utbildning

Det rubbade tjänstesamhället

Mycket intressant skifte av Erik Starck om tjänstesamhället.

Produktion är fortfarande betydelsefull och många tjänster är integrerade i den, som Maria Ludvigson påpekar. Det nya är att vi inte uppmärksammar den på samma sätt genom att automatiserad och flexibel produktion behöver mindre personal på golvet. Många produkter som tillverkas idag är så exakta och standardiserade att det vara svårt för en människa att tillverka dem.

Roland Paulsen, sociolog vid Uppsala universitet, uppmärksammar i sin bok Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin hur mycket mindre behovet av arbete genom den tekniska utvecklingen någonsin har blivit. Sedan t.ex. 1970-talet har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats, fast det har inte lett till att vi arbetar hälften så lite.

Där kommer tjänstesamhället in, eller snarare att vårt samhälle kanske valde bort det. I början av 90-talet låg skiftet i faggorna. Robert Reich, vars bok The Work of Nations jag diskuterade på Sveriges Radio, ansåg att här behövdes mer universitetsstudier för att det var tjänsterna från symbolanalytikerna som skulle efterfrågas i framtiden.

Ekonomerna Lars Niklasson, Ingemar Ståhl, Kurt Wickman varnade vid tidpunkten för Ännu mera planekonomi? Vi behövde ett samhälle baserat på företagande inte på allt mer högskolestudier.

Idag ser vi att Reich vann, men tjänstesamhället är för dyrt. Erik Starck har rätt om skatterna men problemet är också att studierna är för dyra. Systemet bygger på att utbildning på universitetet ger jobb med så hög lön att utbildningen lönar sig. Lönerna kunde vara så höga när högre utbildning var ett än starkare skråväsende. Problemet är att i ett sådant system är status och befordringar kopplade till skråets behov och värderingar. Karriärvägen går dels genom allt mer specialiserade och teoritunga texter och dels genom att växla från forskning till att bli administration.

Därför finns nu inriktningen mot studier över internet på högskolorna, vilket inte minst illustreras av utvecklingen av Khan Academy. Fast problemet kvarstår pressen på de symbolanalytiska tjänsteyrkena förblir enormt hård, och resultatet kan bli mycket uppskakande för hela samhället mot slutet av årtiondet.

Utbildning: SYOns långa digitala svans; bättre än gråtthår.

Som uppföljning på Johannas viktiga skifte, så följer här en passage ur kapitlet ”SYO” ur Lena Anderssons debutroman ”Var det bra så?”, tror jag tyvärr inte är helt otypisk:

– Filmkritiker eller vad det heter, det vill jag bli. [ … ]
– Ja du. Det är så ytterst få som blir filmrecensenter förstår du. Man måste plugga en massa år på universitetet.
… en massa år på universitetet. De ljusblå husen inne i stan. […] Har du gått där, pappa? Nej. Skrockande. Jag är selfmade, jag…
Syo knäpper händerna i knät. Hon tittar forskande på Lotta Svensson.
– Och filmvetenskap tar väldigt mycket tid i anspråk. Så man kan inte ha någon familj eller så. [ … ] det är hemskt hård konkurrens. Hemskt hård. [ … ]
– Jag behöver inte ha någon familj, säger lotta. [ … ]
– Så ska du inte säga, det är klart att du ska ha barn. […] Det är en vetenskaplig och intellektuell disciplin och inget man gör för nöjes skull. Tro mig Lotta, det är bättre att du riktar in dig på något mer realistiskt. Du som är så duktig. Du som har så bra betyg. Jag säger inte detta för att vara elak, det måste du förstå, utan för att du inte ska bli ledsen senare. Det är inget du ska tänka på. Det är ett svårt yrke, svårt att bli och svårt att få jobb sen. En omöjlig bransch. Du kommer vara tacksam över att jag sa detta. Det lovar jag dig.

Nyligen var frågan uppe om att det behövdes fler syo-konsulenter till skolorna. Må hända är inte omvårdnadens automatisering fulländad. Syokonsulentens digitala motsvarighet är däremot, med endast viss risk för utslaget ovan, överlägsen sin eventuellt bittra ”gråhårig tant”-föregångare.

