The Economist har en kort notis i sitt senaste nummer med rubriken Parelz-vous SMS?
Låt oss göra just vad president Nicolas Sarkozy uppmanade till i februari,
”look at what text-messaging is doing to the French language”
Ett par söta exempel förekommer i artikeln:
jtm – Je t’aime (jag älskar dig)
och
ta ht 1 kdo – T’as acheté un cadeau? (har du köpt en present?)
Efter denna intressanta observation kring det franska språket så kan man slänga upp den mindre triviala frågeställningen, ”Vad händer med språket i framtiden?”, i luften. Jag inser att det säkert finns hundratals om inte tusentals som vigt år åt att fundera kring detta, men med ödmjukhet inför dem åsidosatt så…
Franska är ett extremt språk. Ett språk som kräver många fler tecken för varje kommunikativ uppgift än de flesta andra. Jag har fått lära mig att språket utvecklats åt detta håll av samma anledning som amerikanska läroböcker alltid väger mer än 1 kilo; många har fått betalt per tecken eller sida.
Givet att ett par skriftställare får betalt på detta vis, en del får betalt för stilistisk intressant text och övriga ämnar sig åt att kommunicera tydligt med minsta möjliga insats, så finns det olika intressen som balanserar den språkliga utvecklingen i en fåra som vi känner som ”lagom”.
Den textuella kommunikationen går idag mot att vara en mer och mer kvantitativ vara. En vara som konsumeras av alla och således är de som jag tidigare benämnde som ”övriga” mer och mer dominerande.
Men det som får Sarkozy att bli rädd kanske är ett skifte till det bättre? Ett populariserande av texten som kommer att ge ett effektivare skriftspråk.
Sarkozy kan nog trots allt andas ut då de som har intresse av att uttrycka sig korrekt för att markera sin mer bildade position inte på någotsett är ett döende släkte, men ett ack så konservativt sådant.
Och kanske även Sarkozy får anledning att uppskatta det avskyvärda SMS-språket när hans personliga leverantör av baguette har hunnit tala med en extra mjölleverantör och därmed kunnat sänka priset. Très bien!
Med dessa antaganden tagna så kan man vidare spå att vi under en längre tid kommer ha två skriftspråk, ett konservativt korrekt och ett effektivt. Givetvis finns det redan sedan lång tid mer än ett skriftspråk per språk, men spådomen menar att det kommer vara två huvudsakliga divergerande grenar.
På längre sikt är vi, som bekant, alla döda, därmed slipper vi troligen uppleva de osmakliga korsbefruktningar mellan grenarna som väntar på acceptans från nästkommande generationer.
Slutligen: Ignorerandet av internationaliseringen av språk är helt uppsåtlig. Internationaliseringen i sig, eller anglofieringen som man kan säga utan att direkt förlora precision har dock minst lika mycket positiv potential. De starka motståndarna till detta har inte sällan bruna premisser och därmed löjliga argument för sitt motstånd.
