Simon Winter skriver i veckans skifte att bilden och verkligheten inte hör ihop längre. Tekniken och photoshop gör att bilden och fotografin bryter mot ett kontrakt mellan betraktaren och skaparen om att bilden skall vara sann. Det behövs ett slags objektivitet för att bilden skall kunna vara nyttig för samhällets gemensamma problembeskrivning. Där finns områden som journalistiken och naturvetenskapen som sägs vara värda att skydda.
Skiftet i tanken om bildens sanning skedde förvånansvärt sent. Kritik och teoretisering kring fotografiet börjar på 80-talet, långt före Photoshop men långt efter retuscheringar att fotografier blev vanliga. Se talet av Lenin på Sverdlov torget där Trotsky och Kamenev retuscherades bort efter att ha förlorat maktkampen.
Susan Sontag skrev i sin bok On Photography att uppfattningen om verkligheten hade komplicerats av spridandet av så många olika bilder av den. Vi likställer bilden med verkligheten. Sontag började se att gränsen mellan amatör och proffs, oskolad och sofistikerad var svårare att dra för fotograferingen än för bildkonsten. Naiv, kommersiell eller ren nyttofotografering är inte väsensskild från konstfotografering. Detta då teknik och intention inte är markanta.
Roland Barthes delade i boken Camera Lucida upp våra uppfattningar av bilden efter vilken blick vi ger bilden. Studium är den kulturella, språkliga och politiska tolkningen av en bild, i motsats till punctum, den detalj i bilden som ger betraktaren en beröringspunkt för att bygga upp en personlig relation till det som avbildas.
Jean Baudrillard gav sig i boken Simulacra and Simulation på att säga samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv. Från att tidigare ha varit en avbild, har bilden blivit massreproducerad kopia för att slutligen ersätta verkligheten. Baudrillard såg utvecklingen som ett mycket stort problem som kopplade ifrån mänskligheten från det naturliga, från vilka varor som egentligen behövs och som döljer verkligheten genom språket. Kartan skapar landet.
Skiftet är att den kritiska blicken finns hos betraktaren, där vi inte ser sanna bilder, men idag övergår till att se världen som hyperverklig. Problemet med Sontag, Barthes och Baudrillard är att de beklagar utvecklingen för mycket, istället för att se vidare. Bildens förändrade ställning skedde före tekniken blev än mer kraftfull. Kanske att fotograferandet, en företeelse som funnits i något mer än hundra år, ses som lite för tidlös som färdighet?
Kognitionsforskningen har ju närmat sig ett hyperverkligt förhållandesätt till minnet. Våra erinringar högst egenskapade rekonstruktioner av våra upplevelser, och det är lätt att visa att de inte bara är vinklade och ofullständiga utan också ofta felaktiga – vi minns inte vad som faktiskt skedde, utan vad vi nu simulerar. Det är rätt enkelt att skapa falska minnen, även om saker som är viktiga för oss, och detta sker både naturligt, genom andras påverkan och genom media. Teknik för att förstärka, försvaga, radera eller editera minnen är under viss utveckling just nu, men de etiska och praktiska problem den innebär finns ju redan i vårt nuvarande minnestillstånd. Det finns inget icke-simulerande, autentiskt minne. Snarast är våra minnens autenticitet kopplad till att de hänger samman med vår övriga person snarare än deras koppling till verkligheten.
Utmaningen är såklart hur man ska hantera ett flytande, opålitligt minne och flytande, opålitliga bilder. Jag är ofta inne på behovet av oberoende verifiering, gärna från maskiner – inte för att maskinerna är objektiva, utan för att de har så väsensskilda vinklingar från människor. Våra respektive fel tar ut varandra. Men det finns också en kreativ, social sida av det hela: ofta behövs inte objektivitet eller direkthet, eller den kan vara en boja som hindrar verkligt skapande. Tavlorna på museer behöver inte vara äkta för att man ska kunna njuta av konsten – det är bara för att göra de besökare som gillar gamla ting omsusade av historiens vindar (eller höga värderingar) glada som äkta tavlor behövs.