Skulle någon gråhårig syokonsulent någonsin rekommendera en pojke med bristfälligt intresse för skolan, men ett vitalt för datorer, att läsa ren matematik, teoretisk datalogi och teoretisk filosofi?

Knappast. Högskoleingenjör, eller direkt ut i arbetslivet, vore snarare det typiska tipset till den datorintresserade för 10 år sedan—civilingenjör i bästa fall. En kugge redo att passas in i maskineriet, om man känner för att anamma en lätt banal retorik.
Kanske skulle den digitala syon år 2009 ge liknande svar, men förhoppningsvis finns det mer info för den som råkar tillhöra den långa svansen. Om inte annat är google ständig vän till alla svansar.

Syosvaren väcker frågan: För vems skull ska vi gå i skolan? Vår egen, eller samhällets? För vems intressen talar syon? Sina egna, den unge enskildes eller samhällets?
Blott det faktum att den obligatoriska skolan finansieras av samhället riskerar att göra incitamenten skeva.

Ty demos skall formas. Skolan är verktyget, och allt sker under suffixet -plikt. Inte konstigt att verkligt fria friskolor skrämmer.

Den förlorade utbildningsfrågan

Igår var jag på akademisammankomst vid Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA). Sammankomsten ordnades av IVAs studentråd, som hade valt temat ”Samverkan mellan studenter och näringslivet” för kvällen. Vi fick lyssna till företagsledare som talade sig varma om att lyfta in studenter i verksamheten och universitetslektor Sten Ekman från Mälardalens Högskola som pratade om hur tidigt studenter bör engageras och hur överskattade de abstrakta vetenskaperna är utan tillämpning.

På det hela taget var det ingenting som var direkt fel med de uppfattningar som förmedlades under kvällen, däremot kändes det hela väldigt förvirrat och framtiden lyste med sin frånvaro. Ekman belyste en viktg fråga när han utmanade den klassiska salundervisningen i matematik till fördel för ett integrerat lärande, men detta lämnades därhän som en radikal och ensam tanke mer än en egen fråga.

För det första tror jag att man ska skilja på samverkan mellan studenter och näringsliv, samt samverkan mellan utbildning och näringsliv. Det förra ordnas redan idag genom ett flertal studentorganisationer som arbetar med att skapa kontaktytor där företag kan informera om sin verksamhet och vilak karriärsmöjligheter de erbjuder. Det senare är en fråga om att integrera skarpa problemformuleringar i undervisningen och förankra den abstrakta kunskapen. Ur detta perspektiv var det en besvikelse att upptäcka att ingen av IVA-representanterna hade behagat belysa CDIO-projektet som arbetar internationellt med just dessa frågor. eftersom jag har arbetat både med CDIO och med den studentgrupps om arrangerar näringslivskontakt för Teknisk fysik på KTH är båda dessa problem välbekanta och i min vitt åtskiljda.

Vidare bör man skilja på direkt och indirekt samverkan mellan utbildning och näringsliv. Projekt och gästföreläsningar är direkta former av samverkan, medan interna projekt och problemlösningsuppgifter hämtade från interaktion med externa beställare är betydligt mer indirekta.

Sist men inte minst berördes inte ens begreppet ingenjör och dess innebörd, vilket under den följande middagen visade sig innebära att man mellan åtminstone två generationer talat om vitt skilda karakteristika.

Vid sidan om dessa kategoriseringsfrågor, som förvisso delvis tog själen ur kvällen, var det väldigt ledsamt att inte höra ens en ansats till ett framtidsperspektiv på de här frågorna. Utöver återinförandet av gymnasieingenjören och utbildningsomstruktureringar återstår ändå frågan om vilka ämnen olika yrkesgrupper behöver utbildning inom, samt hur denna utbildning bäst bedrivs. Utbildningsplaner, ämnesval och förhållningssätt till kunskap tycks enligt många vara tidlösa konstanter, något som både begränsar och skadar debatten om framtidens utbildning.

Med stor sannolikhet står vi inför ett stort skifte i utbildningsmarknaden, men alltför många tycks stå med ryggen mot själva skådespelet.