Månad: juni 2012

Postmodernismen, au revoir

Postmodernismen: vad var det? Lever vi i postmodernismen eller har samtiden skiftat bort från den?

Det ligger en viss ironi i att skriva ett retrospektiv på postmodernismen, särskilt som ingen verkar veta riktigt när den började eller slutade. Den kunde vara så väl Blade Runner som Max Headroom, filosofi och performancekonst, Grace Jones såväl som Madonna i en salig blandning.

Postmodernismen påverkade konst, dans, filosofi, historieforskning, språkvetenskap, litteratur, arkitektur och musik och i början var postmodernismen inte bara en ironisk gest som var beroende av förlagan. Det plockade i sär alla konsensus om vad en viss företeelse skulle vara och innehålla.

Filosofiskt var postmodernismen problematisk. Påverkad av Martin Heideggers Seinsfrage och av att Gilles Deleuze ställde Friedrich Nietzsche på huvudet för att få Nietzsche att filosofera med hammaren.

Kanske bör postmodernismen ses som just en samling kritiska och retoriska praktiker, en verktygslåda för att betrakta världen som Foucault kallade sina idéer. Det drog undan marken för modernismens grundstenar av identitet, historiskt framåtskridande och epistemisk visshet. Maktstrukturer måste omvärderas och inte bara accepteras, men vi kan inte särskilja oss från de krav och identiteter som dessa strukturer förmedlar till oss.

Jean-François Lyotard använde Ludwig Wittgensteins idé om språkspelet, att olika grupper använder språket på olika sätt, vilket i sin tur kan leda till att deras världsåskådning kan se väldigt olika ut. Begreppet sanning ser olika ut för en domare och en filosof, en luffare och en polis. Det finns inte en enda åskådning som är giltig för alla.

Postmodernismen har åstadkommit många goda förändringar. Utan den hade inte internet varit möjligt att förstå konceptuellt. De sociala ramarna hade varit än trängre.

Det som drog undan fötterna för postmodernismen var att denna upplösning, som jag tog upp i Surrealism: simulacra och simulation, inte sågs som en start för att bygga upp nya tankar. Många av de postmoderna tänkarna är fortfarande husgudar på våra universitet, och att de just är husgudar är en del av problemet.

Den postmoderna tendensen kunde snarast bli totalitär. Om all konst ska vara filosofisk och all filosofi är politisk så blir idéerna mycket konfrontativa, delvis beroende på några av postmodernismens rötter. Den extatiska kapitalismen har en mörk sida. Många i första generationen förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte. En känsla av osäkerhet som definitivt är närvarande i de sociala mediernas värld.

Det är därför som vår samtid är så desperat sökande efter autenticiteten. Reklamfilmerna visar inte längre att jeansbyxorna gör dig till en rebell, utan att du blir en i gänget. Autenticitet är svårare att uppnå, för att postmodernismen visat på hur konstruerade våra begrepp är. Det borde inte vara så farligt att något är byggt av människan.

Är generation-Y för ung för Columbi ägg?

Columbi ägg brukar man kalla en situation där en lösning eller ett svar känns självklart när det väl blir känt, och det får bli bakgrunden till diskussionen. Vi vet alla att informationsutbytet hela tiden går snabbare och att diskussionerna om immateriella rättigheter blir fler och viktigare. Jag tänkte dock lämna fildelnings- och mjukvarupatentsdebatten och istället dyka ner i en av utkanterna av immaterialrätten.

Vi börjar med några exempel på övertramp i den immaterialrättsliga utkanten. Exempel ett, skålstölden. Enligt klassisk etikett är det personen som föreslår en skål som bestämmer vad det ska skålas för, ”Skål för brudparet”, ”En skål för det vackra vädret” eller vad det nu kan vara. Jag har dock varit på många tillställningar där andra skålande gäster inte nöjt sig med den föreslagna skålen utan velat ändra, alternativt addera till skålföremålet.

A: Skål för fosterlandet!
B: Och för att vi får behålla hälsan!
C: Nej, för att våren är här…

Det andra exemplet kallar vi eventstölden, ett annat oförskämt immaterialrättsligt intrång. Säg att du känner för att gå på bio till helgen och skickar ett meddelande till dina närmsta vänner med frågan ”Vill ni gå på bio med mig på fredag?”. Jag har vid allt för många tillfällen iakttagit svar av typen ”Åhh, så trevligt, men kan vi inte gå nästa vecka istället” från en person, ”Kan vi inte gå på teater på lördagen istället?” från en annan person och ”Det låter jättetrevligt, men kan vi inte ta en after work på torsdag? istället?”. Märk här att den ursprungliga frågan inte var ”Ska vi hitta på något snart?” utan en direkt fråga om ett redan tänkt event. De svarande deltagarna försöker här åka snålskjuts på inbjudarens företagsamhet och ersätta eventet med ett eget.

Mitt tredje exempel är inte en ”stöld” som de tidigare utan kan ses som motsatsen, ett hävdande av äganderätt till en upplevelse. Jag bevistade nyligen en fest/event på en offentlig plats men där det fanns en tydlig arrangör. Efter att ha fotat en del av händelsen blev jag ombedd att inte publicera någon av bilderna för att arrangören ansåg sig ha någon form av tolkningsföreträde för hur eventet visas upp efteråt.

