Varning för lite substans och stor egocentrisk anekdotkvot — av tveksam intressegrad. Men det är ju trots allt sommar.

Idag var jag ute och promenerade på lunchen. Jag är för tillfället i Columbia, South Carolina, och passerade här en ”Gentleman’s store”. Såg en riktigt snygg slips i fönstret och vände tillbaka och gick in. Affären visade sig vara delvis en second hand butik och fylld med kavajer, slipsar, flugor, bälten och hängslen.

För de flesta i Sverige är detta kläder som man bär på bröllop, vid viktiga möten eller kanske rent av enbart under pistolhot. I detta sammanhang är undertecknad inte en del av ”de flesta”. South Carolina är i detta avseende likt Sverige, med vissa dress code-undantag. Nå i varje fall, in kliver jag i denna lokal och bemöts av en rasistisk herre född på 30-talet, som inte gör en hemlighet av att hatar ”muslimen” Obama, Demokraterna och fransmän. En krigsveteran som varit i så väl Pearl Harbour som Guam.
En man med massor av minnen, som delar med sig av de Sverige-relaterade med Ingmar Johansson, Lena Ekman, Ingrid Bergman och hans danska vän från 40-talet. Kläderna är, så väl som den fascinerande ägaren, tidsdokument; delvis uppenbara objekt för förakt, men också delvis för vördnad.

I denna amerikanska stat har man helt gjort avkall på klassisk stil, till förmån för det praktiska: shorts, t-shirt och flip-flops är gemene mans uniform. Det som en gång i tiden var att ta ett avsteg från en norm, ett rebeliskt tilltag, för praktiska eller rebell-status-anledningar är idag den nya normen. Affärsägaren må med sina rasistiska utsagor dessvärre vara ganska representativ för den åldrade Södern, men hans butik är en anomali — en rebellutpost.

Martin beklagar sig över den långsamma anammandet av ny teknik i klädindustrin. Jag delar inte frustrationen. Mina kläder har relativt enkla uppgifter att fylla: Att skyla min rosa hud, att värma mig och att vara snygga.
De första två funktionerna fylls egentligen av i princip vilka trasor som helst och kvalitetsskillnaderna här är mycket små — även om skillnader finns och förbättringar så klart är välkomna. Anledningen att någon köper något dyrare än just ”vilka trasor som helst” torde således vara en effekt av den tredje kvaliteten: ”Snyggheten”, som rymmer estetik, men kanske än viktigare identitet och grupptillhörighet.

Vissa typer av kläder är exkluderande, precis som Martin beskriver, men även om ett par randsydda brittiska skor må vara dyra ännu, finns det det liknande från Kina som kostar mindre än ett par sneakers. Linnekostymen må vara opraktisk, men den är inte nödvändigt dyrare än en t-shirts och ett par skjorts. Även om kläderna inte har besudlats med teknologiska framsteg har kostnader för väveri och sömnad blivit mycket billigare — och inte enkom genom globaliseringens förtjänst.
Vi är inte utan exkluderande elementet i mode-världen, men nog är vi är ganska nära ett naturligt experiment, där detta element så när på avskaffats. Och slutsatsen av detta experiment? Kanske: Historia, stigberoende och grupptillhörighet är långt viktigare än exkluderande element för att avgöra vad som är drivande för identitet och estetik.

Nå, nå, en seersucker kostym, en skjorta, en fluga, två slipsar, tre par hängslen rikare lämnade jag affären. Och jag har därmed köpt på mig än mer av vad jag ser som en rebellisk identitet och grupptillhörighet.