet kommer förändras, lär den högljudda klacken bestå. Fotriktiga skor kommer alltid vara lite tråkigare.