Tre exempel på intrång där människor anser sig ha någon speciell rätt att bestämma. Kan det vara så att vi är för vana att få vara med och bestämma att vi glömmer bort att det även implicerar att andra också får säga sitt? Man kan då fråga sig om detta bara gäller den curlade y-generationen eller om man även kan se det hos alla som är uppväxta med MBL, konsensusbeslut och du-reformen. Skålstölden och eventstölden är två exempel på en en Columbi ägg-attityd jag oftare tycker mig kunna se i olika sammanhang, en idé om att alla har samma rätt till all information så snart den är yttrad. Det tredje exemplet känns lika fel, fast från andra hållet; ett försök att krampaktigt hålla sig fast vid sin föreställning av världen.

Är bailouts ofrånkomliga i en demokrati?

Man kan göra bedömningen att bailouts alltid är dåliga och alltid bör undvikas, men ändå kasta upp armarna i luften inför utmaningen. De som sitter vid makten när ”the shit hits the fan” har helt inget sätt att garantera att de inte kommer plöja skattebetalarnas pengar in i ett kraschande bankväsendet innan det händer. Ett ”too big to fail”’s alldeles egna tidsinkonsistensproblem.

Liknande problem föreligger vid konkurs av aktiebolag. I detta fall kan man i varje fall bestraffas om man varit oaktsam mot sina fodringsägare: näringsförbud. Analogt skulle man kunna tänka sig ett regeringsförbud. Man skulle kunna tänka sig det redan om man lämnar statskassan på minus. Partiet måste lägga ned, de ansvariga är personligen förbjudna att vara politiskt aktiva.

Något för framtiden? Möjligen en tanke värd att tänka klart i varje fall?

Musik som kulturskatt

För ett par veckor sedan tog jag upp skiften kring synen på musik och hur snabbt format blir utdaterade. Nu har de danska biblioteken startat en digital musiklånetjänst som under sommaren kommer vara öppen för alla med ett danskt lånekort (eller ett danskt personnummer). Tjänsten heter BibZoom och poängen är inte bara att erbjuda senaste madonnaskivan, utan att digitalisera kulturarvet.

Så här skriver de om tjänsten ”Kulturskatte”:

”Bibzoom Kulturskatte Redaktion byder dig adgang til en stor del digitaliseret materiale fra den danske kulturarv. Gå på skattejagt blandt 50.000 danske retro-reklamefilm, historiske radioreportager, taler af berømte danske personligheder, samt et digitalt dialektkort med optagelser af danskernes sprog i det tyvende århundrede.

Bemærk at der kun er adgang til reklamefilmene, hvis dit lokale bibliotek har købt adgang til Statsbibliotekets AV-pakke; en rettighedssaftale for danske folkebibliotekers brug af rettighedsbelagt lyd, billede og tv.”

Ligger det här inom ramen om vad bibliotek borde syssla med? Är det onödigt? Eller är det enda sättet att tillgängliggöra material som annars stängs in i rättighetssnåren?

Det rubbade tjänstesamhället

Mycket intressant skifte av Erik Starck om tjänstesamhället.

Produktion är fortfarande betydelsefull och många tjänster är integrerade i den, som Maria Ludvigson påpekar. Det nya är att vi inte uppmärksammar den på samma sätt genom att automatiserad och flexibel produktion behöver mindre personal på golvet. Många produkter som tillverkas idag är så exakta och standardiserade att det vara svårt för en människa att tillverka dem.

Roland Paulsen, sociolog vid Uppsala universitet, uppmärksammar i sin bok Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin hur mycket mindre behovet av arbete genom den tekniska utvecklingen någonsin har blivit. Sedan t.ex. 1970-talet har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats, fast det har inte lett till att vi arbetar hälften så lite.

Där kommer tjänstesamhället in, eller snarare att vårt samhälle kanske valde bort det. I början av 90-talet låg skiftet i faggorna. Robert Reich, vars bok The Work of Nations jag diskuterade på Sveriges Radio, ansåg att här behövdes mer universitetsstudier för att det var tjänsterna från symbolanalytikerna som skulle efterfrågas i framtiden.

Ekonomerna Lars Niklasson, Ingemar Ståhl, Kurt Wickman varnade vid tidpunkten för Ännu mera planekonomi? Vi behövde ett samhälle baserat på företagande inte på allt mer högskolestudier.

Idag ser vi att Reich vann, men tjänstesamhället är för dyrt. Erik Starck har rätt om skatterna men problemet är också att studierna är för dyra. Systemet bygger på att utbildning på universitetet ger jobb med så hög lön att utbildningen lönar sig. Lönerna kunde vara så höga när högre utbildning var ett än starkare skråväsende. Problemet är att i ett sådant system är status och befordringar kopplade till skråets behov och värderingar. Karriärvägen går dels genom allt mer specialiserade och teoritunga texter och dels genom att växla från forskning till att bli administration.

Därför finns nu inriktningen mot studier över internet på högskolorna, vilket inte minst illustreras av utvecklingen av Khan Academy. Fast problemet kvarstår pressen på de symbolanalytiska tjänsteyrkena förblir enormt hård, och resultatet kan bli mycket uppskakande för hela samhället mot slutet av årtiondet.